Bilen - familjen - det moderna projektet

Under 80-talet var energifrågorna vägledande för infrastrukturen. Snart når det nya millenniet sitt första tiotal, valåret 2010. Efter att Al Gore i USA lagt sin royal straight flush slog den ut alla andra frågor ur debatten som underordnade ett enda, nämligen klimatfrågan. Politiker vågar inte ha någon annan färg än den som glimrar åt det gröna hållet, och det är svårt att avgöra vad som är äkta eller vad som är ditmålat just i syftet att locka till sig nya väljare. Som jag varit med ett tag, även som vanlig medborgare som lägger sin röst vart fjärde år, börjar jag redan tröttna på debatten. Därför, skriver jag ner mina egna reflektioner, innan jag tar reda på vad samtliga andra tänker om saken. Vad som är fakta eller symbolfråga, och vad som är rätt eller fel, det verkar inte längre någon veta, så då är det också fritt fram för vanligt tyckande.

Experter har en förmåga att beskriva verkligheten så att vanligt folk tror på dem, vare sig de är förespråkare för fler stora trafikleder, eller bättre och smidigare kollektivlösningar inom de rådande trafikplanerna. Ska det vara stort, enkelt och dyrt, eller ska det vara litet, kanske mer komplicerat? Med miljömål som mindre totalt koldioxidutsläpp, eller mindre föroreningar för staden, där allt fler vill bo med sina familjer? Politik handlar om att välja utifrån vissa mål, grundprinciperna finns också i de partier som vunnit väljarnas röster genom tiden. Den praktiskt genomförda politiken ställs också mot den som politiker säger sig vilja genomdriva, då vi väljare ska gå till valurnan, behöver vi se till båda sidor. Demokratin sätts på prov. Det är nu som avgörandet ligger i väljarnas händer.

Alliansen har en viktig princip gemensam, att sänkt skatt är bättre än höjd skatt. En enda fråga sticker ut som går emot den principen, trängselavgiften. Det är samtidigt den principfråga där miljöpartiet de gröna, har sin fot mer åt höger än vänster. Sen om målformuleringen ser något annorlunda ut beroende på vilket håll man ser ifrån, det blir inte så viktigt när det kommer till det praktiska genomförandet. För den som tar bilen till och från jobbet varje dag inom Stockholmsregionen, betyder det samma sak, man får betala för att åka tvärs genom Stockholm. Hur många som hellre betalar än väljer att åka kollektivt, ja, det kan man ju räkna bilarna i påfarter och avfarter för att ta reda på, men som inkomsten av trängselavgiften har blivit en så stor inkomst för trafikborgare, så torde avgiften inte ha fått den avskräckande effekt som miljövännerna hoppats på, det säger jag bara som en liten tankeställare, jag har inga som helst siffror som jag kan hänvisa till, bara en egen matte i skallen. Nu bygger man ett helt nytt Förbifart Stockholm, ännu bara på papperet, på den inkomst som trängselavgiften ska bibringa, så principen är inte trängselavskräckning utan att avgifter lönar sig bättre än inga avgifter. Med avgifter kan vi bygga fler motorleder, så tycks principen se ut.

Med det sagt, så vill jag bara påminna om att det är vi som är väljare, varesig vi bor i storstadregionen, eller är på genomresa, de flesta säkert i Sverige någongång varje år, så har vi nu möjlighet att ta ställning till antingen att det ska bli enklare att resa med bil och dyrare, eller att vi kan med gott samvete när det gäller klimatfrågan, sakta vänja oss vid att andas in den goda luften, om man nu inte har bacillskräck och rädsla för att beblanda sig med dem som åker kollektivt idag. När det gäller politik och finanser, så handlar det också om att välja var pengarna ska satsas, Alliansen har en annan princip än Oppositionen nämligen att de som inte är så rika, eller som kanske behöver mer socialt stöd, helst inte ska synas, men de får finnas, lite fint sagt.  Den som sällan eller aldrig rest med tunnelbana, pendeltåg eller bussar inom Stockholm, vet nog inte så mycket om den gruppen, de sitter ofta där nämligen, och utrymmet kring dom växer med mängden odör, möjlig ohyra och annat som den som hellre tar bilen slipper väja för. Jag ska inte ställa den ena miljöfrågan mot den andra, men däremot budgetfrågan att väcka debatt om vad vi ska göra åt de socialt utslagna, då skattepengarna inte kommer att räcka till dem. Den ena trängselfaktorn kan ta ut den andra, om man får tvingas byta vagn på grund av de sociala problemen inom storstadens kollektivtrafiklösningar.

En helt annan fråga rör om var politiska beslut och kostnader ska fördelas, mellan generationer och mellan regioner eller rent av globalt? Vems stad är det? Sveriges, Stockholmarnas eller är det en storstad med x antal invånare som producerar x antal koldioxidutsläpp i jordens atmosfär vilket påverkar varje världsmedborgare inom en nära förestående livstid? Se där vilka storpolitiska sammanhang vi små stockholmare har att ta ställning till. Inte undra på att många har sömnproblem och hellre diskuterar vaccin eller inte vaccin. Är vi vanliga väljare mogna nog att ta såna stora beslut, eller måste vi finna oss i att de tas över huvudet på oss, av någon expertpanel bakom lyckta dörrar? Vi ska i alla fall skrämmas in i den ena eller den andra fållan, som den skock dumma får som vi ofta blir anklagade för att vara.

Jag vill ha Förbifart Stockholm. Jag vill också ha en kollektivtrafik som väl mäter sig som alternativ till bilen. Jag vill också kunna känna mig trygg och säker då jag tar pendeltåget eller tunnelbanan de tider då andra sitter på sina kontor. Jag vill inte känna mig skyldig till global nedsmutsning av atmosfären som åsamkar andra världsdelar större skada än här vid en temperaturhöjning. Jag är partilös just nu. Är jag ensam, hallå ?