Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2009-08-27 16:08, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11
I få länder är blockpolitiken så gjuten i sten som i Sverige. Är det rimligt att det ser ut så? Motiverar de ideologiska och sakpolitiska skillnaderna en sådan uppdelning? Är det bra för demokratin? Är det bra för Sverige?
Medlem i folkpartiet liberalerna.
I Sverige har vi länge levt med en uppdelning i två politiska block, det borgerliga och det socialistiska. Men aldrig har blocken var så cementerade som de är nu. Vissa hävdar till och med att vi håller på att få ett tvåpartisystem.
Länge var det logiskt med två tydliga politiska block. På vänstersidan fanns ett kommunistiskt och ett socialistiskt parti. Det stora socialistiska partiet, SAP, strävade efter att via reformer genomdriva ett socialistiskt samhällssystem där det privata näringslivet bit för bit skulle övergå i offentlig ägo. Detta mål fanns med både i socialdemokraternas partiprogram och i dess praktiska politik, löntagarfonderna var det tydligaste exemplet på det senare. Så länge SAP strävade efter detta socialistiska samhällssystem så var det naturligt för de icke-socialistiska partierna att samarbeta för att slå vakt om marknadsekonomin och ett fritt näringsliv, trots att det fanns stora skillnader mellan partierna i många frågor.
Utvecklingen de senaste 25-30 åren har fått till följd att denna konflikt kraftigt förlorat i politisk betydelse. Det kommunistiska VPK har blivit det socialistiska V. Och, mer betydelsefullt, Socialdemokraterna har i all väsentlig betydelse lämnat socialismen bakom sig. Man drömmer inte längre om ett samhälle där det privata näringslivet tagits över av "folket", d.v.s. staten. Varje gång Socialdemokraterna skrivit partiprogram de senaste 25-30 åren så har det nya programmet varit mer liberalt sinnat än det förra. Man har gått från Olof Palmes löntagarfonder till Mona Sahlins tal om småföretagare som hjältar. 2001 strök Socialdemokraterna portalparagrafen om att lägga "produktionsmedlen i hela folkets händer" ur sitt partiprogram. Ett partiprogram som av många betecknades som i grunden socialliberalt.
När hotet av en socialistisk samhällsordning försvunnit borde det rimligen inneburit att blockpolitiken luckrades upp. För det var ju just detta som var det som förenade de borgerliga partierna, kampen mot ett socialistiskt samhällssystem. Denna strikta uppdelning i två block anser jag saknar ideologiskt och sakpolitisk relevans i dagens svenska politik. Istället för att handla om ja eller nej till socialism så är det andra konflikter som dominerar svensk politik idag. Det kan handla om värdekonservatism vs värdeliberalism, det kan handla om synen på den generella välfärden och det kan handla om synen på Sveriges roll i Europa och världen. Det handlar inte längre om vilket ekonomiskt system vi skall ha, vilket blockpolitiken från början byggde på.
I dagens svenska politik går istället många konfliktfrågor inom blocken. Vi ser det i det rödgröna blocket när det gäller till exempel synen på Sveriges roll i Europa, synen på nyttan med ekonomisk tillväxt och synen på svenskt deltagande i FN:s operation i Afghanistan. Inom alliansen finns en konflikt mellan värdekonservatism och värdeliberalism där kd är det mest konservativa partiet i svensk politik medan folkpartiet är bland de mest värdeliberala. Det finns en konflikt mellan folkpartiets traditionella värnande av generella välfärdsordningar och moderaternas och centerns tankar om mer selektiv välfärd och s.k. grundtrygghet.
Som socialliberal och medlem i folkpartiet har jag svårt att förstå den entusiasm som många folkpartister känner för samarbetet i alliansen. Sveriges två minst liberala partier är förmodligen kristdemokraterna och vänsterpartiet. Att så tätt samarbeta med ett av de minst liberala partierna i Sverige borde åsamka folkpartiet åtminstone lite obehag. Detsamma gäller när det kommer till moderaterna. Moderaterna, inte ens de nya moderaterna, har i själ och hjärta anslutit sig den skandinaviska modellen och den generella välfärdspolitiken. Traditionellt har folkpartiet alltid stått socialdemokraterna närmare när det gäller den generella välfärdspolitiken, till exempel synen på a-kassan och sjukförsäkringen. Inte heller ideologiskt borde det vara självklart för folkpartiet att samarbeta åt höger. Liberalkonservatism, och framför allt kristdemokrati står inte närmare socialliberalismen än vad modern socialdemokrati gör.
