De fattiga väntar

Problemet är inte i första hand sk o-egentligheter inom biståndet( att antalet på en deltagarlista inte riktigt stämmer , att det saknas kvitto för en motorcykel etc, se Riksrevisionens rapport "Oegentligheter inom bistånd" RiR 2007:20) utan egentligheterna, dvs kostnader som helt faller inom regelverket men som ändå inte direkt är relaterade till att de fattiga får det bättre.

Nedan följer vi biståndsmedlen (i det här fallet bistånd genom enskilda organisationer) i tre steg: Steg:1: Sida, Steg 2: Svensk Ramorganisation Steg 3: Svensk Enskild Organisation (s.k. SVEO) och drar av för vad som i varje steg öppet redovisas som förvaltningskostnader och kostnader för svenskars involvering (inkl. metod - kompetensutveckling) För Sida anges endast de övergripande förvaltningskostnaderna och deras andel av totalt tilldelade biståndsmedel. Och endast denna andel, 6,2 %, dras från de medel som sedermera kanaliseras vidare genom SVEO. Inom "Sidasystemet" finns förstås mer kostnader till konsulter, förstudier, evalueringar etc. beroende på vilka andra vägar biståndet förmedlas. (Under 2008 förmedlades tex ca 7,5 miljarder kr direkt till olika sk samarbetsländer).

Svenska enskilda organisationer erhöll ca 1,3 miljarder kr under 2008 och detta förmedlades genom 13 ramorganisationer. Nedan följer vi i steg 2 och 3 biståndet genom en ramorganisation och en enskild organisation från vilka jag har konkreta underlag. (Jag anger inte från vilka eftersom jag här vill peka på ett generellt "systemfel", inte peka ut någon speciell organisation.)

Jag ställde mig alltså frågan: Hur mycket av biståndet "fastnar på vägen" - är alltså inga o-egentligheter men når ändå inte de fattiga. Det som allt bistånd syftar till. Sida pekar ju på just detta på sin hemsida (27 aug - 09): Människor ska kunna förbättra sina levnadsvillkor. Det är vad biståndet handlar om. Trots stora förbättringar, framförallt i Asien, lever fortfarande alltför många människor i fattigdom.

Andel av biståndet som brukas till administration mm på vägen till de fattiga(här genom en ramorganistion och en enskild organisation)

När man dragit av vad som går till svenska organisationer återstår alltså 29% av biståndet till de fattiga.  Den svenska enskilda organisation jag tittat på - med 55% till administration m.m.  - uppfattas som en bra organisation. Tar man även med vad som brukas till administration för organisationen i mottagarland (LEO)- i detta fall 25 % - (bl.a. för att producera rapporter) finns det alltså endast ca  1/5 del kvar av biståndet för de fattiga. Och denna femtedel ska till sist omsättas till sådant som de fattiga har direkt nytta av i en ofta mycket korrumperad miljö

Ovanstående exempel avser alltså det bistånd som kanaliseras via enskilda organisationer. Men det finns ingen anledning att anta, att mindre andel går bort till förvaltning, administration etc  inom det multilaterala biståndet (genom FN systemet)  eller det  bilaterala biståndet.(direkt till olika programländer som tex budgetstöd), där  den inhemska korruptionen på kanske  40-60 % slår direkt och än hårdare..

Låt oss redan nu se klart följande: Det är den fattiga människan och målet att förbättra hans eländiga levnadsförhållanden som ska bära upp och legitimera hela biståndet (ca 32 miljarder för år 2009) även de 70 - 80 % som hamnar i biståndsbyråkratin. Det är ju också alltid bilder på fattiga barn och kvinnor - nu allt oftare glada och leende- som finns på hemsidor och broschyrer för att visa vad bistånd handlar om.(Knappast bilder på folk bakom skrivbord och konferensdeltagare på något flott hotell) Och endast om de fattigas levnadsförhållanden förbättras kan det vara legitimt att fortsätta att avsätta miljarder av skattemedel till sk fattigdomsbekämpning. Det är den nya bördan som vilar på den fattige, det är hans elände som utnyttjas.

Det blir förstås ett orimligt tryck på de återstående 20 % som kvarstår av biståndsmedlen (efter att byråkratin fått sitt).  Denna del kan ju knappast brukas så oerhört effektivt, att alla overheadkostnader ska kunna motiveras. Det är alltså också denna lilla kvarstående del som utsätts för korruption i olika mottagarländer.

Biståndet blir som jag ser det därmed ett stort svek mot de fattiga. De ges rollen att just legitimera stora uttag från skattemedel just därför att de är så många och så oerhört fattiga. Sedan blir de helt ställda åt sidan, medan  vi gör internationell karriär. Man kan nämligen bli expert på de fattigas elände och leva osedvanligt gott på den kunskapen!

Sila mygg och svälja kameler II

Formalmoral och idealmoral

Det finns i detta sammanhang två användbara begrepp inom etiken - formalmoral och idealmoral. Exempel på formalmoral är när chefen för gröna baskrarna - ett amerikanskt elitförband -  ställdes inför rätta för mordet på en vietnames (därför att han sköt honom öppet på en gata) samtidigt som han och andra fick medaljer när man genom napalmbombning orsakade att tusentals vietnameser brann till döds. Idealmoral i det här fallet är förstås att det är fel att döda över huvud tagit.

