Se över formerna för svenskt bistånd

Regeringen har nyligen antagit en ny samarbetsstrategi för utvecklingssamarbetet med Afghanistan och där glädjande meddelat att biståndet successivt ska öka till ca 500 miljoner per år 2013. Redan idag satsas dock mer än dubbelt så mycket på den svenska militära insatsen i Afghanistan. Idag går det ungefär tre svenska kronor till militären för varje krona som ges i stöd till den civila återuppbyggnaden.

När Gunilla Carlson inbjuder till diskussion om hur biståndet ska bli effektivare hoppas jag därför att hon även inspirerar kollegan Sten Tolgfors att nagelfara effektiviteten av den svenska militära miljardsatsningen i Afghanistan. Även de fredsfrämjande militära insatserna bör ju utvärderas i ljuset av hur de bidrar till "fattigdomsbekämpning, frihet och framsteg". Det vore spännande att ta del av en skrivelse om dess resultat liknande den som regeringen presenterat om biståndets resultat.

Gunilla Carlssons frågor är mycket relevanta och väsentliga och hennes vädjan om hjälp från alla som bryr sig om kampen mot fattigdomen är naturligtvis mycket välkommen. Efter att de senaste åren verkat först i Tanzania som ambassadråd för Sveriges omfattande utvecklingssamarbete och sedan i Afghanistan som generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén vill jag bidra till biståndsministerns sökande efter svar med några reflektioner:

Välj samarbetsformer utifrån en politisk maktanalys av samarbetspartnern!

Under det senaste decenniet har biståndsgivare ofta valt budgetsstöd, breda programansatser och ökad kanalisering via multilaterala givare i syfte att stärka ägarskapet i mottagarlandet. Det innebär alltid ett ökat risktagande eftersom vi därmed förlorar en del av kontrollen över biståndspengarna. I Tanzania finns relativt starka ansvarsutkrävande institutioner - ett parlament som kan, får och vågar avsätta premiärministrar och regeringar, en revisionsmyndighet som genomför hyggliga revisioner av statlig verksamhet, en kontrollmyndighet för statliga upphandlingar som växer i kompetens. I Afghanistan saknas allt detta - presidentens makt gentemot parlamentet är närmast total, revision och upphandlingskontroll i stort sett obefintlig.

När jag i regeringens Afghanistanstrategi läser att ökad andel av de svenska biståndsmedlen ska "kanaliseras genom mekanismer som använder Afghanistans administrativa system" undrar jag därför om riskbedömningen och effektiviteten i fattigdomsbekämpningen fått ge vika? Att biståndet till Afghanistan ska koordineras med de afghanska utvecklingsansträngningarna är självklart, men tröskeln för att övergå till programstödsansatser måste sättas högt om korruptionsrisken ska hållas på en rimlig nivå.

Stärk folkets ansvarsutkrävande och kräv folkligt engagemang!

När statligt institutionsbyggande stöds i syfte att stärka kontrollen av maktmissbruk och korruption betonas oftast betydelsen av ministerier och myndigheter som revisorer och åklagare. Korruptionsbekämpningen måste i större utsträckning syfta till att stärka det folkliga ansvarsutkrävandet. För Afghanistankommittén är målet ett bistånd från folk till folk. Genom snart 30 år av krig och korruption har vi i huvudsak klarat av att driva skolor, kliniker och ge stöd till funktionshindrade därför att vi alltid varit transparenta och låtit bybor, byråd och andra lokala institutioner utkräva ansvar och garantera vår säkerhet. Korruption och kidnappningar av hjälparbetare har kunnat stävjas genom att våra partners tydligt sett att vårt arbete ligger i deras eget intresse.

Som ansvarig för det statliga svenska utvecklingssamarbetet med Tanzania upplevde jag ofta en frustration över hur långt ifrån folket och dess valda representanter i parlamentet det statliga utvecklingssamarbetet befinner sig. Det gäller i än högre utsträckning de multilaterala organens stöd. Utvecklingssamarbete präglas oftast av en närmast naiv statsoptimism. De regeringar som vi samarbetar med antas vara altruistiska representanter för de fattiga. Men makt korrumperar om den inte kontrolleras. Därför måste biståndet i högre utsträckning utformas i dialog med parlament och byråd om korruptionsbenägenheten ska minska.

Mindre bistånd är inte bättre bistånd!

Jens Orback säger sig få känslan av att Gunilla Carlssons lyfter fram korruptionen för att få argument för att skära ned biståndet. Det är förhoppningsvis ett polemiskt grepp utan sanning. För ingenting säger ju att mindre bistånd skulle vara bättre bistånd. De afghanska kvinnorna som löper 1500 gånger större risk att dö i barnsäng än sina svenska systrar får inte ett bättre liv om biståndsanslaget till Afghanistan minskar. Det är viktigt skilja på former för bistånd och biståndets storlek.

Gunilla Carlsson ställer också frågan om det kan vara så att biståndet inte är en lösning på korruptionsproblemet utan i själva verket en del av problemet. Jag anser inte att frågan är så provocerande som den kan verka. Jag är helt övertygad om att biståndet är en del av korruptionsproblemet. En regering som får inkomster från andra än sina skattebetalare (t.ex. guld, olja och bistånd) blir naturligtvis mindre beroende av skattebetalarnas ansvarsutkrävande, vilket ökar möjligheterna till korruption. "No representation without taxation", skulle man kunna säga för att travestera upprorsmakarna i Boston. Men att bistånd ökar riskerna för korrupta regeringar betyder ju inte att bistånd inte bekämpar fattigdom. Däremot betyder det att vi måste göra vår riskkalkyl utifrån kunskap om de miljöer vi verkar i. Nolltolerans mot korruption betyder inte att vi förväntar oss att korruption aldrig inträffar, utan att vi aldrig stillatigande accepterar den.