Min åsikt är att ett socialliberalt parti därför inte bör binda upp sig i ett sådant nära samarbete åt höger som folkpartiet har gjort i och med alliansen. Man bör från tid till tid fråga sig med vem man kan genomdriva mest socialliberal politik. Svaret behöver inte alltid vara åt höger. Det ser vi i till exempel Danmark där det socialliberala partiet radikale venstre vill bilda regering med socialdemokraterna, och i Holland där det socialliberala partiet D66 suttit i regering med de holländska socialdemokraterna. Ett folkparti som lierar sig allt för nära med högerpartiet riskerar att alienera socialliberala väljare och göra dem hemlösa.
Alltför hårt knutna allianser, både till höger och vänster är dessutom dåligt ur demokratisk synpunkt. Det ger oss i praktiken bara två alternativ att välja mellan. Det vore mer demokratiskt om alla partier presenterade sin egen politik innan valet, och förhandlade om den efter valet när väljarna sagt sitt. Om alla frågor inom alliansen och de rödgröna är färdigförhandlade före valet spelar det ju ingen roll vilket parti inom dessa allianser vi väljer att lägga vår röst på.
Blockpolitiken gör att ytterkantspartier kan få ett orimligt stort inflytande. Jag tror till exempel det finns många som skulle önska en regering utan vare sig vänsterpartiet eller kristdemokraterna. Ändå kommer ett av dessa ytterkantspartier att sitta med i regeringen efter nästa val nästan oavsett hur det slutar.
Ett sista skäl till att politiker inom båda blocken borde börja tänka utanför blockpoltiken är att Sverigedemokraterna mycket väl kan komma in i riksdagen efter nästa val.
Om det politiska systemets dualism

Gör upp med gamla föreställningar om partierna
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Blockpolitiken fördummar och försenar utveckling. Politik blir liktydigt med makt. Partipiskan viner och ledamöter röstar endast på det egna blockets förslag, även om de är sämre än motståndarsidans.
Fram för små partier som kan byta sida beroende på ett förslags för- eller nackdelar och bryta upp blockpolitiken.
Jag håller med. Höger-vänster-konflikten är en kvarleva från 1800-talet som inte har någon relevans för hur vi utformar framtiden. Men tyvärr finns det gott om parasiter som lever på att underhålla denna konflikt som olöst och traumatisk.
I stort sett hela den svenska politiska floran delar en socialliberal värdegrund. Det finns idag inget alternativ till denna.
Men de enda partier som visar intresse för framtidens frågor är Miljöpartiet och Piratpartiet. Miljöpartiet är tyvärr förvirrat och ute och irrar idag dock. Mest tragiskt är att de tror sig vara ett vänsterparti.
Bra !! Det ar de yngre generationerna som ska
damma av seglen i Sverige nu!
Fortsatt - du ar pa ratt vag
Yvonne Dafgard
Jag tror ni måste läsa på lite om partiernas grundvärderingar.
Högern står för personligt frihet Vänstern för kollektivism.
Högern står för kapitalism Vänstern för socialism.
Högern står för de fria marknadskrafterna.
Vänstern för statligt/kommunalt drift och ägande.
Högern vill att arbete ska löna sig
Vänstern vill att bidrag ska löna sig
Som ni kanske märker så står högern och vänstern för diamentralt olika värderingar vilket gör ett samarbete både orealistiskt och oönskat.
Sedan undrar jag hur man kan betittla sig som som socialliberal, vad är det egenligen?
Antingen är du sosse eller liberal det är liksom inte förenligt.
Ok visst man kan ju blanda sina åsikter lite hursomhelst (typ Anders Wijkman KD (eller MP lite oklart)) och det kallas pragmatism eller vända kappan efter vinden men det är egentligen bara ett symptom på att man inte vet vad man egenligen står politiskt eller att man inte har ryggrad att stå för sina åsikter.
