Ansökningshysterin inom forskningssverige måste upphöra. Forskare skall vara duktiga på att forska, inte skriva ansökningar.
Jag har själv suttit en nämnd som behandlar anställnings och befordringsansökningar och det är ganska talande att en av de allra viktigaste egenskaperna hos en kandidat är hur mycket externa medel de skaffat.
Idag har vi gått från ett system med Peer Review av forskare till ett med Peer Preview av forskningsansökningar. Det kostar pengar, motivation och lägger locket på den riktigt banbrytande forskningen. Låt istället de forskare som lyckats med sina projekt få pengar till nya. Billigare samtidigt som det främjar akademisk frihet och kvalité.
Permalänk | Anmäl
Fredrik Larsson, 2009-08-26, 18:23
Fredrik, möjligt att jag missförstår dig...men då forskning kostar pengar, och du bara vill ge pengar till forskare som redan "lyckats" med sina projekt...du tror inte det finns en risk för att yngre forskare inte får möjlighet att utvecklas/bidra?
Tittar man på de som fått nobelpris så har de flesta (liten ändring på senare dagar dock) fått det för arbete de gjorde när de var unga. Det tar lång tid att "lyckas med ett projekt". Ger man bara pengar till forskare som lyckats så finns ju en risk att bara äldre forskare som är på väg mot pension får anslag. Visst är det sjukt att forskare måste gå runt med hatt i hand för att få råd att forska, men Socialbidragsdemokraterna har ju vanstyrt rätt länge och ärligt så lär knappast högern ändra på speciellt mycket.
Forskare ska vara duktiga på att forska, läkare ska vara duktiga på att ..läka..., poliser ska vara duktiga på att uppehålla våra lagar etc. Men våra politiker anser att forskare ska be om pengar och poliser/läkare ska fylla i papper hela dagarna. Främst Socialbidragsdemokraterna men Alliansen har inte gjort tillräckligt för att fixa till allt S förstört anser jag.
Tills vidare kommer även unga forskare behöva ekonomisk hjälp. Att blåsa alla pengar på en stor sak (som inte tillför lika mycket som annat) är inte bra, tycker jag.
Permalänk | Anmäl
Illwill, 2009-08-26, 19:20
Jag undrar hur anslagen till forskining om bakteriofager, bedömts. Bakteriofager beskrivs som små virus som kan angripa antibiotikaresistenta bakterier. Eliava-institutet i georgien har studerat bakteriofager i flera år, i bland annat samarbete med sovjet unionen. I en artikel i DN, återges intervuej med svenska forskare som säger att det är jättesvårt att få pengar till forskning om bakteriofager. Här är länk till den artikeln: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/stalins-glomda-vapen-nytt-sprangstoff...
Jag undrar också hur anslagen till forskning om infektion med borrelia, gått till. Är även intresserad av en tid längre tillbaka. Är klimatet sådant att den som har en avvikande mening, kan säga sin uppfattning till kolleger utan att "råka illa ut" för det.
Permalänk | Anmäl
lindblomma, 2009-08-26, 19:33
Har du gjort en bra doktorsavhandling skall du självklart få fortsätta forska utan att ställas mot en professor sedan 20 år (som dessutom inte sällan "sitter av tiden till pension" för att citera en befordrad professor). Kvalité och framgång är relativt.
Min poäng är att forskare skall forska, inte skriva forskningsansökningar. Dåliga forskare som är duktiga på att skriva ansökningar har inte inom forskningen att göra, medan duktiga forskare har en plats oavsett om de kan/hinner skriva bra ansökningar.
Skillnaden mot exempelvis poliser och läkare är att detta pappersarbete inte tillför någonting utan snarare minskar det långsiktiga utbytet av forskningen även om man inte räknar tiden det tar att skriva ansökningar.
För övrigt är det ingen höger/vänster fråga enligt mig, båda är lika goda kålsupare på just detta område. Det är alldeles för lockande att ta politiska poäng på att kommendera fram önskvärda resultat. Däremot en stor elogé till regeringen för pengarna de tillfört forskningen, det är dock ganska talande att de trots många tillförda miljarder lyckats få forskarsamhället emot sig (http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=8943).
Permalänk | Anmäl
Fredrik Larsson, 2009-08-26, 19:38
Tack för att du utvecklade ditt resonemang, Fredrik.
Tyvärr kommer du inte med någon lösning, bara ett konstaterande (som jag absolut håller med dig om).