Vad gäller bistånd blir ju formalmoral lika med att man håller sig till det byråkratiska regelverket vad tex. gäller ansökningars och rapporters uppställning och omfattning,  revisionsrapporter är tillräckligt utförliga  etc. Idealmoral (utifrån synen om människors lika värde) innebär att de fattigas levnadsförhållanden faktiskt förbättras som en effekt av biståndsmedel. Det har med solidaritet i konkret mening att göra. Och problemet vi står inför är följande: Biståndet kan säkert bli bättre utifrån formalmoraliska aspekter - regelverk skärps och kontroll ökar. Men det behöver inte alls leda till att en enda fattig människa får det bättre, dvs. enligt idealmoraliska aspekter på solidaritet och rättvisa. Förbättring utifrån formalmoralen blir mer av byråkratisk inveckling; Involution/ inveckling av biståndet i stället för att utveckla det (evolution). Detta är det dilemma svenskt bistånd befinner sig i.

Ty, det är det enklaste i världen att producera kvitton och revisionsrapporter som visar att pengar förbrukats enligt planerat ändamål (även om pengarna gått till annat). Men det är det svåraste i världen att faktiskt bekämpa fattigdomen inom ramen för gängse korrupta system, som hela tiden reproducerar just fattigdom och orättvisor. Det första är skrivbordsgöra det senare är en kamp!

Konkret exempel

Chefen (Mr A) för en biståndsorganisation i Indien erkände öppet att han förskingrat ca 3 milj. kr av biståndsmedel. Han hade helt enkelt direkt på kontoret producerat kvitton som motsvarade de kostnader man skulle ha enligt budget. Pengarna gick sedan rätt i fickan till den sk "ansvarige chefen" till bla en lyxbil(BMW). Men projektet var avrapporterat och klart med revisorrapport och allt. Jag ställde mig frågan hur detta kunde vara möjligt och kontaktade därför den revisor som godkänt räkenskaperna. Revisorn (Mr X) hade kontoret på 14:de våningen i ett höghus i New Delhis affärscentrum. Vi satt vid ett stort bord med fantastisk utsikt.

- Hur gick det till att Du kunde godkänna Mr A:s räkenskaper? frågade jag.
- Revisorn: Det gjorde jag inte alls. Jag slog pappren i bordet framför Mr A och sa att så här får det    inte gå till!
- Och vad hände sen? (Jag tittade ut över affärskvarteren i fågelperspektiv och såg plötsligt den där grenen som alla sitter på och ingen vill såga av)
- Ja, Mr A kom tillbaka med samma papper och... ja, jag ville ju ha mina 500 000 Rs (ca 90 000 kr) så... ja, jag skrev på förstås!

Med denna erfarenhet som bakgrund läser jag Riksrevisionens rapport Oegentligheter inom bistånd (RiR 2007:20) och den därpå följande rapporten av Sida utförd av Allegretto Revision med stigande förfäran och växande känsla av absurditet.(Och för att söka förmedla denna känsla citerar jag lite utförligt)

Om oegentligheter i biståndet: Den upprörande historien om Pajeron som egentligen var en gammal Ford och därmed saknade relevans.

Drama i två akter.

AKT 1: Aktörer och metod (s 14, RiR 2007:209): Granskningen har utförts med X som projektledare. Granskningsteamet tillbringade mellan en och fyra veckor i varje land. Sammanlagt bedrevs fältarbete i knappt tre månader i länderna. Varje lokal utförarorganisation besöktes och teamet stannade mellan två och sju dagar på respektive ort. Ett eller flera av respektive lokal organisations projekt granskades. Metoden utgjordes av en kombination av finansiell revision och effektivitetsrevision. Vid granskningen av skyddet mot oegentligheter har Riksrevisionen utgått från god revisionssed.

Rapporten inleds som följer: Det svenska bistånd som förmedlas via Sida uppgår innevarande

år till cirka 15 miljarder kronor. Biståndet kanaliseras på olika sätt, bland annat genom bilaterala avtal eller via enskilda organisationer.

På sidan 47 läser vi så  följande:

I en kenyansk kyrkas biståndsprojekt förekom försäljning av en bil. Enligt överlåtelseavtalet gällde det en så kallad SUV, dvs. en större jeep för transporter i svår terräng, av märket Mitsubishi Pajero. Priset sattes till 130 000 kenyanska shilling, motsvarande 13 000 kronor. Granskningsteamet hade ingen möjlighet att studera bilens skick. Eftersom priset får bedömas vara lågt spårade granskningsteamet bilen, via Transportministeriet i Nairobi, och fann att det i de officiella registren rörde sig om en Ford från 1992. Kontraktet som upprättats mellan kyrkan och den för revisionen okända köparen byggde således på felaktiga uppgifter och det går inte att bedöma vad som egentligen skett i den transaktion som sägs ha ägt rum mellan parterna

AKT 2: På detta och andra påpekanden om oegentligheter, svarar så Sida med en egen " grundlig utredning utförd av Allegretto Revision , för att ta reda på hur allvarliga de påpekade oegentligheterna var i Riksrevisionens granskning". (Efter denna undersökning kvarstår endast två säkra oegentligheter på vardera 7900 kr samt ett något större avseende skolbänkar som dock delvis kunde avfärdas efter stickprov)

Aktörer: En auktoriserad revisor och en organisationskonsult(!)

