Kärleken kan inte leva i äktenskapet

Ja du Åsa - inte blev det som man hade tänkt och hoppats? Jag är några år äldre än dig och jag hade en häftig ungdom med många resor och många förälskelser och jag lekte, lekte, lekte...

Jag studerade på sociologen och var lite rädd för rödstrumporna som var lite äldre än mig och som verkade så hårda och världsvana och jag fattade inte vad de pratade om. jag levde i en jämlik värld til den dag KFML blev parti och det skulle delas ut valsedlar och jag blev uppmanad att ta på mig kjol den dagen för att man nog skulle få fler röster då...då gick jag...jag ägde ingen kjol...

Det var först då jag hade fått mitt första barn som jag insåg skillnaderna på kraven mellan män och kvinnor. Det funkade inte mellan oss och plötsligt var jag omgiven av kvinnor som tyckte att jag skulle vara glad om pappan träffade sitt barn när han kände för det "för det blir ju inte bra om han tvingas" sa en ung socialsekreterare med huvudet på sned...

Så jag fixade allt själv, skaffade mig en utbildning föröskte på nytt efter övertalning av mannen som nu kommit till "insikt"...som bara varade till nästa barn...

56 nu - grejade det trots allt, mina barn är vuxna, jag har det hyggligt bra, men män? Näe - det har jag gett upp. I ett förhållande har jag aldrig kunnat hävda mig själv eller lyckats bevara mitt eget. Sorgligt för visst var det en dröm en gång...

Äktenskapet är bara en av många former. Problemet är människor. Alla är inte monogama, de flesta är inte helt monogama. Men vissa är det. Dessutom så har folk så extremt höga krav på äktenskap. Man sätter ramen för hur man känner sig när man är som mest kär. Klart att det inte håller. Kärlek håller oftast i några år. Sen blir det kanske en stilla kärlek, mer som en vänskapskärlek. Du kan vara i äktenskap eller inte, din biologiska reaktion är likadan oavsett vilken samhällskonstruktion eller trend du använder dig av.

Sen, Ann, kan jag väl beklaga din otur i kärlekslivet men kopplat till äktenskapet för att du inte lyckats hävda din rätt ser jag som väldigt lång.

Så länge de sociala och ekonomiska orättvisorna finns kvar och ägande ses som det högsta och heligaste kommer äktenskapet och familjen vara förtryckande och stå som hinder för människans utveckling.
Det materiella och det psykologiska ägandet går hand i hand.

Två damer med sk "Otryggt - undvikande anknytningsschema" försöker tillskriva den del av befolkningen (något över 50 %) med Tryggt anknytningsschema, något som de inte riktigt kan förstå.

Åsa. Vad tror du att Ingemar Bergman hade för anknytningsschema.

Ja inte var det Trygg anknytning.

Snarare Otrygg - Ambivalent. med stöd av den kaotiska livshistoria som vi fått oss beskriven.

http://varaktigrelation.se/Extramaterial/Testadinrelationsmodell/tabid/1...

Åsa,
.
Varför denna projicering av dina misslyckanden?
.
Gör det ont att andra är lyckliga i en av världens mest eftertraktade samlevnadsformer: heterosexuel och monogam tvåsamhet?
.
Lycka till

- det är synd om människorna - jag säger bara det: - det är synd om människorna ( var det kanske Indras dotter som sa så en gång ? i Strindbergs drama "Ett drömspel" - rätta mej om jag har fel!

Undrar hur vietmaneserna har det i dag?
Demokrati kärlek Yttrandefrihet.
Eller är det polit byrån som styr.
Tänk , tre tidigare självständiga utvecklade flertusenåriga kulturer nu omstöpta till en centralistisk "demokrati".

Per Hagman

Tragiskt att du skyller dina egna tillkortakommanden på en struktur som det är i tiden att kritisera. För mer argument än så kommer du inte med.

Patetiskt.

Själv har jag två barn och en man som jag gillar och har byggt ett liv tillsammans med. Vi har gemenskap och värme i familjen. Det är det som jag vill bygga mitt liv kring men tydligen är detta omöjligt pga någon sorts förtryckande nyliberala strukturer? Eller har jag missförstått skribenten?
Jag tror nog att Åsa M. behöver se över vilka förväntningar som präglar hennes livssyn.

