Dags för en mer uppriktig debatt om biståndet

Är det rimligt att när bla cancervården ska spara 53 miljoner i Stockholm skänker vi 50 miljoner till Zambia och som nu förskingras? Hur har vi inte råd med kostnader för sjukhus men råd med bidrag? Handlar det om "trovärdighet" utanför Sverige? Att vi som litet land kan bidra med så mycket" Här hemma ligger patienter i korridorer och matsalar!

Jag välkomnar Gunilla Carlssons inlägg i debatten. Att det varit tyst i media om nämnda korruptionsskandal finner jag också märkligt, även om jag själv skrev om densamma på denna sajt för nämare två månader sedan.

http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/28/lat-inte-korruptionsskandalen-...

Biståndsministern har helt rätt i att en nolltolerans är omöjlig. Det är en naiv hållning och jag applåderar regeringens inställning. Ser fram emot att under morgondagen höra hur vi skall gå vidare.

Jag är glad för att Sverige är ett av de länder som lägger mest pengar på bistånd till behövande länder. Vi är otroligt privilegierade i Sverige vad gäller välstånd och levnadsstandard även fast även det svenska samhället har många fläckar, och det är inte mer än rätt att vi ska dela med oss lite av detta till de länder som behöver det allra mest.

Samtidigt tycker även jag att det är otroligt viktigt att man lägger mycket kraft på att pengarna ska komma fram och göra nytta och inte falla ner i korrupta statstjänstemäns plånböcker. Hellre betala 10 miljoner i korruptionsbekämpning som gör nytta än 20 miljoner till sjukvård, om dessa miljoner i själva verket genom korruption endast gynnar privata individer.

Jag kan även tycka att användningen av bistånd till viss del är en ohållbar lösning. För att skapa en hållbar förändring och möjligheter för utvecklingsländer att utvecklas måste man förändra själva systemet där utvecklingsländernas villkor dikteras av I-länderna, exempelvis i form av handelstullar och handelsavtal. Förändrar man inte systemet i grunden så att utvecklingsländerna får en egen fot in i det globala marknadsekonomiska systemet så leder det till en situation där utvecklingsländerna lätt kan blir bidragsberoende istället för självförsörjande.

Ja det blir ju spännande att läsa nästa artikel om lösningen.
Att inte acceptera en operfekt värld är ju lika lite konstruktivt som Israels krumbukter i fredsprocessen. Först kräver vi ett perfekt uppträdande av de som lider av vårt övertag, sedan kanske vi beter oss mänskligt.
Och precis som i fallet Israel tror jag att målet är att slippa offra något av det vi kommit över. Och skylla misslyckandet på dom vi profiterar på.

Tack för den artikeln!

Det jag har lite insikt i är Bangladesh.

Landet har fått miljarder under decennier -- och toppar ligan över mest korrumperade länder. Politikerna stjäl biståndspengar hejdlöst, det är i mycket vad som korrumperat samhället.

Samtidigt har landet haft ett vidrigt förtryck av den hinduiska minoriteten (Googla efter "enemy property act"/"vested property act" för ett exempel).

Kombinationen mycket bistånd och förföljelse av minoriteter borde vara kontroverseill, men har vad jag sett aldrig diskuterats i svenska medier, trots många artiklar om Bangladesh.

Det här är ett generellt problem, inte bara angående bistånd. För varje område jag läser om i både internationella och svenska medier, så ser allt väldigt vinklat ut på svenska.

Nu ser man att det korruptionsskandaler i Afrika inte kommer med i nyhetsflödet heller.

(Sen, med tungan halvt i kinden, det bästa vi kunde göra för U-länder vore för övrigt att sparka Frankrike ur EU, så vi kan få igenom lägre jordbrukssubventioner och tullar...)

Finns ett värre problem med svenskt utvecklingsbistånd än korruption. Nämnligen att den inte funkar. Nämn ETT ENDA LAND som lyfts ur fattidom pga av bistånd under de (40? 50?) år som sida funnits? Trots att det står inskrivet i sidas stadgar? Allt medan en miljard människor lyfts ur fattidom genom frihandel. Det märkliga är att ingen föreslår nedläggning av en så totalt misslyckad och så extremt dyr organisation. Nytänk är vad som krävs för att jag ska ta er biståndstomtar på allvar igen.