Nu kan man läsa följande (s32) om den berömda bilen:

Gammal bil som ej har med projektet att göra

Riksrevisionen gjorde vid sitt besök en fördjupad granskning av transaktionerna kring försäljningen av en bil som den lokala organisationen hade haft i sin ägo. Enligt bilregistret som Riksrevisionen tillfrågat var bilen en Ford Taunus medan det i försäljningspapperen från den lokala organisationen gällde en Mitsubishi Pajero.Enligt vår granskning tyder allt på att det verkligen var en Mitsubishi Pajero av 1992 års modell som den lokala organisationen har sålt. Bilen hade vad vi erfar länge stått uppställd på organisationens område eftersom den var trasig. Man sålde den till en man som reparerade den. Varför det står att bilen är en Ford i den information som Riksrevisionen erhöll från bilregistret har vi inte fått någon förklaring till. Pajerons nye ägare bor i trakten och arbetar i Nairobi. Torsdagen den 1 maj spårade vi upp Pajeron och lät ta bilder av bilen. Vi konstaterade att denna bil har en nummerplåt som motsvarar registreringsintyget från bilregistret.

Eftersom vi kunnat spåra en Pajero med det aktuella registreringsnumret så lät vi oss nöja med detta och gjorde inte några vidare efterforskningar. Vi konstaterar att den aktuella bilen 16 år gammal och saknar koppling till de granskade Sidaprojekten.

Vår bedömning är att Riksrevisionens iakttagelse som gäller försäljningen av en

bil saknar relevans i sammanhanget(vår understrykning)

Självklart kan man fråga sig vad denna granskning av två revisionsteam som besöker Afrika i flera månader egentligen kostade; var det värt det och vad ledde det till?

Följande slutsatser gjordes utifrån de två rapporterna:

• - Revisorerna har skapat en känsla av "skenbar trygghet", när deras jobb i själva verket har inskränkt sig till att läsa slutrapporten och revisionsintyget från den lokala revisorn. (Står att läsa i Sidas: Slutrapporten av den fördjupade granskningen av enskilda organisationer)
• - Svenska revisorer som ska granska enskilda organisationer gör inte sitt jobb, anser Riksrevisionen. Men revisorerna själva tycker att de får för lite betalt för att utföra uppdragen korrekt.
• - En revisor kostar, inklusive moms, cirka 20 000 kronor per dag. Enligt vad OmVärlden (Sidas tidning) erfar så är det inte ovanligt att samma revisor reviderar upp till fem olika biståndsprojekt på en dag.

Och vad ledde det till?

Nya anvisningar för revision och därmed dyrare revisionsrapporter.  Under Antikorruption i Sidas årsrapport för 2008 (s 19) kan man tex läsa: Förbättrat bedömningen och uppföljningen ... till exempel genom att öka avtalsrevisioner och utvärderingar. För ändamålet har 5 miljoner kronor avsatts .

Man kokar soppan längre och proceduren blir dyrare men det är fortfarande samma tunna spik! Allting blir egentligheter när det finns papper på det. Hela biståndsbyråkratin består ju av pappersvändare: Slutkoll:Att rapporter stämmer överens med ansökan. Så läggs fattigdomsbekämpandet till handlingarna. Och därute är de fattiga lika fattiga - om inte ännu fattigare - som tidigare!  Mer och dyrare kontroll som inte höjer kvalité eller effektivitet ett enda dugg. Bara än mindre biståndsmedel till de fattiga. Eftersom kriteriet bättre för de fattiga faktiskt exkluderas i våra evalueringar blir det endast  kontroll enligt formalmoraliska regler.

Vad är då korruption?

• Sida definierar korruption som ett missbruk av förtroende, makt eller position som medför otillbörlig vinning

• Med korruption menar vi mutor, bestickning, utpressning, favorisering och nepotism men också fö kingring, svindleri och jäv (Se Sidas hemsida Publicerad: den 24 juni 2009)

Utifrån min syn. Korruption: Att de miljarder som avsätts av våra skattemedel till fattigdomsbekämpning inte kommer de fattiga till del och faktiskt (konkret) förbättrar deras livsvillkor. Och utifrån denna syn är ju egentligheterna lika korrupta som o- egentligheterna.

Denna form av korruption bekämpas förstås inte i första hand genom tajtare formalregler. Det leder i stället till att människor involverade i biståndsarbetet alltmer koncentrerar sig på frågan: Uppfyller vi regelverket? Skriver vi de rätta orden och har vi med de senaste innebegreppen? (Det ska inte handla om mänskliga rättigheter i konkret mening längre - som utbildning och hälsa- men organisationsutveckling, påverkansarbete, kompetensutveckling...) Om godkänd av någon handläggare, ja, då kan man säkra nya anslag och eventuell vidare karriär inom biståndsbyråkratin. Underförstått är ju ändå hela tiden att vi alla jobbar för en mycket nobel sak! MR - (Mänskliga Rättigheter) frågor minsann! Jämlikhet. Miljön! Och här blir ju de fattigas faktiska elände en väldigt tråkig företeelse och frågan om vårt nobla och idoga arbete verkligen leder till förbättringar för de fattiga närmast en pinsamhet. Denna byråkratisering av biståndet har ökat ofantligt genom åren på bekostnad av konkret fattigdomsbekämpning.

Vad menar vi egentligen med att bekämpa korruptionen?

Är vi ens överens om vad korruption är? Svenska organisationer tvingas att skriva på ett avtal med bl.a. följande formulering:

SVEO och Ramorganisation är ense om att samarbeta för att motverka korruption under projektets genomförande. SVEO åtar sig att utreda och om nödvändigt vidta rättsliga åtgärder mot den eller dem som på goda grunder kan misstänkas för korruption eller annan otillbörlig vinning.

