De kriminella lobotomierna

Lobotomierna upphörde för ca. 50 år sedan. Betyder det att vi bara borde glömma lobotomierna, och inte låta dem ha några konsekvenser? Det tror jag inte.

Jag tycker att vi bör *straffa* förövarna. En del av lobotomisterna är ju fortfarande i livet idag. Men hur kan vi straffa lobotomisterna? Det fanns ju inga lagar, medan lobotomierna pågick, som uttryckligen förbjöd lobotomier. Och vi bör definitivt inte tillämpa retroaktiv lagstiftning. D.v.s. vi bör definitivt inte straffa människor för handlingar som i och för sig uppenbarligen var skändliga, men som var lagliga vid den tidpunkt då de begicks.

*Men*, brottet "grov misshandel" fanns i lagstiftningen i, antagligen, vartenda land i världen redan på 1940-talen, 1950-talen och 1960-talen, då lobotomierna begicks. Och den kirurgiska proceduren lobotomi faller uppenbarligen under brottsrubriceringen "grov misshandel". En lobotomi var ju en *stympning* av offrets hjärna. Lobotomierna var inte blott och bart ett legitimt kirurgiskt snitt. Eftersom proceduren, när offrets hjärna skars upp under en lobotomi,  var så fysiskt *inexakt*, kan en lobotomi inte rimligen anses vara en äkta, legitim medicinsk procedur. Och hjärnan är den fysiska basen för medvetandet, och hos människan, för förnuftet. Och förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg. Så att stympa en människas hjärna måste därför rimligen anses vara moraliskt ännu värre än att kastrera en man.

Så de lobotomister som är vid livet ännu idag, borde spåras upp, ställas inför rätta och dömas till långa fängelsestraff för brottet grov misshandel.

En del människor kommer kanske att argumentera att det inte skulle tjäna till något rationellt syfte att straffa lobotomisterna nu, så långt efter brotten begicks. De kommer kanske att säga att det vore "primitiv hämndbegär" och "gottande i hatiska känslor". Men rättvisa är ett värde i sig. Och kom ihåg att rättvisa rätteligen är *retributiv*. Som filosofen Leonard Peikoff uttryckte det - "Du kan inte komma in under huden på rättvisa." Så vi borde straffa lobotomisterna för rättvisans *egen* skull. Det är förvisso sent, eftersom lobotomierna upphörde för ca. 50 år sedan, och de flesta av de skyldiga redan är döda. Men bättre sent än aldrig.

Och det *finns* också  praktiska fördelar som skulle uppnås om de lobotomister som ännu är vid livet äntligen fick sina rättmättiga straff. De många offren skulle bli rehabiliterade. De, och deras anhöriga, skulle kanske kunna uppleva att världen trots allt inte är så vedervärdig. Och de övriga psykiatrikerna skulle få en varning. Om psykiaterkårens medlemmar fick se att vårdslöshet i yrkesutövandet kunde ha riktigt allvarliga konsekvenser för dem själva personligen, då skulle de nog bli mera varsamma själva i framtiden. Vilket förstås skulle ligga i deras patienters intressen. Psykiatrikerna skulle t.ex. sannolikt bli mycket mera noga med att inte föreskriva mediciner som hade skadliga biverkningar.

En del människor kommer kanske att argumentera att det vore orimligt att förfölja lobotomisterna en så här lång tid efter deras brott begicks. Lobotomierna upphörde för ca. 50 år sedan. Så varför inte bara dra ett sträck över det hela? Nå, vi spårar fortfarande upp nazistiska krigsförbrytare närhelst vi kan hitta dem, trots att Andra världskriget tog slut för mera än 60 år sedan. De nazistiska krigsförbrytarna är gamla, trötta män nu, om de fortfarande överhuvudtaget är vid livet, men ändå straffar vi dem när vi kan. Varför skall vi inte behandla lobotomisterna på samma sätt som vi behandlar nazistiska krigsförbrytare? Vad är den moraliska skillnaden mellan en lobotomist och en nazist? Det är en allvarligt menad fråga.

Som du ser, har jag starka känslor angående lobotomierna. Jag tycker att de var vämjeliga. Varför har jag så starka känslor angående lobotomierna? Jag kan ge åtminstone två skäl.

Ett skäl är att jag helt enkelt känner för offren. Jag har empati. Jag kan föreställa mig hur det måste ha känts. Du greps med våld. Du togs mot din vilja till ett mentalsjukhus. Du informerades om att du skulle lobotomeras. Du visste vad det betydde. Du fick vänta på det, sannolikt i dagar, eller veckor. Att vänta på att bli lobotomerad, måste ha känts som att sitta på "Death Row", väntande på att avrättas. Det måste ha varit ett rent helvete.