Som liten röstberättigad människa har jag påpekat detta i insändare efter insändare och inte har jag varit ensam röstberättigad person som skrivit om korruptionen med svenskt bistånd.

Nu börjar vi närma oss valet, ett år och en månad kvar, då ska det visas på krafttag. I trettio år har det sett likadant ut i världens fattigaste och mest korrumperade länder.

Varför ska jag tro på det? Nej just det varför? Finns inget därför det är på grund av detta som jag är luttrad och skiter i det.

Min röst i nästa års val kommer jag med glädje lägga på Piratpartiet om de så bara har en enda fråga med sig in i riksdagen.

De andra etablerade partiernas skenhelighet och lögner står mig upp i halsen!

Den svenska biståndsindustrin torde vara den mest korrumperade verksamheten i landet. Gissningsvis går >99% i svinn.

Men Gunilla blir ju väl mottagen överallt så det är det väl värt. Det är ju jättetrevligt att åka land och rike runt och leva lyxliv och alla man möter är jättetrevliga.

Bistånd är fattiga människor i rika länder som ger pengar till rika människor i fattiga länder.

Vi har hållit på med detta elände i över 40 år och det går snabbt att konstatera att det gjort mer skada än nytta, inte ett enda land har tagit sig ur fattigdom p.g.a. bistånd. I många år har jag förespråkat att vi ska lägga ner allt bistånd utom rent nöd- och katastrofbistånd. En del av pengarna vi sparar kan vi lägga på fredsbevarande/fredsframtvingande insatser i oroshärdar, det är den enda möjligheten att långsiktigt få ordning på de länder som behöver hjälp och det flyr människor ifrån. Vi slår alltså två flugor i en smäll, hjälp människor på plats att göra sig av med sina korrupta och diktatoriska regimer.

Hmmm - Gunilla Carlsson - lovvärt i o f s att ha synpunkter på korruptionen i andra länder - men handen på hjärtat - vore det ej betydande mera VERKNINGSFULLT att först av allt "städa i sitt eget hus" ?

93 miljoner om dagen skänker vi andra länder. Oj, oj, oj.... Hur mycket pengar finns det egentligen? Hur mycket som helst tydligen. Nä, dra ett rött streck över Sida och börja om.

Under många decennier har bl a Sverige pumpat in mångmiljardbelopp i bistånd i det svarta hål som heter Afrika, ursäkta den dåliga vitsen. Vi har sett hur afrikanska negerhövdingar leker demokrati med hjälp av svenska biståndspengar samtidigt som man berikar sig själva med närmast ofattbara summor. Man byter ut spjut och sköldar mot moderna automatvapen, men samma mentalitet kvarstår, är du inte från min stam/klan ligger du risigt till och nu kan jag döda dig ännu lättare.
+
I en rapport som gjorts av tre medborgarorganisationer, bland dem den brittiska biståndsorganisationen Oxfam, framgår att Afrikas krig kostat över 200 miljoner euro under åren 1990-2005. Det är ungefär lika mycket som de afrikanska länderna fick i internationellt bistånd under samma period. Oxfordprofessorn och Afrikaexperten Paul Collier uppskattar att 40 procent av Afrikas militärutgifter finansieras med biståndspengar, siffror han tagit fram i egenskap av ordförande för Världsbankens grupp för Utvecklingsforskning.
+
I Sverige gavs nyligen en ny bok om Afrika ut, skriven av Bengt Nilsson, som har 30 års erfarenheter av Afrika och har gjort flera dokumentärer om landet. I boken, som har titeln ”Sveriges afrikanska krig” (Timbro 2008), anklagar han SIDA för att genom åren ha ljugit för politiker som skulle besluta om biståndet. Med exempel från Etiopien, Uganda och Sudan visar han att svenska biståndsmiljoner stärkt den rådande despotiska regimen och gjort landet mindre demokratiskt och invånarna ännu fattigare.
+
Se till att omedelbart upphöra med detta fruktansvärda resursslöseri! Det är ett hån mot all anständighet att fortsätta med detta helt perversa slösande av svenska skattepengar!

Hej alla!

Som jag skriver i min artikel idag vill jag ha er hjälp att ta ansvar för att Sveriges bistånd används rätt. Det är en för stor uppgift att klara ensam.