Hur ska detta nu gå till? Vidta rättsliga åtgärder mot den eller dem som på goda grunder kan misstänkas för korruption. Misstänkas kan alla på goda grunder. Och vad menas med otillbörlig vinning. I jämförelse med vad?

Exempel från Indien.

1. Korruption möjliggörs just genom att man först introducerar olika formella regler, tex att man måste ha ett visst tillstånd för att föra in biståndsmedel (FCR kallat)- som sedan utnyttjas av myndighetspersoner så att man ofta tvingas till mutor för att erhålla olika tillstånd enligt dessa regler. (tex upp till 15 % av pengarna bara för att bevilja tillståndet.)

2. Det blir förstås ännu besvärligare om man i nästa steg får direktivet, att nu gäller det att underordna sig den inhemska kulturen och att det är indierna själva som ska "äga problemet", som det heter. Hur ser korruptionsproblemet ut utifrån ett indiskt perspektiv? I en bok av Pavan K Varma (som varit pressekreterare till presidenten och officiell talesman för utrikesdepartementet) Being Indian, Penguin Book 2005, kan vi läsa följande:

There are no notion of ultimate sin in Hinduism. They (indians) are... a pragmatic people, Any action is justified in certain contexts, and gods are routinely bribed. ...The concept of morality and of high minded principle, is dear to Indians as a theoretical construct, but largely ignored in real life as impractical. (s 8)

Corruption has grown endemically because it is not really considered wrong as long as it yields the desired result. ... One of the ways in which people affirm their own worth is being able to exercise discretionary power over others. Corruption is a form of exercising that power. (s 22)

(Alltså: Hinduismen har inget begrepp om synd (allt styrs av karmalagar om sådd och skörd). Indier är pragmatiker. Korruption anses inte vara fel om det leder till önskat resultat (vilket är just makt och pengar). Människans värde bestäms utifrån hennes möjlighet, att utöva godtycklig makt över andra. Korruption är ett sätt att utöva denna makt (och är alltså inte fel, utan en möjlighet som ges dig utifrån hur karmalagarna verkar).

Frågan: Hur bekämpar man korruption i ett samhälle där den enligt den egna kulturtraditionen inte är fel? Om inte korruption anses fel- om det leder till avsedda mål - pengar och makt ja, då hjälper det ju föga med striktare anvisningar. Inhemska revisionsbyråer som ska revidera och godkänna räkenskaper är vinstdrivande företag och del av samma system. De simmar i samma vatten.

Exempel från Pakistan

Av otaliga ytterligare möjliga exempel, låt mig ta ett färskt från Pakistan, där jag också jobbat en hel del. På en konferens om utvecklingsprojekt nyligen med Transparency International (TI) och sft generaldirektör för riksrevisionen i Pakistan framkom följande:

"If 40 % of the allocated funds were actually spent on the project, then it was considered to be executed in an honest way. Some officials in the province had even obtained a fatwa (religious decree) that the commision or kickbacks they got on the contracts - which amounted to 60 percent of the deal- were "halal" (permissible) as it was given to them for the hard work they had done to negotiate the deal. (vår understyrkning)... The National Corruption Perception Survey 2009, conducted by the Pakistan chapter of TI, indicates that overall, corruption increased from Rs 45 billion in 2002 to Rs 195 billion in 2009. (The cost of corruption, Business Recorder aug, 17 2009, Editorial)

(Alltså: Om 40 % av allokerade medel brukas inom ett projekt anses det som genomfört på ett ärligt sätt. Vissa myndighetspersoner hade även fått fatwa (dvs religiöst påbud) att mutor och kickbacks på upp till 60 % av en uppgörelse är "halal" (jämför med Halal-slakt, är alltså okej och tillåtet utifrån Islam) eftersom det var förenat med hårt arbete att uppnå en så (för dem) god uppgörelse... En undersökning av TI hade korruptionen ökat från 45 miljarder Rs 2002 till 195 miljarder Rs 2009. (1 kr = 9,5 Rs)

Låt mig ta två exempel hur en sådan korruptionsmiljö kan påverka biståndet. (Här rör det sig om betydligt mer än de 7 900 kr som tas upp i Sidarapporten från Allegretto Revision)

Exempel 1:

