IB-utredare: Jan Guillous historieskrivning stämmer inte

Varför skar det sig egentligen mellan de två IB-avslöjarna Peter Bratt och Jan Guillou? Båda har vid upprepade tillfällen försökt förklara detta och numera hade du också skrivit sina respektive definitiva vittnesmål till eftervärlden - självbiografierna. Frågan har ofta tett sig gåtfull - vad handlar det om och vad är sant? Och behöver vi verkligen den här dispyten?

Den bild som framträder i Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007) går ut på Jan Guillou snodde åt sig en ovanligt stor andel av rampljuset i samband med publiceringen, inte på Bratts egen bekostnad utan på deras hemliga källa, den tidigare IB-mannen Håkan Isacsons. Bratt har vid olika tillfällen särskilt lyft fram en bild som han redan från början upplevde som provocerande: ett reportage från sommaren 1973 om Guillou, avslöjaren, illustrerad med en bild av journalisten, ensam i dunklet med endast en skrivmaskin som vapen, i färd med att trotsa och avslöja makten - ingen Bratt eller Isacson i sikte så långt ögat nådde.

Guillou tog för sig under IB-debatten, han såg bra ut, rent av tuff, cool och utmanade vem som helst utan att blinka. Det gjorde i och för sig Bratt också men han var mer försynt och lockades inte så starkt av offentligheten. Guillou talade på stormöten där IB och åsiktsfriheten diskuterades och där man krävde parlamenteriska utredningar, han var slagfärdig och rolig. Bratt hade samma patos, kanske ännu starkare, men saknade samma känsla för leverans. Detta speglar också till stor del deras rollfördelning i det journalistiska arbetet - Bratt jobbade med inhämtningen och bearbetningen medan Guillou stod för själva delgivningen, för att använde terminologin inom det militära komplex som de utmanade. Men det är också en förenklande beskrivning. Faktum är att de började med IB-avslöjandet på varsitt håll, båda utan att veta om det. Jan Guillou hade tidigt på våren 1972 fått tips om att det fanns någon form av spionage inom fackföreningsrörelsen med koppling till militären och han fick också några namn på personer som skulle syssla med detta, bland annat en mystisk man som hette Birger Elmér. Guillou lät skicka ut en fotograf för att smygfotografera denne, det lyckades och han satte ihop några sidor om det påstådda åsiktsspionaget utan att egentligen få någon riktig fason på det.

I det läget stövlar Bratt in på FiB/Kulturfronts redaktion med ett par reportage som väcker viss uppmärksamhet, båda rör militära förhållanden. Det handlar dels om den försvunna DC3:an, dels om att det förekommer åsiktsregistrering inom militären, då nyligen avslöjat vid en värnpliktsriksdag i Örebro. Alltså har då båda journalisterna en gemensam infallsvinkel. Guillou berättar om Elmér, visar foton för Bratt, denne säger sig ha en centralt placerad källa inom underrättelsetjänsten och erbjuder sig att visa bilderna för denne. Någon dag senare har Bratt fått det förbluffande svarat: Elmér är källans chef! Nu börjar ett intensivt bearbetade av källan, som förstås är Isacson. Hans talförhet underlättas inte bara av att han nyss fått sparken från IB eftersom han lurat dem på pengar, utan också av att det serveras rikligt med vin under diskussionerna. Isacson börjar berätta mer och mer, samtliga tre blir snart också starkt motiverade av Watergateavslöjandet där två journalister med hjälp av en topphemlig källa till slut lyckas få nästan hela Washington på fall - yes, we can, too!

