Sverige måste agera för ett friare Iran

I Sverige har protesterna letts av exiliranier. Det som varit unikt sommaren 2009 är att grupper som annars väldigt sällan manifesterar politiska åsikter offentligt har synts runt om i Sverige, Europa och världen. I Sverige är den iranska invandrargruppen den mest högutbildade, med över 40% universitetsutbildade. På gator och torg har man sett läkare, arkitekter och ingenjörer som aldrig fått för sig att sluta upp i ett första maj-tåg.

För Iran är det mycket viktigt att hålla en god relation med Sverige. Bland EU:s medlemsstater är Sverige en av de allra största handelspartners. Därutöver har svenska företag en mycket stark närvaro i Iran och förser tusentals iranier med arbete. Volvo levererade sin första lastbil till Iran 1932, och därefter följde många av de andra stora svenska företagen. Ericsson och Volvo lastvagnar har båda dessutom viktiga tillverkningsanläggningar i Iran. Det här gör att Sverige har ett stort ansvar och samtidigt ett stort ansvar för en stabil utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter.

Genom den militära alliansfrihet som Sverige haft har man också haft en stark diplomatisk trovärdighet gentemot det iranska ledarskapet. Med ett så stort ansvar kan Sverige därför inte låta extremt valfusk och oppositionsförtryck, dödsdomar av minderåriga och stening av kvinnor fortgå. Det räcker inte att bara människorättsorganisationer som Amnesty International regelbundet reagerar på detta. Stater måste också visa att de bryr sig.

Världens ledare, däribland Sveriges, har inte endast en skyldighet mot Irans befolkning att skydda dem mot terrorregimen, utan även en skyldighet mot sina egna länder. Om dagens regim fortsätter i utstakad riktning så kommer man snart att utgöra ett reellt hot mot sin omgivning och därmed göra mellanöstern än mer oroligt. Förutom att förse terrororganisationer som Hizbollah med vapen och missiler så har man starka relationer med en rad andra totalitära regimer vilket inte minst visat sig i gratulationerna efter Ahmadinejads valseger där Venezuelas ledare Hugo Chávez var den som stod först i kö.

Att Carl Bildt kommenterade valet först ca två månader efteråt var ett stort misstag. Att låta Sveriges ambassadör besöka Ahmadinejad presidentsedscermoni var ytterligare ett. Nu måste vi gå vidare och agera kraftfullt mot det Iranska förtrycket, och sluta låtsas som att det är en legitim regim. Sverige har under EU-ordförandeskapet fram till nyår en unik chans att lägga ytterligare tyngd bakom orden när man kräver fria och öppna val, fri media och mänskliga rättigheter.