Viktigt med rätt diagnos - även om man själv skall behöva komma på den

När jag var ca 17 år så hade det gått så långt så att jag blev tvångsintagen på mentalsjukhus, då min arbetsgivare och kanske arbetskamrater tyckte att jag borde prata med en psykiatiker. Jag fick då diagnosen schizofreni. På frågan om jag hörde röster så började jag exempelvis rent filosofiskt fundera på om exempelvis en tanke kanske kan definieras som en inre röst - och detta gillade förstås inte läkaren - då han antagligen tycke att han ville klara av diagnosen på sådär 5 - 7 minuter. Efter ett par månader med ett ganska stort antal insulin- och elchocker så fick jag lämna sjukhuset. Efter 3 - 4 år så var det dags igen på samma sjukhus och troligtvis med samma diagnos.

Sedan dröjde det tills att jag var över 40 år - efter att ha gift mig när jag var i 30-årsåldern. Dessutom bodde jag på en helt annan ort, men diagnosen bar numera manodepressiv, och jag blev förstås då tvångsintagen uteslutande när jag var s.k. manisk. Jag var då aldrig på något sätt våldsam, utan det enda yttre symptomet var att jag bara ville roa mig, sova väldigt lite och prata med alla antingen de ville lyssna eller inte. Dessa tvångsintagningar upprepades sedan ungefär vartannat eller vart tredje år fram till jag var ca 52 år, då jag på inrådan av min granne tag kontakt med en advokat. Efter mitt samtal med advokaten, så tog advokaten ett långt samtal med överläkaren, så att jag därefter slapp medicinering med Haldol och andra vidrigheter, samtidigt som jag genast blev utskriven. Därefter blev jag frivilligt inskriven under ett par korta perioder fram tills jag var 56 år.

Det var därefter som jag så ärligt som möjligt - jag hade ju ända sedan jag var 14 år visat en mer eller mindre "falsk" sida utåt - började fundera närmare på mitt liv, och kom då på att jag egentligen hela tiden borde haft diagnosen "social fobi". Egentligen var jag inte alls "rädd" för andra människor - det som jag var rädd för var att jag skulle bli avslöjad som en "bluffmakare". Och i och med att jag gång på gång kom på mig själv med att jag "bluffade" med låtsaskänslor och återhållen likgiltighet, så tyckte jag att jag på något sätt skadade andra genom att umgås med dem.

Då jag läst om vanlig fobi (torgskräck, orm- och spindelskräck osv.) och detta påstods vara lätt att bota, så började jag ganska så målmedvetet "bjuda på mig själv" i olika sammanhang, och märkte hela tiden att jag mycket långsamt men hela tiden blev bättre och bättre på att umgås och verkligen intressera mig för andra människor. Jag är nu 77 år och har sedan jag kom på att ge mig själv diagnosen "social fobi" varit intagen - eller haft någon anledning - att bli intagen på mentalsjukhus.

Men ända sedan jag målmedvetet började försöka "vara mig själv" så varknar jag nästan varje morgon med "baksmällan" att ha gjort bort mig inför andra människor dagen innan. Men det går över på ett par timmar och har numera nästan helt försvunnit.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10949

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Rättelse:
... Jag är nu 77 år och har sedan jag kom på att ge mig själv diagnosen "social fobi" _inte_ varit intagen - eller haft någon anledning - att bli intagen på mentalsjukhus...

Jag försökte skriva "Rätt diagnos" på millningsfältet, men det kom tydligen bara med ett R!

Permalänk | Anmäl #1 Uno Hansson, 2009-09-13, 09:03