Så med Isacsons berättelser om ett antal mer eller mindre skandalösa operationer, där IB-folk bl.a. samarbetat med de flesta västliga underrättelsetjänster, inte minst den israeliska (detta var nästan fyrtio år före CIA stormade in på Bromma) så späckade Bratt och Guillou två nummer av FiB/Kulturfront fulla med heta avslöjanden. De båda arbetade hårt med att sätta in Isacsons uppgifter i alla möjliga sammanhang, byggde upp en faktamässig miljö kring IB-folket genom att Bratt tillbringade dagarna djupt nere i vartenda offentligt register där agenterna kunde finnas - mantalslängder, skatterullor, bilregister, passregister. Mycket av detta var taktikern Jan Guillous käpphäst - det ljusskygga skulle upp i offentligheten och de näst intill otroliga avslöjandena skulle ramas in av torra, trovärdiga grundfakta. Och sedan rubrikerna, även det Guillous specialitet - "Spioneri i Egypten - åt Israel", "Brott mot Sveriges grundlag" liksom att Elmér hölls ansvarig för "mord, krigshandlingar, inbrott och brott mot Sveriges neutralitet....". En liknande anklagelseakt mot en svensk myndighet kommer man troligen aldrig mer att få se i en seriös journalistisk produkt.

Det är efter de första veckorna som det börjar skära sig lite grann men det syns inte utåt. Bratt arbetar vidare med IB under sommaren, han och Håkan Isacson sammanställer en bok men ännu fler detaljerade avslöjanden, kryddade med uppgifter som nu börjar gå försvarsstaben fullständigt på nerverna. Det hela måste få ett slut. Överbefälhavaren är skakad över läckaget och lyckas övertala en åklagare att avlyssna Bratt och Guillou för att klarlägga hur många källor det egentligen finns. Regeringen Palme kan bara se på, roat eller oroat, ingen vet men det här är en sak mellan ÖB och åklagaren. Avlyssningen klarläggen en sak - Isacson är enda källan. I oktober grips de alla tre och i januari faller domarna på årslånga fängelsevistelser.

Här kommer nästa skärningspunkt. Guillou hävdar att det existerar en nådebluff som går ut på att regeringen via något ombud viskade i advokaternas öra att om bara pojkarna kunde se till att nöjdförklara sig med domarna, så skulle regeringen vara storsint nog att ge dem nåd. Guillou sa redan då i Aftonbladet att han vägrade ta emot Palmes nåd, han överklagade tillhovrätten och fick straffet sänkt med några månader. Bratt lät bli att överklaga, liksom Isacson. Enligt Guillou gick de på nådebluffen eftersom inget hände. Bratt har alltid tillbakavisat att han erbjöds nåd, skälen till att han inte överklagade var andra, han höll på att brytas ned efter två månader i häkte, han var inte den fighter som formats under hugg och slag på Solbacka läroverk eller av en våldsam far, han var en mjuk och försynt natur som tyckte sig ha råkat ut för en övermänsklig orättvisa. Så vad är sant? Det finns faktiskt små indikationer på att det framfördes någon form av förhandlingsbud till Guillous advokat men samtidigt finns det inget alls som tyder på att det fördes vidare till Bratt. Det är ju känt att det fanns små kanaler under IB-affären mellan Guillou och personer i regeringskansliet, exempelvis Anders Thunborg och Pierre Schori och den förre kan mycket väl ha haft något med ett litet erbjudande att göra. Hur seriöst detta var vet ingen men min uppfattning är att de tankar som fanns i den här riktningen pulvriserades av Guillous reaktion varför det aldrig ens blev aktuellt att föra fram det till Bratt. "Nådebluffen" skulle emellertid leva kvar som en surdeg mellan de båda journalisterna.

År 1993 kom det till en konfrontation i debattprogrammet Sommarnattens skeende. Då avslöjandet firade sina tjugo år återförenades de tre, Bratt Guillou och Isacson i TV-studion för en plågsam uppgörelse. Bratt gick ut med att Isacsons skulle hyllas som den store avslöjaren, ödmjukt förklarade att han och Guillou enbart varit kolportörerna. Guilloi blixtrade till, antydde att Bratt och Isacson inte var helt nyktra och anklagade Bratt för att under IB-förhören försökt sätta dit Guillou för att ha stulit IB-handlingar från ett postkontor - vilket han i och för sig också hade gjort. Peter Bratt har alltid förnekat detta med lika stort eftertryck som Guillou anklagat honom, ord står mot ord men surdegen har levt kvar och de har båda berört saken då IB-affären med jämna mellanrum kommer på tal.

