Nobelpristagare: Fel beslut av Krantz blir förödande

Tobias Krantz svar (Newsmill, 27/8) på den kritik vi riktat mot regeringens nya forskningssatsning talar för att vi inte har formulerat oss tydligt nog. Debatten gäller således inte, som Krantz tycks tro, den principiella frågan huruvida politiker ibland skall kunna allokera forskningsmedel till områden som de - ur samhällelig synpunkt - uppfattar som särskilt angelägna, eller om det kan finnas skäl att väga in potentiell samhällsnytta när man bedömer enskilda projekt.

Vad kritiken i stället går ut på är att regeringens förslag på hur de s k strategiska satsningarna skall fördelas inte har föregåtts av en acceptabel beredning. De tänkta prioriteringarna baseras på ett helt inadekvat beslutsunderlag, vilket medför att dessa medel, om förslaget genomfördes, inte skulle komma att tillföras den bästa forskningen, och ej heller den forskning som är till störst gagn för samhället. Men trots att denna vår kritik har motiverats utförligt i tidigare inlägg (DN Debatt 31/7, Newsmill 15/8) avstår Krantz från att beröra den i sak.

Krantz påstående att vi skulle ha givit en felaktig bild av forskningspropositionen stämmer inte. Vi har inte diskuterat andra inslag i propositionen än de strategiska satsningarna, och aldrig hävdat att dessa skulle utgöra enda innehållet i denna proposition. Och som vi kommer att återkomma till nedan har Krantz fel när han på Newsmill beskriver övriga inslag som "de stora posterna", som vore de strategiska satsningarna en bagatell i marginalen. De strategiska satsningarna är det enskilt största inslaget i denna unikt stora satsning.

Man bör, för den fortsatta diskussionen, skilja på två delar av regeringens beredning av detta ärende; dels den som ledde fram till att Lars Leijonborg presenterade en lista över vilka strategiska områden man skulle satsa på, och dels den som innebar att man, med bl a VR:s hjälp, identifierade vilka konsortier av forskare inom dessa områden som skulle prioriteras. Båda dessa beredningar befinner sig dessvärre långt från lägsta godtagbara standard.

Leijonborgs lista

Vad gäller Leijonborgs lista över prioriterade forskningsområden har - vad vi vet - ännu inte någon i sak argumenterat för varför det är just dessa områden vi bör satsa på. För att ta ett exempel bland många: att vi i Sverige skulle ha mindre förutsättningar att vara framgångsrika på forskning avseende hjärtkärlsjukdom än på forskning om t ex cancer eller stamceller - eller att nyttan av nya rön om hjärtkärlsjukdom inte skulle vara stor nog - kan inte någon på allvar hävda. Att detta likväl var vad regeringen kom fram till är bevis nog på att förslaget vilar på alltför lös grund.

Krantz försvar för Leijonborgs lista inskränker sig till konstaterandet att denna togs fram av "vetenskapssamhället". Detta är dock en missuppfattning. I propositionen hänvisas till en rad skrivelser från olika aktörer, men det är ur denna stora materia omöjligt att utläsa hur den slutliga listan kom till. Och de halvkvädna hänvisningar till VR som gjorts när departementet i efterhand försökt försvara de bisarra prioriteringarna bör ses mot bakgrund av vad ledamoten av VR:s styrelse, Lars Calmfors, skrev tillsammans med Arne Jarrick på DN Debatt den 27/1 2009:

"Regeringen har enligt Leijonborg valt ut de strategiska forskningsområdena ‘i samråd med vetenskapssamhället' och då särskilt Vetenskapsrådet (den myndighet som finansierar grundforskning). I en riksdagsdebatt den 22 januari hävdade han att urvalet 'i allt väsentligt' följt Vetenskapsrådets förslag. Detta är inte riktigt."
Calmfors och Jarrick redovisar därefter hur VR i själva verket fick bakläxa av departementet på sitt första förslag, och anmodades att inkomma med ett nytt, präglat av större detaljstyrning. Och de berättar också att tidspressen i detta skede blev så stor att det aldrig hanns med att igen konsultera VR:s styrelse.

