Forskningsfanatismen är farlig för folkhälsan

Man skrattar litet.

Här har vi alltså en leigimerad psykolog, som erhållit sin legitimation på grundval av sin utbildning, en utbildning som då anses vara vetenskapligt underbyggd, som går till storms mot det han kallar "forskningsfanatismen".

Märkligt.

För om nu legitimationen ska ha något värde bör den enda vara ett uttryck för att det finns en kunskapsbas som den legitimerade psykologen har en professionell skyldighet att hålla sig till, inklusive att hålla sig informerad om de landvinningar som fortlöpande lär göras även inom detta kunskapsområde.

Ja, nya metoder kommer fram. Det stämmer. Och i något skede ligger det i sakens natur att nya metoder är oprövade. Men det torde då vara forskningens uppgift att utsätta sådana för just prövning och utvärdering. Det är också så att nya metoder bör vara teoretiskt väl motiverade, dvs. det bör även för nya metoder finnas någon slags grundad anledning att tro att de kan vara verksamma och inte farliga för de som utsätts för dem.

När det gäller många (de flesta, kanske alla) av de bluff- och charlatanmetoder som marknadsförs av mer eller mindre "äkta" psykologer saknas inte bara evidens, utan även stöd i etablerade och välstyrkta teoretiska principer inom kunskapsfältet. Men inte bara inom det, utan även i relation till andra områden, som fysik, kemi, biologi, etc.

Det är alltså inte bara specifik evidens det handlar om. Utan det handlar också om i vilken mån en ny metod är förenlig med den samlade kunskap vi äger. En metod som ställer sig helt vid sidan om den kunskapen - och många sådana finns - en sådan metod bör man förhålla sig synnerligen avvaktande till.

Till sist: Att det saknas evidens för att en metod är verksam kan aldrig utgöra ett argument för att metoden är bra och bör användas. Det är bara ett argument för att metoden, om den prövas, bör utsättas för systematisk utvärdering med avseende på dess effekter.

Om de legitimerade psykologerna missat detta, har utbildningen av dem misslyckats, särskilt när det gäller att förmedla respekt för den kunskapsbas deras legitimation ska vila på.

Om vi som samhälle inte skall använda en systematisk och öppen bedömning av vad som fungerar och vad som inte gör det, vad skall vi då använda?

'Magkänsla' och 'sunt förnuft' kanske?
Eller bara fördomar och gissningar?

Klokt sagt! Folk flest är vardagskloka och pusslar själva ihop en psykologisk filosofi som passar dem. För övrigt anser jag att vetenskapliga diskussioner som oftast är bortkastade på allmänheten eftersom mycket få förstår vad vetenskap handlar om. Media borde tvingas att betala böter varje gång de felaktigt använder ord som "expert", "forskning visar...", etc.

@ Ludde:

Jag ser till att hålla mig ganska väl uppdaterad om forskningsläget, och tillämpa mina kunskaper i vetenskapen psykologi på de människor och situationer jag möter. Jag skriver som jag gör UTIFRÅN den vetenskap jag är utbildad i. Forskning är bra när den är väl genomförd. Jag kritiserar inte forskning, utan övertro på forskningens möjligheter och tillämpningsområden. Och bristande respekt för andra kunskapsvägar än formell forskning. Det finns inte, och kommer aldrig att finnas, resurser i samhället att bedriva forskning på ens en bråkdel av allt som skulle vara värdefullt att utvärdera. Forskning är dyrt och tar tid. Till och med när resurserna finns är de forskningsmetoder vi har idag ofta för enkelspåriga för något så komplext som psykologi. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har gång på gång konstaterat att merparten av alla som behöver hjälp för psykiska besvär inte tillhör de grupper det bedrivits bra behandlingforskning på. Bland annat för att de har för komplex problembild för de forskningsmetoder vi har tillgång till. De kan i bästa fall få evidensinspirerad vård, inte evidensbaserad. Väger man även in organisationspsykologiska, socialpsykologiska, personlighetspsykologiska, kognitionspsykologiska, kommunikationspsykologiska, motivationspsykologiska m.fl. aspekter av helhetssituationen så landar åtminstone jag i det synsätt jag beskriver i min artikel. Jag anser faktiskt att jag är MER vetenskaplig i mitt synsätt än vad Lindwall och Söderfjell är.