Torbjörn Pettersson (5 artiklar)
http://www.sak.se/

Anmäl

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.

Trackback URL:

Trackback URL for this post:

http://www.newsmill.se/trackback/10213

6 kommentarerSkriv kommentar
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för din medverkan!
Om du är inloggad kan kommentaren omedelbart läsas av alla när du publicerar den. Om du inte är inloggad skickas den till redakören för godkännande.

Bistånd är bra i små mängder och om det kontrolleras hårt.
Kravet på demokrati i mottagarlandet skall också eftersträvas.

Vi ska aldrig tävla inom politiken med hur mycket pengar som går ut i bistånd utan vad som har gjorts för de pengar som utbetalats!!

Alltför mycket pengar har gått till socialistiska och marxistiska diktaturer under åren, där pengarna gått till helt fel saker....

Permalänk | Anmäl #1 Skogstokig, 2009-08-26, 10:11

Nolltolerans mot statlig bistünd till andra stater i alla dess former och nolltolerans mot militära insatser i alla länder. Det är vad jag föresprükar. Vi har lyckats hülla Afrika underutvecklat ända sedan kolonialisterna släppte sina förtryckande tyglar. Idag förstör vi all tänkbar företagsamhet i Afrika genom att dumpa mat, kläder och pengar och för all del ocksü miljögifter, vapen och sopor pü dem. Hur länge skall vi trycka ner de fattiga länderna genom dessa "güvor" och när skall de fü möjlighet att utveckla sitt samhälle och kultur utan I-länders roffar och offer politik?

Permalänk | Anmäl #2 Mikael Andersson, 2009-08-26, 10:36

Det centrala är ansvarsutkrävande och att inget bistånd alls ska gå genom en annan vald regerings statsbudget. Mycket klokt och välfunnet formulerat. Hoppas Gunilla tar med sig detta.

Nästa problem uppstår dock när givarorganisationer får skattepengar att delat ut. Hur blir det med ansvrsutkrävandet där?
Jens Ohrbacks gapande uppkommer ju för att "hans" POlof Palemscenter finnansieras av statsbudgeten. 9/10 delar av deras projekt går via SIDA, dvs 9/10-delar av hans feta lön betalar skattebetalarna. Så frågan om bistånd är mycket större än så, vilka incitament har organisationer som får pengar utan att själva förtjäna dem?

Afganisatnskommittén har jag mycket stor tilltro till, men frågan är principiell. Hur bedriver man mål- och resultatstyrning samt kontroll och uppföljning av organiosationer som bedriver bra verksamhet och hur skiljer man ut bedragarna, för ett är säkert, där det finns lättförtjänta pengar, der kryllar det av bedragare. Och detta gäller så klart även i Sverige.

Jag litar på Svenska myndigheter, som jag indirekt kan ställa till ansvar med min röst. Alla övriga organisationer som ges pengar innebär transaktionskostnader och egenintresse.

Att hjälpa kvinnor och barn i Afganisatn är prioriterat, men även männen, så att skicka in ytterligare några miljarder till militären uttryckligt öronmärkta att i samråd med Afganisatnkommittén bedriva social ingeniörskonst skulle nog bli busbra, men blanda inte in SIDA. Det är Ebberöds bank.

Permalänk | Anmäl #3 Sven Svensk, 2009-08-26, 11:17

"Mindre bistånd är inte bättre bistånd!" skriver Torbjörn Pettersson. Men i ett större perspektiv har jag blivit allt mer övertygad om att detta är fallet. Decennier av bistånd har snarare stjälpt än hjälpt.

Om vi i stället inriktat oss på konsekventa politiska krav, och att låta människor själva leva sina liv, så hade utveckligen varit mycket bättre. Och det utan ett öre i 'bistånd'. Däri ingår en satsning på rättvis världshandel inte minst.

Ett omedelbart avskaffande av allt bistånd vore en rejäl skjuts mot en bättre framtid.

Permalänk | Anmäl #4 Mats Forssblad, 2009-08-26, 11:27

Jag tror många missförstår G C:s intentioner. Vill hon minska biståndet? Nej, det tror jag faktiskt inte. Men hon vill ställa större krav och konsekvensen blir att vissa projekt som idag får pengar inte längre får pengar. På sikt är det dock inget som säger att biståndsbudgeten måste minska på grund av detta. Men vi måste se till att varje krona gör så mycket nytta som möjligt.

Permalänk | Anmäl #5 Jonas, 2009-08-26, 12:10

Bistånd = Business

För många har för mycket att förlora på större förändringar. Det är bara nys att man bryr sig om mottagarländerna. Ett enkelt exempel, Sveriges bytesbalans går före mottagarlandets behov.

Därför ser du, som ett litet exempel, i alla länder som tar emot bistånd, Volvo, MAN, Leyland, Mercedes bussar och lastbilar. Detta för att givarlandet vill bli av med saker man inte kan sälja och sen står man där med massor av olika reservdelsförråd...

Sen att biståndsarbetaren på plats kämpar för sitt projekt och för att göra gott hjälper inte mycket då man motarbetas av sin egen organisation och mottagarlandets korruption.

Bra att det åter igen granskas, men samma retorik har fått råda i de 20 år jag följt debatten och mycket lite har hänt. Men nu....
Knappast.

Permalänk | Anmäl #6 Svensson, 2009-10-16, 23:06

Klicka här för att kommentera