Den ene drogkändisen får sparken, den andre stora journalistpriset

Att delar av kändisvärlden är inpyrd av ett fint kokaindamm eller går runt med fickorna rasslande av dopingpiller är något som media är påfallande ointresserade av att prata om. Det beror på att drogkändisarnas ansikten är värda pengar för någon, och att denna någon påfallande ofta är ett medieföretag. Många gånger handlar det om att man vill hålla sig väl med kändisarna för att de inte ska stänga dörren för intervjuer och gulliga hemma hos-reportage, men ett allt vanligare skäl till tystnaden är att det kända ansiktet återfinns på medieföretagets egen lönelista.

När nu TV4:s sportredaktion sparkar sin expertkommentator och före detta fotbollsproffset Magnus Hedman med hänvisning till en narkotikadom kan man förledas tro att det är fråga om ett trendbrott, att media börjat inse det omoraliska i att medverka till en legitimering av droger genom att låta narkotikadömda offentliga förebilder fortsätta le i TV-rutor och från byline-bilder som om ingenting hänt, som om droger vore en bagatell eller rentav något trendigt och ballt, en naturlig ingrediens i kändisskap och framgång.

Dessvärre är det betydligt mer krassa ekonomiska överväganden som fäller avgörandet om en medieanställd kändis ska sparkas ut i kylan eller få sitta kvar inne i stugvärmen. I Hedmans fall var det hans dyra avtal med TV4 som han sturskt vägrat omförhandla som blev hans fall. Narkotikadomen var den förevändning som TV4 behövde för att kunna bryta avtalet.

Dessutom gillar chefer när underlydande gör pudlar, att få sin chefsmakt bekräftad. Detta har inte Hedman förstått. Han nekar i stället in absurdum till alla anklagelser, trots att han ertappats med brottet in flagranti och nu också dömts i domstol för det. Han har ingen aaaning om hur det narkotikaklassade dopingpreparatet kommit in i hans blodomlopp och urin och ingen aaaning om hur ett 50-tal tabletter av samma preparat hamnat i hans bil. Eftersom Hedman inte är någon riktig journalist omfattas han heller inte av journalistskråets kollegiala beskydd och tystnad utan hängs förbehållslöst ut med namn och bild på tidningarnas förstasidor. 

Som motpol har vi fallet med musik- och underhållningsjournalisten Fredrik Strage på Dagens Nyheter, tidningens kanske största dragplåster för den unga generationens läsare. En kväll för ett par år sedan fick hans kokainfestande med Stureplans in-crowd ett abrupt slut när han haffades på bar gärning snortande på en krogtoalett.

Visserligen var också Strage till en början stöddig och försökte i domstolen bagatellisera bruket av kokain, något som framstod som extra oansvarigt i skenet av att rättssalens åhörarbänkar var fyllda till sista plats av Strages unga och påverkbara fans. Men inför sin chef Maria Schottenius på DN:s kulturredaktion insåg Strage ändå det taktiska i att gråta en ångerköpt skvätt och lova att aldrig knarka mer.

Strage har skriftställarbakgrund. Han har i motsats till Hedman inte glidit in på DN:s kulturredaktion och fått ett guldkantat anställningskontrakt i kraft av ett i en journalists ögon oseriöst kändisskap. Strage har uppenbarligen heller inte varit fullt lika girig, och vid bedömningen av huruvida han skulle sparkas eller få vara kvar vägde det tungt att han drar in mer pengar till tidningen än vad han kostar. Prestige är nästan lika viktigt som pengar och sannolikt hade det en avgörande inverkan på DN:s beslut att det börjat glunkas i mediakretsar att Strage var påtänkt för Stora journalistpriset.

Sålunda fick Strage absolution. Han slapp också få sitt namn och ansikte draget i smutsen tack vare journalistkårens informella överenskommelse om att han skulle skonas. Han var ju trots allt en av dem och att svärta ned honom skulle ha varit lite att kacka i eget bo. När man nu hänger ut Hedman riskerar man däremot inte att någon skugga faller över journalistskrået. Dels är Hedman som sagt inte journalist utan fotbollsproffs och dels har han dömts för befattning med sådana dopingdroger som är intimt förknippade just med idrottsvärlden.

Fredrik Strage jobbar kvar som nöjesankare på DN och fick mycket riktigt sedermera också Stora journalistpriset. Allt är glömt och förlåtet. Magnus Hedman däremot får avsked på grått papper, tvingas löpa gatlopp i media och kommer sannolikt aldrig mer att erbjudas kommentatorsuppdrag i några större sammanhang. Olika falla ödets lott.

Om journalistkårens diskutabla bevekdelsegrunder för att i det ena fallet agera domare och bödel och i det andra beskyddare talar ingen. Det är dags för en sådan diskussion anser jag.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10556

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kanske är det också så att den liberala tidningen DN egentligen inte tycker att det är en så stor grej om någon knarkar privat. Kanske, bara kanske, tycker en stor del av DNs redaktion att det är lite moralistiskt (och samhällsmässigt svindyrt) med sveriges drogpolitik.

Permalänk | Anmäl #1 Lakarn, 2009-09-03, 14:18

Nu är det väl kanske inte helt jämförbara fall. Hedmans sk. doping bestod ju av ett kosttillskott som vem som helst kan gå och köpa i en affär, låt vara en amerikansk affär.

Att han nekade var ju helt rätt eftersom han inte uppsåtligen begått något brott, en liten pikant detalj som passerar metervis över sportjournalisternas mittbenor. Att sedan mediesverige inte erkänner rättsväsendet är en annan sak... de dömer ju helst efter sin egen bok.

Permalänk | Anmäl #2 default persson, 2009-09-03, 15:56

Jag bara undrar vad som egentligen har hänt i Hedmans fall. Först stod det i tidningarna att han var gripen för narkotikabrott/innehav. Nu är han dömd för att ha dopat sig med Stanozolol (tänker på Ben Johnson). Har han både knarkat och dopat sig eller det ena eller det andra?

Permalänk | Anmäl #3 Håkan Thorsell, 2009-09-03, 21:18