@jonas

Kanske jag har övertolkat din text, men jag blir en aning misstänksam när jag ser påståenden av typen "för komplext att forska på", utan att det påståendet reds ut i detalj. Visst, det är svårt att reda ut de samtidiga effekterna av mer än tre oberoende faktorer. Redan trevägsinteraktioner är ett rent h-vete att begripa sig på och beteende i naturlig kontext torde åtminstone potentiellt kunna vara resultatet av ett otal påverkansfaktorer.

Så långt kan jag ge dig rätt.

Men det betyder nu inte att man bör slacka på kraven vad gäller nya metoder. Snarast innebär förhållandet att sådana bör användas varsamt och under kontinuerlig kritisk utvärdering enligt den vetenskapliga metoden. Den metoden äger inte de akademiskt baserade forskarna inom området, utan är allmän egendom och kan användas även av praktikern i praktiska sammanhang.

Jag kan också hålla med om en sak vad gäller forskningsfanatismen och det är att forskarna tar alldeles för lätt på problemet om resultat från laboratoriet, den psykologiska mottagningen eller det psykologiska testet kan generaliseras till människans vardagliga livsmiljöer. Och det gör att jag också håller med om att man med skepsis bör betrakta relevansen av den akademiskt baserade forskningens resultat för praktiska problemsituationer. De klagar nu de där elefenstornsmänniskorna över andra tjänar kulor på förenklingar, men inser inte att de själva har bäddat för det genom att alltför länge ha missat att det mest människan gör, gör hon utanför det psykologiska laboratoriet eller mottagningen.

Kunskapsfältet befinner sig sedan länge i kris och utarmning, på flera sätt, där ett av dem handlar om fältets oförmåga att ligga till grund för hållbar praktisk "teknologi".

Om vem som är mest vetenskaplig kan man träta. Svar på sådant lär så småningom visa sig. Att döma av hittillsvarande vetenskapshistoria.

@ Ludde #5:

Typexempel på ganska vanligt förekommande och svårforskad människa/ situation: Lindrig depression + lindrig social fobi + sömnproblem + symtom på skadlig stress + nära anhörig som avlidit nyligen + diffus värk i axlar och nacke + överkänslighet för gluten + omorganisation på jobbet + grälar med maken + slarvar med kosten + dricker mycket kaffe + dricker lite för mycket alkohol till och från. Detta är alltså en typisk primärvårdspatient, inte psykiatripatient, för hon mår inte tillräckligt dåligt. Ska man dessutom ens försöka forska på en sådan patient får man också bl.a. ta med i bilden hur sjukvården ser ut i verkligheten vad gäller resursbrist, och att de flesta som utbildar sig i någon psykoterapeutisk behandlingsform tar till sig olika delar av metoden olika mycket och letar sig framt till sitt eget "stuk" och ofta saknar ordentlig handledning. Forskningsnormen idag är att hitta patienter med en väl avgränsad och någorlunda entydig problembild och pröva en ganska exakt definierad behandlingsmetod, för att kunna säga "Den här tydligt avgränsade metoden fungerar så här bra eller dåligt för det här tydligt avgränsade problemet." Vad händer när man tillämpar något som påminner om, men ändå inte är, metoder som har evidens för renodlad depression på patienter som inte har renodlad depression? Ingen vet. Forskning saknas. Kvacksalveri?

För övrigt så har även det praktiska användandet av mediciner som t.ex. SSRI ofta inte heller så mycket att göra med den användning som det forskats på. Jag minns inte om det var i Dagens Medicin eller Läkartidningen jag läste artikeln där man tydligt (med forskningsunderlag) beskrev att läkare överlag vanligtvis går på förenklade tumregler snarare än på evidens i sitt dagliga arbete.

Forskning är bra, fram för mer och bättre forskning. Rätt använd förbättrar den vården. Men att upphöja evidensen till högsta saliggörande norm är både naivt och farligt.

@jonas

Jag är medveten om den typ av problem du nu beskriver och delar i stort din uppfattning om svårigheterna att ge handlingssätten i sådana enskilda fall en entydig evidensbasering och att en fyrkantig syn på vad evidensbasering är och kan vara kan vara direkt kontraproduktivt.

Samtidigt är det så att hanteringen av det enskilda fallet bör baseras på praktikerns bästa gissning ang. problemets innebörd och orsaker samt den bästa gissningen om hur det kan hanteras. För att nå sådana bästa gissningar bör man låta dem informeras av den allmänna vetenskapliga kunskapsbas man hittills nått. Men denna kan inte tillämpas mekaniskt, vilket gör att vart fall må ges sin egen analys. Mot bakgrund av sådan prövar man sedan en behandling, vars effekter även i det enskilda fallet behöver följas upp och utvärderas, med misstanken att den kan ha varit felvald. Om så, må man söka nya möjligheter.

