Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2009-09-02 10:09, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11
"Att militär historia blivit mer rumsrent kommer förhoppningsvis att ge nya perspektiv på detta belastade ämne. Inte minst när det gäller den ensidiga och klandrade fokuseringen på män." Det skriver ANNA LARSDOTTER, journalist och författare med inriktning på krigshistoria.
Anna Larsdotter är frilansjournalist inriktad på historia. Har skrivit boken Hästens tid - rid- och stridskonst under stormaktstiden. Bloggar på www.annalarsdotter.wordpress.com
För sjuttio år sedan bröt andra världskriget ut och åter flammar medieintresset upp för denna historiens sista svart-vita konflikt, som den kallats. Igår ägnade Dagens Nyheter en stor del av sin förstasida åt krigsutbrottet, radio och TV tog upp det. DN hade intervjuat en allt sällsyntare kategori - krigsveteranerna.
Inte för att fascinationen och intresset för kriget någonsin svalnat - inte hos den historieintresserade så kallade allmänheten iallafall. Det behöver man bara gå till nätbokhandlarna för att kontrollera, där tusentals andravärldskrigetböcker saluförs. Lockelsen ligger nog just i konfliktens rykte som en klassisk strid mellan ont och gott, mellan diktatur och demokrati. Speciellt i Sverige, som stod i periferin och tittade på. Vi suger i oss världsdramatiken som om den vore ett skådespel där huvudkombattanterna symboliseras av en gormande mustaschprydd Hitler och en Churchill som gör V-tecknet.
Är det isåfall fel?
Mellan minnesdagarna och jubileerna brukar medierna då och då rapportera om den så kallade historieboomen, det vill säga det faktum att böcker, tidningar och filmer om historia sålt som smör de senaste femton åren. Inte minst de som handlar om krig. Fascinationen blandar sig med ett visst avståndstagande, eftersom det fortfarande inte anses riktigt passande att historia kommersialiseras eller avnjuts som vore den en produkt bland andra. De som är av den åsikten brukar framhålla riskerna: vi som läser och tittar kan få en skev bild av en historia där vissa saker förtigs medan andra får orimligt stor plats, bara för att de har ett bättre dramaturgiskt sug. Intresset inför tidningsfenomen som Allt om Historia och Världens historia, som tvärtemot rådande presstrend ökar sina upplagor, blandas med en osäkerhet. Bidrar inte alla dessa böcker och tidningar om furstar och krig till nationsfixering eller elitism, eller åtminstone manschauvinism?
Ja nog finns risken. Förenklingar innebär alltid att något väljs bort och ibland kan ett komplext skeende kokas samman till en väl lättsmält puré. Här har författarna och förlagen naturligtvis ett ansvar att hela tiden ta till sig ny forskning och nya frågeställningar och inlemma dessa i berättelsen. Popularisering är en konst, och ett ansvar! Men jag tror överlag att risken för fördumning är mindre än experterna befarar. Böcker, filmer och tidningar stimulerar vetgirigheten och lockar till en vidare och mer fördjupande läsning. Plus - och det viktigt - en slags hemmastaddhet i historien som skolan länge försummat.
När tidningen Militär Historia lanserades i somras var det, tror jag, ett lyckat och samtidigt lite vågat drag som utnyttjar den faktiskt föraktfulla syn på (krigs)historien och dess konsumenter som länge rått. Titeln intog en vakant plats i den till synes överfulla tidningshyllan. Potentiella läsare finns - och de är inte bara stridisar, gubbgubbar eller ens av manligt kön - men har icke desto mindre negligerats av etablerade medier. Intressenterna har haft SMB, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, och de har sina forum på nätet, drivna av eldsjälar. En riktad satsning mot denna grupp kommer nog att visa sig riktigt smart, tror jag.
Kan det rentav finnas plats för mer krigshistoria i tidningsvärlden? Ja det är inte helt omöjligt. Tecken finns på att genren börjar bli rumsren. Under ett par decennier läste inte ens blivande officerare krigshistoria, men nu har det åter kommit till heders. Och förra året förvandlades Försvarshögskolan till en högskola bland andra, där vem som helst kan söka kurser. Lärosätets nya status kommer att öka intresset för de militära konflikternas historia, och för förståelsen att kriget, det förhatliga - men också, det måste man våga tillstå, i någon mening mänskliga - i hög grad har format den värld vi lever i.
Varför läser då blivande officerare historia? Ja, knappast för att studier av Gustav II Adolfs segrar i Tyskland på 1630-talet eller Napoleons förlust vid Leipzig 1813 kommer att göra nutidens utlandsstyrkor bättre rustade för operationer i Afrika. Utan för att skaffa sig bildning och perspektiv på det de gör. Bildning och perspektiv, ja just det! Så viktigt för var och en av oss.
Att militär historia blivit mer rumsrent kommer förhoppningsvis att ge nya perspektiv på detta belastade ämne. Inte minst när det gäller den ensidiga och klandrade fokuseringen på män. Den har naturligtvis sina orsaker - män har nämligen oftast varit de som fört krig. De har vunnit på dem, men också förlorat. Jag tror att ett sätt att tackla ensidigheten handlar om hur man hanterar begrepp som man och manlighet. Manlighet har manifesterats på skiftande sätt i olika tider, men som en röd tråd har just kriget löpt, striden i klanens eller nationens namn. En bra historieskildring måste se - och förmå beskriva - också mäns rädsla, ambivalens och förluster. Och kvinnors "krigiskhet".
Och historievågen som helhet, vad händer med den? Den är betydligt svårare att greppa än för några år sedan. Utgivningen av ren fackhistoria minskar, men som helhet står intresset kvar. Dock i förändrad skepnad. Nu tycks det mer utspätt, eller snarare uppsuget av andra kulturyttringar. Inte minst skönlitteraturen hämtar numera stoff från det förflutnas rika skattkammare. Som om författarna återigen, efter Strindberg, Frans G Bengtsson, Lars Widding med flera upptäckt vilket rikt skafferi historien utgör, så sprängfyllt av spännande historier och livsöden som bara väntar på att låta sig berättas.
Efter Tysklands anfall på Polen dröjde det inte länge förrän Stalins trupper, stödda av ickeangreppspakten med Hitler, attackerade landet. I synen på pakten finns ännu skiljaktigheter i tolkningen, inte minst mellan Polen och Ryssland. Komplikationer och moraliska frågeställningar från andra världskriget följer oss än idag. Det finns plats för många sorters skildringar av kriget och historien: vetenskapliga, populära och skönlitterära.
Idag bröt andra världskriget ut. Varför är WWII-trenden så stark och vad är det som fortsätter att fascinera?