Nu blev jag ledsen ....
Alltid deprimerande att läsa om människor
som är mitt uppe i en livskris. Nästa gång
blir det kanske en artikel om klimakteriet ...
jaja ....lycka till!

Åsa, Detta skrivs inte i avsikt att förolämpa men kan det möjligen vara så att du är lesbisk? Det är inte helt ovanligt med kvinnor i din ålder som efter flera misslyckade äktenskap kommer underfund med det.

Det finns ju en stark förväntan under uppväxten och vuxenlivet att man ska hitta en partner av det motsatta könet att slå sig till ro med. Kanske är det inte rätt väg att gå för dig ändå.

Precis som många andra kommentatorer tycks göra så lever jag i ett heterosexuellt parförhållande, dvs jag är sambo och har barn tillsammans med min partner. Vi är lyckliga och känner inte igen oss speciellt mycket i Bermans verk.

Men fan vilka skitkommentarer då... (med några undantag kanske) det gav ju mkt o läsa dem...

Kan vi inte få lite filosofiska tanker om saken. Nån jävla patriarkal struktur eller mäns fel eller annat kan vi ju skrota direkt. Allt annat än den enskilde mannens fel är det ju iaf.

Men jag håller ändå med om att det känns som nån tendens att folk går isär o skiljer sig som fan titt som tätt.. ibland direkt efter de fått barn osv osv. Jag märker också av det i min omgivning. Frågan är vad det beror på.. om det är för att vi stänger in varann för mkt som människor.. eller att folk kämpar för lite, har för stora förväntningar.. tror att det ska vara på ett visst sätt.. osv osv.. att man inte fått "förverkliga" sig själv innan.. att vi känner att vi är inne på fel väg nånstans.. att vi inte lyckas tillfredsställa våra egentliga behov som människor längre.. pga konsumtionssamhället kanske.. eller att feminismen gått för långt så vi inte är attraherade av varann längre pga avpolarisering av könen..

Vad vet jag.

Det kanske är ett stockholms/storstads-syndrom det där.. folk på landet verkar hålla ihop mer..

Kan vi inte få höra nåt smart försök till förklaring, av nån, till fenomenet som ändå många upplever... istället för massa snack om hur det ser ut i just deras personliga liv som bas för hela diskussionen, för det säger absolut NOLL om fenomenet i sig..

Äktenskapets största hot är orden. Jag ska och jag vill.
Tänk istället vi ska och vi kan........
Visst låter det vackert och det borde vara vackra ord i en feminist,s öron, nästan socialistiskt....

Jag har varit lyckligt gift med min fru i 13 år och vi har tre underbara döttrar tillsammans. Visst har det varit jobbigt ibland, mycket jobbigt till och med. Men jag skulle inte vilja byta henne mot något annat. För mig är en kvinna och en familj att dela livet med det viktigaste som finns.

Jag vet inte varför det blivit ett sånt mode med status i media att kritisera familjen och se den som roten till något ont.

Då var vi där igen! En vänsterdebattör som åter igen försöker göra sitt liv allmängiltigt. Fan, att det finns så många som är upptagna med hur andra människor lever sina liv. Om nu skribenten inte fick ihop sina äktenskap i fall hon ville det så är det tråkigt för henne, men det betyder ju inte att alla fungerar likadant, När skall detta gå in i vänsterns verklighetsuppfattning? Lev och låt leva!

Ensamhet, tvåsamhet eller flersamhet, det är faktiskt bara att välja :)

Det verkar mest vara feminister som har problem med manliga egon. Slutsatsen borde vara att abdikera från feminismen. Man drar nämligen på sig vad man tycker sig förtjäna. :)

Annars går det ju bra att starta en klubb med Carlshamre, Drougge, Schyman och andra som skyller sina "stormiga förhållanden" på "patrarkatet" :)

Kalla klubben för "femenismen" :=)

Attt kärleken dör är en sak, att inte ömsesidigt kunna anpassa sig är en helt annan sak. Konstigt att en minoritet ska "krossa" något som ändå ganska människor lever ganska bra i i det stora hela, det ser jag som väldigt egoistiskt. Fast kan man inte eller vill man inte jobba för att få det bättre tillsammans med någon så ska kanske inte andra få ha det bra tillsammans med ngn annan. Det kallar jag unket!

Tänk att inte en kvinna kan få skriva som hon känner förrän ett gäng ska vara där och hugga? Åsa skriver om sig själv och jag skriver om mig själv - får man inte det?