• Pakistan drabbades den 8 oktober 2005 av en kraftig jordbävning som ledde till 75 000 döda, 700 000 skadades och 3,5 miljoner blev hemlösa. Jag åkte upp redan efter ett par veckor. Kom till Muzaffarabad och mötte Ghulan Hussain, rektor för en skola som kollapsat och där 20 barn hade dött. Vi besökte den raserade skolan och tog direkt itu med att köpa tält (för 3 000 kr) för tillfälliga lokaler och sedan bygga upp en "ny" skola med lätt takmaterial (för ca 15 000 kr) för 250 barn. Mötte också människor som förlorat sina hem. De hade blivit utlovade 30 000 Rs (ca 3 500 kr) för sitt raserade hus.
• Det internationella samhället ställde upp med miljarder Rs. Efter ett år (2006-11-23) fick Sida i uppdrag av svenska regeringen att förhandla och ingå avtal om stöd till återuppbyggnaden omfattande högst 150 miljoner kronor. Målet för insatserna skulle vara förbättrade levnadsvillkor samt ökad beredskap i de drabbade samhällena. Resultatet av insatserna skulle återrapporteras i Sidas årsredovisning 2008 och i en slutrapport 2009.
• Jag återvände vid ett flertal tillfällen till jordbävningsområdet. Inget fungerade. Inga hus. Jag fick ständigt samma vittnesmål från folk som förlorat sina hem; - För att vi ska få ut våra 30000 Rs så måste vi skaffa papper från myndigheterna och de kräver mer i mutor för att utfärda intyg än det vi kommer att få. Så vi har inte råd att kräva några pengar!
• I Sidas årsredovisning för 2008 kan vi läsa följande: I en halvtidsrapport 2008 konstaterar SRV att en rad problem uppstått som inte förutsågs inledningsvis. En slutsats är att SRV bör ha tydligare riktlinjer för liknande projekt i framtiden. Medan IOM har åstadkommit förväntade resultat har övriga drabbats av förseningar, vilket innebär att resultat kan redovisas först 2010.
• Min slutsats: Vi kommer aldrig att få någon klar insikt i vart 150 miljoner kronor använts. (tillsammans med andra 100-tals miljoner från andra länder och UN) Det mesta har redan försvunnit i korruptionsträsket i Pakistan.

Exempel 2:

• Jag var med och gjorde en landsstudie för NORAD (Norges motsvarighet till Sida). Handlade om ett budgetstöd på ca 90 milj nkr om året. När vår delegation först mötte pakistanska myndighetsrepresentanter var deras första kommentar, att de inte riktigt förstod varför vi var där. Biståndet hade ju hittills fungerat utmärkt genom att det betalades ut punktligt i början av februari varje år. De hade inget att klaga på. När vi antydde att vi gärna ville få en uppfattning om vart biståndet tog vägen mörknade synen något. Vi stötte nämligen snart på rykten om att bistånd till uppbyggande av telekommunikation hade gått till mobila enheter för radarstyrning av robotar. (dvs. till militären). Men detta fick vi förstås inte knysta om i vår landstudie - det var politiskt omöjligt. Biståndet till familjeplanering på 23 milj. NOK gick inte att verifiera alls. Ej heller biståndet via UNICEF.
• Vad jag lärde var att om ett mottagarland, som har ett stort underskott i sin handelsbalans - i Pakistans fall har man i stort sett dubbel så stor import som export -uppstår ett stort hål vad gäller hårdvaluta (för främst dollar). Allt officiellt bistånd - som betalas ut i sk främmande valuta, sugs omedelbart in i detta svarta hål. Det blir en senare, närmast akademisk fråga (i sämsta bemärkelse) och närmats omöjligt att belägga, vad man faktiskt använt motsvarande summer till i landets valuta.

Ja, så är det. Vi talar liksom ett språk när vi springer runt i regelverkens och byråkratins labyrinter, jo, nog ska vi kunna få kontroll på korruptionen - bara vi får mer betalt och bättre anvisningar - men måste acceptera en helt annan verklighet när vi söker genomföra biståndsprojekt i verkligheten. Detta gäller förstås även det bilaterala biståndet. Ett språk mellan skål och vägg ett annat i talarstolen och i slutrapporten.

- Jag var livrädd att man skulle ringa mig från Dagens Nyheter och fråga mig om vart biståndspengarna tagit vägen. För det hade jag inte en aning om, sa Sidachefen i ett afrikanskt land till mig. (Avsåg flera hundra miljoner kr. I dag får landet över 700 milj. kr om året främst i sk budgetstöd).

Det är så oerhört naivt att tro att det system som hela tiden suger nerifrån och upp (gånge de fattiga ifrån det de inte har, mutor, och gånge de besuttna till som redan har i överflöd, korruption) plötsligt skulle vändas upp och ner och verka i motsatt riktning bara för att vi häller några hundra miljoner som vi kallar utvecklingsbistånd - eller budgetstöd till fattigdomsbekämpning - direkt i toppen på korruptionsberget.

Korruption är inte toppen på isberget - det är själva berget.

Om spannen läcker hjälper det inte i allmänhet att hälla i mer vatten. Det rinner bara ur fortare. Av min inledande analys följer dock, att det inte är korruption i formalmoralisk mening (o-egentligheter) som är det största problemet, utan den ständigt ökade byråkratiseringen som innebär - om vi håller fast vid bilden: Först häller vi 100 % eller 32 miljarder kronor i spannen - och säger att allt detta ska släcka törsten hos de fattiga - sedan häller vi tillbaka- helt legalt och enligt regelverket, ca 70 %. Vad innebär det s.k. en procentmålet i denna situation? Snarast att vi ska göra av med en viss mängd pengar, för att vissa politiska partier har fört upp detta på sin agenda utifrån ett inrikespolitiskt syfte. Att utgå från en viss utgiftsram som MÅL har ju som det ser ut ingenting med solidaritet med de fattiga i världen att göra. Nuläget är ju dock, att vid varje aviserad nedskärning av biståndet, rycker företrädare för olika intressegrupper ut - som lever på sin del av biståndet - och ropar: Inte ska väl de fattiga i världen får sitta emellan och drabbas av vår sämre ekonomi. Och ropar man inte i samma kör får man reda på att man inte är seriös i biståndsdebatten. Precis som revisorn i Delhi; ingen vill förstås såga av den gren man själv sitter på.

Det övergripande problemet är att bistånd inte kan utvärderas i seriös mening, om det inte relateras till den egentliga kriterievariabeln, att fattigdomen minskar i världen som effekt av biståndet. Så verkar nu inte vara fallet. På Sidas hemsida under rubriken: Var femte människa i världen lever i extrem fattigdom (Publicerad: den 11 juni 2009) kan man läsa följande konstateranden:

• Dessvärre har den samlade andelen av världens befolkning som är fattig inte minskat. Tvärtom har den till och med ökat

• Krisen har redan kastat över 50 miljoner människor in i extrem fattigdom. Över 100 miljoner fler människor beräknas hamna i extrem fattigdom för varje år som krisen pågår

Det civila samhället

Eftersom biståndet inte fungerar hittar vi ideligen på nya avledande "pseudoförändringar" och illusoriska begrepp som slår "blå (eller någon annan färg) dunster i ögonen" på skattebetalarna. Konstruktionen "Det civila samhället" är just ett typiskt sådant fenomen. Inte nytt men rekonstruerat av byråkratin i lag med "folkrörelserna" (som inte rör sig så mycket bland folk längre, de har i hög grad stagnerat och gjort sig beroende av statsanslag). När väl en sådan konstruktion är upprättad - handlar det inte om att avtäcka en klarsynt innebörd - utan en "byråkratisk logik" som avgörs av på vilken nivå inom hierarkin konstruktionen kommit till. Vilket får till följd, att när man får att göra med handläggare på lägre nivå, så hänvisas enbart till denna självklara byråkratiska logik: Detta är direktiv ovanifrån. (Katten på råttan osv.) Nu är det detta som gäller!) Därmed krymps genast det tolkningsutrymme som är förutsättning för dialog. Ett utrymme som borde finnas och som man faktiskt påstår finns: Vi ska ha högt i tak och en vital debatt, inte minst för att vi behöver varandras klokskap i alla svåra val som ligger i vårt uppdrag. (Färdriktning för Sida, dec. 2006 s 3) Jo, man tackar!

När väl konstruktionen det civila samhället blivit etablerad, kan man samlas kring nya "aktiviteter" (som förstås inget behöver ha att göra med de fattigas verklighet): Skapa nya policydokument, riktlinjer/ anvisningar och manualer. Arrangera konferenser om Hur stärker vi det civila samhället? Blir väldigt välbesökta och därmed framgångsrika, eftersom alla som är beroende av anslag får palla sig dit. (Och för innegänget i Stockholm som är heltidsanställda på biståndsmedel är ju det inga problem.) Och så sitter man och konsumerar power-point bilder med de nya riktlinjerna och tänker: Nu gäller det att få med dessa nya formuleringar i nästa ansökan... Och så förtränger vi igen våra insikter baserade på faktiska erfarenheter som tex. Sida pekar på är väldigt viktigt: Framgångsrika insatser fordrar mycket goda kunskaper om lokala förhållanden. För Sidas del innebär det att stor vikt läggs vid långsiktig och effektiv fältnärvaro. (Perpektiv på fattigdom, juni 2004 s 10 Sida)

Det här skriver jag nu till alla er- för jag tror (hoppas) att ni finns därute som en tyst majoritet - som har gått igenom dessa biståndsbyråkratins förvirrande stålbad några gånger och kanske håller på att ge upp.

Rör man sig inom denna kafkavärld av byråkratiska pseusofenomen, så uppstår ju lätt en konflikt: Ska jag vara trogen min insikt utifrån direkta möten med de fattigas elände eller ska jag ge upp, glida med...? Bli mer pragmatisk? Man börjar tvivla. De fattigastes elände förbättras ju inte trots alla biståndsmiljarder, det vet jag men...? Är jag dum måhända eftersom jag inte fattar innebörden i dessa nya direktiv? Till eder alla från oss alla följande avtäckning eller dekonstruktion av det nygamla fenomenet "det civila samhället".

Låt oss söka lite klarhet.

• Begreppet det civila samhället kan härledas till engelska upplysningsfilosofen Adam Smith (1723-1790) Han började använda begreppet "civil society" som synonymt med "commercial society" för att särskilja en ny klass av fria handelsmän från den klassiska indelningen i herrar och slavar inom feodalstaten.
• Marx var inne på samma spår när han menade i essän "On the Jewish Question," att "the so-called rights of man (mänskliga rättigheter). . . are nothing but the rights of the member of civil society (civila samhället) i.e., egoistic man, man seperated from other men and the community."
• Framväxten av "the civil society" innebar alltså upprättandet av en ny arena för skapande av olika intresseföreningar/klubbar/sammanslutningar där man skiljes ut från andra. Genom att tillhöra en klubb, förening etc. som tog vara på en viss grupps egenintresse, möjliggjordes att man kunde skapa sig en ny klassmässig baserad identitet, särskiljbar från andra, från den "grå massan". Inte bara vara engelsman, utan tillhörande en eller annan särskild (ofta) elitgruppering.
• "Att stärka det civila samhället" kan alltså betyda olika saker vilket klarnar ytterligare om vi går till nutid: "A second problem associated with the concept of civil society is this: Is it a strictly objective and descriptive term that, for example, treats the League of Women Voters and the Ku Klux Klan equally as "third sector citizen organizations"? (Civil Society International (CSI) www.civilsoc.org)
• Och är det en rent "objective and descriptive term" så kan man förstås inte bruka begreppet det civila samhället normativt. Dvs, att bara man talar om det civila samhället, så skulle det vara givet, att man har att göra med sammanslutningar som har just de fattigas intresse i fokus. Snarare tvärtom., om man ser till den faktiska situationen i många utvecklingsländer: Det är de besuttnas intressen som främjas.
• En analys av "den landspecifika kontexten" kan mycket väl visa, att om man stärker det civila samhället rakt av med hjälp av biståndsmedel, finns det stor risk att ekonomiskt och ideologiskt redan starka grupperingar från över- och medelklassen ytterligare stärker sina egenintressen på de fattigas bekostnad. I tex en officiell studie i Pakistan framkom vad gäller NGO:s roll just detta: NGOs cater to the non-poor households to a much greater extent than to the poor households. Helt i linje med den traditionella funktion civila samhället alltid haft Fattiga och svaga grupper är nämligen svaga även på denna arena.

