Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2009-08-28 09:08, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11
Den svenska politikens geografi genomgår ständiga förändringar. Ibland är blocken mindre tydliga, ibland nästan helt cementerade. Partier förflyttar också sina åsikter åt både höger och vänster. Trots dessa förändringar kvarstår partiers självbild och många framför allt äldre väljares och medlemmars bilder av partierna. Det är dags för partierna att rannsaka sig själva och skapa nya självbilder.
Per Pettersson är andre vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet Storstockholm och aktiv på flera andra sätt inom LUF och Folkpartiet liberalerna.
Den svenska blockpolitiken har ändrat utseende genom åren och varierat från löst sammansatt till kraftigt cementerad. Just nu har vi en period i politiken där blocken blivit allt fastare, en period som inleddes med skapandet av Allians för Sverige. Blocken är dock inget nytt, även om det under vissa perioder varit lättare för mittenpartier att liera sig med den så kallade motståndarsidan.
Blockpolitiken bygger också på föreställningar som i dagens läge inte alltid svarar mot verkligheten. De politiska partierna i Sverige har genomgått förändringar, stora som små, under hela 1900-talet. Trots det står många, framför allt äldre, väljare och partimedlemmar fast vid sina partival trots att det parti de traditionellt tillhört inte längre är det parti som bäst företräder deras åsikter. Detta avspeglas också i blockpolitiken.
Samtidigt ser vi en utveckling där ungas engagemang i partierna minskar och där fler yngre väljare är "otrogna", dvs byter parti mellan val eller röstar på olika partier i val till olika beslutande församlingar. Partierna ser detta som ett problem och frågar sig vad de gör för fel. På den frågan finns det två svar.
Det ena svaret är att det kanske inte är något problem, utan att ungdomar faktiskt tittar på vad partierna vill genomföra och sen röstar efter sin egen övertygelse. Det är i så fall något positivt, eftersom det visar att ungdomar bryr sig mer än vad många tror om politik.
Partiernas politik är inte nödvändigtvis konsekvent på olika nivåer - det tydligaste exemplet är vänsterpartiet i Fagersta som har egen majoritet i kommunfullmäktige med en politik som har förhållandevis lite med vänsterpartiets politik på riksnivå att göra. Det gör att ungdomar som tittar mer på vad partierna vill än på traditioner också röstar på olika sätt beroende på vallöften och program.
Det andra svaret baseras på just detta; att partierna inte har en konsekvent linje. Eftersom många äldre medlemmar har en annan bild av vad partiet står för än vad som faktiskt står i det senaste partiprogrammet, kan det främst på lokal nivå finnas en helt annat typ av politik och samarbete än den som bedrivs på riksplanet. Då skapar partierna själva förutsättningarna för det upplevda problemet.
Finns det då någon lösning? Självklart, men den kommer att sitta långt inne. Det handlar nämligen om att göra sig av med förlegade bilder av vad partierna står för och bli tydliga i sin ideologi. Tydligast är detta i socialdemokratin i min mening. Dagens socialdemokratiska parti är egentligen minst två olika partier som försöker samsas under samma flagg. En socialistisk gren som i vissa extremfall står till vänster om vänsterpartiet och en socialliberal gren som mest av allt låter som folkpartister eller nya moderater. Slitningarna har också blivit tydligare genom att socialdemokraterna i allt större utsträckning förlorar städerna med nuvarande politik men står starka på landsbygden. Det går att göra samma genomgång med i princip samtliga partier i svensk politik idag. Centerpartiets nya liberala profil har väldigt lite med partimedlemmarna på landsbygden att göra, Folkpartiets gamla frisinnade gren har mer med dagens kristdemokrati att göra och så vidare.
Svensk politik skulle därför må bra av sönder- och sammanslagningar av våra partier för att bättre avspegla den idologiska verkligheten. Så här skulle den nya politiska kartan i Sverige kunna se ut:
Utöver det skulle det säkerligen dyka upp ett tydligt kommunistiskt parti för att fånga upp besvikna vänsterpartister och Sverigedemokraterna, Fi och Piratpartiet skulle säkerligen bestå.
En förändring av detta slag skulle möjliggöra för nya konstellationer och en uppluckring av blockpolitiken. Liberalism och konservatism står exempelvis mot varandra i många värderingsfrågor som könsneutral äktenskapslagstiftning - problemet löstes under denna mandatperiod ändå, men sätter fingret på en öm punkt. Liberalismen och socialismen står istället mot varandra på det ekonomiska planet. Att det är ekonomin som fått avgöra vilket block man tillhör är däremot inte självklart även om det är fallet i dagens svenska blockpolitik. Genom att istället söka samarbeten i olika konstellationer skulle mer makt förflyttas från regeringen och dess samordningskansli till riksdagen. Fler initiativ skulle kunna tas från riksdagens golv.