Därför är militär historia inte bara för teknikintresserade män

Tillsätt en sanningskommission om det svenska medlöperiet
Varför det andra världskriget var oundvikligt.

Nästan alla européer har en koppling till andra världskriget

Vi fascineras av det mörka hos oss själva

Dagens män längtar efter andra världskrigets mansideal

Adolf Hitler erkände ingen annan lärare än Wagner


Därför vurmar vi för andra världskriget

Stella Polaris, en av våra många oberättade krigshistorier
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Det är synd att fokus nu ligger på krigshistoria i stället för på kunskap om konflikter. I stället för freds- och konfliktsforskning så handlar det om olika slag, strider och förluster. Det vore verkligen synd om detta förvridna intresse även spred sig bland kvinnor.
Just så, Mats. Vad är mest intressant, att kvinnor har deltagit i krig eller att krigen har lett till miljoner människors död?
-
Ibland är jämlikhetstanken bisarr. Det finns nog andra saker att intressera sig för än att också svenska kvinnor (och inte bara svenska män) är ute och viftar med vapen i Afghanistan. Hurra, liksom?
I slaget vid Tammerfors 1918 hetsade kvinnor sina män till ursinnigt motstånd, och lät sina röda kämpar villigt "komma till" som uppmuntran och belöning. Jo, så var det faktiskt, källa: Slaget vid Tammerfors av Heikki Ylikangas. DÄR var alltså könen på samma snöre!
Varför skulle just kvinnors krigiskhet klyftas fram, det berättar inte förfatarinnan. Kriget ska väl berättas som det hände utifrån objektiva kriterier. Kvinnorna verkar inte ha spelat en särskilt stor roll, vilket väl kan ses som positivt.
Kvinnorna har säkert spelat en större roll under andra historiska skeenden, som till exempel i franska revolutionen eller demokratiseringen av Europas stater efter första världskriget.
Det "krig" där en liten grupp militanta amazoner visat den största oförsonligheten och krigiskheten är nog det allt m er utbredda och nu pågående "könskriget" i vårt land. Historieböckerna kommer bara att skaka på huvudet åt den tiden i vår historia.
Skulle militärhistora vara rumsrent? Jomen självklart! I själva verket är militärhistoria egentlig mening varit ganska obefintlig, eftersomn skribenterna på oSkulle militärhistora vara rumsrent? Jomen självklart! I själva verket är militärhistoria egentlig mening varit ganska obefintlig, eftersomn skribenterna på området inte varit professionella historiker, utan populära hafsmakare. Just därför är det angeläget med militärhistorisk forskning och litteratur som uppfyller kriterierna för god historievetenskap i fråga om källkritik m m. Detta har mycket förtjänstfullt framhållits av en av våra aktuella, och globalt mycket framgångsrika svenska förfsttare på området, nämligen Niklas Zetterling, vars många välskrivna böcker varmt rekommenderas. mrådet inte varit professionella historiker, utan populära hafsmakare. Just därför är det angeläget med militärhistorisk forskning och litteratur som uppfyller kriterierna för god historievetenskap i fråga om källkritik m m. Detta har mycket förtjänstfullt framhållits av en av våra aktuella, och globalt mycket framgångsrika svenska författare på området, nämligen Niklas Zetterling, vars många välskrivna böcker varmt rekommenderas.
"Efter Tysklands anfall på Polen dröjde det inte länge förrän Stalins trupper, stödda av ickeangreppspakten med Hitler, attackerade landet. I synen på pakten finns ännu skiljaktigheter i tolkningen"
Nej det finns inga skiljaktigheter i tolkningen.. det är bara några av de överstolta chauvunistryssarna som har svårt att erkänna sina misstag som vanligt och försöker lägga ut dimridåer för att ge massmördaren farbror Stalin och Sovjet ett bättre rykte.
Stalin och Hitler hade båda maktambitioner och ville utöka sina territorier, ingen av dem var redo att hamna i konflikt med den andre