I sin aktuella självbiografi Ordets makt och vanmakt vidhåller Guillou visserligen större delen av anklagelserna mot Bratt men stundtals är tonen också mer försonlig och Guillou medger att han tog mycket plats under 1973. Han tilldelar Bratt en stor del av äran för arbetet med avslöjandet och är inne på att minnet i det avseendet nog spelat honom ett spratt; han har föreställt sig att han deltog mycket mer i det dagliga arbetet med avslöjandet, ute på fältet, smygfotograferandes i buskarna, efterföljandes bilar och snokandes i arkiven. Det är med stor tvekan jag närmar mig det här ämnet. Bråket om nådebluffen och posttillgreppet kan säkert aldrig redas ut och frågan är om de är så intressanta egentligen i ett större perspektiv där betydligt mer står på spel. Man kan tycka att den här konflikten knappast gagnat de båda, det tragiska är att den enbart spelat i händerna på de som önskat att den sanna historien om IB aldrig ska berättas. Att de båda tillsammans med Håkan Isacson står bakom bakom efterkrigstidens största journalistiska scoop i Sverige är ett faktum som borde ena snarare än splittra.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Borgarmedia: AB1, 2, Fokus, NM1, 2, EX1, 2, SVD, GP, Läs även andra bloggares åsikter om Gunnar Ekberg, IB, Informationsbyrån, Jan [...] Blogg:Gunnar Ekbergs arbetsmetoder - bombhot, inbrott, förtal och , 2009-10-25, 14:43

[...] andra reflektion är att jag ifrågasätter sanningshalten i det Guillou skriver. Eftersom jag är minst en generation yngre än Guillou och Bratt, är det naturligtvis omöjligt [...] Blogg:Per Altenberg – ett liberalare Sverige », 2009-10-01, 07:36

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10537

17 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Låter som en vanlig dag på jobbet för väldigt många människor. Två kollegor jobbar ihop ett par månader med ett projekt. Den ene tar åt sig lite mer av äran än vad han kanske gjort sig förtjänt av - den andre känner sig orättvist behandlad men vågar/orkar inte klaga. Detta hände på sjuttiotalet, för över 40 år sedan. Om detta lyckas Lars Olof Lampers skriva en så lång artikel. Respekt.

Permalänk | Anmäl #1 Karl, 2009-09-02, 18:03

#1Karl

Det hör inte till vanligheterna att folk hamnar i fängelse efter ett projekt en vanlig dag på jobbet...
Det räcker att se och höra Jan Guillou två minuter så inser man att han är den som tar för sig och vill synas. Bedrövligt att en så bra journalist är så missunnsam att han inte ens kan ge en kollega cred när uppmärksamheten väl räcker till för bägge.Det är ett tecken på osäkerhet att hela tiden känna sig tvungen att trampa på omgivningen.
Han lärde läxan på Solbacka...

Permalänk | Anmäl #2 Arne, 2009-09-02, 18:59

Jan Guillou skulle kunna sälja sin egen mamma för att få stå i rampljuset! Han har ett enormt behov av att alltid synas och sanningen är han inte alltid så noga med.

