Konsten är galen - Om Odells konstnärliga utopi

Varje yttring inom den sköna konsten får sin rättelse och dom av den konstdebatt som utgör offentligheten. Hänsynen till gängse takt och härskande ton är den mest avgörande storheten i svensk konstdebatt.

När det görs konst med hanterbara storheter blir det stipendienämnder. När konsten tar på sig sin avantgardistiska roll blir det domstol. Två sidor av samma platta kaka bakad och gräddad av samhällets konforma tänkande.

Anna Odells idé är utopisk. Att bli godkänd och till och med älskad när hon offentligt exponerar hur verkligen ser ut är en ofruktbar dröm. Ett slags naiv tanke kring konstnärens budbärande roll i samhället som varande ett slags kejsarens-nya-kläder-uppgift.

Odells korsfästelse

Anna Odell var konstnären som iscensatte en performance som enligt henne själv i princip var identisk med hennes egen uppriktiga upplevelse av psykvården. Odell hade en baktanke och beräknade att hennes agerande skulle ge offentlighet åt och debatt kring ett missförhållande som hon redan kände till och hade haft hudnära upplevelse av.

Men allt var fel. Metoden, platsen, och ämnet.

Man kan säga att det fanns tre kollektiva subjekt vars reaktioner var intressanta i den följande debatten. Psykiatrins, konstvärldens och politikernas.

Psykiatrins impotens

Anna Odells konstyttring är en en murbräcka genom den tystnad som råder kring psykiatrins katastrofa inkompetens och valhänta handlag vid ett omhändertagande.

Vi har sett samma 'performance' som den Odellska men då utan baktanke och beräkning från någon agerande konstnär. Då gällde det två ängsliga föräldrar som vill ha hjälp av psykiatrin med sin son då de inte klarade av dennes psykotiska tillstånd. Psykiatrin skickade polisen. Den sjuke sonen drog kniv när polisen dök upp men trots att det hade varit mycket enkelt att paralysera och oskadliggöra den sjuka yngligen med elpistol eller med annat oblodigt alternativ valde man istället att dra vapen och skjuta ihjäl pojken. Föräldrarnas förtvivlan visste inga gränser. Det blev indirekt orsak till sin sons död. Ändå var både vårdinrättning och annan myndighet inklusive polis tidigt förvarnad om ynglingens tillstånd. Vem blev upprörd då och var tog den debatten vägen?

Överläkare och chef på den klinik där Odell polisanmäldes David Eberhart skriver på Newsmill att ”polisanmälan hjälper många patienter att få den vård de behöver...” Ja det tål ju med ovanstående för ögonen att väl och noggrant diskuteras...

Iögonfallande många har blivit illa berörda av Anna Odells uppvisning. Men inte heller denna gång över tillståndet inom psykvården och de delikata frågor Odells agerande ställer om patientens ställning som maktlös i omhändertagandet. Istället ondgör man sig över skattepengar som går i sjön. Man agerar upprörd skattebetalare vars pengar ödslas på lekstugor till konstskolor.

Den konstnärliga utopin

Anna Odells konstyttringen är en stålspik rakt in i den konstnärliga offentligheten.

För den provocerande konstnären i vårt samhälle finns i regel två alternativ som möjligt utfall av ett konstverks (bi)verkningar.

Antingen blir hon dragen inför domstol eller så hamnar hon inför stipendienämnd. Två väsensskilda reaktioner på samma företeelse. Var man hamnar är avhängigt av ämnet, platsen och tidpunkten fär det konstnärliga uttrycket.

I och med Konsttfacksledningens fega undandragande och andra perfomanskonstnärers pekpinniga reaktion är det följdriktig att tala om Anna Odells konstnärliga utopi.

Det avantgardistiska ärendet i konsten är till sin natur otacksamt och utopiskt.

Lars Vilks vet detta med sina yttrandefrihetsprovokationer och de Geer med sin sjuttiotalsbakgrund av flaggskändare.

Vad gäller konsten så är ändå dessa två konstnärer i sina inlägg här på Newsmill överraskande ”bekväma” i sitt konstriddarskap. De Geer och Vilks tar ned den Odellska hanteringen till att vara en apart avart av en konstperformens möjliggjord i ”brist på handledning” (De Geer) eller enligt Vilks som en ekonomiskt lukrativ hantering.”Ju mer det rörs i gröten desto bättre blir konstprojektet.” Vilks talar om konstutövning som ekonomi. Denne mycket medvetne konstriddare har hela tiden ökat på sina projekt med nya infallsvinklar. Han vill redovisa att allt vad han gör kring sitt konstverk kan han slå mynt av. Sälja delar. Auktionera ut detaljer. Han tillhör en ny sort inom konsten. En konstriddare. Och han vill placera Anna Odell bland dessa moderna räknenissar som rakar hem sina konstprojekt i främst pekunärt och efemärt utfall.

Skillnaden mellan Vijks konstprojekt och Odells är att Anna Odell uteslutande har ett seriöst syfte, ett angeläget ärende. En mycket initierad exponering av en patientens ensamhet och utsatta underläge vid ett omhändertagande inom den psykiatriska vården.

Det är påkallat. Och det borde väcka viktig diskussion.

Det Vilk(s)ska projektet kring yttrandefriheten var i sin botten seriöst och viktigt och gällde vår yttrandefrihets synliga, osynliga eller självpåtagna gränser och de falska hänsyn som togs till främmande makt och inflytelserika religioner eller i form av någon sorts påkallad ”politisk korrekthet”. Detta gällde i alla högsta grad den profetiska rondellhunden. Men Vilks´ konstuttryck har hela tiden snedlastats av att konstnärens alter ego dränerat sin konst på ansenliga delar substansiellt innehåll och allvar genom att utge spekulativa redovisningar kring det hela. En sorts ekonomisk kalkyl både i renommé och rent lukrativt hänseende. Vilks redogör i allra högsta grad för denna sin egentliga konstsyn i sin artikel här på Newsmill. Vilken är väsensskild från den Odellska.