därför slöts de en icke aggresions pakt där man delade upp Europa i intressesfärer. I den uppdelningen ingick många andra länder förutom Polen så det är verkligen inte någon tvistfråga mellan två nationer som du så fint PK diplomatiskt försöker beskriva det.
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ribbentrop-Molotov.svg
När Anthony Beevor presenterade sin bok om Berlins fall på Bokmässan kom en ung man fram till honom och bad om en autograf. Boken skulle han ge till sin far, ty "My father LOVES the Second Word War". Beevor studsade. Det finns en viss sorts pubik, genomgående manlig, som excellerar i militärhistoria utan att bry sig om de miljontals offren särskilt, en äcklig grabbighet, nekrofili, fy tusan! De har sjävfallet inte upplevt kriget som jag själv råkat göra, med vild flykt, bombangrepp mm.
Tja, vi har ju en grupp kvinnor som krigar emot männen idag. Fast det är mest med ord...
Orden förvandlas lätt till verkligt lidande. Se min artikel; http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/22/hillegren-har-ratt
10 000-tals män har gripits mm i vårt land för olika "övergrepp" mot kvinnor och varit helt oskyldiga.
Krig är en situation då vissa aspekter av jämställdhet och feminism ställs på sin spets. Har man tänkt på så gott som alla män uppfostras med det självklara budskapet, att när det verkligen gäller är kvinnors liv viktigare än mäns? Vi män vet, för vi har fått i oss det via alla kulturella kanaler som finns, att om någon måste dö är det en mindre katastrof om en man gör det än en kvinna. Tills alldeles nyss har det till och med varit lagstadgat via värnplikten: Din förbannade obligatoriska skyldighet som man är att, om det behövs, offra livet för kvinnorna. Vi har också samma kulturella regel i en massa andra sammanhang.
Det är svårt att förstå vad artikelförfattaren har för syfte.
Jag tycker att det är viktigt att vi kvinnor i nutid deltar aktivt i samhällsdebatten och engagerar sig i väsentliga frågor. Miljö, klimat, fred, ekonomi, arbetsmarknad etc.
Själv har jag under några år engagerat mig mycket i försvarsfrågan. Intresset aktualiserades för tre år sedan i samband med den rysk-tyska gasledningens dragning i svensk ekonomisk zon i Östersjön. Jag började fundera och läsa in mig på närliggande frågor. Och upptäckte händelsevis att Sverige
inte har något försvar som kan värna Sveriges territorium och befolkning. Det gjorde mig minst sagt upprörd och arg. Hur kunde våra regeringar, försvars- politiker och -makt vara så ignoranta och cyniska. Bara lägga ner vårt försvar och chansa på att det aldrig blir något krig i vår del av världen! Hur dum får man vara. Så nu försöker jag att sätta mig in i svensk säkerhets- och försvarspolitik så gott det går. Det uppmanar jag också alla mina medsystrar att göra, trots att det inledningsvis kan ta emot. Vi är ju inte alls vana att tänka på sånt. Det är ju männens och de krigiskas domäner. Vi är ju så fina, goda och känsliga...inte ska vi hålla på med sådana hemskheter.
Jag är en fredsälskande människa. Jag vill inte ha krig. Men det är så att har vi själva inget försvar, får vi snart någon annans. Det är det nog inte många svenskar som vill!
Jag tycker du har rätt Klara, kvinnor bör inte rädas försvarsfrågan - (och inte heller militärhistorien). Är det förresten inte intressant att nästan alla vi människor kallas oss fredsälskande - och ändå blir det krig.
Till Femimaskuhumanisten vill jag säga att det är exakt detta som militärhistoria - och historia överhuvudtaget - måste beakta. Mäns plikt att kriga, eller överhuvudtaget agera, i kvinnors och barns namn. Ett ansvar som inte alltid är önskat, det är jag övertygad om.
Och när det gäller kvinnors "krigiskhet", som listigt nog lyftes upp i rubriken på min artikel, tänkte jag inte alls på amasoner eller ryska stridspiloter utan på just denna förväntning på män att strida eller vara krigiska. Den är en historisk faktor! Forskning finns, till exempel om pådrivande kvinnor under nazismen, men den borde kunna breddas. Så kan man komplicera och förnya historieforskningen!