Bara dagens kommentarer här på Newsmill visar att det inte bara finns ett stort engagemang för dessa frågor, utan också en mängd erfarenheter, nya tankar och konstruktiva förslag som jag vill ta tillvara i en öppen och gemensam debatt.

Jag bjuder därför imorgon tisdag den 25 augusti klockan 11.00 in till en mediaträff där jag presenterar mina tankar kring hur en öppen debatt kan komma till stånd om biståndets utmaningar i en värld där korruptionen är ett faktum. Naturligtvis är skribenter från såväl gamla som nya medier hjärtligt välkomna. Föranmälan görs till min pressekreterare Peter Larsson (peter.larsson@foreign.ministry.se).

Vi hörs i den fortsatta debatten!

/Gunilla Carlsson, biståndsminister

Gunilla. Hur skulle det vara om du börjar med att förklara varför 700 miljoner kronor per år går till samma palestinier som i "demokratiska" val valt partier, Fatah och Hamas, som svurit att utplåna Israel och fördriva judarna från Mellanöstern?

Carl Bildt säger att regeringen är motståndare till antisemitism.

Visa det då!

Jag vill kompiletera herr T:s komentar med den vicktiga sakförhållningen att judar har mycket högre interlegenskvot än araber.

Dags att slakta den här "heliga kon" som mest har verit en lekstuga för sossarna, för att kunna ge Svenska skattepengar till olika vänster-diktaturer!

Det här har alltid varit förskingingsbransch nr 1. Plundring av Sveriges folk. Vad bör göras? Avskaffa "biståndet" helt, och lägg ner SIDA.

Lägg ner allt bistånd. Minst 50-75% försvinner,eller går till tvivelaktiga personer. Har vi råd att kasta bort alla pengar?
Nej tycker jag. Vi har nu i Sverige en skuld på c:a 100 miljarder.
Rätta mig gjärna om jag har fel på ngn summa. Det jag är säker på är iaf. att vi inte har råd med denna mycket kostsamma invandring.
Ändå finns det människor som skriker högt att Sverige är ett rikt land. Vilket skitsnack. Ja de har nog en betald villa och ganska fett konto. Vad kostar invandringen? Det skulle jag vilja veta. Jag har hört siffror på c:a 170 miljarder. Finns det ngn,som kan berätta vad summan är på. Tack på förhand. Nej det är dags att börja tänka på vårt eget land. Sverige.

För den som söker fakta och analyser om biståndet:
.
http://skyddsrummet2.blogspot.com/2009/08/bistand-lanksamling.html

Ord är en sak, handling en annan. Som ett litet bidrag till en mer uppriktig debatt om biståndet kan vi undersöka vad regeringen redan har gjort. T ex:

http://www.regeringen.se/sb/d/2355/a/50276

Vänsterpartiet har varit drivande i att utöka biståndet. Någon oro för ineffektivitet och korruption kommer inte till synes här:

http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GW02U285

Knepigt område. Det glädjer mig att Zambia tar tag i problemet och att en rejäl ansträngning görs för att få tag i de skyldiga. Det är väl ett sätt att komma tillrätta med korruption att göra risken med det så stor att det inte är värt att lägga pengarna i egen ficka.

Ett förslag då, från en okunnig. Lägg en femtedel av biståndet på övervakning under en femårsperiod och trappa sedan ner. Fortsätt med slumpvissa kontroller, dyk ner som en hök på varje förlorad hundralapp. Det kommer inte att gå med vinst men budskapet kommer att gå fram. Ingen stjäl svenska bidragspengar och kommer undan med det.

Då har ni massiva resurser att övervaka varje krona med och sätta fast biståndstjuvarna.

Svensk biståndspolitik har präglats av en misslyckad godtrogenhet där det enda som räknats är volymen på bidraget. Det som nu genomförs är flera steg i rätt riktning. Nästa steg borde vara att skrota 1% målet. Tror knappast att det har stöd hos Svenska folket. 93 miljoner om dagen i bistånd, har vi verkligen råd med det?

Omoral bör alltid klandras, inte min men alla andras!