I en DN-artikel från den 7/7 09 framhåller Krantz att han ser just VR:s styrelse som en synnerligen viktig företrädare för forskarsverige, inte minst vad avser strategiska överväganden. Men när det gäller de strategiska miljarderna, det kanske viktigaste ärendet någonsin, fick VR:s styrelse alltså aldrig yttra sig om det slutliga förslaget.

Krantz beskrivning att områdena "pekats ut av vetenskapssamhället självt" måste härmed ifrågasättas. Och vi ställer oss tveksamma till om han skulle kunna mobilisera någon enda medlem av detta vetenskapssamhälle som är beredd att i sak försvara regeringens urval av områden.

De internationella panelernas bedömning

Vad gäller steg 2, dvs hur ansökningarna inom de olika strategiska områdena bedömdes, har vi i tidigare debattinlägg argumenterat utförligt för varför det är omöjligt att på ett rättvisande sätt jämföra den typ av i hast formerade nätverkskonstellationer som denna utlysning kom att avse, och de avsevärda riskerna för att gissningar, modetrender och nepotism får större betydelse än faktiska meriter för utfallet om man ändå försöker sig på en sådan hantering (DN Debatt 31/7, Newsmill 15/8). Men Krantz berör inte heller dessa problem, som är de för denna debatt centrala, utan nöjer sig med att konstatera att internationella experter tillfrågades, och att detta ledde till att de miljöer som "kunde uppvisa högst kvalitet" valdes ut.

Krantz tror alltså att det har varit möjligt att med hjälp av dessa internationella bedömare identifiera vilka "miljöer" som kan "uppvisa bäst kvalitet". Vi menar däremot, på grundval av egen omfattande erfarenhet av forskningsbedömning, och med hänvisning till tidigare argumentation, att den metod som använts dessvärre helt saknar förutsättningar att avgöra vilka miljöer som är bäst, och att experternas skriftliga utlåtanden om de olika konsortierna bekräftar dessa farhågor.

Den som tvivlar på vårt påstående att sakkunnigbedömningarna utgör otillräckligt underlag för fördelning av allmänna medel av denna storleksordning hänvisas till VR:s hemsida, där dessa finns utlagda. Var och en kan där själv bilda sig en uppfattning om i vad mån de sakkunniga lyckas göra troligt att man faktiskt har identifierat de vetenskapligt starkaste konstellationerna (eller ens försökt göra detta).

Läsaren kommer härvid att finna att dessa torftiga utlåtanden nästan inte alls berör frågan om "kvalitet", dvs de involverade forskarnas faktiska meriter och hypoteser, utan huvudsakligen handlar om i vad mån man i sin ansökan lyckats göra sannolikt att man avser att samarbeta ännu mer än man redan gör. Som underlag för en långsiktig miljardinvestering betraktade utgör dessa dokument en stor pinsamhet.

Hur mycket pengar rör det sig om?

I sitt inlägg på Newsmill skriver Krantz:

"Regeringen satsar ytterligare 5 miljarder på svensk forskning. Det är den största resursökningen någonsin. Den största delen går direkt till universitet och högskolor. Det är helt fria fakultetsmedel som universitet och högskolor får fördela precis hur de vill. Forskningsråden (Vetenskapsrådet, Vinnova och andra) får också rejäla resurslyft. Det är medel som utlyses och söks av forskare i fri konkurrens. Utöver de stora posterna ansåg regeringen att det fanns skäl att införa en tredje finansieringsform - strategiska satsningar."

Av sid 1 och 2 av propositionen framgår dock, om vi tolkat texten rätt, att satsningen på strategiska områden, när reformen är fullt utbyggd (år 2012), uppgår till 1,8 miljarder kr per år (av vilka 1,3 skall tillföras universiteten), och härmed utgör den enskilt största posten. Övriga anslag till universiteten anges till 1,5 miljarder kr, och utgör alltså inte, som Krantz hävdar, "den största delen", utan en mindre andel än de strategiska satsningarna.