Likheten med poliser och läkare är att resurser blir bortkastade. Visst tillför en läkare/polis pappersarbete mer än en forskares tiggande, men en läkare hade tillfört ack så mycket mer med en patient och en polis hade tillför ack så mycket mer på våra gator (speciellt vissa gator).
Att våra politiker (samtliga riksdagspartier) prioriterar saker som jag inte ser positivt på är en sak, men det är svårt för staten att få råd med allt (pga beslut som de själva fattat/deras inkompetens, vi hade haft pengar nog annars).
Men det finns inte oändligt med pengar, och Sverige har faktiskt rätt många bra forskare. De slåss om pengarna, vissa vill ha stora teleskop medan andra vill ha små, en del vill forska om stamceller, andra om virus. Alla delar viktiga, alla delar borde få pengar. Visst finns det dåliga forskare också, men som jag ser det är problemet brist på pengar. Nu finns det ett sätt att låsa upp 400 miljarder om året, men det är inte politiskt korrekt och kommer inte ske. Tyvärr den enda lösningen jag kan komma på, som faktiskt skulle fungera.
Permalänk | Anmäl
Illwill, 2009-08-26, 22:05
Det finns tre olika aktuella system (lösningar om du så vill) att dela ut pengar. Det första är att dela ut pengar baserat på vad forskare _kommer_ göra, vilket är vad ansökningshysterin syftar till. Det andra är att dela ut pengar baserat på vad forskare _har_ gjort, vilket är en metod jag tycker borde få ökad andel av forskningspengarna. Det tredje är att bara dela ut pengar och hoppas på det bästa (så kallade fakultetsbidrag), vilket jag tycker även det bör få en aningen större andel av medlen än idag.
De två första metoderna handlar om att försöka förutsäga framtiden (för att uppnå maximal kvalité), antingen via ansökningar eller via att titta på vad forskare gjort historiskt. Att göra det via ansökningar, som idag, bär med sig nackdelar för akademisk frihet och tar upp väldigt mycket tid. Den tredje metoden, fakultetsmedel, lämnar forskningsfinansieringen helt i händerna på de lokala forskar/lärarkollegierna (som utser fakultetsledningen).
Ingen av metoderna är särskilt bra. Fakultetsmedel och tidigare framgång har dock avsevärt mindre nackdelar.
Det jag och Arvid Carlsson pratar om handlar för övrigt inte om att tillföra mer pengar, utan om att använda pengarna på bästa sätt. Om man vill satsa på forskning är en helt annan fråga.
Permalänk | Anmäl
Fredrik Larsson, 2009-08-27, 08:02
replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags
Permalänk | Anmäl
k247br, 2010-07-31, 03:35
9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Ansökningshysterin inom forskningssverige måste upphöra. Forskare skall vara duktiga på att forska, inte skriva ansökningar.
Jag har själv suttit en nämnd som behandlar anställnings och befordringsansökningar och det är ganska talande att en av de allra viktigaste egenskaperna hos en kandidat är hur mycket externa medel de skaffat.
Idag har vi gått från ett system med Peer Review av forskare till ett med Peer Preview av forskningsansökningar. Det kostar pengar, motivation och lägger locket på den riktigt banbrytande forskningen. Låt istället de forskare som lyckats med sina projekt få pengar till nya. Billigare samtidigt som det främjar akademisk frihet och kvalité.
Fredrik, möjligt att jag missförstår dig...men då forskning kostar pengar, och du bara vill ge pengar till forskare som redan "lyckats" med sina projekt...du tror inte det finns en risk för att yngre forskare inte får möjlighet att utvecklas/bidra?
Tittar man på de som fått nobelpris så har de flesta (liten ändring på senare dagar dock) fått det för arbete de gjorde när de var unga. Det tar lång tid att "lyckas med ett projekt". Ger man bara pengar till forskare som lyckats så finns ju en risk att bara äldre forskare som är på väg mot pension får anslag. Visst är det sjukt att forskare måste gå runt med hatt i hand för att få råd att forska, men Socialbidragsdemokraterna har ju vanstyrt rätt länge och ärligt så lär knappast högern ändra på speciellt mycket.
Forskare ska vara duktiga på att forska, läkare ska vara duktiga på att ..läka..., poliser ska vara duktiga på att uppehålla våra lagar etc. Men våra politiker anser att forskare ska be om pengar och poliser/läkare ska fylla i papper hela dagarna. Främst Socialbidragsdemokraterna men Alliansen har inte gjort tillräckligt för att fixa till allt S förstört anser jag.
Tills vidare kommer även unga forskare behöva ekonomisk hjälp. Att blåsa alla pengar på en stor sak (som inte tillför lika mycket som annat) är inte bra, tycker jag.