Permalänk | Anmäl #3 Lisbeth Pipping, 2009-09-02, 20:58

varför skulle IB-affären vara "efterkrigstidens största journalistiska scoop"? Det är svårt att se
det märkvärdiga i att det efter andra världskriget fotsvettigt USA-vänligt kämpande exportberoende Sverige skulle ha stått utanför det amerikanska stuket med kommunistjakt, det pågick ju liknande jakter i rader av andra västländer i skilda former.
Fortfarande är efterkrigstidens Sverige en sån hemlighet att inga sammanhang offentliggjorts så vi alla får veta vad amerikanerna pressade Sverige att botgöra som fet vinnare på kriget. Här gällde för Sverige att vifta ordentligt med svansen åt rätt husse. Inte för inte skickades Erik Boheman som fryntlig ambassadör till Washington. Och varför detta överdimensionerade flygvapen som Sverige satsade på med många unga svenskars död som nedtystat resultat. Och att Sverige skulle ha eget atomvapen. Och hur alltmer banden kapades med det kontinentala Europa där vi alltid haft vår förankring kulturellt och socialt. Inte för inte talade dåvarande utrikesministern Östen Undén franska när han i San Francisco talade vid Sveriges inträde i FN 1946. Och kolla hur Dag Hammarskjölds insatser tystats ned som skicklig förhandlare i handelsfrågor med Hitlertyskland?
Det svenska problemet är starka särintressen i ett litet land. Det medger mörkanden som inte är tänkbara i USA eller andra större europeiska länder.
Bara en sån sak som mordet på Ivar Kreuger 1932, en paraduppvisning i mörkande tack vare bankvärlden, medierna och den socialdemokratiska maktapparaten.
Sverige kan bara förstås utifrån det perspektivet.

Permalänk | Anmäl #4 manon buttan, 2009-09-03, 09:37

Det är lugnt! Vi vet alla numera vem Jan verkligen är som person. Nu vill han bara tjäna pengar och införa totalövervakning. Se bara vad lite stryk och rödtjut kan åstadkomma!

Permalänk | Anmäl #5 Nils, 2009-09-03, 13:01

Vem jobbar just nu på avslöjandet om läckor och missbruk från ipred-övervaknings-verktyget? Sitter israleliska Mossad redan och lägger pussel om mina rese-, köp-, telefonvanor och om jag läser på Aftonbladets webbsida regelbundet?

Permalänk | Anmäl #6 Karl Camelton, 2009-09-03, 13:11

Då kanske min gamla lärare på 80-talet hade rätt när hon funderade över om inte Guillou verkade vara en psykopat-personlighet.

Permalänk | Anmäl #7 Anna Helena, 2009-09-03, 14:14

Mkt bra artiklar båda två!

Permalänk | Anmäl #8 Sbert, 2009-09-03, 14:55

Jan Guillou en skicklig journalist och författare, och urskicklig marknadsförare, som inte kan skilja på sanning och lögn. Som historieberättare väntar han bara på att bli avslöjad. Se tex: http://www.expressen.se/1.57963 och nu Peter Bratt på Newsmill.
Dessutom, han är ingen lagspelare, utan vill ta åt sig all ära själv. Peter Bratt beskriver detta med all önskvärd tydlighet vilket här nu ytterligare bekräftas. Att de båda hade etablissemangets styrka emot sig vid tiden för IB-affären var tydligt, vilket tydligen var mest smärtsamt för Bratt. I efterhand gör detta att de på flera sätt kan framstå inte bara som hjältar utan sinsemellan ömkliga personer med egna intressen. Att Isacsson var den största hjälten kan Bratt erkänna, men sådant klarar inte den ömkansvärde Guillou.
Som människa framtår nu Guillou som en tragisk och beklagansvärd person. Som andra mytomaner lever han i sin fantasi, och tror på sin egen historia.
Som människa visar Peter Bratt resning, kan tillstå sina brister, och verkar åldras mer i harmoni än sin gamla stridskamrat. Han har helt rätt, Hamilton och Arn kommer att förgå, men IB-affären kvarstå. Isacsson och Bratt är därvidlag de största namnen medan Guillou förbleknar i ljuset av sin egen självtillräcklighet.