Med andra ord, det är av vikt att *arbeta* vetenskapligt, även i det enskilda fallet, och inte bara blint söka tillämpa vetenskapliga principer eller fakta betraktade som någon slags dogmer.

Och det är där man anar att de där som går till storms mot PP-charlatanerna själva springer fel. En snabb granskning av det Ledarskapscentrum Söderfjell verkar inom ger faktiskt vid handen att den författaren löper stor risk att ha kastat sten i det egna glashuset.

Åter: Den vetenskapliga *metoden* är en kraftfull intellektuell landvinning, som bör användas inte bara för att producera ny allmängiltig kunskap, utan även som modell för hantering av det enskilda fallet i praktiska sammanhang.

Mycket skulle då vara vunnet.

@Ludde.

du har spottat upp din retorik ser jag.

i mån den evidensbaserade operatören behöver tillgripa diffrentialdiagnostik må ju det initiala evidensbaserade tolkningen
och omhändertagandet blivit fel.

40 % av läkarnas patienter fullföljer ej givna evidensbaserade behandlingsföreskrifter alt är oeniga till läkarnas mening och uppfattning.

Tror du ovan problem är till följd kongnitiva vansker hoss läkarna.

Per Hagman

"Bra kritik av poppsykologi, men författarna glömmer allt strunt som framförs som 'riktig' psykologi." skrev jag i kommentar till Lindwalls och Söderfjells artikel. Och här kommer en "legitimerad psykolog" och besannar mina allra värsta farhågor om den vetenskapsfientliga attityden hos denna 'disciplin'. Med historiska rötter i tankar kring penisavund har man inte heller så mycket annat att vänta sig!

Jonas Arnqvist huvudtes är att fullständig bullshit kan vara nyttig. Så man kan inte bara avfärda påståenden med att de är skitsnack, man måste ändå räkna med att galningen som göra dessa påståenden kanske är karismatisk, bra människokännare o.s.v.

Detta är ett väl känt argument som används i andra sammanhang. Det används ihärdigt för att försvara slagrutemän. Visserligen är det fullständigt skrock och dumheter att slagrutor skulle fungera, men slagrutemän har 'annan visdom' som gör att de kan peka ut var man ska gräva brunn.

Till all lycka har denna typ av argument aldrig någonsin någon framgång inom naturvetenskaperna. Det är bara för att psykologi i grund och botten inte är en vetenskap, utan en samlingsplats för ovetenskaplig strunt och trasiga människor, som man kan bli legitimerad psykolog och så helt fientlig till mänskligt vetande.

@ #9 Mats Forssblad:

Det vore trevligt om du kunde kommentera det jag verkligen skrivit i stället. En del av det som Lindwall och Söderfjell klassar som PP kan kanske vara riktigt bra, t.o.m. enligt dem själva. Innan vi forskat på det vet vi helt enkelt inte.

@Per O Hagman

Det finns en rätt stor mängd intressanta frågor att diskutera när det gäller kopplingarna mellan a) den vetenskapliga metoden, b) den vetenskapliga kunskap som applikationen av a resulterar i och c) de teknologier som utvecklats inom det ena eller det andra praktiska området.

Kopplingarna mellan a, b och c är inte helt enkla. Så är det t.ex. historiskt sett direkt felaktigt att anta en enkel linjär utveckling av typen

a => b => c

Det finns exempelvis fall där utvecklingen av c föregått senare applikation av a på problemfältet med b som resultat. Stora delar av c bygger heller inte på b, utan på något annat, ibland oklart vad. Övergångarna a => b respektive b => c kan förutsättas vara mer eller mindre felbemängda.

Ska man diskutera värdet av olika typer av kunskaper inom diverse olika fält är det därför bra om man beväpnar sig med en någorlunda undersökande hållning.

Särskilt vad gäller fältet mänskligt beteende och dess förklaringar finns väldigt litet anledning att vara dogmatisk, då det fältet inte nått den grad av mognad där man kan säga särskilt mycket med någon hög grad av bestämdhet.

@ Ludde #11

Du kan Ditt ämne Ludde.

Känn ämnet så följer orden och nu är din kommentar klinkande klar och konsekvent.

Forskning är viktigt, mer pengar till forskning.

I det du har tid förklara för mig: Vem är … man … i ditt följande textcitat.

