Borgerlig politik räddar välfärden

I Lundaforskaren Andreas Berghs kloka skrift Den Kapitalistiska Välfärdsstaten beskrivs hur Sveriges starka industriella framväxt under sent 1800- och tidigt 1900-tal lade grunden till de rikedomar som kunde få vår nation att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder under efterkrigstiden. Han berättar om tydliga spelregler som möjliggjorde tryggt ägande, förädling, handel och finans. Detta förhindrade den naturresursernas förbannelse i form av korruption och konflikter som så ofta drabbar länder med inhemska rikedomar även idag. Men Bergh beskriver också åren som följde, och då syftar han på 1970-talet och framåt, hur Sveriges ekonomi minskade och hur detta faktiskt delvis kan skyllas politiskt felaktiga beslut. Den här debattartikeln handlar inte primärt om Sveriges ekonomiska politik, men väl om den välfärdsstat som byggts upp under en epok då man naivt antagit att den plånbok man hade att hushålla med var en självklar källa till obegränsade resurser.

Det småskaliga generationernas krig mellan "40-" och "80-talisterna" som ibland dyker upp till ytan förefaller mig sakna en viktig dimension. De senare beskylls ofta för att i ett konstant hedonistiskt rus på jakt efter ny lycka hysa totalt orealistiska förväntningar på vad livet har att erbjuda. Det bedrövliga i sammanhanget är att jag i mångt och mycket är enig i denna kritik. Ett liv utan självreflektion skapar ytliga människor utan inre struktur, och "psykberget" växer. Lata människor kan heller inte förvalta en välfärd som ställer höga krav. Detta har inte med skolgång att göra, för trots tolv år av nästan obligatorisk skolgång i grundskolan och gymnasiet framstår de yngre generationerna inte nödvändigtvis mer välbildade än om de enbart hade gått i sjuårig folkskola. Då dessa utsagor onekligen hyser ett korn av sanning är det egentligen inte dem jag ska attackera, utan snarare den av välfärdsstaten "curlade" tillvaron som gjorde föräldrar så naiva att de inte uppfostrade bättre. Ett konsekvenslöst leverne är ett meningslöst leverne, och mellanmänskliga civila strukturer vägleds man in i. Liksom i den ekonomiska historien handlar det även här om tydliga spelregler.

Det är dessa utmaningar det gemensamma välståndet står inför: Mindre pengar till välfärdsstaten och samtidigt färre mellanmänskliga strukturer att förvalta det arv som krävs för att upprätthålla välfärden.

För många i min generation handlar det nämligen inte om att blint skrika på mer välfärd och att staten ska agera skyddsängel i varje del av livet. Det handlar snarare om en molande rädsla för att inte ens de mest fundamentala delarna av välfärden kommer att finnas kvar till oss. De senaste årtiondena har välfärdsstaten expanderat utan en rimlig och solid ekonomisk kalkyl. Snarare än av förnuft har den styrts likt ett småbarn vill styra föräldrarna i en godisbutik - det man pekar på har man också rätt att få. Välfärdsstaten har levt över sina tillgångar och "80-talisterna" är de som får leva i bakfyllan av den festen. Reformerna som nu måste genomföras kommer att behöva bli större och tyngre än om man från början hade varit aningen mer realistisk i politiken.

Det som komplicerar denna bild är att välfärdsstaten är väldigt viktig. Det är samma otroliga naivitet som ligger bakom idén att ett friskt samhälle kan klara sig utan en skattefinansierad offentlighet som hos dem som tar välfärden för given. Utan sociala myndigheter att ta sig an barn som far illa, vård av psykiskt sjuka (och därmed ofta själva oförmögna att förvalta sitt liv), kortvarigt och förnuftigt utformat ekonomiskt skyddsnät, allmän skolgång och folkbildande public service radio, polis och civilförsvar, grundläggande äldrevård, universitetsutbildning för dem med läshuvud och så vidare, så får vi ett barbariskt samhälle. Många av de framsteg vår välutvecklade civilisation har uppnått blir då omintetgjorda och de giganter vars axlar vi balanserar på raseras. Men man måste prioritera och begränsa välfärdsstaten till det vi har i plånboken. Vi som jobbar offentligt hade faktiskt lika gärna kunnat få ut vår nettolön direkt, om inte annat så hade detta varit en viktig pedagogisk poäng för det vänsterblock som skriker efter mer utan att veta hur. Det som ger pengar i stadskassan är skatteintäkterna från privata verksamheter. Detta ger Moderata Samlingspartiet och den Borgerliga Alliansen ett incitament att ytterligare sträva efter att ge bra förutsättningar till att få igång verksamheter och föra en politik som låter småföretag växa så att vi på sikt också får medelstora företag i vårt land. Skulle de också våga sig på att rejält se över de svenska arbetsrättsliga lagar som härrör från ett naivt 70-tal och vilka med stark verkan håller unga och invandrare utanför dagens arbetsmarknad, skulle inte bara dessa människors liv och ekonomi komma igång, det skulle också innebära att den gemensamma välfärdens framtid såg en aning tryggare ut.

Samtidigt är det så att det enorma ekonomiska uppsving som Sverige såg i mitten av förra seklet inte kommer tillbaka, eller det är i alla fall inget som en förståndig kalkyl kan utgå ifrån. Den framtida välfärden kan inte byggas på teorier vilka ger bubblor som spricker. Det sorgliga i sammanhanget är att mellanmänskliga och civila institutioner tenderar att monteras ner när välfärdsstaten tar över deras ansvar. Därför måste en politik som skär i välfärdsstaten också innebära en uppbyggnad av ett "gemenskapande" civilt samhälle för att välfärd ska kunna byggas på andra nivåer. Att hävda att ansvaret är någon annans slår nämligen ihjäl medmänsklighet. Kärnan i ett samhälle med välfärd består inte av vänsterfloskler, utan av ansvarskänsla och solidaritet i vardagen. Då man lär sig att livet har konsekvenser kommer man snart också att förstå att sköta sitt liv och sträva efter att få djupare mening ut av den stund vi har.

Det Socialdemokratiska Arbetarpartiet går till vänster och in i en återvändsgränd. Förhoppningsvis leder detta antagligen till en valförlust då tillräckligt många inser att de som skriker högst på rättigheter idag inte är de som presterar en hållbar politik för att upprätthålla välfärden. Alla vi som inser att vi kommer att behöva välfärden skräms av deras enfald. Det blir intressant när mittensossarna erkänner att de inte kan rösta på sitt parti längre, eftersom de gärna vill se en fortsatt välfärd. Denna förståelse är bra för Sverige, men faktiskt också för Socialdemokraterna som uppenbarligen behöver en längre paus om de ska lyckas omformulera sin politik och sina ställningstaganden till något användbart när man senare eventuellt förvaltar en stat.

Tack och lov tillhör jag inte den generation som lät sig lockas med i masshysteri av en förenklad teori som skulle lösa all världens problem, och sedan likt stressade dagsländor snabbt lät sig omskolas i nästa. Det är en sak att en intellektuell uppväxt medför dylika utsvävningar, men en vuxengeneration som tillåter att en nations politik och offentlighet färgas på det viset är på det hela taget präglad av dumhet. Det finns inte en enkel lösning, önsketänkandets tid är förbi. Min generation kommer att behöva betala priset för de senaste årtiondenas naivitet, och detta handlar lika mycket om mellanmänskliga strukturer som om ekonomi. Denna politik innebär dock varken ett önskemål om tillbakagång till en svunnen tid eller ett försvar av fördomsfulla ideal, utan en förståelse för att en samhällssyn bortom den enda teorin kräver vishet och förståndsmässig heder. Den hyser också ett hopp om att det gemensamma borde kunna ta till sig några av de erfarenheter tidigare generationer har gett oss. Om den Borgerliga Alliansen lyckas förvalta den nyktra liberalkonservativa politik som länge saknats i vårt land, kan de yngre generationerna erhålla realistiskt hopp inför framtiden och börja bygga sina liv i något som är verklighetsförankrat. Detta är den bästa medicinen mot den desillusionerade världsbild Sverigedemokraterna och dess gelikar predikar.

Jonatan Forsberg-Gillving (6 artiklar)
http://www.jonatanforsberg.net/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9764

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Humor!

I väntan på att du och din generation ska börja betala av läser du en gratis läkarutbildning som ger dig tillträde till det enda yrket i sverige som skyddas av ett skråväsende?

Permalänk | Anmäl #1 default persson, 2009-08-16, 11:13

Så blind för allt som skett sedan 1991. 2006 gick Sverige som tåget jämfört med andra länder och vi hade en full kassakista som hade tagit oss igenom den här lågkonjunkturen smärtfritt. Allt tack vare Socialdemokratisk politik. Det är till det läget vi ska igen men istället för skattesänkningar åt dig och dina läkarpolare ska vi bygga framtidens välfärd!

Permalänk | Anmäl #2 Mattias X, 2009-08-16, 11:26

Jag håller med artikelförfattaren i mycket. Ett samhälle där folk gör det bästa av sina liv bygger på lagar och ekonomiska strukturer som ger sunda incitament: Gör du bra saker så går det bra för dig, men gör du dåliga saker så går det dåligt för dig.

Fokus på individens eget ansvar utesluter inte solidaritet med dom svagaste. Givetvis ska ett civiliserat samhälle ta hand om dom som har mindre bra förutsättningar och ge en andra chans åt den som råkar ta ett eller annat felsteg.