Av den totala högskolebudgeten utgör de medel som anslagits för strategiska satsningar förstås bara en mindre del, men detta bör inte förleda forskningsministern att tro att det beslut han nu står inför är av ringa betydelse. Eftersom högskolornas övriga resurser i hög grad är uppbundna och svårrörliga spelar denna typ av nya, konkurrensutsatta medel en långt större roll for forskningens utveckling, och för de enskilda forskarnas möjlighet till framgång, än vad det - i och för sig respektabla - beloppet 1,8 miljarder kr per år antyder.

Strategiska satsningar vs fritt sökbara VR-anslag

Ett av svensk forsknings största problem består i att det i Sverige, till skillnad från i många andra länder, är nästan omöjligt för en enskild forskare - också om han/hon är mycket skicklig - att på egna meriter finansiera ens en medelstor forskargrupp. De allra största VR-anslagen ligger inom det medicinska området på mellan 1 och 2 miljoner kr per år; detta innebär att de flesta av de bästa forskarna, efter avdrag för universitetens förvaltningskostnader, inte ens har råd att avlöna en laboratorieassistent och en doktorand. Som ett argument för de strategiska satsningarna anförs i propositionen att medel från de statliga finansiärerna ofta är "begränsade till sin storlek" (sid 68). Detta är alldeles sant, men borde ha lett till slutsatsen att tillgängliga medel i stället skulle ha använts för att höja dessa anslag.

Det belopp VR har möjlighet att totalt avsätta för individuella, ej öronmärkta projektbidrag inom områdena medicin och naturvetenskap/teknik per år är ca 1,4 miljarder kr. Den satsning om 1,8 miljarder kr per år, som Krantz framställer som ett mindre inslag i regeringens satsning, är alltså mer pengar än vad regeringen anser totalt skall stå till förfogande för alla landets forskare inom dessa ämnesområden att fritt konkurrera om från VR.

Av dessa 1,8 miljarder kr per år är det 1,3 miljarder som skall fördelas till universiteten på grundval av de internationella panelernas analyser från våren 09. Regeringens bedömning är alltså att dessa närmast skrattretande utlåtanden, om hur mycket man inom olika konsortier kan tänkas komma att samverka, skall väga nästan lika tungt som samtliga de bedömningar som görs av VR:s alla prioriteringsgrupper inom medicin och naturvetenskap/teknik. Eller snarare ännu tyngre, eftersom prioriteringsgruppernas beslut oftast bara gäller en 3-årsperiod, medan de internationella panelernas beslut kommer att leda till permanenta investeringar som blir svåra att avveckla inom överskådlig tid.

Viktigt att konstatera är också att propositionen, om vi läst den rätt, inte innebär någon tydlig ökning av de sökbara, ej öronmärkta projektmedlen från VR. Det är alltså inte så, som Krantz hävdar, att regeringen både har råd att tillskapa rimliga möjligheter för enskilda forskare att driva sin forskning, vilket skulle ha krävt en flerdubbling av de peer review-baserade VR-anslagen, och att sjösätta ännu en i raden av storvulna konsortiesatsningar. Man har råd till det ena, men inte det andra, och väljer härvid det långt sämre alternativet.

I en artikel i dagens DN (31/8) återkommer Krantz till påståendet att "den allra största delen [av anslagsökningen om 5 miljarder kr per år] går till fri grundforskning". Hur man än definierar "den allra största delen" är detta ett svårbegripligt påstående, såtillvida att de medel som mer än några andra stimulerar den fria grundforskningen, dvs ej öronmärkta projektmedel från VR, nästan inte ökar alls, och såtillvida att den summa som tillförs universiteten utan att knytas till strategiska nätverk är klart lägre än vad regeringen totalt vill lägga på sina strategiska satsningar.

Regeringen uttrycker i propositionen en förhoppning om att de ökade anslagen till strategiska nätverk kommer att minska söktrycket på VR (sid 26). Så fungerar det dock inte. Också de forskare som blir föremål för de strategiska megasatsningarna kommer givetvis att fortsätta att söka VR-anslag, och härvid förhoppningsvis, givet hur exceptionellt välfinansierade de är, vara ganska konkurrenskraftiga. Möjligheterna för forskare utanför de strategiska konsortierna att erövra VR-anslag kommer således inte att öka som en följd av de strategiska satsningarna, utan snarare att minska.