Det tror jag inte Ann.

ÅM skriver om "genus". Vilket hos feminister brukar handla om manliga egon, stormiga förhållanden och liknande.

Tänk om vi kunde vända på könsrollerna ett år och låta kvinnor analysera världen och fotboll och männen får analysera kvinnor pch förhållanden.

hahaha

Åh nej, inte ytterligare en bitter kvinna som fläker upp sina egna egna tillkortakommanden och skyller dem på äktenskapet. I vad mån är äktenskapet skyldig till större relationsproblem än andra samlevnadsformer? Är samboförhållanden mer förskonade? Nej du Åsa, problemet är sådana som du, som inte har annat för ögonen än sitt eget självförverkligande. Jag är åttiotalist och ser med förakt på den äldre generationen som med en unges naivitet tror att samlevnad inte medför en viss självuppoffring - en uppoffring som är nyttig. Sen kan jag inte annat än skratta åt din sorg över att inte få vara så där oborgerligt rebellisk som du skriver. Har du inte kommit längre? Du är 50 år och borde distanserat sig från din ungdomliga naivitet för länge. Nej ni, egoismen och självförverkligandet förtjänar en plågsam död.

"Kärleken tror jag på fortfarande men den står inte att finna här.
Om inte rollerna skrivs om." skriver Åsa

Själv upplever jag kärlek varje dag.
Kärleken uppstår i mitt betraktande o närmande.

Härom kvällen på vaktavlösing blev jag så kär i mina nio kvinnliga arbetskamrater. Jag satt på min kant av bordet och såg dessa fina kvinnor.
Pelle , nu är du kär i oss igen sa Dursum.

Per Hagman

Ännu en offerkofta som gråter ut. Hur många är ni?

I undersökning efter undersökning kommer man fram till att de som krånglar till sina liv mest av alla är högutbildade kvinnor. De tänker helt enkelt alldeles för mycket för sitt eget bästa.

Ni borde tagit till er av vad Ingemar Stenmark sa: dä ä bare å åk. Kör på för helvete.

Istället för att referera till "Scener ur ett äktenskap" i sin artikel kunde ÅM ha förklarat vilka föreställningar hon hade om ett partnerförhållande som inte stämde med verkligheten. För det är ju så att det oftast är kvinnan som bryter upp från förhållandet. Så vad var det som inte stämde?

- hans evinnerliga tjat på sex? (suck)
- var det hans fula ovana att låta ligga sina skitiga strumpor på golvet överallt?
- hans snarkningar?
- kunde han inte tillfredställa henne?
- ville han inte hjälpa till med städningen?
- fick hon inte sticka ut på sina tjejmiddagar?

En känsla av misslyckande infinner sig alltid när ens föreställningar inte stämmer överens med verkligheten.

Så kom igen Åsa, berätta. För klarar du inte av att konkretisera mera vad som var fel finns det ju inget konkret underlag för diskussion och då har din artikel faktiskt ingenting på en officiell samhhällsdebbatsida såsom Newsmill att göra.

mvh
admico@telia.com

Det heterosexuella äktenskapet är inget annat än en institution för kvinnors utsugning av män. Bort med faderskapspresumptionen i äktenskapsbalken.

För övrigt bör fler mammor vara ensamstående. Det är framtidens familj.

Kulturens Drottning kan tala för sej själv.

Sverige är det land i värden där det finns mest "självständiga och fria mäniskor", det är också det ensammaste landet i världen.

I sverige uppfostras mäniskor till att bli ensamma, de har en narcissistisk personlighetstyp, barnslig och omogen, de borde i stället få lära sig att umgås med mäniskor och fostras till att leva med andra mäniskor, verklig mognad är förmåga att leva med andra.

Sverige har värdsrekord i ensam hushåll, detta förvånar knappast.

Den feministiska värdsbilden och verklighetsbeskrivning gör knappast saken bättre, den skapar föreställningar som inte går att realisera i den verkliga verkligheten, och sår missämja och hat mellan kvinnor och män.

när de feministiska fantasierna krossas under verklighetens realiteter, då är det alltid mannens fel.

Många svenska män har upptäckt, och tröttnat på svenska kvinnor, de gnäller och klagar hela dagerna, de vill inte ha barn, och de kan inte laga mat.

Varför skulle man villa gifta sig med en svensk kvinna?

