Vad statskuppen i Niger kan lära det internationella samfundet om Honduras

Den 22 december i år skulle Nigers president Mamadou Tandja ha varit tvungen att överlämna makten till en nyvald president. Då löper nämligen hans andra mandatperiod ut och enligt Nigers konstitution kan han inte ställa upp fler gånger. Men istället valde Tandja att på illegal väg söka folkets stöd för att kunna behålla makten livet ut.

Den 4 augusti fick Nigers befolkning i en folkomröstning ta ställning till president Tandjas förslag om att skriva en ny konstitution med syfte att låta honom sitta kvar vid makten. Landets parlament har tidigare starkt kritiserat omröstningen och dess konstitutionsdomstol har tre gånger förklarat den olaglig. Artikel 136 i Nigers konstitution upprätthåller ett strikt förbud mot förändringar av reglerna för presidentens mandatperioder och artikel 115 fastställer att konstitutionsdomstolens beslut är bindande för presidenten.

Detta struntade Tandja i. Istället upplöste han parlamentet för att slippa riskera att bli ställd inför rätta för förräderi framför en inomparlamentarisk specialdomstol. Detta var tekniskt sett lagligt. Men sedan införde han också olagligt undantagstillstånd och upplöste konstitutionsdomstolen. Därmed lyckades presidenten undanröja alla politiska och juridiska hinder för det olagliga referendumet.

Tandja vann väntat folkomröstningen, som bojkottades av oppositionen, med 92,5 % av rösterna. De domare han själv tillsatt i en ny konstitutionsdomstol förklarade omröstningen laglig och den nya konstitutionen accepterades. Därför kan nu Tandja behålla makten till 2012 och sedan ställa upp i ett obegränsat antal framtida val.

Dessa händelser beskrivs nu av Nigers opposition, fackföreningar samt människorättsorganisationer som en statskupp där presidenten kringgått de konstitutionella reglerna, negligerat domstolsbeslut och via en illegal folkomröstning skrivit en ny konstitution.

Kritiken upphör emellertid inte vid landets gränser. Den 31 juli varnade EU Nigers president att folkomröstningen skulle få svåra konsekvenser för landets relationer med Europa. Enligt EU stod det nämligen klart att den var olaglig efter konstitutionsdomstolens beslut. EU har därför valt att frysa biståndet till landet. FN och USA har stämt in i kritiken. Samtidigt har de västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) hotat med sanktioner.

Trots att likheterna mellan Tandjas och Honduras före detta president Manuel Zelayas agerande är slående skiljer sig det internationella samfundets agerande i de båda fallen radikalt.

Självklart finns det skillnader mellan vad som hände i Honduras och Niger. Zelaya upplöste aldrig kongressen eller högsta domstolen, i vilken han tidigare utan framgång försökt tillsätta domare som stödde honom. Men i likhet med Tandja trotsade han öppet och vid upprepade tillfällen de domslut som förklarat hans folkomröstning olaglig, alltså detsamma som EU kritiserat omröstningen i Niger för. När Zelaya till slut ledde en mobb som bröt sig in hos flygvapnet och stal valmaterialet rådde det ingen tvekan om att han försökte utföra en statskupp i Tandjas stil, vilket rimligtvis borde ha varit tillräckligt för omvärlden att ta avstånd från folkomröstningen på samma sätt som skett i Niger.

Den avgörande skillnaden mellan vad som skedde i Honduras och i Niger är att Honduras institutioner var tillräckligt starka för att stå emot presidentens konstitutionsvidriga agerande. Högsta domstolens order om att arrestera Zelaya var helt enligt reglerna. 2003 ändrades konstitutionen vilket innebar att landets president ej längre åtnjöt immunitet samt att domstolen, inte kongressen, fick ansvaret för rättsprocesser riktade mot presidenten. Istället för att skicka Zelaya till häktet utvisade militären honom till Costa Rica, vilket var olagligt och dessutom kontraproduktivt eftersom det gav Zelaya tillgång till vänligt inställda medier som basunerade ut hans budskap utan att kritiskt granska vad som faktiskt hade hänt. Denna utvisning utreds nu av Honduras riksåklagare och militären har sagt att den kommer att respektera ett framtida domslut.

I jämförelse kunde Nigers institutioner inte göra annat än att passivt se på när presidenten utförde en statskupp. Militären vägrade nämligen lyssna till oppositionens krav att den inte skulle lyda presidenten, trots att artikel 13 i konstitutionen föreskriver att ingen behöver följa "en uppenbart olaglig order" vilket potentiellt skulle ha rättfärdigat militär olydnad mot Tandja.

Med detta i åtanke är det oförklarligt att EU och andra internationella organisationer med rätta fördömer händelserna i Niger samtidigt som man fortsätter att kräva att Zelaya ska återinstalleras vid makten. Hade det internationella samfundet från början ställt sig på Honduras kongress och domstolars sida, som man alltså gjorde i Niger, hade det som sedan skedde kanske kunnat undvikas.

Men den amerikanska samarbetsorganisationen OAS valde att strunta i att Honduras domstolar vid upprepade tillfällen hade förklarat Zelayas folkomröstning olaglig och skickade istället valobservatörer vilket gav omröstningen legitimitet. Och istället för att stödja kongressen, domstolarna, riksåklagaren samt kommissionen för mänskliga rättigheter valde ordföranden för FN:s generalförsamling, Miguel d'Escoto Brockmann, att fördöma deras agerande som ett försök till en "statskupp". I Honduras negligerade alltså internationella organisationer samma institutioner de stödde i Niger.

Skulle det internationella samfundet vara konsekvent skulle man inse att både Honduras och Niger har fallit offer för presidenter som försökt urholka sina länders liberal-demokratiska statsskick med skendemokratiska metoder. Att ha folkligt stöd räcker inte. Den liberala demokratin kräver också att konstitutionen, samt dess maktdelning som begränsar enskilda institutioners befogenheter, upprätthålls. I Honduras begärde högsta domstolen Zelaya häktad innan han lyckats genomföra en statskupp liknande den i Niger och militären stödde kongressen samt domstolarna.

Ponera att Nigers konstitutionsdomstol hade beordrat militären att arrestera Tandja, att detta var lagligt samt att militären istället skickat honom till angränsande Nigeria. Hade det då varit rätt att kräva att Niger skulle återinstallera en president som försökt utföra en statskupp? Knappast. Att begära en rättegång hade dock varit självklart.

Det internationella samfundet bör därför inse att dess agerande i Honduras är inkonsekvent och istället för att framföra krav på Zelayas återkomst till makten kräva att han får en rättvis rättegång, möjligtvis övervakad av internationella organisationer. Zelaya påpekade själv i New York Times den 1 juli att om han gjort något olagligt bör han få möjligheten att försvara sig i rätten.

Att återinstallera en president som försökt utföra en statskupp vore att sätta ett farligt prejudikat gällande presidenters makt. Allsmäktiga statschefer, inte militärer, är idag det största hotet mot latinamerikansk demokrati. Till skillnad från under 1900-talet, när arméer med våld tog makten och installerade diktaturer stödda av USA, agerar militären idag på uppdrag av politiska och juridiska institutioner.

Omvärldens reaktion angående händelserna i Niger borde vara regeln för hur man ska hantera statsöverhuvuden som i folkets namn försöker avskaffa den liberala demokratin. Agerandet i Honduras borde aldrig ha gjorts till ett undantag till den regeln och det är nu dags att reparera detta misstag.