Ställ rätt diagnos, välj rätt medicin, och var medveten om effekter och biverkningar. Det gäller både i dessa influensatider och när man vill kurera missförhållanden i utvecklingssamarbete och bistånd. I biståndsminister Gunilla Carlssons uppmärksammade debattinlägg om korruptionen i biståndet vacklar diagnosen, mottagarna får bära skulden medan den rika världens ansvar inte behandlas. De åtgärder hon aviserar kommer inte leda till mål hon satt upp. Däremot kan det hon föreslår kompletteras med mer träffsäkra åtgärder - mot den storskaliga internationella korruptionen.

Exemplet från Zambia, och de problem Gunilla Carlsson vill ska utredas, gäller förskingring av utbetalade biståndsmedel. Ett känt och diskuterat missförhållande som naturligtvis ska minimeras, även om det kanske inte kan utrotas.

Men så skriver hon: ”Biståndet verkar i en miljö som i hög grad präglas av korruption”. Alltså, problemet är en miljöfaktor, korruptionen, som stör och ibland förstör biståndsinsatserna. En rimlig diagnos, men den sjukan kommer man inte åt med ökad kontroll av biståndet. Det är ”vi rika” som ska granskas!

Ministern begränsar, lite förbryllande, sitt resonemang till biståndet. På hennes ansvarsområde följer ju Sverige en bredare ansats, PGU, det vill säga politik för global utveckling. Lite förenklat betyder PGU att vi ska kunna göra insatser på olika departementsområden för att å ena sidan stimulera ekonomisk och social utveckling i ett samarbetsland, och å andra sidan bidra till att täta luckor och förhindra svinn i landets ekonomi.

PGU ger utrymme att komma åt den omgivande korruptionnen. Också annat än rent bistånd, som statliga lån till kommersiella projekt med högre korruptionsrisk kan granskas, t ex det som nu diskuteras ifråga om sockerodlingar i Sierra Leone för etanolproduktion.

Gunilla Carlsson refererar till Transparency Internationals Corruption Perception Index. Indexet är observationer om läget på olika ”brottsplatser”, där mutor och annan korruption förekommer. I indexet ligger de flesta länder som mottar bistånd risigt till. Men det betyder inte att ansvar och drivkrafter för korruptionen kommer därifrån.

Korruption kan beskrivas från två håll: dels från mottagarsidan, att en person missbrukar sin ställning för egen vinning (poliser, lärare och andra yrkesgrupper), dels från utbudssidan, när någon genom en muta (bestickning) eller andra påtryckningar vill påverka ett beslut till sin egen fördel.

Den finns på flera nivåer. Den vanligaste brukar kallas vardagskorruption, som när sjuksköterskor, lärare eller poliser kräver gåvor för att ge en spruta, sätta godkänt betyg eller se genom fingrarna med ett trafikbrott. De viktigaste, men inte enda, orsakerna är låga löner i breda yrkesgrupper samt etablerade dåliga traditioner.

Den storskaliga korruptionen, som kan ske på minister- och parlamentarikernivå och bland höga chefer, sätter ofta exempel som skapar eller stärker korruptionstraditioner i resten av samhället. Det kan gälla att påverka beslut i större upphandlingar, entreprenader, koncessioner för olje- och mineralutvinning, privatiseringar eller vapenköp. Markköp och plantageodling av energigrödor i klimat- och matkrisens spår är ett ”nytt” korruptionshot. En stor andel av de mutor som förekommer i dessa sammanhang betalas, enligt Världsbanken, av stora företag från de rika länderna, ofta från OECD-länder. Den bestickningen bedömer Världsbanken uppgå till i storleksordningen 1000 miljarder dollar per år! Många av affärerna, till exempel om olje- och mineralkoncessioner, sluts därför på villkor som är oförmånliga för utvecklingslandet. Det innebär att stora pengar kan rinna ur landet årligen under hela avtalsperioden. Den formen av korruption måste bekämpas internationellt.

Vad kan då Gunilla Carlsson och regeringen göra åt korruptionen? För det första måste regeringen vara mer tydlig med vad man talar om, och vilken nivå i samhället som avses. Vardagskorruptionen är den mest diversifierade, och mest präglad av de lokala förhållandena. Där måste ansvaret för insatserna ligga i landet, medan omvärlden kan underlätta genom bistånd som ger utrymme för högre löner till de yrkesgrupper som berörs. Men att enbart höja lönen räcker inte. Även traditionen måste brytas.