Det andra skälet till att jag känner så starkt i denna fråga är faktumet att jag kunde ha lobotomerats själv. När jag var en tonåring, år 1970, fick jag diagnosen schizofreni. Som tur var för mig, användes inte längre den kirurgiska proceduren lobotomi vid den tiden. Men om jag hade haft oturen att ha fötts 10 år tidigare, och sedan hade fått diagnosen schizofreni när jag hade blivit tonåring, kunde jag mycket väl ha lobotomerats. Schizofrena individer "behandlades" ofta med en lobotomi under 1940-talen, 1950-talen och de tidiga åren under 1960-talet. Och om jag hade lobotomerats, hur skulle min tillvaro se ut idag? Jag hade kanske blivit handikappad. Jag hade kanske blivit en grönsak. Jag hade kanske t.o.m. dött. Jag hade definitivt inte varit i stånd att upptäcka och studera objektivismen, bli en objektivist och som följd därav uppnå lycka. Mitt liv hade förstörts om jag hade lobotomerats. Så jag tar lobotomierna personligt. Jag upplever dem som ett hot mot mig personligen -  från ett avstånd förvisso, eftersom de inte längre praktiseras.

Det finns en annan sak vi bör göra, förutom att agitera för att lobotomisterna skall straffas. Det är att använda lobotomierna i vår agitation mot socialistisk sjukvård. Det är uppenbart att det utbredda bruket av den kirurgiska proceduren lobotomi är ett utmärkt exempel på vådorna av socialistisk sjukvård, och vi bör därför använda lobotomierna när vi argumenterar mot socialistisk sjukvård, och mot välfärdspolitiken i största allmänhet. Vi kanske också kan använda lobotomierna som ett konkret exempel på de skadliga effekterna av kantiansk filosofi på vetenskapen.

Tycker du att det jag förespråkar skulle vara en "häxjakt". Då skulle jag vilja parafrasera den amerikanska hjälten från Frihetskriget, Patrick Henry - "If this be a witch hunt, make the most of it!"

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10387

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Personligen anser jag att vi har ett fungerande rättsväsen som försöker skapa rättvisa i samhället och att detta inte är något vi bör ändra för våra personliga åsikter i en specifik fråga. Så låt mig gå igenom varför jag anser att det är en dålig idé att straffa dessa människor idag. För enkelhets skull kan vi ignorera det faktum att brott har en preskribtionstid.

Om vi börjar med att definiera vad ett brott är för någonting;
Brottsbalken 1 kap 2 § 1 stycket
"En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen"

Under den här tiden var lobotomi något som utfördes i medicinskt syfte. Som en notis fick neurologisten António Egas Moniz nobelpris för sin forskning kring lobotomi år 1949.
Av denna anledning har jag svårt att tänka mig att läkarnas uppsåt var "grov misshandel".

Det lämnar oss med att straffa retroaktivt , ett övertramp av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 11, punkt två:
"Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks."

Om man tror att man skipar rättvisa på ett större plan genom att ignorera definitionen av ett brott och FN:s stadgar bör man fundera om både en och två gånger.

Permalänk | Anmäl #1 Adam, 2009-08-30, 06:18

Till Adam: Angående retroaktiv bestraffning: Grov misshandel *var* redan sedan lång tid tillbaka ett brott i i stort sett vartenda land där lobotomier begicks.

Angående uppsåt: Ja, det är klart att psykiatrikerna inte hade *uppsåt*. Men det finns ett begrepp inom jurisdiken som på engelska kallas "criminal negligence", ungefär "kriminell vårdslöshet". Jag är övertygad om att lobotomisterna gjorde sig skyldiga till en vårdlöshet som var så grov att den var kriminell. Om en berusad människa sätter sig i en bil och kör ihjäl någon, då straffar vi väl henne, även om det inte var hennes *uppsåt* att köra ihjäl någon?

Angående preskriptionstid: Ja, om brottet grov misshandel preskriberas efter 50 år, eller en kortare tidsperiod, då kan vi inte straffa lobotomisterna.

Permalänk | Anmäl #2 Henrik Unné, 2009-08-30, 08:03

Lobotomier var ett grovt barbari. Man hittar inte en populär bok i neurofysiologi som inte vill återberätta vetenskapliga erfarenheter från stackare som fått hjärnhalvorna åtskilda. Men idag är dessa böcker fulla av uttryck för skam över vad man tidigare har gjort. Självklart ska de drabbade få upprättelse.

Permalänk | Anmäl #3 Mats Forssblad, 2009-08-31, 05:30

Till Mats Forssblad: Det vore bara bra om de drabbade fick upprättelse. Men vi bör nog dra en principiell slutsats av lobotomiernas historia också - att socialisering av sjukvården är livsfarlig, därför att den underlättar för spridning av dålig vetenskap inom medicinen.

Permalänk | Anmäl #4 Henrik Unné, 2009-08-31, 06:17