Robert W:
Både "högern" och "vänstern" anser att de står för frihet. Högern till frihet från staten och vänstern till frihet genom staten.
Alla partier utom möjligen V står idag för marknadsekonomi och privat äganderätt, så i det meningen är alla från s till m för "kapitalism".
Alla partier i Sverige är idag för statlig och kommunal drift av sådant som vård, skola och omsorg. Det som skiljer är huruvida man är positiva eller negativa till om vinst skall kunnas ta ut av privata företag som driver skattefinansierad verksamhet.
Inte ett enda parti vill ha 100% ersättning i a-kassa eller sjukpenning. Alltså vill alla att arbeta ska löna sig bättre än bidrag.
Skillnanden är bara hur stor man anser att skillnaden skall vara.
Och där skillnaden inom blocken. M och C är nöjda med nuvarande ersättning på 80% som sjunker till 65%. Fp och Kd ville egentligen behålla ersättningen på 80% för hela perioden man är arbetslös eller sjuk, detsamma gäller S och Mp. V vill höja till 90%.
Socialdemokraterna har många socialliberala inslag idag, men är i grunden inget liberalt parti. Däremot är socialdemokratin som politisk ideologi förmodligen den som står socialliberalismen närmast.
Socialliberalismen är en gren av liberalismen som utgår ifrån en positiv frihetsdefinition. Med denna frihetsdefinition blir individens frihet beroende av att alla har lika möjligheter och tillgång till positiva rättigheter som skall garanteras av staten, såsom exempelvis utbildning och sjukvård.
Socialliberallismen förespråkar därför en aktiv socialpolitik och en viss aktiv ekonomisk politik från statens sida. Socialliberaler menar också oftast att om marknaden inte fungerar skall staten se till att den gör det, medan många marknadsliberaler ofta anser att statlig inblandning enbart kan försämra läget.
Jag är själv nybliven medlem i Folkpartiet liberalerna och håller med dig fullständigt. Jag har väldigt svårt att känna entusiasm över samarbetet i alliansen som innebär kompromisser med värdekonservativa kristdemokrater.
Jag tycker att ett parti bör jobba för att i största möjliga mån driva igenom sina egna idéer utifrån den rådande politiska situationen inte utifrån förutbestämda allianser.
Blockpolitiken Höger/Vänster har börjat rämna i fogarna i och med att Sverigedemokraterna fått vågmästarställning. Jag menar att det kan leda till något positivt för Sverige.
Oavsett om Höger eller Vänster regerar så är det bara ca 4 av 10 som är helt nöjda. Det är blockpolitikens dilemma. Mer än halva Sveriges befolkning är inte nöjda vem som än regerar av Höger/Vänster.
Hur borde våra folkvalda politiker göra i stället?
SAMARBETA ÖVER BLOCKGRÄNSERNA!
Vi medborgare går till val var fjärde år och röstar på det parti vi tycker är bäst, eller minst dåligt. Om vi kunde skulle vi gärna plocka ihop det bästa från varje parti, en del från Höger och en del från Vänster. Vi vill oftast ha en slags mittenmix, optimal för oss och respektive individ.
Våra folkvalda politiker vet om att det är på det sättet oavsett partitillhörighet. Men prestigen och egot gör att detta förträngs. Har man fått makten i ett val då kör man sin egen (ego)-politik med raka rör. Man lyssnar på oppositionen med döva öron och njuter av maktruset.
I krig- och extrema kristider har det hänt att politikerna gått samman över blockgränserna och tagit breda beslut för Sveriges och folkets bästa. Politikerna kan samarbeta om dom måste alltså. Varför måste det vara krig eller kris för att samarbeta över blockgränserna? Det behöver inte vara så. Det finns undantag. Undantaget i dag heter Sverigedemokraterna. Högern och Vänstern jämställer Sverigedemokraterna med krig och kris och har tvingats till samarbete i några frågor. Jag menar att det kan leda till något positivt för Sverige oavsett om man kommer från Höger eller Vänster. Paradoxsalt medverkar Sverigedemokraterna indirekt till detta. Mitt upprop blir därför följande.
SAMARBETA ÖVER BLOCKGRÄNSERNA I VARDAGSPOLITIKEN!
http://stigberglund.wordpress.com/2011/06/17/levande-politik/