Var lobotomisterna kvacksalvare?

Var lobotomisterna kvacksalvare? Min uppfattning är att de var det. Därför att lobotomierna praktiserades trots att det fanns mycket litet belägg som talade *för* deras lämplighet, och det fanns *massvist* med belägg, som var kända redan från början, som talade *emot* deras lämplighet.

Jag hänvisar läsarna till min artikel här på Newsmill med titeln "De avskyvärde (sic, jag stavade fel i hastigheten) lobotomierna" för en utförlig redogörelse för lobotomiernas historia. Det framgår av denna min artikel att lobotomierna snabbt började utföras i stor skala, trots att dess´ upphovsman, Egas Moniz, använde sig av "falsk marknadsföring" för att göra sin "uppfinning" populär. Chefen för sjukhuset som "levererade" patienter för Moniz att operera på var skeptisk, och för att övertyga honom, och därmed fortsätta att erhålla patienter (läs offer), överdrev Moniz de positiva effekterna av lobotomierna på hans patienter, och teg om de skadliga effekterna. Senare resta Moniz världen runt på föreläsningsturnéer där han propagerade för din "uppfinning", och även då teg han om procedurens nackdelar. Moniz var inte en ärlig man.

Det måste rimligen ha funnits flera psykiatriker som ägnade sig åt falsk marknadsföring av lobotomierna. Det verkar orimligt att tro att bara en enda man, Moniz, kunde ha övertygat tusentals psykiatriker över hela världen, om att lobotomierna enbart var välgörande. Flera inflytelserika psykiatriker måste ha överdrivit de positiva effekterna av lobotomierna, och hållit tyst om de negativa effekterna.

Men - betyder detta att lobotomisterna kan ursäktas av förhållandet att de, antagligen, fördes bakom ljuset av en del oetiska yrkeskollegor? Nej, det är en allmänt vedertagen och "helig" princip inom sjukvården, att *alla* nya mediciner och behandlingsmetoder måste testas utförligt, och resultaten måste visa att den nya medicinen eller behandlingen gör nytta ofta, och inte gör *någon signifikant* skada. När t.ex. ett läkemedelsbolag vill introducera ett nytt läkemedel mot cancer, testas läkemedlet först på *tusentals* djur, sedan, om djurtesterna är positiva, testas det på *tusentals* människor, och först därefter, om testerna är genomgående positiva, börjar medicinen användas rutinmässigt. Läkemedlet måste bevisligen uppfylla två kriterier innan det tas i allmänt bruk. Det måste visa sig ha positiva effekter för många av patienterna. Och det måste visa sig *så gott som aldrig* skada patienterna. Om ett nytt cancermedicin, när det testas, visar sig ha dödliga bieffekter i, säg bara 1 fall av 100, räcker det för att myndigheterna inte skall tillåta detta läkemedel att användas.

OK, hur skulle då den medicinska proceduren lobotomi har klarat sig i sådana tester? Till att börja med, gjorde den inte nytta för mera än en del av patienterna. En del av patienterna blev lugnare. Men många av patienterna blev istället emotionellt störda eller t.o.m grönsaker. Och en ansenlig andel av patienterna, på en del sjukhus så många som 18%, *dog* som en följd av ingreppet (t.ex. därför att de fick omfattande blödningar i hjärnan). Och detta leder in oss på det andra kriteriet för ett nytt läkemedel eller en ny behandling. Den skall inte ha omfattande skadliga effekter. Men på en del sjukhus dog *18%* av patienterna som lobotomerades. Om 18% av patienterna som ett nytt läkemedel testades på dog, skulle testerna ställas in omgående, och det läkemedlet skulle inte ha en större chans än en snöboll i helvetet att bli godkänt!

Sedan finns ytterligare en omständighet som talar emot att lobotomierna var seriös vetenskap. Det är förhållandet att resultatet av lobotomierna var så *varierande*. En del patienter blev bättre. En del blev sämre. En del dog. Nu är det så att inom sjukvården är det en huvudregel att resultatet av en behandling eller ett läkemedel, måste vara någorlunda *jämn*. Läkemedelsbolag kräver t.ex. när de tillverkar läkemedel, att avvikelsen från olika nyckel parametrar mellan olika enskilda tabletter som tillverkas, bara skall vara någon enstaka procent, om ens de. Det säger sig självt att om ett läkemedel eller en behandling *orsakar* en förbättring, d.v.s. att om det skall kunna anses ligga ett kausalsamband mellan en behandling och en förbättring, då måste man kunna *räkna med* att läkemedlet eller behandlingen leder till förbättringen. Det var inte så med lobotomierna. Ibland blev patienterna bättre, ibland sämre.