Jag undrar hur anslagen till forskining om bakteriofager, bedömts. Bakteriofager beskrivs som små virus som kan angripa antibiotikaresistenta bakterier. Eliava-institutet i georgien har studerat bakteriofager i flera år, i bland annat samarbete med sovjet unionen. I en artikel i DN, återges intervuej med svenska forskare som säger att det är jättesvårt att få pengar till forskning om bakteriofager. Här är länk till den artikeln: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/stalins-glomda-vapen-nytt-sprangstoff...
Jag undrar också hur anslagen till forskning om infektion med borrelia, gått till. Är även intresserad av en tid längre tillbaka. Är klimatet sådant att den som har en avvikande mening, kan säga sin uppfattning till kolleger utan att "råka illa ut" för det.
Har du gjort en bra doktorsavhandling skall du självklart få fortsätta forska utan att ställas mot en professor sedan 20 år (som dessutom inte sällan "sitter av tiden till pension" för att citera en befordrad professor). Kvalité och framgång är relativt.
Min poäng är att forskare skall forska, inte skriva forskningsansökningar. Dåliga forskare som är duktiga på att skriva ansökningar har inte inom forskningen att göra, medan duktiga forskare har en plats oavsett om de kan/hinner skriva bra ansökningar.
Skillnaden mot exempelvis poliser och läkare är att detta pappersarbete inte tillför någonting utan snarare minskar det långsiktiga utbytet av forskningen även om man inte räknar tiden det tar att skriva ansökningar.
För övrigt är det ingen höger/vänster fråga enligt mig, båda är lika goda kålsupare på just detta område. Det är alldeles för lockande att ta politiska poäng på att kommendera fram önskvärda resultat. Däremot en stor elogé till regeringen för pengarna de tillfört forskningen, det är dock ganska talande att de trots många tillförda miljarder lyckats få forskarsamhället emot sig (http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=8943).
Tack för att du utvecklade ditt resonemang, Fredrik.
Tyvärr kommer du inte med någon lösning, bara ett konstaterande (som jag absolut håller med dig om).
Likheten med poliser och läkare är att resurser blir bortkastade. Visst tillför en läkare/polis pappersarbete mer än en forskares tiggande, men en läkare hade tillfört ack så mycket mer med en patient och en polis hade tillför ack så mycket mer på våra gator (speciellt vissa gator).
Att våra politiker (samtliga riksdagspartier) prioriterar saker som jag inte ser positivt på är en sak, men det är svårt för staten att få råd med allt (pga beslut som de själva fattat/deras inkompetens, vi hade haft pengar nog annars).
Men det finns inte oändligt med pengar, och Sverige har faktiskt rätt många bra forskare. De slåss om pengarna, vissa vill ha stora teleskop medan andra vill ha små, en del vill forska om stamceller, andra om virus. Alla delar viktiga, alla delar borde få pengar. Visst finns det dåliga forskare också, men som jag ser det är problemet brist på pengar. Nu finns det ett sätt att låsa upp 400 miljarder om året, men det är inte politiskt korrekt och kommer inte ske. Tyvärr den enda lösningen jag kan komma på, som faktiskt skulle fungera.
Det finns tre olika aktuella system (lösningar om du så vill) att dela ut pengar. Det första är att dela ut pengar baserat på vad forskare _kommer_ göra, vilket är vad ansökningshysterin syftar till. Det andra är att dela ut pengar baserat på vad forskare _har_ gjort, vilket är en metod jag tycker borde få ökad andel av forskningspengarna. Det tredje är att bara dela ut pengar och hoppas på det bästa (så kallade fakultetsbidrag), vilket jag tycker även det bör få en aningen större andel av medlen än idag.
De två första metoderna handlar om att försöka förutsäga framtiden (för att uppnå maximal kvalité), antingen via ansökningar eller via att titta på vad forskare gjort historiskt. Att göra det via ansökningar, som idag, bär med sig nackdelar för akademisk frihet och tar upp väldigt mycket tid. Den tredje metoden, fakultetsmedel, lämnar forskningsfinansieringen helt i händerna på de lokala forskar/lärarkollegierna (som utser fakultetsledningen).
Ingen av metoderna är särskilt bra. Fakultetsmedel och tidigare framgång har dock avsevärt mindre nackdelar.
Det jag och Arvid Carlsson pratar om handlar för övrigt inte om att tillföra mer pengar, utan om att använda pengarna på bästa sätt. Om man vill satsa på forskning är en helt annan fråga.
replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags