Vi fascineras av det mörka hos oss själva

När ska andra världskriget egentligen ta slut? Vapnen tystnade visserligen 1945 men sedan dess har kriget fortsatt att utkämpas i spelfilmer, historieböcker, tv-dokumentärer och serietidningar – för att bara nämna några fenomen. På Ebay och andra auktionssajter på nätet slåss militariasamlare om reliker från kriget, i så kallade ”reenactment-grupper” utkämpar entusiaster i minutiöst tillverkade kopior av den tidens uniformer andra världskrigets drabbningar på låtsas.

Den som bläddrar i faktaböcker som tryckts efter 1945 (det spelar nästan ingen roll inom vilket samhällsvetenskapligt eller humanistiskt ämnesområde) kommer förmodligen att stöta på fler referenser till Hitler än till Jesus. Senaste hajpen som lockar folk till biograferna är Tarantinos actionrulle ”Inglorius Basterds” med en galen Hitler och judiska kommandosoldater. Trots att en viss avmattning av intresset kunnat skönjas är böcker om kriget fortfarande en pålitlig inkomstkälla för bokförlag i Sverige och utomlands, särskilt i Storbritannien och USA. Mycket av det som skrivs, i synnerhet på engelska, är tyvärr rena omtuggningar av sådant som redan är känt – men dessa böcker hittar ändå en trogen (huvudsakligen manlig) publik.

Varifrån kommer all denna fascination för andra världskriget? Enkla svar finns naturligtvis inte. Själv är jag journalist och författare till flera populärhistoriska böcker som tar upp frågeställningar som har med kriget att göra. Mina egna drivkrafter kan jag försöka förklara – andras kan jag bara spekulera om.

Ett enkelt svar är förvisso att andra världskriget är den värsta väpnade konflikt som mänskligheten har skådat, vars konsekvenser märks ännu i dag på många håll i världen. Men jag tror att den breda massans intresse också handlar om mycket mer än så – om djupa mänskliga drifter, om en fascination för det mörka i människan, vilket nazismens brott och det senaste världskriget fått symbolisera i högre grad än någon annan historisk konflikt. Trots alla hot som hänger över den västerländska livsstilen (i form av förstörd miljö, kamp om jordens resurser, nyfattigdom, fundamentalism osv.) har så många människor i västvärlden aldrig haft ett tryggare liv än nu. Därför tror jag att många som tar del av den här ”andravärldskrigskulturen” söker efter svar hos sig själva, svar på moraliska eller psykologiska frågor om hur de skulle ha reagerat i en så extrem situation. Till exempel: Om du själv råkat vara en enkel soldat som fått order att mörda försvarslösa civila eller krigsfångar, skulle du då ha kunnat uppbåda tillräckligt med mod att vägra? Eller skulle du ha fogat dig, tryckt på avtryckaren och sedan försöka glömma de där obehagliga sekunderna? Om du levde i ett ockuperat land som Norge, skulle du då ha blivit en motståndsman eller en quisling? Sådana frågor har bäring på vår egen tid och våra egna liv, fast i andra skepnader och magnituder. Ska jag göra som kontorschefen säger utan att ifrågasätta, även om det som pågår på min arbetsplats är korkat eller rent av brottsligt? Att diktaturer som Hitlertyskland och Francoregimen hade medlöpare vet vi, men tvärtom har även demokratier många medlöpare. Det kan vara värt en tanke när öppenheten hotas i ett samhälle.

En parallell i detta avseende till böckerna om andra världskriget är litteraturen om berömda skeppsbrott som är så riklig att det har blivit en egen genre. Kanske finns där också något mörkt hos mänskligheten som under antiken fick oss att gå på Colosseum, skräna och förfasas vid offentliga avrättningar under medeltiden eller nuförtiden se krigsfilmer med verklighetstrogna effekter?

Det går att raljera kring och göra sig lustig över intresset för andra världskriget, och man kan förvisso fråga sig hur sunda en del av kulturyttringarna i dess kölvatten är. Icke desto mindre är denna konflikt fortfarande en tacksam bakgrund att behandla allmänmänskliga erfarenheter mot och därför kommer andra världskriget inte att ta slut på länge än.

Niclas Sennerteg (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10485

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är väl inte helt omöjligt att vi som människor facineras av olika former av katastrofer. Och där passar Andra Världskriget och saker som hände under det väl in.

En annan sak som troligen spelat en minst lika stor roll är att kriget och det som hände under det varit användbart och också stadigt exponerats i propagandasammanhang för politiska intressen.

Under ett halvsekel kunde kriget användas som medel i det kalla kriget mellan öst och väst. Tyskarna var ondsinta statister och i väst utmålades ryssen som skurk och i öst västföreträdarna. I Sovjet användes kriget också gång på gång som en sinnebild för systemets överlägsenhet och den ryske soldatens heroiska mod. I USA producerade krigsförberedande filmer där Andra Världskriget fanns med som heroiskt deltema.

Andra exempel: Staten Israel har stadigt brukat det som hände den judiska befolkningen under Andra Världskriget till att bemöta och i det närmaste demonisera dem som menar att landet genom sitt agerande mot palestinierna gjort sig skyldigt till brott mot internationell rätt och mot genevekonventionen. Man har lyft fram det lidande den judiska befolkningen tveklöst utsattes för och från det pekat ut och döpt kritiker av landet Israel till antisemiter ... med undertonen "som nazisterna i Tyskland under Andra Världskriget".

Som summa har kriget varit ett stadigt propandamedel. Och det är kanske inte så förvånande om en del nu - när östblocket är borta och den propagandabiten blivit obsolet börjar ställa sig frågan: Vad hände egentligen? Hur mycket är sant och hur mycket är skrönor?

Permalänk | Anmäl #1 Fritänkare, 2009-09-01, 13:38

När de allierade landsteg i Normandie så var det världshistoriens största landssättning.
En tysk flygare som gick upp och flög ut mot invasionsflottat talade i boken "Den längsta dagen" om invasionsflottan som det mest magnifika han sett i hela sitt liv.
Och där ligger kanske en annan förklaring i vår fascination för världskriget. Det var den ultimata kraftmätningen.
Efter världskriget kom atomåldern (eller rättare sagt i krigets sluskede).
Men atomåldern komplicerade saker och ting kostnaden för kriget skulle bli alldeles för hög även för en eventuell vinnare.
Då gick man bakåt i utvecklingen och återuprättade envigskampen alltså en kamp typ David mot Goliat dvs där bägge härarna sände fram sin främsta soldater så fick dom mötas.
Och den envigskampen var förstås rymdkapplöpningen.
En amerikansk elit med tysken Werner von Braun, NASA och austronauterna mötte en Sovjetisk elit med den mytomspunne "chefskonstruktören" och kosmonauterna.
Rymskapplöpningen kom i stället för ett krig mellan Sovjet och USA.

Permalänk | Anmäl #2 Lars Johansson, 2009-09-02, 07:49