Men vänsterblockets politik utgår alltför ensidigt från dom svagastes perspektiv. Därför får vi också en massa politiska åtgärder som straffar dom som sköter sig och gör en björntjänst åt dom som man vill skydda. Några exempel:

- Flumskola (stressa inte barnen)
- Daltande med brottslingar (dom behöver extra mycket kärlek)
- Kvotering till bolagsstyrelser (kvinnor är svaga och får dom inte poster på egen hand är det vår plikt att hjälpa dom)
- Minimilöner och arbetsrätt som är så väl tilltagna att dom minst produktiva får leva på bidrag hela livet (vi ska inte ha några skitjobb som i USA)
- Bostadsregleringar som gör att bara dom med kontakter kan få en hyresrätt i Stockholms innerstad (det är en mänsklig rättighet att få bostad på Östermalm om man känner för det)

Listan kan göras hur lång som helst. I samtliga fall kräver åtgärderna att dom skötsamma ska ta notan för dom svaga, för annars är man osolidarisk (vänstermänniskorna är goda däremot, för dom är generösa - med andras pengar). Samtidigt leder åtgärderna till att folk inte har någon riktig anledning att göra vad som vore i både deras eget och samhällets intresse. Varför söka jobb när det är så mycket lättare att få bidrag? Varför starta företag på osäkra villkor när man ändå utmålas som en Krösus Sork som suger ut arbetarklassen? Varför lyssna på läraren när det ändå är busiga Benke som får brudarna och bra betyg knappt syns i framtida lönekuvert? Varför spara så man kan bo i innerstaden när det går snabbare att bygga kontakter inom Rörelsen?

Slutresultatet blir att många slutar göra det dom egentligen vet att dom skulle må bra av, men som kräver lite extra ansträngning. På köpet tillhandahålls vi med politiska floskler som inte går att backa upp med fakta.

Det som krävs för att sätta upp sundare incitamentsstrukturer är en uppgörelse med den verklighetsbeskrivning som vi matats med sedan 70-talet. Den borgerliga alliansen vågar inte utan ursäktar sig ideligen med att SÅ mycket ändrar vi ju faktiskt inte på vänsterblockets politik. Men i takt med att yngre människor, som inte ockuperade kårhus och sjöng kampsånger om Mao, tar plats i samhällsdebatten så kanske vi så småningom kan vända utvecklingen. Det är i så fall på tiden.

Jag tror inte att vi är några viljelösa offer för strukturer utanför vår kontroll. Jag tror att vi alla både kan och innerst inne vill göra det bästa av våra liv utifrån våra egna förutsättningar. Men vi måste i så fall börja betrakta oss som unika individer med en fri vilja och inte som byggklossar som manövreras runt av den goda staten för att passa in i det stora maskineriet. Allt fler unga börjar tänka i dessa banor, och det inger trots allt en smula hopp.

Permalänk | Anmäl #3 Gustav S, 2009-08-16, 15:15

Bara detta påstående beskriver väl hur artikelförfattaren inte har någon medvetenhet om dagens politiska förhållanden, varken i Sverige, eller övriga Europa, och världen:

"De senaste årtiondena har välfärdsstaten expanderat utan en rimlig och solid ekonomisk kalkyl".

Är det någonting som har hänt de senaste årtionden, är det att statens roll har blivit mindre och att välfärden har urholkats.

Artikelförfattaren nämner vård t ex av psyksjuka, som om det fanns stora investeringar på det området idag. Det är avsaknaden av sådan vård idag, som har medfört att antalet uteliggare stadigt har ökat i Stockholm under de senaste decennierna.

Forsberg-Gillving, jag hoppas innerligt att du kan ta hand om dina patienter bättre än på det sättet du resonerar i detta substanslösa utspel.

Permalänk | Anmäl #4 Terry K, 2010-04-09, 12:13

Terry K, i all korthet: Det är från näringslivet, den icke-offentligt finansierade sektorn, som realintäkterna till välfärdsstaten kommer. Under några gyllene år hade Sverige världens fjärde BNP och då byggde vi upp välfärdsstat, försvar, osv. utan realistiska kalkyler. Nu har luftslottet sprängts och om vi ska ha pengar till nödvändig offentligt finansierad välfärd krävs det just realintäkter. Dagens vänster verkar helt bortse från detta elementära faktum, och det är skrämmande.

Önskar du ett bättre inlägg i debatten tycker jag att du ska läsa Andreas Berghs DKV (han är välfärdskramare, liksom jag): http://www.jonatanforsberg.net/2009/01/den-kapitalistiska-vlfrdsstaten.html

Slutligen, stora delar av den psykiatrireform som genomförts i Skandinavien (och tydligast i Sverige) är jag oenig i. Den har bl.a genomförts på naiva grunder som snarare grundats på "tycka synd om" än beprövad medicinsk erfarenhet om varför vissa patienter behöver sitta på institution. Jag tror att besparingstvång och ett ok av enfaldig psykodynamik spelar viktiga roller häri.

Permalänk | Anmäl #5 Jonatan Forsberg-Gillving, 2010-08-10, 07:30