Många män gifter sig nu med kvinnor från andra länder med mer hyfs och social förmåga, de vet hur man umgås med en man, hur man älskar honom.

Som man kan jag rekomendera dig att välja en kvinna från utlandet du kommer att bli positivt överaskad, din livskvalitet kommer att mångfaldigas..

Det finns många människor som lever lyckliga i äktenskap, alltså ligger kanske problemet nån annanstans. Jag misstänker att hon kanske borde titta sig i spegeln istället.

Den svenska vänsterorienterade statsfeminismen har och gör allt för att krossa familjen och den har lyckats på alla plan.

Mäniskor är nu ensamma och olyckliga, barnen saknar föräldrar.

Det svenska systemet är ogudaktigt och ont.

kärleken kan inte leva utan äktenskapet,Gud har instiftat äktenskapet till mäniskans bästa.

"Som jag ser det nu, vid 50 års ålder, efter två skilsmässor och tre barn, går det inte att få kärleken att leva inom ramen för en sån relation"

Vad jag vet finns det många lyckliga äktenskap också. Att påstå att alla andras äktenskap är olyckliga bara för att ens egna varit det är ett ganska bra tecken på att man inte kan tänka sig in i andra människors perspektiv. Vi är OLIKA INDIVIDER, nämligen.

Att skylla på jämställdhetsproblem när ett äktenskap krackelerar är inte heller bra. Att en relation slutar fungera är för det första bådas fel, och för det andra ska man inte skylla ifrån sig på politiken om man gjort misstag själv i sitt privatliv.

Åsa, du har rätt och fel. När två personer med stort ego ingår äktenskap slutar det oftast med skillsmässa, och kulturmänniskor ska därför tänka sig för innan de gifter sig. Så långt har du rätt, och din analys kring könsroller stämmer säkert också inom denna krets - Ditt kvinnliga superego är mindre accepterat än dina manliga kollegors motsvarande superego.

Kulturmänniskorna är dock för det första ganska få, och för det andra föga representativa för befolkningen i stort. Därför är ditt resonemang inte det minsta allmängiltigt. Det säger sig självt att de trots allt fåtaliga individer vars stora intresse är att själva alltid synas och höras upplever äktenskapets kompromisser som mycket mera plågsamma än befolkningen i stort.

I den vanliga världen, långt bort från den s.k. kulturelitens fixering vid den egna personen, fungerar äktenskapet mycket bättre.

Jag tror svenskar har för höga förväntningar på sina parrelationer samt helt enkelt överlag är dåliga på leva i och vårda dessa relationer. Vilket iofs inte motsätter att en del lyckas. För att bli bättre på att leva i relationer behövs bland annat mer personlig utveckling, trygghet, självinsikt, samt att man inte tar det så allvarligt utan mer på skoj istället.

Trist att det inte höll.
Hoppas det känns bättre efter att du fått skriva av dig lite.
Men en dagbok hade kanske passat bättre att skriva det i.

Jag säger som ann.
Vist är det konstigt att en kvinna inte kan få ge utlopp för sina känslor när henens liv möte Bergmans pjäs.
Jag läser hennes inlägg som en kvinnas inre funderingar som den som vill kan få ta del av. Hon skriver oxå att det kan vara svårt att bryta mönster.

Otroligt intressanta kommentarer. Och så aggressiva. Det är inte svårare än detta: oavsett om man är kulturarbetare eller inte (jag är det inte, jobbar inom vården) så känner många kvinnor igen sig i Åsas berättelse.
Jag tror det skulle vara superintressant för män att lyssna i smyg när deras fruar sitter med ett glas vin på sina tjejträffar och spyr ut sina besvikelser över männen och familjen - hur det blev, hur mycket ansvar de får ta, hur männen (om de är unga) prioriterar sina dataspel eller (om det är gamla) sin golf och framför allt sina egon. Denna lavaström till kvinnoklagan skulle jag vilja utnämna till en folkrörelse!
Häften av alla äktenskap spricker - det är ingen hemlighet. Och Åsas erfarenheter är långt ifrån hennes unika. För mig är det en gåta att inte fler kvinnor bara skiter i sina självupptagna män. Spermabanker är ett jättebra alternativ och en realitet för allt fler.

