Ska allt hänga på ett presskort?

Tack vare förhören vid rättegången mot Anna Odell har det framkommit detaljer som inte kan vara förenligt med vad som gäller i tvångslagen (LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Till exempel är det uppenbart att Anna Odell aldrig gavs chansen att själv lugna ner sig, inte heller funderade man över andra alternativ. Allt gick i en rasande fart och ger intrycket av att det är rutin att behandla människor som kommer in med handfängsel på det sättet.

Från det att Anna Odell överlämnades av polisen till det att vårdpersonal på psykakuten på S:t Görans sjukhus iStockholm lade henne i spännbälte med armarna fastspända ovanför huvudet och benen särdragna och fastspända tog det ett par minuter enligt vittnesförhören. Därefter tog det cirka 15 minuter innan hon fick en injektion i baken av det lugnande medlet Stesolid. Den läkare som ordinerat injektionen hade då enligt egen utsaga observerat henne i en minut och den bakjour med uppgift att godkänna tvångsåtgärderna säger att han vistades hos henne i 15 minuter (vilket han under rättegångsförhöret opåkallat poängterade var en lång tid) medan Anna Odell själv säger att det bara var under någon minut. Besöket avslutande han med att ordinerar ytterligare en injektion Stesolid. De två andra lugnande tabletter som hon senare gavs men som hon smusslade undan vet ingen av läkarna vem som ordinerat.

Skälet till dessa åtgärder var enligt läkarna att Anna Odell vid omhändertagandet varit utåtagerande då hon "vevade med armarna" (vid rättegången framkom dock att hon var handfängslad till dess hon lades i bälte) och uppfattades som självmordbenägen. Det här borde vara skäl nog för Socialstyrelsen att granska vilka rutiner man har på mottagning. När man ändå gör det kan man också undersöka hur det kommer sig att tiden för beslut om tvångsåtgärderna vid omhändertagandet av Anna Odell är överstrukna och ändrad från 19.30 till 19.10, alltså till samma tid som hon kom in på mottagningen.

Syftet till tvångsåtgärderna ska ha varit att hindra henne från att skada sig själv och andra.
När en bekant vars dotter har en psykisk funktionsnedsättning får reda på hur tvångsomhändertagandet av Anna Odell gått till skakar hon på huvudet och säger: "Det skulle inte min dotter överlevt".
Många har kanske psykiatrins tvångsåtgärder att tacka för att de lever men dessvärre är det också så att många fått bestående men av upplevelserna. Flera har kommit att ägna mycket tid åt att på olika sätta bearbeta vad det varit med om eller försöka få upprättelse, vilket sällan lyckas.

Egen upplevelse
Anna Odell har själv tidigare upplevt hur det är att bli tvångsomhändertagen och vill med sitt konstverk få igång en diskussion om bemötande inom psykiatrin. Nu fälls hon av en domstol för metoder som journalister kan använda sig av utan att ställas inför skranken. Ska avslöjandet av brister i samhället hänga på ett presskort? Det kan inte vara förenligt med Tryckfrihetsförordningen och måste prövas i högre instans.
Till skillnad från den wallraffande metoden vars syfte är att avslöja missförhållanden kan konsten när den används på det här sättet skapa en diskussion utan att enskilda personer måste hudflängas för att de handlat fel eller diskutabelt.
Att vårdpersonal agerar på det här sättet är nämligen inte så konstigt då det sannolikt är så de fått lära sig att göra. En kunskap som i första hand bygger på att det är så man alltid gjort och inte på hur man bäst bemöter människor i svår kris.