Här vill jag nu endast ge ett exempel på hur biståndsbyråkratin kan fungera utifrån just en "byråkratisk logik":

Som svar på analysen ovan - kopplat till biståndsverksamhet inom en organisation - gavs följande svar:

• Beskriver inte hur arbetet stärker det civila samhället - inget tydligt ideal för X, argumenterar istället för vikten av att arbeta med att stärka de fattiga.

Märk uttrycket i stället för (att arbeta med att stärka de fattiga). I detta läge är det förstås lätt att inte bara ge upp sin verklighetsförankring, utan också varje förhoppning om vett i resonemanget. Handläggare/ Byråkrat har dock tolkningsföreträde och i och med dennes svar slutar förstås en dialog- som egentligen aldrig har börjat!

Följs av ytterligare kommentarer från byråkratin:
- Ni är behovsorienterade och saknar rättighetsperspektiv
- Fattigdomsperspektivet är tydligt och utvecklat, rättighetsperspektivet ifrågasätts

Innebörd av ovanstående: Lägg ner skolor, skollunch, lärarutbildning och vaccineringsprogram. Dessa verksamheter är nämligen inriktade på fattiga människors behov (behovsinriktade) och det är fel. Nu måste ni ha rättighetsperspektiv och ordna konferenser hur ni ska stärka det civila samhället för att påverka regeringen att ta över ansvaret för rubbet. Behov... rättigheter? Vad är skillnad? Att få sina behov (mat, utbildning, husrum, trygghet) tillgodosedda är inte det att få bättre levnadsförhållanden? Men här gäller det att ha tungan rätt i mun!

Medelklassen och intelligentian formerade i organisationer - som i första hand tar vara på deras egna intressen - slickar sig dock om munnen. Vilken godbit! De formulerar ju sig lätt och flyhänt enligt de nya direktiven över vad som nu måste vara med i enlighet med den nya checklistan. (De har dock endast en symbolisk verksamhet bland de fattiga, att visa upp när någon "donor" kommer på besök.)

Och där ute i slummen i städerna hukar de fattiga sig i låga plåtskjul och på vischan sitter de och gör tegel för hand i 40 graders värme och hemma är barnen undernärda och ofta sjuka...

Nu gäller att snabbt få ner budet om nya förutsättningar till samarbetspartner (LEO) där de fattiga själva börjat att organisera sig:

- Ska vi stänga skolorna för över 25 000 fattiga barn?
- Ja, nu gäller nya riktlinjer.

Kommentar från tjänsteman:
-Ja, jag förstår att det känns fel att lägga ner skolor för de fattiga - men det är nya direktiv uppifrån och det gäller nu! (alltså i enlighet med "den byråkratiska logiken").

Så tvingas man in under regelverket enligt formalmoralens princip även om man därmed sviker de fattiga, alltså går emot varje rimlig tolkning utifrån idealmoraliska utgångspunkter.

Demokrati och Mänskliga Rättigheter transformeras så inom biståndsvärlden (gång på gång) i praktiken till Byråkrati och De Privilegierades Rättigheter.

Kapacitet

Kapacitet i biståndsbyråkratisk mening får lite att göra med en organisations förmåga i förhållande till utfallet, att förbättra för de fattiga. Byråkratin definierar kapacitet utifrån de faktiska och rutinmässiga aktiviteter den själv är uppbyggd av. Dvs. kapacitet blir förmågan att skriva ansökningar och rapporter enligt riktlinjer. Att det finns särskilt anställd personal i särskilda kontorslokaler som snabbt kan svara på olika frågor och delta i olika konferenser och seminarier. Sådana personer vandrar sedan ut och in inom olika organisationer som ett sätt att skaffa sig erfarenhet av dessa byråkratiska rutiner som grund för en karriär inom det biståndsbyråkratiska komplexet. I denna karriärmässiga klättring bleknar snart de fattigas eländiga verklighet bort (även om man initialt har haft en kort sejour i något utvecklingsland). De fattiga uppträder efter hand bara som klatschiga bilder från kommunikationsavdelningen, som drivs genom medel från posten information. Detta anslag brukas alltså till att allmänheten (skattebetalarna) ska hållas informerad om hur förträffligt vårt bistånd är. Kapacitet definieras alltså genom ett slags cirkelresonemang, en rundgång inom en sluten värld. Det är lika med goda rutiner i enlighet med regelverkets interna logik. Men de fattiga då?

Alternativ

Man kan i dag- som jag ser det tala om en "biståndsbubbla" (i analogi med vissa andra bubblor) som har blåsts upp ganska ordentligt genom åren, men som är ganska tom vad det gäller innehållet; att åstadkomma att de fattiga får det bättre. När kommer denna bubbla att brista? Ser man utifrån den fattigas intresse får man hoppas att det sker snart!