Åsa: - jag är ej uppvuxen i Djursholm - min far var ej rektor (i st arbetare i 50 år) - själv fick jag förmånen att gå i Realskola + gymnasium (latinlinken) - någon ytterligare förkovran i form av vidareklättring uppåt socialt har ej förunnats mej - 16 år innan jag pensionerades körde jag spårvagn - i övrigt har jag inget mer att tillägga - tolka det hur du vill - jämförelser intressanta? - åldersmässigt - 11 år kanske skiljer (jag 67) - med ålder överblick - om jag blir 78 - kanske ännu mer överblick ? (Någon kanske undrar om jag i den fina skola jag hade förmånen att gå i i min ungdom inte hade förmånen att l ära mej Stor Bokstav - Punkt - Komma etc.... - ja undra på - det är fritt ! )

#35 Helena, 2009-08-21, 11:07

Mycket intressant observation. Men Hur sjutton kan det komma sig att kvinnorna låter det ske? Är det bara viljan att hålla ihop förhållandet för att det ska se bra ut?

Åsa! "Vid 50 års ålder" står det ju faktiskt i din redogörelse! (Förlåt att jag trodde att det var 56 års ålder som gällde... det var väl någon annan jag förväxlade dej med. (Dock hur mycket mer överblick kommer du inte att kunna ha om du har chans att leva 17 år till - att du skulle vara densamma som mej/jag bara med tanke på levda år vill jag inte påstå - våra bakgrunder och erfarenheter av livet är alltför olika för det - även om vissa smärre igenkänningspunkter finns...)

ja tror man att maktkamp leder till något bra har missat något.det är fråga om respekt.kan man visa varandra respekt så kan man lev ett livslångt förhålande.man kan har hur många olika åsikter som helst bara man visar varandra respekt så spelar det ingen roll.men när man ser antal separationer så är det inte många som klarar det

Känner mycket med dig, Åsa! Men varför fortsätter det att vara så vanligt, detta?
Vi har alla ett ansvar att se bakom invanda mönster, eftersom i stort sett allt i de konventionella könsidentiterna och samlevnadsformerna är så skruttiga och osanna (jösses, hur kan folk på allvar acceptera borgeliga familjestrukturer, jag förstår det inte!).
Hur kan vi vara modiga inför varadra och tala om - med ord som den andre begriper - hur vi vill ha det och hur vi känner?
För mig mäts kärleken sedan i generositeten i kompensationen samt kraften i utmaningen - för vi MÅSTE fortsätta ifrågasätta våra identiteter!

Äktenskap per automatik kanske inte passar alla, men i ärlighetens namn förstår jag inte varför svenska kvinnor så länge stått ut med män som exempelvis "Bra med äktenskap"? Om artikeln baseras på att män är som han, så kanske det stämmer. Jag skulle hellre leva hela mitt liv som eremit än umgås med sånt folk, och de håller ju på att dö ut tack och lov! :D

Nej, själv har jag stadgat mig med en perfekt snubbe. Man skulle kunna säga att han har ett "tänk" som en kvinna, men en fysik som en man. Kan rekommenderas! Lyssnande, hänsynsfull, oerhört snäll, omtänksam och empatisk. Plus detta då ett par stadiga armar att kramas med (något som tilltalar mig iaf, men kanske inte alla). Inga kompromisser om vilka vi är, allt hushållsarbete har delats rakt av sen dag 1 och är en total ickefråga. Jag kan tillägga att jag importerat honom från Tyskland, kanske finns det fler såna guldklimpar där?

Ibland har jag bara lust att ge alla svenska kvinnor en kollektiv jättespark i arselet. Det är ett ständigt beklagande, ältande och navelskådande in absurdum. Offermentaliteten tycks vara så inpräglad i varje kvinnas medvetande efter årtionden av feministisk propaganda att den svenska kvinnan verkar ha totalhavererat. Vi skulle behöva tillsätta en statlig haverikommission som utredde saken.

Svenska kvinnor är de som lever i världens jämställdaste samhälle, ändå är deras liv uppenbarligen total misär. I internationella sammanhang kommer Sverige förvånansvärt långt ner när man jämför befolkningars upplevda lycka. Svenska kvinnor mår såklart sämst.

Vad beror detta på? Kan det vara så att feminismen har skapat är ett monster? Tanken var från början god, men när den politiska ideologin krockade med den hårda realiteten – det vill säga den riktiga verkligheten – så gick det åt helvete.