Resultatet av regeringens planer, om de genomförs, blir alltså att också fortsättningsvis de allra bästa forskarna - efter ingående peer review-bedömning utförd av noggrant utvalda experter i fältet - som bäst kan hoppas på ett VR-anslag om ca 1,5-2 miljoner kr/år. Och samtidigt kommer den summariska och forcerade beredningen av leijonborgansökningarna våren 2009 att ligga till grund för att ett antal forskarkonstellationer erhåller anslag om ca 30 milj/kr per år (och ofta mer) under många år framåt. Om de flesta av dessa konstellationer gäller att några av de medverkande forskarna har rankats högt i samband med VR:s normala professionella peer review-granskning, men att många hamnar ganska långt ned på VR:s listor; likväl kommer också dessa forskare att disponera långt större resurser än vad landets allra främsta forskare erhåller i reguljära projektmedel, tack vare att de lyckats göra sannolikt att de avser att samarbeta med varandra (vilket ofta inte är sant), och tack vare att politikerna fått för sig att denna typ av samarbete forskargrupper emellan är en avgörande framgångsfaktor (vilket det inte finns skäl att tro).

Många av dessa konsortier kan dessutom glädja sig åt att de nyligen erhöll s k Linné-anslag, som ofta uppgick till mellan 50 och 100 miljoner kr totalt, på basen av en lika bristfällig bedömningsprocess. Diskrepansen mellan vad en duktig forskare kan erövra på egna meriter, efter peer review, och de anslag som på lösa boliner utdelas till förment strategiska nätverk, har blivit absurd. Och sambandet mellan professionalismen i bedömningsprocessen och beloppens storlek är omvänt: ju mer svindlande belopp, desto mer godtycklig beredning.

Inför varje ny misslyckad satsning på påhittade konsortier har forskningsadministratörer i politikernas närhet framfört samma argument, nämligen att vi måste pröva nya vägar eftersom vårt traditionella sätt att fördela anslag, dvs till respektive forskare efter förtjänst, på basen av peer review, inte har lett till tillskapandet av de nobelprisgenererande excellenta miljöer som man återfinner i t ex USA. Och varje gång tycks politikerna ha imponerats av detta visionära resonemang.

Men sanningen är att det var länge sedan hypotesen att hyggligt stora peer review-baserade projektanslag till enskilda forskare skulle kunna leda till uppbyggandet av excellenta miljöer testades i Sverige. I USA, och många andra länder, har enskilda forskare således långt större möjligheter att på egna meriter erhålla stora personliga anslag, och härmed av egen kraft formera excellenta miljöer, än vad svenska forskare har. Politiker och administratörer har rätt i att nuvarande politik inte har fungerat, men det beror inte på att peer review är fel metod, utan på att de peer review-baserade anslagen varit för små.

På den tid då de peer review-baserade VR-anslagen var mer generösa uppstod således ett flertal världsledande forskningsmiljöer i Sverige. Detta skedde inte för att forskarna, med hjälp av konsultskrivare, lyckades övertyga någon anslagsgivare om att de avsåg att samarbeta mer intensivt än man tänkte göra inom konkurrerade nätverk, och av detta skäl tilldelades megaanslag, utan för att enskilda framgångsrika grupper expanderade successivt, och att det från dessa knoppades av nya grupper. Liksom för att framstående forskare samverkade av vetenskapliga skäl, vilket ibland ledde till att deras forskning härmed blev än mer framgångsrik, och till att var och en av dem därför fick än större personliga anslag. För en liberal forskningsminister borde detta vara en mer tilltalande modell för tillskapande av starka forskningsmiljöer än den planekonomiska varianten.

