Varför stöda Anna Odell

Den anlagda psykosen var del av Anna Odells examensarbete för Konstfack i Stockholm.
Medan hon utförde sin intrikata teater var en kamera hela tiden riktad mot henne. Filmupptagningen av hennes agerande, hennes arrest och bortförande till psykakuten på S:t Görans sjukhus var avsett att framläggas som den primära konstartefakten i hennes examensarbete.

Igår, den 31/1 2009, dömdes hon för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Hon friades på åtalspunkten om falsklarm. På det stora hela tilldelades hon 50 dagsböter, vilket är det lägsta möjliga bötesstraffet.

Svaret på den principiella frågan om det är konst eller inte att simulera psykisk sjukdom för att sedan fånga det på film är för mig självklar. Nej, det är inte konst. Det är kanske en variant av teater; en löst tagen imitation av livet som det ter sig för en del svenskar.

Frågan om det är konst eller inte är dock en fråga med lika många svar som existerande individer, där varken jag, du eller någon annan äger ensamrätt till sanningen. Anna Odell var vidare i sin fulla rätt att agera, eller inte agera på det sätt hon gjorde. Vad som emellertid i större utsträckning och med större klarhet kan resoneras kring i fallet Anna Odell är huruvida hennes konstverk lyckades möta de målsättningar han ställde upp för sig själv med sitt agerande.

Som skäl för agerandet anger Anna Odell att hon ville belysa den moderna svenska psykvården.
Vad som förbryllar mig är hur och i vilken bemärkelse hon avsåg att belysa den moderna svenska psykvården; på vilket sätt hennes simulerade psykos skulle kunna lyfta fram denna angivna målsättning? Räknade hon med att bli illa omhändertagen, att polisen skulle vara bryska, eller att läkare och sköterskor på mottagningen skulle agera med nonchalans och ointresse? Ville hon påkalla uppmärksamheten ditåt, mot den dåliga hanteringen, medicineringen och vården av psykiskt sjuka i Sverige i allmänhet och i Stockholm i synnerhet- förutsatt att ett sådant problem är existerande? Om detta verkligen var hennes avsikt kan man fråga sig om det inte skulle kunna finnas bättre sätt än att simulera en psykos. Varför skrev hon inte en undersökande artikel baserad på intervjuer med individer som lider av psykiska problem. Varför samlade hon inte nog med kvantitatv data för att skaffa sig en översiktlig bild, på vilken hon kunde göra lämpliga nedslag, hitta fokus och framföra en tydligt formulerad kritik. Svaret på denna retoriska fråga skulle med största säkerhet bemötas med det enkla -och självklara- svaret att då skulle det inte vara konst, utan undersökande journalistik och samhällskritik, samt socialt arbete. Konsten fyller i många fall inte funktionen att i tydlighet formulera sig självt, utan snarare att väcka känslor. Konsten äger dock även den ett samhällsansvar, trots att det i många fall detta som är dess måltavla.

Anna Odell var medveten om att hennes förfarande skulle få rättsliga påföljder (hon anger i Svd att hon var medveten om att hon skulle fällas för våldsamt motstånd). När i denna rättsliga process (som hon förväntade sig) trodde hon det skulle lämnas nog med andrum för hennes konstverk att kommunicera sin avsikt? Konstverket var i stort sett hennes person, och hennes person föreföll i förväg medveten om att fokus skulle komma att ligga på henne, inte på den moderna svenska psykvården. När man är upptagen med att inte ådra sig för höga böter är det svårt att med fokus och klarhet tala om bristerna i den moderna svenska psykvården.
Med lite framförhållning hade hon kunnat gissa att medieuppbådet snarare än att fokusera på hanteringen av en simulant skulle komma att fokusera på simulanten. Hennes agerande kan inte, oavsett avsikt, sammanfattas som varande något annat än en narcissistik odyssé. Snarare än att belysa, ifrågasätta och skapa debatt kom det att bli en självupptagen reflektion som både brast i insikt, upplysning; varken var informativ eller uppbygglig. Vidare får man söka länge och väl för att finna något spår av konstnärlig estetik (eller varför inte etik) i förfarandet.

Medan flertalet psykiskt nedslagna individer vandrar på någon gata någonstans, eller sitter i ett rum någonstans, och undrar vad som är fel på dem, vad de kan göra för att må bättre, eller varför livet inte skulle kunna vara enklare, soligare eller gladare dyker Anna Odell upp och erbjuder dem en debatt...om henne. De orkar inte bry sig, varför skulle de? De skakar på huvudet. De går vidare, mindre upplysta och kanske, vem vet, mer nedslagna.

Om det är så att Anna Odells agerande är symptomatisk för nutida svensk konst -vilket jag med ledsamhet misstänker- kan inte heller jag annat än att hänga med huvudet och känna mig en aning nedslagen.

Aje Björkman (5 artiklar)
http://ajebjorkman.blogspot.com

Anmäl