Frågar ni mig så har feminismen skapat en överdriven och orealistisk kravbild på livet hos allt för många kvinnor. Som kvinna ska du minsann kunna stå på dina egna ben, aldrig vara beroende av en man. Du ska göra karriär, skaffa barn, bli lyckligt gifta, ha massvis med vänner, och utan problem konkurrera med männen på deras planhalva. Å när livet inte levererar enligt förväntningarna, ja då går den svenska kvinnan fullständigt sönder.

När ska ni landa på jorden igen?

@Joakim Johansson:

"Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig vid busshållplatsen klockan 0.42 med de tomma frostiga gatorna omkring oss. Först skakade jag på huvudet, men sa sen: Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar. Då vägrade han i sin tur och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg."

Jadu Joakim, vi kvinnor har det sannerligen för jävla bra.

Surt sa räven om rönnbären?

Elfen
Hur stor andel av det manliga släktet skulle kunna häva ur sig något så dumt och korkat.
Utgår man från de personlighetsstörda och gör detta till det normala så kan man dra vilka slutsatser som helst.

Joakim är något på spåret.

Det moderna samhället erbjuder så många upplevda val och frihetsgrader att slutresultatet blir sorg, ångest, otillräcklighet och paralysering.

Titta och lyssna på denna kloka föreläsare.

Lyckan är komplicerad fråga långt långt mer komplext än begreppet "Jämställdhet".

Jag är helt övertygad att den sk matematiskt mätta Jämställdheten som vi nu för tiden sysslar med endast leder till en enda sak:

Olycka och paralysering.

Jämställdhet feltolkad av postmodernister är en återvändsgränd.

Av den enkla anledningen: Sexuell selektion eller "att göra kön" är en av två primala drifter. Den andra är att överleva.

Förlåt:

Jag glömde den viktiga länken till föreläsningsvideon:

http://www.youtube.com/watch?v=VO6XEQIsCoM

Slarvigt

Nej,

det enda vi kvinnor kräver är att få leva i frihet, frihet att kunna välja hur vi vill leva, på de villkor som alla män tar för givna. Och inte att ständigt och jämt ifrågasättas och behöva stå upp för sin frihet och försvara den. Kan vi kvinnor ta friheten för givet? Slå oss till ro? Nej, det tror inte jag.

Ja,

ni har rätt, det är egentligen en självklarhet att alla kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor. Men är de så i praktiken?

Det är bara att kolla alla debatter och artiklar på Newsmill och alla andra media. Vad är det som ofta debatteras??? Jo, livsvillkor för kvinnor och om det är så att vi känner att vi är hotade då måste vi höja rösten, eller hur?

Men inte är väl lösningen att kvinnor återigen ska välja mellan familj och arbete? Den tiden är passerad sedan länge.
Det som förvånar mig är den enorma energi som kvinnor lägger ner på att vara missnöjda och förtvivlade i sina relationer. Jag förstår inte varför - ingen är tvingad att eva i ett traditionellt parförhållande.
För faktum är att kvinnor i de västerländska samhället kan få allt - arbete, barn, vänner, frihet, utbildning, kärlek. Man kan välja bort dåliga förhållanden och leva på andra sätt.
Att kvinnor trots allt väljer att leva med självupptagna män, beror förmodligen på att behovet av att vara älskad (eller tro sig vara älskad) är stort. Dessutom så finns ju ett stort socialt tryck på att man måste vara ett par.
Lösningen på problemet är inte att kvinnor sänker sina förväntningar på livet utan att våga leva annorlunda. Släpp de dåliga männen som suger kraft! Med barn, vänner, släkt och andra nätverk, samt en och annan älskare kan man leva ett mycket bättre liv utan bitterhet.

Joakim Johansson har rätt! Dagens svenska kvinna har en totalt orealistisk syn på livet, dess begränsningar och möjligheter.

Även i USA pågår diskussionen, här en hemsida för alla män att läsa och begrunda: http://www.nomarriage.com/

//Nisse

#48 Helena, 2009-08-21, 15:29

"Släpp de dåliga männen som suger kraft! Med barn, vänner, släkt och andra nätverk, samt en och annan älskare kan man leva ett mycket bättre liv utan bitterhet."

Här har vi åtminstånde en skillnad mellan män och kvinnor. Kvinnor utgår ifrån att de kan skaffa flera älskare bara de vill. Förmodligen för att det är så.