Förutom att det innebär ett gigantiskt resursslöseri att spendera regeringens strategiska forskningsmiljarder utan föregående fungerande peer review, och förutom att denna planerade satsning kommer att innebära en snedvridning av konkurrensen om andra anslag, och om lovande studenter, har det lagda förslaget en demoraliserande inverkan på forskarsamhället. Hos unga forskare, som är konstant frustrerade inför det hopplösa i att av egen kraft erövra anständiga anslag från VR, måste denna godtyckliga miljardrullning upplevas som starkt provocerande. Först SSF och Linné, och nu Leijonborg: gång på gång får den som försöker etablera sig som forskare bekräftat att ens eventuella framgång beror på ens kontaktnät, att det hör till spelets regler att man försöker föra anslagsgivare bakom ljuset genom att låtsas samverka, och att en flott ansökan tryfferad med meningslösa floskler om synergier och mervärde väger tyngre än faktiska insatser. På sikt kommer rimligen den utbredda och berättigade känslan av att systemet är orättfärdigt att minska verksamhetens attraktionskraft, och leda till att färre begåvade studenter väljer att ägna sig åt forskning.

Tidsaspekten

Ett ofta framfört, om än inofficiellt, argument i denna debatt har varit att det detaljreglerande inslaget i regeringens satsning är tillfälligt, och att det egentligen bara handlar om att på sikt förstärka de äldre universiteten på de regionala högskolornas bekostnad. Om detta är avsikten har man dock tänkt fel. De planerade satsningarna kommer således med säkerhet att leda till inrättande av tjänster inom de utpekade områdena, som kommer att bli svåra eller omöjliga att avveckla när 5 år har gått. Det handlar alltså om att detaljstyra forskningen vid de aktuella lärosätena, på basen av ett ytterst torftigt underlag, under mycket lång tid framåt.

Rektorerna vid de gynnade universiteten borde, mot denna bakgrund, vara nästan lika bekymrade som företrädarna för de lärosäten som dragit nitlott i den leijonborgska tombolan. Om riksdagen drar in de strategiska medlen efter fem år blir det universitetens otacksamma uppgift att lösa frågan om avveckling av nätverken - med många avskedanden som följd - eller fortsatt finansiering genom interna omprioriteringar. Men om den statliga finansieringen å andra sidan fortsätter (vilket väl är det sannolika) kommer detta att innebära en för lång tid permanentad satsning på nätverk, av vilka vissa aldrig varit annat än papperskonstruktioner, och andra, genom vetenskapens utveckling, eller genom att några nyckelpersoner flyttar eller pensioneras, om bara några år kan vara vetenskapligt stendöda. Satsningen saknar således den flexibilitet som är en nödvändig komponent i kvalitetsbaserad forskningsfinansiering.

I propositionen yvs man över att den nya strategin för medelsfördelning "kombinerar rådsmedlens externa kvalitetsgranskning med fakultetsmedlens långsiktighet" (sid 24). Detta är fel, såtillvida att den kvalitetsgranskning som gjorts inte är i närheten av VR:s normala peer review. Men dessutom har man alltså inget skäl alls att yvas över satsningens långsiktighet. Tanken på att de parodiskt torftiga avväganden som några internationella bedömare i största hast presterade under våren 2009 kan komma att innebära permanenta satsningar på de utvalda områdena och konstellationerna under decennier framåt, avseende summor lika stora som de som VR per år delar ut totalt som projektanslag inom medicin och naturvetenskap/teknik, borde tvärtom få även den mest entusiastiska tillskyndare att inse att detta projekt faktiskt är alldeles feltänkt.

Tidigare erfarenheter av nätverkssatsningar

Departementet lanserar i propositionen de strategiska satsningarna som en forskningspolitisk innovation; man talar stolt om ett "helt nytt inslag" i svensk forskningspolitik (sid 24). Det innovativa består dock bara i att de allokerade medlen inte endast, som tidigare, skall förvaltas av universiteten, utan tillföras dessas ordinarie budget. Men tanken att man skall göra artificiella konsortier - snarare än enskilda forskare - till mottagare av anslag, att fördelningen skall baseras på en oprofessionell bedömning med stort svängrum för vänskapskorruption, och att dessa anslag skall vara groteskt stora i jämförelse med normala projektanslag från VR, är som framgått ovan, långt ifrån ny.