För det andra, uppmärksamma att den storskaliga, ofta internationella, korruptionen är mönsterbildande. Det finns redan en OECD-konvention mot bestickning, som förbjuder företag och andra att ge mutor till främmande regeringars företrädare (ministrar, parlamentariker, tjänstemän m fl). Den har funnits i mer än tio år, men ännu sölar OECD-länderna, även Sverige, med att införliva och tillämpa reglerna fullt ut i sin rättsapparat. Korruptionssmittan därifrån fortsätter alltså.

För det tredja, vässa vårt korruptionsarbete. Sverige har kommit lindrigt undan i OECDs utvärderingar, men med flera påpekanden. Några gäller synen på korruption, som måste breddas i rättsväsendet, inom Sida och på ambassader. Under konventionen är det vanligen OECD-landet som ska lagföra bestickaren, medan samarbetslandet ska ta hand om den som tagit emot pengarna. OECD föreslår att Sverige inför företagsböter, och gör dem kännbara, samt kontrollprocedurer för tidigare bestickare, och att man utestänger bestickande företag från offentliga upphandlingar (svartlistning). Kraftfulla insatser rekommenderas också mot korruption inom vapenindustrin.

Till detta kan man lägga ökat skydd för meddelare (whistle blowers), en rejäl förstärkning av resurserna för de komplicerade utredningar internationella korruptionsärenden leder till, samt en översyn av preskriptionstiderna.

För det fjärde, med dessa åtgärder i ryggen kan Sverige aktivt stödja OECDs anträngningar, samt påverka andra OECD-länders hittills ganska svaga insatser mot de egna företag, vars bestickning och annan korruption drabbar fattiga länder. Också internationellt driva kravet inte bara på ”good governance” utan också på ”clean business”. Detta kan bespara utvecklingsländerna miljarder i återvunna inkomster, och på sikt ge några ett ekonomiskt självbestämmande som korruptionen hittills saboterat.

Vi rika länder har en hel del smittbekämpning att göra på våra bakgårdar. Den behövs för att få en mer jämlik arbetsfördelning i korruptionsbekämpningen och minska risken för orättvis bestraffning av de redan drabbade länderna, exempelvis indraget bistånd. Det gemensamma målet med kampen mot all ekonomisk brottslighet i utvecklingssamarbetet är väl att kunna utnyttja bistånd, och ländernas egna resurser, maximalt för att bekämpa den stora farsoten, fattigdomen!

Omoral bör alltid klandras, inte min men alla andras!

Ställ rätt diagnos, välj rätt medicin, och var medveten om effekter och biverkningar. Det gäller både i dessa influensatider och när man vill kurera missförhållanden i utvecklingssamarbete och bistånd. I biståndsminister Gunilla Carlssons uppmärksammade debattinlägg om korruptionen i biståndet vacklar diagnosen, mottagarna får bära skulden medan den rika världens ansvar inte behandlas. De åtgärder hon aviserar kommer inte leda till mål hon satt upp. Däremot kan det hon föreslår kompletteras med mer träffsäkra åtgärder - mot den storskaliga internationella korruptionen.

Exemplet från Zambia, och de problem Gunilla Carlsson vill ska utredas, gäller förskingring av utbetalade biståndsmedel. Ett känt och diskuterat missförhållande som naturligtvis ska minimeras, även om det kanske inte kan utrotas.

Men så skriver hon: ”Biståndet verkar i en miljö som i hög grad präglas av korruption”. Alltså, problemet är en miljöfaktor, korruptionen, som stör och ibland förstör biståndsinsatserna. En rimlig diagnos, men den sjukan kommer man inte åt med ökad kontroll av biståndet. Det är ”vi rika” som ska granskas!

Ministern begränsar, lite förbryllande, sitt resonemang till biståndet. På hennes ansvarsområde följer ju Sverige en bredare ansats, PGU, det vill säga politik för global utveckling. Lite förenklat betyder PGU att vi ska kunna göra insatser på olika departementsområden för att å ena sidan stimulera ekonomisk och social utveckling i ett samarbetsland, och å andra sidan bidra till att täta luckor och förhindra svinn i landets ekonomi.

PGU ger utrymme att komma åt den omgivande korruptionnen. Också annat än rent bistånd, som statliga lån till kommersiella projekt med högre korruptionsrisk kan granskas, t ex det som nu diskuteras ifråga om sockerodlingar i Sierra Leone för etanolproduktion.

