Viktigt att lyfta fram kvinnors "krigiskhet"

Det är synd att fokus nu ligger på krigshistoria i stället för på kunskap om konflikter. I stället för freds- och konfliktsforskning så handlar det om olika slag, strider och förluster. Det vore verkligen synd om detta förvridna intresse även spred sig bland kvinnor.

Just så, Mats. Vad är mest intressant, att kvinnor har deltagit i krig eller att krigen har lett till miljoner människors död?
-
Ibland är jämlikhetstanken bisarr. Det finns nog andra saker att intressera sig för än att också svenska kvinnor (och inte bara svenska män) är ute och viftar med vapen i Afghanistan. Hurra, liksom?

I slaget vid Tammerfors 1918 hetsade kvinnor sina män till ursinnigt motstånd, och lät sina röda kämpar villigt "komma till" som uppmuntran och belöning. Jo, så var det faktiskt, källa: Slaget vid Tammerfors av Heikki Ylikangas. DÄR var alltså könen på samma snöre!

Varför skulle just kvinnors krigiskhet klyftas fram, det berättar inte förfatarinnan. Kriget ska väl berättas som det hände utifrån objektiva kriterier. Kvinnorna verkar inte ha spelat en särskilt stor roll, vilket väl kan ses som positivt.

Kvinnorna har säkert spelat en större roll under andra historiska skeenden, som till exempel i franska revolutionen eller demokratiseringen av Europas stater efter första världskriget.

Det "krig" där en liten grupp militanta amazoner visat den största oförsonligheten och krigiskheten är nog det allt m er utbredda och nu pågående "könskriget" i vårt land. Historieböckerna kommer bara att skaka på huvudet åt den tiden i vår historia.

Skulle militärhistora vara rumsrent? Jomen självklart! I själva verket är militärhistoria egentlig mening varit ganska obefintlig, eftersomn skribenterna på oSkulle militärhistora vara rumsrent? Jomen självklart! I själva verket är militärhistoria egentlig mening varit ganska obefintlig, eftersomn skribenterna på området inte varit professionella historiker, utan populära hafsmakare. Just därför är det angeläget med militärhistorisk forskning och litteratur som uppfyller kriterierna för god historievetenskap i fråga om källkritik m m. Detta har mycket förtjänstfullt framhållits av en av våra aktuella, och globalt mycket framgångsrika svenska förfsttare på området, nämligen Niklas Zetterling, vars många välskrivna böcker varmt rekommenderas. mrådet inte varit professionella historiker, utan populära hafsmakare. Just därför är det angeläget med militärhistorisk forskning och litteratur som uppfyller kriterierna för god historievetenskap i fråga om källkritik m m. Detta har mycket förtjänstfullt framhållits av en av våra aktuella, och globalt mycket framgångsrika svenska författare på området, nämligen Niklas Zetterling, vars många välskrivna böcker varmt rekommenderas.

"Efter Tysklands anfall på Polen dröjde det inte länge förrän Stalins trupper, stödda av ickeangreppspakten med Hitler, attackerade landet. I synen på pakten finns ännu skiljaktigheter i tolkningen"

Nej det finns inga skiljaktigheter i tolkningen.. det är bara några av de överstolta chauvunistryssarna som har svårt att erkänna sina misstag som vanligt och försöker lägga ut dimridåer för att ge massmördaren farbror Stalin och Sovjet ett bättre rykte.

Stalin och Hitler hade båda maktambitioner och ville utöka sina territorier, ingen av dem var redo att hamna i konflikt med den andre
därför slöts de en icke aggresions pakt där man delade upp Europa i intressesfärer. I den uppdelningen ingick många andra länder förutom Polen så det är verkligen inte någon tvistfråga mellan två nationer som du så fint PK diplomatiskt försöker beskriva det.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ribbentrop-Molotov.svg

När Anthony Beevor presenterade sin bok om Berlins fall på Bokmässan kom en ung man fram till honom och bad om en autograf. Boken skulle han ge till sin far, ty "My father LOVES the Second Word War". Beevor studsade. Det finns en viss sorts pubik, genomgående manlig, som excellerar i militärhistoria utan att bry sig om de miljontals offren särskilt, en äcklig grabbighet, nekrofili, fy tusan! De har sjävfallet inte upplevt kriget som jag själv råkat göra, med vild flykt, bombangrepp mm.