Som utvecklats i tidigare inlägg har svensk forskningspolitik under de senaste 15 åren således kantats av ogenomtänkta och forcerade reformer, varav många har baserats just på missuppfattningen att det går att beordra fram framgångsrikt samarbete mellan grupper med planekonomiska principer. För alla dessa satsningar gäller att det, när de skulle införas, var få utöver de närmast ansvariga som visade någon påtaglig entusiasm för dem, och många som kritiserade dem, men att de likväl genomfördes för att det, när processen väl nått en viss punkt, blev politiskt omöjligt att hejda dem. Tillskapandet av SSF, och utarbetandet av arbetssättet för denna stiftelse, är en sådan reform, VR:s gigantiska Linné-anslag en annan. Och parallellt med att man genomdrivit dessa program - som alla har påhejats av optimistiska politikerlöften om att de skulle leda till ökad excellens - har Sveriges faktiska vetenskapliga lyskraft bleknat betänkligt.

En bidragande orsak till att politikerna så ofta hoppat i samma galna tunna är att man fått för sig att forskning måste bedrivas i konsortier för att vara samhällsnyttig; denna villfarelse skymtar också i Krantz inlägg på Newsmill. Men för alla mottagarna av de högsta (om också ej särskilt höga) projektanslagen inom t ex medicinområdet från VR gäller att deras forskning är potentiellt samhällsnyttig. Och alla vet att de stora genombrotten i allmänhet görs av enskilda grupper, snarare än av konsortier.

Man kan fråga sig varför inte forskarsamhället har protesterat mot den förda politiken mer intensivt än man gjort. Men förklaringen är sannolikt att de forskare som politikerna numera lyssnar på främst är sådana som besitter administrativa befattningar vilka de, med rätt eller orätt, anser begränsar deras frispråkighet. Den försiktighet som ofta karakteriserar den enskilde forskaren - inför tanken att uttalad kritik kan minska de egna chanserna att erövra anslag - gäller således sannolikt i ännu högre grad för t ex landets universitetsrektorer och företrädare för olika forskningsfinansierande myndigheter.

Vilket skälet än är till att svensk forskning under senare år svämmat över av nonsensprat om synergieffekter, mervärde, kritisk massa, ledarskap och excellens måste dessa fånerier nu upphöra. Det blir Tobias Krantz som får den otacksamma uppgiften att som forskningsminister dra konsekvenserna av att kejsaren inte har några kläder, och inte har haft det på länge.

Opinionen

För Göteborgs universitet, dit denna artikels författare är knutna, var utfallet av Leijonborg-satsningen en motgång. En nära till hands liggande kommentar från dem vi kritiserar kan därför vara att vår kritik i själva verket beror på grämelse över det egna lärosätets tillkortakommanden. Det är bland annat för att undgå denna invändning vi i denna och tidigare artiklar med viss utförlighet redovisat de sakliga argumenten för vår kritik. Och notabelt är att ingen företrädare för vetenskapssamhället, eller för departementet, eller för VR, eller för de lärosäten som varit framgångsrika i konkurrensen, i sak har bemött dessa argument.

Tilläggas bör också att tidigare kritiska artiklar i ämnet har föranlett ett mycket stort antal forskare, från vitt skilda områden, och från alla större lärosäten, att höra av sig per e-brev, för att med emfas framföra att de delar vår uppfattning, och anser att det är på tiden att denna framförs offentligt. Instämmanden har också framförts på DN:s och Newsmills elektroniska debattfora - se t ex kommentaren av professor Hans Wolf-Watz vid Umeå universitet (som varit ledamot av både SSF:s och VR:s styrelse) - och på tre liberala ledarsidor (inklusive DN:s) liksom i Dagens Medicin. Och tidigare har alltså viktiga företrädare för VR (Calmfors och Jarrick) på DN Debatt riktat skarp och välmotiverad kritik mot den planerade satsningen, och anvisat alternativa sätt att allokera medel till den bästa forskningen (9/1 09: "Regeringen politiserar forskningen i smyg"; 27/1 09: "Olycksbådande, Leijonborg"). Utan att ha genomfört någon opinionsundersökning kan vi försäkra Tobias Krantz om att regeringens förslag avseende de strategiska satsningarna har många kritiker men mycket få tillskyndare.