Gunilla Carlsson refererar till Transparency Internationals Corruption Perception Index. Indexet är observationer om läget på olika ”brottsplatser”, där mutor och annan korruption förekommer. I indexet ligger de flesta länder som mottar bistånd risigt till. Men det betyder inte att ansvar och drivkrafter för korruptionen kommer därifrån.

Korruption kan beskrivas från två håll: dels från mottagarsidan, att en person missbrukar sin ställning för egen vinning (poliser, lärare och andra yrkesgrupper), dels från utbudssidan, när någon genom en muta (bestickning) eller andra påtryckningar vill påverka ett beslut till sin egen fördel.

Den finns på flera nivåer. Den vanligaste brukar kallas vardagskorruption, som när sjuksköterskor, lärare eller poliser kräver gåvor för att ge en spruta, sätta godkänt betyg eller se genom fingrarna med ett trafikbrott. De viktigaste, men inte enda, orsakerna är låga löner i breda yrkesgrupper samt etablerade dåliga traditioner.

Den storskaliga korruptionen, som kan ske på minister- och parlamentarikernivå och bland höga chefer, sätter ofta exempel som skapar eller stärker korruptionstraditioner i resten av samhället. Det kan gälla att påverka beslut i större upphandlingar, entreprenader, koncessioner för olje- och mineralutvinning, privatiseringar eller vapenköp. Markköp och plantageodling av energigrödor i klimat- och matkrisens spår är ett ”nytt” korruptionshot. En stor andel av de mutor som förekommer i dessa sammanhang betalas, enligt Världsbanken, av stora företag från de rika länderna, ofta från OECD-länder. Den bestickningen bedömer Världsbanken uppgå till i storleksordningen 1000 miljarder dollar per år! Många av affärerna, till exempel om olje- och mineralkoncessioner, sluts därför på villkor som är oförmånliga för utvecklingslandet. Det innebär att stora pengar kan rinna ur landet årligen under hela avtalsperioden. Den formen av korruption måste bekämpas internationellt.

Vad kan då Gunilla Carlsson och regeringen göra åt korruptionen? För det första måste regeringen vara mer tydlig med vad man talar om, och vilken nivå i samhället som avses. Vardagskorruptionen är den mest diversifierade, och mest präglad av de lokala förhållandena. Där måste ansvaret för insatserna ligga i landet, medan omvärlden kan underlätta genom bistånd som ger utrymme för högre löner till de yrkesgrupper som berörs. Men att enbart höja lönen räcker inte. Även traditionen måste brytas.

För det andra, uppmärksamma att den storskaliga, ofta internationella, korruptionen är mönsterbildande. Det finns redan en OECD-konvention mot bestickning, som förbjuder företag och andra att ge mutor till främmande regeringars företrädare (ministrar, parlamentariker, tjänstemän m fl). Den har funnits i mer än tio år, men ännu sölar OECD-länderna, även Sverige, med att införliva och tillämpa reglerna fullt ut i sin rättsapparat. Korruptionssmittan därifrån fortsätter alltså.

För det tredja, vässa vårt korruptionsarbete. Sverige har kommit lindrigt undan i OECDs utvärderingar, men med flera påpekanden. Några gäller synen på korruption, som måste breddas i rättsväsendet, inom Sida och på ambassader. Under konventionen är det vanligen OECD-landet som ska lagföra bestickaren, medan samarbetslandet ska ta hand om den som tagit emot pengarna. OECD föreslår att Sverige inför företagsböter, och gör dem kännbara, samt kontrollprocedurer för tidigare bestickare, och att man utestänger bestickande företag från offentliga upphandlingar (svartlistning). Kraftfulla insatser rekommenderas också mot korruption inom vapenindustrin.

Till detta kan man lägga ökat skydd för meddelare (whistle blowers), en rejäl förstärkning av resurserna för de komplicerade utredningar internationella korruptionsärenden leder till, samt en översyn av preskriptionstiderna.

För det fjärde, med dessa åtgärder i ryggen kan Sverige aktivt stödja OECDs anträngningar, samt påverka andra OECD-länders hittills ganska svaga insatser mot de egna företag, vars bestickning och annan korruption drabbar fattiga länder. Också internationellt driva kravet inte bara på ”good governance” utan också på ”clean business”. Detta kan bespara utvecklingsländerna miljarder i återvunna inkomster, och på sikt ge några ett ekonomiskt självbestämmande som korruptionen hittills saboterat.

