"Omoral bör alltid klandras, inte min men alla andras!"

"Ställ rätt diagnos, välj rätt medicin, och var medveten om effekter och biverkningar."

Det gäller både i dessa influensatider och när man vill kurera missförhållanden i utvecklingssamarbete och bistånd. I biståndsminister Gunilla Carlssons uppmärksammade debattinlägg om korruptionen i biståndet vacklar diagnosen, mottagarna får bära skulden medan den rika världens ansvar inte behandlas. De åtgärder hon aviserar kommer inte leda till mål hon satt upp. Däremot kan det hon föreslår kompletteras med mer träffsäkra åtgärder - mot den storskaliga internationella korruptionen.

Exemplet från Zambia, och de problem Gunilla Carlsson vill ska utredas, gäller förskingring av utbetalade biståndsmedel. Ett känt och diskuterat missförhållande som naturligtvis ska minimeras, även om det kanske inte kan utrotas.

Men så skriver hon: ”Biståndet verkar i en miljö som i hög grad präglas av korruption”. Alltså, problemet är en miljöfaktor, korruptionen, som stör och ibland förstör biståndsinsatserna. En rimlig diagnos, men den sjukan kommer man inte åt med ökad kontroll av biståndet. Det är ”vi rika” som ska  granskas!

Ministern begränsar, lite förbryllande, sitt resonemang till biståndet. På hennes ansvarsområde följer ju Sverige en bredare ansats, PGU, det vill säga politik för global utveckling. Lite förenklat betyder PGU att vi ska kunna göra insatser på olika departementsområden för att å ena sidan stimulera ekonomisk och social utveckling i ett samarbetsland, och å andra sidan bidra till att täta luckor och förhindra svinn i landets ekonomi.

PGU ger utrymme att komma åt den omgivande korruptionnen. Också annat än rent bistånd, som statliga lån till kommersiella projekt med högre korruptionsrisk kan granskas, t ex det som nu diskuteras ifråga om sockerodlingar i Sierra Leone för etanolproduktion.

Gunilla Carlsson refererar till Transparency Internationals Corruption Perception Index. Indexet är observationer om läget på olika ”brottsplatser”, där mutor och annan korruption förekommer. I indexet ligger de flesta länder som mottar bistånd risigt till. Men det betyder inte att ansvar och drivkrafter för korruptionen kommer därifrån.

Korruption kan beskrivas från två håll: dels från mottagarsidan, att en person missbrukar sin ställning för egen vinning (poliser, lärare och andra yrkesgrupper), dels från utbudssidan, när någon genom en muta (bestickning) eller andra påtryckningar vill påverka ett beslut till sin egen fördel.

Den finns på flera nivåer. Den vanligaste brukar kallas vardagskorruption, som när sjuksköterskor, lärare eller poliser kräver gåvor för att ge en spruta, sätta godkänt betyg eller se genom fingrarna med ett trafikbrott. De viktigaste, men inte enda, orsakerna är låga löner i breda yrkesgrupper samt etablerade dåliga traditioner.

Den storskaliga korruptionen, som kan ske på minister- och parlamentarikernivå och bland höga chefer, sätter ofta exempel som skapar eller stärker korruptionstraditioner i resten av samhället. Det kan gälla att påverka beslut i större upphandlingar, entreprenader, koncessioner för olje- och mineralutvinning, privatiseringar eller vapenköp. Markköp och plantageodling av energigrödor i klimat- och matkrisens spår är ett ”nytt” korruptionshot. En stor andel av de mutor som förekommer i dessa sammanhang betalas, enligt Världsbanken, av stora företag från de rika länderna, ofta från OECD-länder. Den bestickningen bedömer Världsbanken uppgå till i storleksordningen 1000 miljarder dollar per år! Många av affärerna, till exempel om olje- och mineralkoncessioner, sluts därför på villkor som är oförmånliga för utvecklingslandet. Det innebär att stora pengar kan rinna ur landet årligen under hela avtalsperioden. Den formen av korruption måste bekämpas internationellt.

Vad kan då Gunilla Carlsson och regeringen göra åt korruptionen? För det första måste regeringen vara mer tydlig med vad man talar om, och vilken nivå i samhället som avses. Vardagskorruptionen är den mest diversifierade, och mest präglad av de lokala förhållandena. Där måste ansvaret för insatserna ligga i landet, medan omvärlden kan underlätta genom bistånd som ger utrymme för högre löner till de yrkesgrupper som berörs. Men att enbart höja lönen räcker inte. Även traditionen måste brytas.

För det andra, uppmärksamma att den storskaliga, ofta internationella, korruptionen är  mönsterbildande. Det finns redan en OECD-konvention mot bestickning, som förbjuder företag och andra att ge mutor till främmande regeringars företrädare (ministrar, parlamentariker, tjänstemän m fl). Den har funnits i mer än tio år, men ännu sölar OECD-länderna, även Sverige, med att införliva och tillämpa reglerna fullt ut i sin rättsapparat. Korruptionssmittan därifrån fortsätter alltså.

För det tredja, vässa vårt korruptionsarbete. Sverige har kommit lindrigt undan i OECDs utvärderingar, men med flera påpekanden. Några gäller synen på korruption, som måste breddas i rättsväsendet, inom Sida och på ambassader. Under konventionen är det vanligen OECD-landet som ska lagföra bestickaren, medan samarbetslandet ska ta hand om den som tagit emot pengarna. OECD föreslår att Sverige inför företagsböter, och gör dem kännbara, samt kontrollprocedurer för tidigare bestickare, och att man utestänger bestickande företag från offentliga upphandlingar (svartlistning). Kraftfulla insatser rekommenderas också mot korruption inom vapenindustrin.

Till detta kan man lägga ökat skydd för meddelare (whistle blowers), en rejäl förstärkning av resurserna för de komplicerade utredningar internationella korruptionsärenden leder till, samt en översyn av preskriptionstiderna.

För det fjärde, med dessa åtgärder i ryggen kan Sverige aktivt stödja OECDs anträngningar, samt påverka andra OECD-länders hittills ganska svaga insatser mot de egna företag, vars bestickning och annan korruption drabbar fattiga länder. Också internationellt driva kravet inte bara på ”good governance” utan också på ”clean business”. Detta kan bespara utvecklingsländerna miljarder i återvunna inkomster, och på sikt ge några ett ekonomiskt självbestämmande som korruptionen hittills saboterat.

Vi rika länder har en hel del smittbekämpning att göra på våra bakgårdar. Den behövs för att få en mer jämlik arbetsfördelning i korruptionsbekämpningen och minska risken för orättvis bestraffning av de redan drabbade länderna, exempelvis indraget bistånd. Det gemensamma målet med kampen mot all ekonomisk brottslighet i utvecklingssamarbetet är väl att kunna utnyttja bistånd, och ländernas egna resurser, maximalt för att bekämpa den stora farsoten, fattigdomen!