Tja, vi har ju en grupp kvinnor som krigar emot männen idag. Fast det är mest med ord...

Orden förvandlas lätt till verkligt lidande. Se min artikel; http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/22/hillegren-har-ratt

10 000-tals män har gripits mm i vårt land för olika "övergrepp" mot kvinnor och varit helt oskyldiga.

Krig är en situation då vissa aspekter av jämställdhet och feminism ställs på sin spets. Har man tänkt på så gott som alla män uppfostras med det självklara budskapet, att när det verkligen gäller är kvinnors liv viktigare än mäns? Vi män vet, för vi har fått i oss det via alla kulturella kanaler som finns, att om någon måste dö är det en mindre katastrof om en man gör det än en kvinna. Tills alldeles nyss har det till och med varit lagstadgat via värnplikten: Din förbannade obligatoriska skyldighet som man är att, om det behövs, offra livet för kvinnorna. Vi har också samma kulturella regel i en massa andra sammanhang.

Det är svårt att förstå vad artikelförfattaren har för syfte.
Jag tycker att det är viktigt att vi kvinnor i nutid deltar aktivt i samhällsdebatten och engagerar sig i väsentliga frågor. Miljö, klimat, fred, ekonomi, arbetsmarknad etc.

Själv har jag under några år engagerat mig mycket i försvarsfrågan. Intresset aktualiserades för tre år sedan i samband med den rysk-tyska gasledningens dragning i svensk ekonomisk zon i Östersjön. Jag började fundera och läsa in mig på närliggande frågor. Och upptäckte händelsevis att Sverige
inte har något försvar som kan värna Sveriges territorium och befolkning. Det gjorde mig minst sagt upprörd och arg. Hur kunde våra regeringar, försvars- politiker och -makt vara så ignoranta och cyniska. Bara lägga ner vårt försvar och chansa på att det aldrig blir något krig i vår del av världen! Hur dum får man vara. Så nu försöker jag att sätta mig in i svensk säkerhets- och försvarspolitik så gott det går. Det uppmanar jag också alla mina medsystrar att göra, trots att det inledningsvis kan ta emot. Vi är ju inte alls vana att tänka på sånt. Det är ju männens och de krigiskas domäner. Vi är ju så fina, goda och känsliga...inte ska vi hålla på med sådana hemskheter.
Jag är en fredsälskande människa. Jag vill inte ha krig. Men det är så att har vi själva inget försvar, får vi snart någon annans. Det är det nog inte många svenskar som vill!

Jag tycker du har rätt Klara, kvinnor bör inte rädas försvarsfrågan - (och inte heller militärhistorien). Är det förresten inte intressant att nästan alla vi människor kallas oss fredsälskande - och ändå blir det krig.

Till Femimaskuhumanisten vill jag säga att det är exakt detta som militärhistoria - och historia överhuvudtaget - måste beakta. Mäns plikt att kriga, eller överhuvudtaget agera, i kvinnors och barns namn. Ett ansvar som inte alltid är önskat, det är jag övertygad om.

Och när det gäller kvinnors "krigiskhet", som listigt nog lyftes upp i rubriken på min artikel, tänkte jag inte alls på amasoner eller ryska stridspiloter utan på just denna förväntning på män att strida eller vara krigiska. Den är en historisk faktor! Forskning finns, till exempel om pådrivande kvinnor under nazismen, men den borde kunna breddas. Så kan man komplicera och förnya historieforskningen!