Inga tvångsmedel
För en tid sedan träffade jag en ung man med psykosdiagnos bosatt i Trieste i Italien. Han berättade för mig att personalen vid den psykiatriska enheten dit hans föräldrar tagit honom ägnade en vecka åt att motivera honom att ta antipsykotisk medicin innan han kunde inse att han behövde den.
Att tvinga någon att ta medicin är nämligen inte tillåtet i Trieste, liksom bältesläggning och andra tvångsmetoder är utmönstrad ur behandlingsarsenalen sedan flera decennier sedan tillbaka.
När jag frågade psykiatern Roberto Mezzina som är chef för just en sådan mottagning hur man arbetar när man inte har möjlighet att använda sig av tvångsmedel svarade han:
"Eftersom vi inte har några låsta vårdenheter måste vi skapa en terapeutisk relation till patienten och arbeta utifrån den. Vi måste alltså hjälpa människor att skapa mening i livet"
Och lade därefter till:
"Om du som personal i första hand tänker på säkerhet och inte vågar lita på patienten blir du blockerad i hjärnan och kan inte förändra någonting. Men är du beredd att ta en positiv risk har du större möjlighet att få till stånd en bra relation."
Det här sättet att bemöta människor i svår psykisk kris är en av de viktigaste anledningarna till att tvångsomhändertagandet minskat radikalt i Trieste och ligger idag på mellan 7 till 30 per 100 000 invånare och år medan Sverige har 120 och Finland 200. Med ökad tvångsomhändertagande följer ett större bruk av tvångsmedel.

Skilda vårdkulturer
Varför vissa länder har ett så högt tvångsomhändertagande och andra ett lågt håller EU just nu på och utreder. Skälet till dessa skillnader kommer säkert vara flera. Mycket tyder dock på att den viktigaste faktorn är enskildas läkares ställningstagande och skilda vårdkulturer.
Det är därför Anna Odells verk är så viktigt. Det har startat en diskussion om sättet att bemöta människor i svår psykisk kris och vad som händer när man utsätts för tvångsåtgärder. Den diskussionen försöker nu en svensk domstol stoppa.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10486

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bäste Herr Engman. Även jag följde radions direktsändning på webben. Är det inte underligt hur öron kan höra så olika. Eller kanske är det huvudet dom sitter på som bestämmer hur det skall låta. Såväl polismännens som vårdpersonalens vittnesmål ger vid handen att försöken att lugna konstnären Odell, pågick hela tiden. Men det ingick troligen inte i konstverkets utformning att bli kontaktbar. Hur dum får man bli.

Permalänk | Anmäl #1 erik.thomas, 2009-09-01, 21:59

Det är två olika saker du debatterar i samma artikel.
Får man spela psykisksjuk?
Hur funkar psykvården i dag?
Självklart ska hon fällas. Hon har begått ett brott.
Sedan är det en annan fråga hur vår psykvård fungerar. Men man når inga goda resultat genom att leka psykisk sjuk.

Permalänk | Anmäl #2 Lisbeth Pipping, 2009-09-01, 22:06

Tommy, du inser väl att Odell får använda vilka metoder hon vill men precis som alla andra får hon ta straffet om hon bryter mot lagen.
På samma sätt skall de straffas som är brottsliga mot henne.
Så enkelt är det.

Du krånglar till det med de du har träffat, sett och pratat med, det är fullkomligt irrelevant i sammanhanget liksom att Trieste och Gent praktiserar andra modeller än S:t Göran, delvis av tradition.

För övrigt har hon också sagt att hon ville "återuppleva" sin första intagning vilket motsäger uppgiften att hon ville skapa debatt.

Det spelar faktiskt ingen roll i sammanhanget vem du har talat med
och vad du har sett. Hon har missbrukat systemet för egena syften och straffades för det. Det är det enda rimliga. Det är inget att relativisera, det finns bättre sätt att föra sådan debatt om hon vill.

Permalänk | Anmäl #3 Jarmo Palomaa, 2009-09-02, 09:29

Bra artikel.
Trieste verkar kunna vara ett föredöme för svensk psykiatri/svensk polis.

Permalänk | Anmäl #4 lunchdröm, 2009-09-02, 11:47