Vi rika länder har en hel del smittbekämpning att göra på våra bakgårdar. Den behövs för att få en mer jämlik arbetsfördelning i korruptionsbekämpningen och minska risken för orättvis bestraffning av de redan drabbade länderna, exempelvis indraget bistånd. Det gemensamma målet med kampen mot all ekonomisk brottslighet i utvecklingssamarbetet är väl att kunna utnyttja bistånd, och ländernas egna resurser, maximalt för att bekämpa den stora farsoten, fattigdomen!

Omoral bör alltid klandras, inte min men alla andras!

Ställ rätt diagnos, välj rätt medicin, och var medveten om effekter och biverkningar. Det gäller både i dessa influensatider och när man vill kurera missförhållanden i utvecklingssamarbete och bistånd. I biståndsminister Gunilla Carlssons uppmärksammade debattinlägg om korruptionen i biståndet vacklar diagnosen, mottagarna får bära skulden medan den rika världens ansvar inte behandlas. De åtgärder hon aviserar kommer inte leda till mål hon satt upp. Däremot kan det hon föreslår kompletteras med mer träffsäkra åtgärder - mot den storskaliga internationella korruptionen.

Exemplet från Zambia, och de problem Gunilla Carlsson vill ska utredas, gäller förskingring av utbetalade biståndsmedel. Ett känt och diskuterat missförhållande som naturligtvis ska minimeras, även om det kanske inte kan utrotas.

Men så skriver hon: ”Biståndet verkar i en miljö som i hög grad präglas av korruption”. Alltså, problemet är en miljöfaktor, korruptionen, som stör och ibland förstör biståndsinsatserna. En rimlig diagnos, men den sjukan kommer man inte åt med ökad kontroll av biståndet. Det är ”vi rika” som ska granskas!

Ministern begränsar, lite förbryllande, sitt resonemang till biståndet. På hennes ansvarsområde följer ju Sverige en bredare ansats, PGU, det vill säga politik för global utveckling. Lite förenklat betyder PGU att vi ska kunna göra insatser på olika departementsområden för att å ena sidan stimulera ekonomisk och social utveckling i ett samarbetsland, och å andra sidan bidra till att täta luckor och förhindra svinn i landets ekonomi.

PGU ger utrymme att komma åt den omgivande korruptionnen. Också annat än rent bistånd, som statliga lån till kommersiella projekt med högre korruptionsrisk kan granskas, t ex det som nu diskuteras ifråga om sockerodlingar i Sierra Leone för etanolproduktion.

Gunilla Carlsson refererar till Transparency Internationals Corruption Perception Index. Indexet är observationer om läget på olika ”brottsplatser”, där mutor och annan korruption förekommer. I indexet ligger de flesta länder som mottar bistånd risigt till. Men det betyder inte att ansvar och drivkrafter för korruptionen kommer därifrån.

Korruption kan beskrivas från två håll: dels från mottagarsidan, att en person missbrukar sin ställning för egen vinning (poliser, lärare och andra yrkesgrupper), dels från utbudssidan, när någon genom en muta (bestickning) eller andra påtryckningar vill påverka ett beslut till sin egen fördel.

Den finns på flera nivåer. Den vanligaste brukar kallas vardagskorruption, som när sjuksköterskor, lärare eller poliser kräver gåvor för att ge en spruta, sätta godkänt betyg eller se genom fingrarna med ett trafikbrott. De viktigaste, men inte enda, orsakerna är låga löner i breda yrkesgrupper samt etablerade dåliga traditioner.

Den storskaliga korruptionen, som kan ske på minister- och parlamentarikernivå och bland höga chefer, sätter ofta exempel som skapar eller stärker korruptionstraditioner i resten av samhället. Det kan gälla att påverka beslut i större upphandlingar, entreprenader, koncessioner för olje- och mineralutvinning, privatiseringar eller vapenköp. Markköp och plantageodling av energigrödor i klimat- och matkrisens spår är ett ”nytt” korruptionshot. En stor andel av de mutor som förekommer i dessa sammanhang betalas, enligt Världsbanken, av stora företag från de rika länderna, ofta från OECD-länder. Den bestickningen bedömer Världsbanken uppgå till i storleksordningen 1000 miljarder dollar per år! Många av affärerna, till exempel om olje- och mineralkoncessioner, sluts därför på villkor som är oförmånliga för utvecklingslandet. Det innebär att stora pengar kan rinna ur landet årligen under hela avtalsperioden. Den formen av korruption måste bekämpas internationellt.