Permalänk | Anmäl #9 Per, 2009-09-03, 17:19

I min värld var det fel att döma herrarna till spioneri, ty de var inga spioner, än mindre några brottslingar. Janne borde ha anat att kollegan inte skulle klara av att hålla tätt, så den fadäsen torde tillskrivas på Jannes konto. Skulle jag ha varit förhörsledare, så skulle jag också ha gett mig på allt annat än Janne själv. Beträffande kollegan, torde det funnits en hel del att utnyttja, för att pressa fram uppgifter. Ursäkta Janne, visst är kollegan kanske än golbög, men du borde ha insett svagheterna och lagt upp strategin annorlunda. Det här är lite som schack. Man måste ha tänkt hela vägen till sm. Annars är det kört.
För övrigt verkar Janne vara dagens hatobjekt. Kan det bero på hans vänstersympatier i kombination med avundsjuka?

Permalänk | Anmäl #10 Christer Lindwall, 2009-09-03, 18:36

I Guillous självbiografiska skrift "På jakt efter spioner och scoop", Norstedt, 1996, får man intrycket av att det handlade om regelmässigt och dagligt öppnande och fotograferande av IB:s post. Detta med tillägget att brottet för längesedan är preskriberat. Se http://fib.se/fib_1/IB/IB-affaren.html. Omfattningen av brevöppnandet verkar därmed ha reviderats ner av författaren under dessa år och tillägget om preskribtion torde vara fullkommligt onödigt om åklagaren redan i första hand underlåtit att åtala JG trots påstått golande från Peter Bratts sida. Bratt framstår som den klart trovärdigaste i sammanhanget.

Permalänk | Anmäl #11 Jesper Carlsson, 2009-09-03, 22:13

Kommer ihåg hur upprörd vikarie kom till
vår gymnasieklass 1974 och blev besviken på
vår loja reaktion. De av oss som var politiskt
intresserade tyckte väl snarast att det var
helt i sin ordning att hålla reda på kommunister
och andra upprorsmakare. Gäller för övrigt fortfarande.

Att staten och (s) flöt ihop var ju inte bra, men så var det
på andra områden också på den tiden.

F.ö. varje svensk regering som inte hade säkrat oss
västerut, hade begått ett gravt tjänstefel.

Permalänk | Anmäl #12 lars, 2009-09-03, 23:50

#12
”De av oss som var politiskt
intresserade tyckte väl snarast att det var
helt i sin ordning att hålla reda på kommunister
och andra upprorsmakare. Gäller för övrigt fortfarande.
Att staten och (s) flöt ihop var ju inte bra, men så var det
på andra områden också på den tiden. ”
 
 
Klart att det är mycket alvarligt om ett politiskt parti använder offentliga myndigheter som polisiär och militär underrättelseverksamhet för att bekämpa sina konkurrenter inom och utom partiet. Det här inte hemma i en demokrati eller rättsstat. Det stora problemet är inte om landets säkerhetstjänst genomför sitt uppdrag och skyddar landet mot subversiva element, de skall naturligtvis göra det inom de lagar och regler som gäller för dem.
 
En troligen mycket viktig anledning till att SAP kunnat bli ett sk statsbärande parti och inneha regeringsmakten i hela 40 år är att de kunnat vara i stort sett det enda partiet på vänstersidan. Detta har givit dem en synnerligen stark ställning mot den borgerliga oppositionen. Att ett parti innehar regeringsmakten i 40 år i en demokrati är inte riktigt sunt. Man kan nog förmoda att det har varit lätt att klassa allt motstånd på den ”egna” sidan som ”livsfarliga” kommunister.

Permalänk | Anmäl #13 Klerken, 2009-09-04, 14:06

@Lisbeth Pipping (#3): Vem har i n t e "sålt" sin egen mamma ???

Permalänk | Anmäl #14 Marianne Johansson, 2009-09-06, 09:37

Jan Guillou var hemlig agent åt Sovjet

http://www.youtube.com/watch?v=CW_HQYDOFGw

Permalänk | Anmäl #17 EnEvighet7, 2010-01-09, 18:39