De Geer däremot är nästan infödd i den offentligheten evigheten och blir det klassiska grevebarnet som det svarta får som kladdar med färg och lera men med allas vetskap att de ändå vet var dom har honom i slutändan. En gång kladdade han ändå ner fanan. Det var längesedan.

Den politiska impotensen

Däremot är Mathias Sundins lilla folkrörelse ”inte en skattekrona till...” bara en politiskt tom och verkningslös gest från en som som står hjälplös och frågande inför det farliga och intervernerande.

Om hade man sagt att jorden var rund till Mathias Sundin en gång i tiden när den frågan stod på agendan hade han troligen sjungit i kören med dem som yrkat om fängelse för den galning som vågade påstå något så befängt.

All explosiv konstnärlig verksamhet i det konforma samhället får sin avmagnetisering i det offentliga stålbadet och blir till sin natur och per definition utopisk.

Konstnären Anna Odell skapade krusningar. Men de ebbar ut. Allt hamnar åter under sitt slutgiltiga damm.

Jag vill ändå gratulera Anna Odell till en lyckad performance.

Benny Holmberg (48 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10510

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Finns det ingen som känner för de akutpatienter som fanns på samma avdelning som Odell utövade sin "konst"?

Eller de andra som försökte hjälpa som blev utsatt och säkerligen blev mycket uppskakade av det som hände?
Kanske gick någon av dom hem med återuppväckt trauma kring liknande eller självmord som hänt någon av de närmaste?

Att speciellt många med problematik ägnar sig åt konst är ingen hemlighet, men att vara totalt utan omdöme att det existerar människor med känslor som Odell utsatte utan tanke på deras mående eller vad hennes gärning kunde utsätta dessa för, det har Odell inte ens reflekterat över. Inte heller de som försvara ALLT som konst och tillåtet för "verket".

För min del kommer jag för alltid att känna illamående när jag framtidsvis kommer att höra om Odell som konstnär. Och vilka ska köpa och uppskatta? Andra konstnärer?

Gör "olaglig konst" då, men fega inte gärningen med egoistiska förklaringar, utan stå för den till 100% och ta konsekvenser, böter ev. fängelse som en naturlig del av av uppsåtet för "konstens" tillblivelse.

Permalänk | Anmäl #1 Pia "Vilda" Nordin, 2009-09-06, 20:15

Det var just patienternas utsatta läge hon önskade illustrera då hon själv upplevt detta. Hon iscensatte ett identiskt omhändertagande för att väcka debatt om hur patienter behandlas vid ett omhändertagande. Hennes tagna ansvar gällde just att åskådliggöra dessa akutpatienters utsatta situation. Det var 'det konstnärliga innehållet' i hennes aktion.

Permalänk | Anmäl #2 Benny Holmberg, 2009-09-07, 07:40

Benny

Det vore intressant att veta hur du tänker att psykakuten skulle agerat med Odell?

Det finns ingen debatt som väckts kring Odells "konst" om psykvården, vilket nu inte hennes "konst" handlade om eftersom det var en akut.
All debatt som har väckts är om detta ska kallas konst och om konstnärer har straffrihet i konstens namn. Som nu tjatats till leda.

Var är den uttömmande debatten kring psykvården?
Akut omhändertagande är inte samma som eftervård.
Har du själv suttit på en psykakut och studerat vad som händer?
Det har jag.

Permalänk | Anmäl #3 Pia "Vilda" Nordin, 2009-09-07, 11:33

Pia
Jag instämmeri din fråga. var tog den debatten vägen?
Min tanke kirng ett omhändertagande av Odell är :Att de tog hand om henne på ett värdigt sätt. Och en god och säker eftervård. (Naturligtvis under den förutsättningen att de ansåg henne vara psykpatient och inte konstnär)
Ansvaret för att debatten kring Odells konstaktion inte handlar om det hon önskade att den skulle handla om är väl inte enbart 'konstverket'/Odells skuld, snarare medias och andra debattörers som visat en ovilja att diskutera 'sakfrågan' och istället prata om skattepengar till konstskolor etc.
Hon har uttryckt i sin deklaration kring konstverket att hon önskade den diskussionen du efterlyser. Hennes vilja var att nå dit. Men allt går inte som man önskar...

Permalänk | Anmäl #4 Benny Holmberg, 2009-09-07, 12:38

Men Benny Holmberg, du är ju helt ute och cyklar
"Jag anser att hon fick en värdig vård"
Kan väl för fasen inte du veta ett dugg om!
Vad är det för korkat uttalande: Jag anser att...
Du kan anse så mycket du vill, men det är den som blir utsatt som vet huruvida man kan kalla det "värdig vård" eller inte.
Om jag var du så skulle jag lägga ned dessa omnipotenta anspråk som du tycks ha.

Permalänk | Anmäl #5 Allan, 2009-09-10, 13:16

Allan...!??
Jag sade i min text att det var viktigt, huruvida hon fick ett värdigt omhändertagande och en god och säker eftervård, att de tog hand om henne på ett värdigt sätt , jag menade inte att så skedde jag menade att det vore/var/är det viktiga spörsmålet, jag slog inte fast att hon verkligen fick det i praktiken!...förstår du skillnaden?(det framgår ju i parentesen efter det du citerar som lyder:(Naturligtvis under den förutsättningen att de ansåg henne vara psykpatient och inte konstnär)
Jag kan ju inte uttala mig om vad som skedde på plats!

Permalänk | Anmäl #6 Benny Holmberg, 2009-09-10, 19:42