Alternativ: En tanke, ett förslag - som jag förvisso inte är ensam om - och som jag vet kommer att avvisas som naivt därför att det är för enkelt. Men låt oss vara barn en stund som har sett att kejsaren är naken - och låt oss försöka sy lite gedigna kläder som lite mer realt handlar om solidaritet med de fattiga. De allra flesta av dessa jordens fattiga - jag har mött ganska många tusen under mina år i Indien och Pakistan - vet inte ens om att de är föremål för ett sådant åtminstone retoriskt intresse från vår sida. De lever sina liv helt ovetande om att det är förbättring av deras livsbetingelser som utgör måttet på effektivitet inom biståndet.

Vi behöver tänka lite annorlunda, utanför regelverkens hårda och invecklade byråkratiska labyrinter. Biståndsramen för Sverige uppgår till 32 038 miljoner kr för 2009. Sammanlagt i världen betalas ut minst en billion kr (dvs. 1 000 miljarder kr) i bistånd årligen. Jag har gått igenom EU:s, FN:s och andra biståndsgivande länders biståndsbudgeter (så gott det går). Lite grovt räknat kan man säga att det i dag finns något över en miljard extremt fattiga människor i världen, som lever under 1 dollar per dag. Skulle vi betala ut biståndsmedlen direkt till denna miljard människor (tex direkt via bankkonton vilket innebär att överföringen inte behöver kosta någonting, bankerna kommer att ställa upp, jag lovar) skulle var och en få ca 1 000 kr per år. I Indien och Pakistan, som jag närmast känner till (och där ca 450 milj. av dessa de fattigaste finns), skulle det innebära att familjernas (i medeltal 6 pers/familj) inkomst i stort fördubblas. Det första millenniemålet (om att halvera befolkningen som lever under extrem fattigdom fram till år 2015 och som vi inte är i närheten av i dag) skulle omedelbart vara uppfyllt. Dubbelt upp ty den extrema fattigdomen skulle inte endast halveras, den skulle upphöra. De fattiga skulle förstås inte lägga dessa extra pengar under kudden, utan troligtvis använda dem till att köpa nödvändiga varor. Som måste produceras, dvs ekonomin skulle växa. Det skulle kunna fungera som ett globalt både "socialbidrag" och "stimulanspaket". (Och tänk er bara - som en jämförelse - att administrerandet av våra socialbidrag i Sverige skulle ta 80 % av anslaget och sen skulle mycket av resten försvinna i korruption inom utbetalningssystemet. Det skullle bli ett ramaskri! Det skulle vi aldrig gå med på. Men det är så fattigdomsbekämpningen fungerar i dag.)

Jag prövade detta tankealternativ bland Sida folk på ambassaden i ett land i Asien. Reaktion: - Men vad ska vi göra då? Ja, det är just "dilemmat, att de flesta av våra biståndsbyråkrater blir då överflödiga, eftersom de fattiga själva skulle få makt över pengarna. (Empowerment!) Och de skulle aldrig i världen anlita dyra konsulter och biståndsbyråkrater till att förbättra sina levnadsförhållanden!

Men jag vet, tanken är för enkel. Svaret kommer igen att bli mer av samma sak: Mer utredningar, mer byråkrati, mer kontroll efter formalmoraliska principer. Mer av samma medicin som inte funkat tidigare.

Men egentligen är det bråttom att göra något annorlunda. Världens fattigaste föds, lever och dör fattiga under tiden vi pratar om effektivare bistånd. Inte heller nästa generation fattiga kommer att få uppleva sina berömda rättigheter så länge de lever. Därför förskjuter de hoppet om en rättvis värld till andra sidan graven.

Vad skulle kunna vara en väckarklocka? Att vi fick vandra i deras skor för en dag? Leva i deras eländiga ruckel för en natt...

Ibland måste man överge och rasera det gamla för att utveckla något. Nu låter vi OECD:s biståndskommitté DAC och FN klappa oss på axeln och ge oss pluspoäng när det gäller biståndets omfattning.

Men de är inte de fattiga i världen - vars levnadsvillkor biståndet avsåg att förbättra - som ger oss de poängen.

Rodney Åsberg (9 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10553

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Informativt, upprörande, sorgligt!
Men vem kan och vill ändra på detta korrupta system?
Vem bryr sig om de fattiga mottagarna
som genom sin fattigdom (ovetande därom) genererar intäkter
i så många led?

Jo, Rodney Åsberg!

Permalänk | Anmäl #1 Conny Svensson, 2009-09-09, 21:10

Hopplöst alltså. Där försvann mina skattepengar till ingen nytta.
Avbryt hela cirkusen.

Permalänk | Anmäl #2 Alvin Stoltz, 2009-11-14, 01:06

Of course, there are also some special and limited products of the louis vuitton speedy in our store, including the Cherry, the perfect combination of LV and Takashi Murakami.Please choose one of those exquisite bags offered in our fabulous balenciaga handbags with fantastic discount. Customers’ satisfaction is the real meaning of long existence of our designer replica handbag.

Permalänk | Anmäl #3 luoluo, 2010-07-02, 04:30

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags
Diamonds By The Yard Diamonds By The Yard
Tiffany Diamonds By The Yard Tiffany Diamonds By The Yard
tiffany replica tiffany replica

Permalänk | Anmäl #4 k247br, 2010-07-27, 09:21