Den här förändringen kommer vi inte att få se inom någon nära framtid. Jag tror dock att något liknande är oundvikligt om de politiska partierna ska kunna komma till rätta med sina upplevda problem. Om man däremot anser att det är dags för partierna att sluta vara folkrörelser och istället bli nischade organisationer för människor som vill arbeta politiskt på professionell nivå så kan man låta partierna kvarstå som de är idag. Då får man troligen också leva med att ett större antal mindre fåfrågepartier kommer in i riksdagen och andra församlingar, när de traditionella partierna misslyckas med att fånga upp vanliga människors åsikter på ett adekvat sätt.
Tiden för partier som vill företräda hela svenska folket samtidigt är över och, det måste vi erkänna, var en dålig idé från början. Det är dags att partierna gör sig till klara alternativ som företräder färre människor men i bättre samklang med sina väljares åsikter. Politiska alternativ som också kan samarbeta med varandra i olika konstellationer för att göra det bästa för folket. All offentlig makt utgår som bekant från folket, inte från partikanslierna.
Om det politiska systemets dualism

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Jag håller med om i stort sett allt du skriver i detta inlägg. Har bara lite andra tankar om hur en ny partiflora skulle kunna se ut.
Snart är det val i Norge. Jag skulle vilja hävda att de norska partierna är betydligt mer ideologiskt tydliga än i Sverige, vilket gör den norska politiken mer intressant än den svenska.
Längst till höger har de fremskrittspartiet. Det kan beskrivas som ett klassiskt konservativt parti, påminner till viss del om republikanerna i USA eller tories i UK. Sedan kommer höyre, de kallar sig konservativa men är i praktiken ett högerliberalt parti.
Kristerlig folkeparti är om svenska KD men betydligt mer konsekvent värdekonservativa. Venstre är folkpartiets systerparti, fast de betonar socialliberalismen mycket tydligare och saknar de högerliberaler som finns i fp. Senterpartiet är som gamla C i Sverige, ett rent intresseparti för landets bönder och glesbygdsbefolkning, isolationistiskt och värdekonservativt.
Arbeiderpartiet är som S fast utan vänstersocialisterna eftersom dom har ett parti i sosialistisk venstreparti. Ett parti som till skillnad från svenska V saknar kommunister. Kommunisterna finns istället längst ut till vänster i partiet rödt.
Detta ger Norge en inressant politiskt debatt där skillnaderna mellan partierna är mycket större än i Sverige, och där blockgränserna inte är gjutna i betong.
Jag skulle således vilja se ett Sverige med följande partier:
Konservativa partiet (konservativa moderater, SD:are)
Liberala högerpartiet: (Liberala moderater, högerliberaler från fp och c)
Kristdemokraterna (Kristdemokrater)
Socialliberalerna (Socialliberaler från fp, c, mp och s)
Socialdemokraterna (socialdemokrater)
Vänstersocialisterna (socialister från v, socialdemokraternas vänsterfalang, vissa gröna)
Kommunistiska partiet: Kommunister från v.
Centern och miljöpartiet ser jag som ideologiskt ointressanta partier vars anhängare kan hitta sin plats i dessa nya tänkta partier.
Hur är det med kollen på ideologierna???
Varför ska Konservativa blandas ihop med SD:are
SD är ett sosealistiskt parti, när hörde du senast en SD:are tala om valfrihet för individen eller kapitalismens överlägsenhet.
Jag måste lägga en till kommentar.
För mig är det helt ofattbart att en liberal kan vara så ivrig att få igång ett sammarbete över blockgränsen.
Nu när aliansen i senaste valet äntligen brutit den sosialistiska eran och har chansen att för lång tid placera sunkvänstern i opposition där de hör hemma.
Då kommer det helt plötsligt någon kryptososseliberal som helt plötsligt tycker synd om Mona och sossarna och nu ska räcka dem en hjälpande hand. Så patetiskt.
Har inte sossarna och LO redan haft nog med inflytande på Sverige som det är, vi skulle kunna bli ett kapitalistiskt drömsamhälle, det slutgiltiga beviset på hur kass sosialismen fungerar för medborgarna men det lär ju inte hända i Sverige eftersom liberalerna inte törs släppa taget om den förlegade 30tals ideologin sosialismen en gång för alla.