”nått den grad av mognad där man kan säga särskilt”

Per Hagman

PS: vem vill umgås med en enbart evidens styrd sjuksköterska ?

@Per Hagman

Det finns ett antal olika kunskapsområden, som för enkelhetens här betecknas med A, B, C, D etc ... Såväl precision som säkerhet i de teser som återfinns inom resp. kunskapsområde varierar över kunskapsområden. När det gäller kunskapsområdet psykologi är varken precision eller säkerhet särskilt hög.

Det innebär nu inte att kunskap saknas inom psykologiområdet, bara att den kunskap som finns antar karaktären av sannolikhetslagar, där sannolikheterna för att en sådan "lag" ska gälla i en specifik situation är modesta och där antalet tänkbara alternativa förkalringar till ett skeende i ett specifikt fall brukar vara tämligen stort. Vid applikation av den allmänna psykologiska kunskap som trots allt finns, i en given praktisk problemsituation, vinner man därför mycket på att inta en diagnostisk hållning till situationen som sådan och även till de åtgärder man vidtar för att hantera den.

Finns det något kunskapsområde som *inte* tjänar på att man intar en dogmatisk hållning är det just psykologin.

#10 Jonas Arnqvist "Det vore trevligt om du kunde kommentera det jag verkligen skrivit i stället".
Jo, men om psykologins metoder och rollen 'evidens' har vet jag intet!
Vad jag däremot poängterar är vikten av bra vetenskapliga teorier. Vetenskapliga teorier har en mycket stark förklaringskraft, och gör att vi kan förstå världen - även när den icke alls är intuitiv.

Visst kan den ena eller andra galna terapeuten vara nyttig, men minst lika viktigt - och ett nödvändigt villkor för att en teori ska spridas - är att den är vettig, sund och att det är rimligt att den är sann. Det är därför vi inte kan godta duktiga slagrutemän.

Jag har sett allt för många människor bli 'lyckliga' på den ena eller andra fasonen. Det är alltid lika tragiskt, vare det kristen frälsning, österländsk mystik eller - som jag sett mycket av de senaste åren - karismatiska, sektliknande terapirörelser.

@ Ludde.

Smaka på denna historia och spänn din vetenskaplighet.

Härom eftermiddagen träffade jag en medelålders något lubben kallsvettig handikappad kvinna med en konsumkasse av olika mediciner i hennes hem.

Kvinnan hade under förmiddagen blivit undersökt och medicinskt bedömd av på lokal akutmottagning evidensbaserade läkare och sänt hem igen utan vidare kommentarer.

Kvinnan klagade åter igen, nu inför mig, över diffusa smärtor över nedre vänstra delen av buken.

Jag är ej läkare. Jag har inga speciella undersökningsmetoder. Jag bara lyssnade. Inga undersökningar ( evidensbaserade).

Jag såg till att kvinnan blev, snabbt, transporterad till samma akutmottagning.

Kvinnan blev inom 2 timmar akut opererad för… tarmvred.

Du Ludde i likhet med mig är ej läkare, eller?

Nu Lubbe :

Applicera dina vetenskapliga metoder och tala om vad som gick fel.

Du får en pluspoäng om Du kan se vad som var orsaken.

Per Hagman

@Per O Hagman

Det enda man kan göra mot bakgrund av den information du har givit ang. händelsen är att spekulera. Därtill att spekulera tämligen fritt och på nära nog inga grunder alls.

Och det är något jag inte brukar ägna mig åt.

@ Ludde Du är en fegis.

Din vetenskapliga hållning för samhällets utveckling är synnerligen viktig.

Du anger i det praktiska sammanhanget i mötet med den enskilda individen att vi skall ha en vetenskaplig metod och hållning.

Med ovan fallbeskriving ville jag se hur Du praktiserar denna Din vetenskapliga hållning.

Nu får Du muligheten att spekulera.

Spekulera.

Per Hagman

Ludde... som sagt du är en fegis.

Håll dig på kontoret.

per hagman

@Per Hagman

Nog för att jag förstår att man här i undervegitationen bland de anonyma kommentatorerna inte kan räkna med att diskussionen alltid hålls till sak och att ambitionen från kommantatorernas sida heller inte alltid är att föra en klargörande diskussion.

Men man undrar ju litet vad du tror dig tillföra genom inlägg av ditt senaste slag ...

.
.
@ Ludde.

Suck.

Vetenskapsdogmatiker i sin prydo.

Per

.