Krantz vägval

Krantz står inför ett vägskäl. Att backa från det lagda förslaget skulle - även om det inte är framlagt av Krantz själv, utan av hans företrädare - innebära viss prestigeförlust och visst merarbete, och säkert vålla misstämning bland de rådgivare som under Leijonborgs tid genomdrev denna grandiosa men ogenomtänkta satsning. Och de forskare och högskolor som skulle ha blivit föremål för ökade anslag skulle nog inte heller jubla inför en sådan åtgärd. Men å andra sidan skulle man ganska snabbt och lätt kunna modifiera det lagda förslaget på ett sätt som innebär att de avsatta medlen faktiskt allokeras till den bästa forskningen, vilket är en åtgärd som de flesta borde kunna acceptera, och som en massiv majoritet av forskarsverige skulle välkomna. Och Krantz har ju genom sitt kloka beslut i frågan om VR:s ledningsfunktion visat att han har integritet och prestigelöshet nog att modifiera tidigare intagna positioner om argumenten för ett sådant agerande är övertygande.

Skulle Krantz däremot välja att bortse från kritiken kommer hans egid som statsråd att inledas med beslutet att mycket stora medel under lång tid framåt skall spenderas på basen av ett underlag om vars närmast parodiska bristfällighet ministern nu är väl informerad. Han tar då detta beslut i vetskapen om i) att detta är ännu en i raden av forcerade forskningspolitiska reformer, för vilka gäller att de implementerats under tidspress, och mottagits med betydande skepsis av forskarsamhället, ii) att de tidigare omfattande försöken att bygga upp excellenta miljöer med likartad metodik sammanfaller i tiden med en markant nedgång av svensk vetenskaplig konkurrenskraft, iii) att många forskare är djupt kritiska till den beredning som ligger till grund för det aktuella förslaget, och har framfört konkreta argument för detta sitt synsätt, och iv) att däremot ingen enda forskare funnit skäl att i den offentliga debatten i sak försvara sättet att bereda denna fråga, eller de gjorda prioriteringarna.

Krantz kan invända att forskningspropositionen redan är tagen, och att lagt kort ligger, även om förslaget är till långsiktig skada för svensk forskning. Men vad VR och andra myndigheter har inkommit med till regeringen är bara en rekommendation avseende hur de medel som avsatts för de strategiska anslagen till högskolorna skall fördelas. Självklart är det regeringen obetaget att nu konstatera att det beslutsunderlag som bilagts denna rekommendation inte är tillräckligt övertygande, och att det härmed vore till nackdel för svensk forskning att följa det inlämnade förslaget. Vi tror att riksdagen (liksom förslagslämnarna själva) skulle ha stor förståelse för om detta blir statsrådets slutsats.

Vi var många som hyste optimism när Tobias Krantz tillträdde som minister, givet att han har egen forskningserfarenhet, att han i media framstår som en klok och sympatisk person, och att han tidigt betonade att han är en vän av forskningens frihet. Han har fortfarande chansen att infria dessa förhoppningar, och att göra regeringens stora och berömvärda satsning på forskning till en viktig framgång för alliansen, snarare än till ännu en i raden - och den värsta hittills - av felsatsningar inom svensk forskningspolitik.

Elias Eriksson, Kristoffer Hellstrand, Arvid Carlsson

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] -Nobelpristagare: Fel beslut av Krantz blir förödande, Newsmill [...] Blogg:Exctasygenerationens grundare slutar knarka - ADHD och ADD, 2010-02-23, 08:12

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10440

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Att låta politiker (de lägst stående i samhället) bestämma över forskning (som utförs av de högst stående i samhället) är lika absurt som om man hade låtit ett av nobelprisen delas ut av politiker.

Vilket man har.

Resultat? Fredspris till Kissinger (ska undvika att skriva en uppsats om allt som var fel med det), Peanut (Jimmy Carter var en av USAs sämsta presidenter och också den man som var ytterst ansvarig för att USA tränade och försåg Al-Qaida med vapen), har en del åsikter om Al Gore också såklart...dock är min personliga favorit såklart när ledaren för en terroristorganisation fick dela priset med en krigsförbrytare. Så går det när man låter politiker fatta beslut.