Nu kan man förvisso säga att eftersom inga två patienter är helt likadana, så måste man förvänta sig att det skall föreligga skillnader i utgången av behandlingen för olika patienter. Men när variationen i resultaten var så enorm som den var med lobotomierna, måste man dra slutsatsen att lobotomierna inte var "vetenskapliga". Vetenskaplig medicin är sådan där man med en stor grad av visshet kan förutse resultaten. Men psykiatrikerna kan inte rimligen ha haft en aning, i förväg, om vilka patienter skulle bli bättre av behandlingen, och vilka skulle bli sämre. Om de hade haft en sådan aning, då hade det givetvis varit etiskt oförsvarbart att lobotomera de patienter där förväntningen var att just den patienten skulle bli sämre av behandlingen. OK, om psykiatrikerna inte hade någon aning, i förväg, om vilka patienter skulle bli bättre och vilka skulle bli sämre, varför genomförde de då några lobotomier? Är det etiskt försvarbart att spela rysk roulette med sina patienters liv?

Så lobotomierna var dålig vetenskap. Lobotomisterna var väsentligen kvacksalvare.

Men - psykvården var desperat på 1940-talet. Mentalsjukhusen var överfyllda med patienter. Systemet var antagligen på väg mot kollaps. Det fanns då inga några verkningsfulla behandlingar för åtminstone många psykoser. Och psykvården var skattefinansierad. Så staten, eller landstingen, hade jättesvårt att skaffa fram tillräckligt med pengar för att ge alla stackars psykotiker en någorlunda anständig omsorg. Så det måste ha funnits starka politiska krafter som önskade att det skulle hittas en verkningsfull behandling för psykoser. Antagligen grep de ansvariga politikerna och byråkraterna med entusiasm efter det halmstrå som uppenbarade sig, när Moniz kom dragandes med sin "uppfinning".

Jag tror för min del att det viktigaste skälet till att lobotomierna fick en så snabb spridning i världen var den politiska faktorn. Lobotomierna sågs antagligen av mäktiga beslutsfattare i den socialiserade, skattefinansierade psykvården som lösningen på budgetproblemen. Och antagligen var psykiatrikerna, eftersom de avlönades av det offentliga, inte tillräckligt självständiga för att stå emot förväntningarna att de omgående skulle adoptera detta nya "undermedel" mot psykoser.

Läxan vi bör dra av allt detta är att det är livsfarligt att låta sjukvården skötas av stat och kommun. Och att det är livsfarligt att låta sjukvården finansieras med skatter. När sjukvården står under politiskt ansvar, blir det lätt "Lysenkoism". Socialism inom sjukvården underlättar för utbredning av kvacksalveri. Om vi vill ha bra kvalitet inom sjukvården, då måste vi se till att sjukvården är fullständigt kapitalistisk.

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10443

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är intressant att Henrik kritiserar statlig sjukvård på grunden att den skulle vara för intresserad av att skära kostnader. För vi vet ju alla att privat sjukvård gärna spenderar extra pengar på de dyra patienterna. Eller hur var det nu?

Permalänk | Anmäl #1 Lakarn, 2009-08-31, 10:10

Läkarn: Du är skarpsinnig. Men tänk efter. I ett kapitalstiskt samhälle finns både sjukvårdsproducenter, och ett organ som skyddar individens rättigheter. Och till skillnad ifrån ett socialistiskt samhälle, är inte organet som skyddar indivdens rättigheter samma organ som producerar, och finansierar, sjukvården. Det är ju de privata företagen som producerar sjukvården, och det är de enskilda patienterna och deras (privata) försäkringsbolag, som finansierar sjukvården, och det är staten som skyddar individens rättigheter, och som därför har ansvaret för att i lag förbjuda läkare att skada sina patienter.

Eftersom staten, i ett kapitalistiskt samhälle, inte har ansvaret att betala sjukvården, finns det ingen intressekonflikt här. Staten blir inte frestad att tillåta dålig sjukvård ,i syfte att spara pengar på sjukvården, eftersom det inte är staten som betalar sjukvården. Så i ett kapitalistiskt samhälle vore det mindre sannolikt att dåliga behandlingsmetoder, som lobotomier, skulle bli allmänt spridda, jämfört med ett socialistiskt samhälle, eller en välfärdsstat.

Permalänk | Anmäl #2 Henrik Unné, 2009-08-31, 11:02

Bra artikel.

Anna Odell-fallet visar att dom inte vet vad dom gör. Och att dom skyller på "patienten" visar vilken låg moral dom har.

Bra Henrik!

Permalänk | Anmäl #3 lunchdröm, 2009-08-31, 14:32

Till lunchdröm: Tack. Jag vill dock förebygga ett möjligt missförstånd. Jag anser inte att psykiatri, som sådan, är av ondo. *Rationell* psykiatri gör enorm nytta, och behövs verkligen. Det är bara när psykiatrin undermineras av irrationella teorier i den psykologiska vetenskapen, som har sina rötter i den irrationella moderna filosofin, som psykiatri ibland gör skada.

Permalänk | Anmäl #4 Henrik Unné, 2009-09-01, 08:04