Vad kan då Gunilla Carlsson och regeringen göra åt korruptionen? För det första måste regeringen vara mer tydlig med vad man talar om, och vilken nivå i samhället som avses. Vardagskorruptionen är den mest diversifierade, och mest präglad av de lokala förhållandena. Där måste ansvaret för insatserna ligga i landet, medan omvärlden kan underlätta genom bistånd som ger utrymme för högre löner till de yrkesgrupper som berörs. Men att enbart höja lönen räcker inte. Även traditionen måste brytas.

För det andra, uppmärksamma att den storskaliga, ofta internationella, korruptionen är mönsterbildande. Det finns redan en OECD-konvention mot bestickning, som förbjuder företag och andra att ge mutor till främmande regeringars företrädare (ministrar, parlamentariker, tjänstemän m fl). Den har funnits i mer än tio år, men ännu sölar OECD-länderna, även Sverige, med att införliva och tillämpa reglerna fullt ut i sin rättsapparat. Korruptionssmittan därifrån fortsätter alltså.

För det tredja, vässa vårt korruptionsarbete. Sverige har kommit lindrigt undan i OECDs utvärderingar, men med flera påpekanden. Några gäller synen på korruption, som måste breddas i rättsväsendet, inom Sida och på ambassader. Under konventionen är det vanligen OECD-landet som ska lagföra bestickaren, medan samarbetslandet ska ta hand om den som tagit emot pengarna. OECD föreslår att Sverige inför företagsböter, och gör dem kännbara, samt kontrollprocedurer för tidigare bestickare, och att man utestänger bestickande företag från offentliga upphandlingar (svartlistning). Kraftfulla insatser rekommenderas också mot korruption inom vapenindustrin.

Till detta kan man lägga ökat skydd för meddelare (whistle blowers), en rejäl förstärkning av resurserna för de komplicerade utredningar internationella korruptionsärenden leder till, samt en översyn av preskriptionstiderna.

För det fjärde, med dessa åtgärder i ryggen kan Sverige aktivt stödja OECDs anträngningar, samt påverka andra OECD-länders hittills ganska svaga insatser mot de egna företag, vars bestickning och annan korruption drabbar fattiga länder. Också internationellt driva kravet inte bara på ”good governance” utan också på ”clean business”. Detta kan bespara utvecklingsländerna miljarder i återvunna inkomster, och på sikt ge några ett ekonomiskt självbestämmande som korruptionen hittills saboterat.

Vi rika länder har en hel del smittbekämpning att göra på våra bakgårdar. Den behövs för att få en mer jämlik arbetsfördelning i korruptionsbekämpningen och minska risken för orättvis bestraffning av de redan drabbade länderna, exempelvis indraget bistånd. Det gemensamma målet med kampen mot all ekonomisk brottslighet i utvecklingssamarbetet är väl att kunna utnyttja bistånd, och ländernas egna resurser, maximalt för att bekämpa den stora farsoten, fattigdomen!

Jag blir så sur när biståndskritiker hela tiden blundar för att biståndet är en pytteliten summa! Biståndsfödena är minimala jämfört med andra monetära flöden mellan nord och syd, och därför bör vi inte förvänta oss att det gör så mycket.

Den lilla effekt biståndet bidragit med är liten för att biståndet varit litet. Den fattiga världen har gett mer pengar till den rika i form av orättvis handel, arbetsutvandring och skulder (se här http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=203025 ). Netto har vi inte gett bistånd alls, alla pengar vi gett har kommit tillbaka till oss.

Och så säger vi att det är biståndets fel att inget händer i Afrika! Som om nybyggda sjukhus, skolor och infrastruktur skulle vara något dåligt. Det är för att den fattiga världen har varit tvungen att betala så mycket till oss som detta inte har lett till tillväxt (sedan bidrar skolor och sjukhus i sig inte till tillväxt förrän efter 20-30 år, något som man ofta blundar för).