Anställningstrygghet som garant för ekonomisk återhämtning

Fredrich, när det gäller den här frågan så kan man anlägga ett antal infallsvinklar. Det blir nästan lite filosofiskt. Teoretiskt så finns det bara ett visst antal jobb i ett samhälle och dessa skall fyllas på med arbetskraft. Om efterfrågan är mindre än utbudet så existerar det arbetslöshet. Då skulle man ju kunna tänka sig att det är likgiltigt vem som har dessa jobb. Lite av detta ser vi i Sverige idag när arbetslösheten närmar sig 10%. Det spelar ingen roll om man avskedar/anställer unga eller gamla, jobben räcker helt enkelt inte till alla. Man gå gå hur många kurser som helst och lära sig skriva CV'n etc. Men för den enskilde medborgaren är detta helt livsavgörande och i förlängningen även för samhället i sin helhet. Om unga med bra utbildningar ej släpps in på arbetsmarknaden bara för att äldre sitter och håller på jobben så är det förödande för moralen. Vad är meningen med att utbilda sig och satsa på sin framtid när stelbenta regler gör att man inte får visa vad man går för? Sverige har tydligen den högsta arbetslösheten i Europa när det gäller unga och det är mycket allvarligt. Om inte dessa ges en chans att visa vad de går för så kommer det att läggas en kvävande filt över samhällsutvecklingen. Apati och uppgivenhet är det som kommer att prägla våra unga och detta är allvarligt. Hela samhällets dynamik och framåtskridande kommer att upphöra.
Nu har jag tydligen resonerat med mig själv och kommit fram till att det behövs rörlighet på arbetsmarknaden. Det måste göras lättare för unga att få och behålla sin anställning.

LAS STRYPER TILLVÄXTEN

Det är helt onödigt att gå utomlands för att jämföra med förhållanden utan LAS. De fanns i Sverige före 1970, d.v.s. under den tid då vårt näringsliv utvecklades väl. Då rådde inte godtycke. Det fanns kollektivavtal som reglerade hur uppsägningar skulle ske. Centrala förhandlingar då lokala parter inte kunnat komma överens var sällsynta. Bland de anställda fanns inget betydande missnöje med förhållandena.

LAS infördes för att ge fackets nomenklatura större makt, vilket de behövde, eftersom deras anseende bland medlemmarna börjat avta. Läs Ian Wachtmeisters beskrivning om ”Dubbla Budskap” på sidan 129 i boken ”Ankdammen”. Där beskriver han hur Metalls ombudsmän förklarar hur de bättre kan hjälpa honom att få igenom sina villkor, om han bara vore lite smart. Han borde bara öppna förhandlingen med riktigt ogina villkor, som de kunde tillkännage för medlemmarna. Efter förhandlingen kunde de sedan komma ut och inför dem ta åt sig äran av att ha pressat fram förbättringar, d.v.s de villkor som Ian ville nå. Då hade de kunnat gå med på mer än de gjort annars.

Medlemmarna skulle alltså vilseledas om arbetsgivarnas oginhet och fackets insatser.

Ombudsmännen var Stig Malm och Allan Larsson ! ! ! Jag har inte sett att de förnekat mötet med Ian.

Notera att i de mätningar av förtroende som utförs av SOM-institutet i Göteborg hamnar ”de fackliga organisationerna” mycket lågt. Det beror bl.a. på att de av många uppfattas som politiska med ett program som går stick i stäv med medlemmarnas verkliga intressen: Bättre välstånd. Organisationernas ledande skikt sätter sin egen prestige högre.

Sedan behöver jag inte gå längre än till mig själv, för finna skäl mot LAS. Jag har upplevt hur en anställd stulit, och sedan skyddats av facket. Ombudsmännen ville inte acceptera ”ord mot ord”. Ett företag kan inte ta på sig att ägna en avsevärd del av ledningens uppmärksamhet åt en polisutredning. En sådan vore dessutom ganska osannolik beroende på polisens bristande kapacitet och därav nödvändiga prioriteringar.

Jag har mött ett par mycket förnuftiga och hedervärda ombudsmän samt känner till flera andra genom kunder och leverantörer. Men jag har också gått ”som barn i huset”, d.v.s. långvarig leverantör, i företag där såväl ledning som anställda ansåg fackordföranden vara närmast ett skämt. Båda sidor tyckte det var bra att han var borta så mycket på utbildningar, kongresser och andra uppdrag. I pressen har vi regelbundet sett notiser om översitteri och stöddighet från fackliga representanter.

Som företagare väljer jag vem jag har att göra med som leverantör och kund. Jag kan inte välja vem som kommer att representera facket, om jag anställer. Risken är att det blir en av de stöddiga. Det avhåller många kompetenta företagare från att anställa överhuvudtaget och många småföretag från att expandera. Som alla förstått, är det bland de små företagen, som de mest lovande projekten för framtiden kan finnas. De som ger ”riktiga jobb” med fler arbetsplatser. Därmed stryps landets växtkraft.

Det är det allra största problemet med LAS. Den lagen gör oss alla fattigare.

Rosa bakgrund går illa ihop med skrivmaskinstext, och den här artikeln är således onödigt svårläst.... Bara så du vet.

Ajfasen, jag ska kika på varför det är rosa bakgrund.