Alla som har kontakt med forskare vet hur sjukt vårt system är. Det är jämförbart med hur det fungerar på sjukhus och inom polisen där kompetens (något våra politiker inte förstår vad det är för något) slängs bort på idioti. Läkare/poliser/forskare spenderar mer tid med att fylla ut papper än de gör på att vara produktiva. Forskare måste söka anslag för doktorander, ta pengar ur sina forskningsanslag för att betala eventuella vikarier och konstant tigga likt Oliver Twist för att kunna finansiera något så viktigt som forskning. Samtidigt blåser staten 400 miljarder på ett experiment som förstör landet och slänger bort miljarder varje år på ett experiment som går ut på att ge andra länder makt över Sverige och så vidare.

Jag vet inte om Elias Eriksson överskattar Krantz (politiker generellt) eller om han pedagogiskt försöker övertala Krantz att börja använda hjärnan, jag gissar på det senare. Då jag sällan överskattar politiker (underskattar går trots allt inte) tror jag tyvärr våra forskare kämpar förgäves. Våra politiker är likt George Bush Junior inte intresserade av fakta eller kunskap, de har redan fattat sina beslut och vill sedan ha undersökningar med statistik så vinklat att de kan låtsas ha rätt.

Tyvärr bara att inse, Sverige är en bananrepublik och landet blir sämre för varje år som går. Hade jag varit yngre så hade jag börjat plugga kinesiska.

Permalänk | Anmäl #1 Illwill, 2009-08-31, 14:01

Det hela är tyvärr mycket enkelt. Samhället förändras just nu i grunden. Förändringen syns på alla områden. I förvaltning, i ledarskap, i media, i juridiken. Principen är att samhället förbereds för stängning och framväxten av ett kontrollsamhälle, och bland de viktiga projekt som måste genomföras då är strypning av de resurser som skulle kunna gå till att finansiera personer som inte är tydligt politiskt styrbara. Här har forskningen en central roll, eftersom vetenskapen är en faktor som trots allt åtnjuter förtroende hos befolkningen i stort. Därför ger man medvetet alla resurser till diverse jättenätverk som handlar om "samverkan" istället för forskning. Från dessa kan man sedan få massvis av beställd forskning med på förhand bestämda resultat, som agerar stöd för statens politik.

Det nya här är egentligen bara att det nu sker allt mer aggressivt inom naturvetenskapen, och inte längre bara inom humanioran.

Trots allt: Tack för ert engagemang, och fortsätt kämpa!

Permalänk | Anmäl #2 Svempa, 2009-08-31, 14:25

Mycket bra artikel i angeläget ämne.

Det enda jag vänder mig emot är hur ordet "samverkan" ibland blandas ihop med fenomenet påhittade nätverk.

Samverkan är bland mycket annat en viktig del i att föra ut forskningsresultat och sprida kunskap om vetenskapliga metoder till det övriga samhället.

Påhittade nätverk är en helt, helt annan sak.

Permalänk | Anmäl #3 Fredrik Larsson, 2009-08-31, 19:28

Tobias Krantz, som den forskare han är, borde inse varför ingen ur forskarsamhället träder fram och försvarar Leijonborgs modell. De som har ministerns öra säger såklart att gänget från Göteborg är dåliga förlorare och kan negligeras. Men att professorerna har rätt, det vet de ”strategiska”. För dem är det OK att bekräfta en politikers (eller snarare hans statssekreterares) vanföreställningar men deras forskarheder gör det givetvis omöjligt att gå ut offentligt och säga att kejsaren visst inte är naken.

Permalänk | Anmäl #4 MR, 2009-09-01, 22:21

Jag tror inte att det finns något bättre än en hederlig, saklig, akademisk sågning. Snyggt!

Come on Krantz, du vet att författarna har en bra poäng och vi vet att du vill fatta rätt beslut!

Permalänk | Anmäl #5 Per R, 2009-09-03, 13:34