SSF

Elias Eriksson om SSF

Nedslående inlägg från SSF:s ledning

Publicerad: 2009-08-15 19:08, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Den 13/8 publicerade Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist och Lars Rask på Newsmill ett angrepp på en artikel som jag skrivit för DN Debatt den 31/7. Fräjdin-Hellqvist och Rask är ordförande respektive VD för den med löntagarfondsmedel bildade Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF), och skälet till deras upprördhet var att jag i mitt inlägg hade riktat viss kritik mot SSF:s arbetssätt. Rasks och Fräjdin-Hellqvists påstående att min artikel innehåller ”en rad sakfel” och att den ”ger en fullständigt vilseledande bild av SSF:s verksamhet” är dock alldeles osant. Eftersom frågan om SSF:s verksamhet är viktig för svensk forskning, och otillräckligt debatterad, finns det skäl att bemöta dem med viss utförlighet.

47 millningar
25 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Forskare vid Göteborgs universitet.

Den artikel i DN som Rask och Fräjdin-Hellqvist angriper handlade i första hand inte om SSF, utan om det faktum att regeringen planerar att fördela 5 forskningsmiljarder på boliner så lösa att ett beslut i enlighet med föreliggande plan skulle vålla svensk forskning stor skada. Problemet med regeringens välmenande men olyckliga förslag är att man, för att välja ut de mest förtjänta projekten, har använt en metod som saknar förutsättningar att identifiera vilken forskning som faktiskt är den mest konkurrenskraftiga. Kopplingen till SSF består i att den metod man använt är en som tidigare introducerats i Sverige av denna stiftelse.

I min DN-artikel redovisade jag de konkreta problem som vidlåder det sätt på vilket frågan om regeringens 5 miljarder har handlagts. Ett av dessa är att regeringen valt att på förhand peka ut vissa områden som särskilt angelägna, trots att man saknat saklig grund för detta ställningstagande. Ett annat är att man i fördelningsprocessen låtit konsortier av forskare, snarare än enskilda aktörer, tävla mot varandra. Ett tredje är att man (i viss utsträckning) låtit projekt inom helt olika områden konkurrera, och s k sakkunniga bedöma projekt som de saknar kompetens att bedöma. Och ett fjärde är att man bett de sakkunniga att inte enbart, eller ens i första hand, bedöma de sökandes faktiska meriter, utan ett antal vaga parametrar, vars faktiska samband med vetenskaplig framgång är tveksamma, och som dessutom är synnerligen svårbedömda, som t ex graden av framtida samverkan mellan de olika forskargrupper som ingår i det aktuella konsortiet. Hela hanteringen baseras på den obevisade tesen att forskning med fördel bedrivs som grupparbete, och att svensk forskning skulle bli mer framgångsrik om olika forskargrupper samverkade mer med varandra än vad de själva finner det vetenskapligt motiverat att göra.

Dessa problem innebär att de bedömningar som ligger till grund för förslaget hur Lars Leijonborgs 5 miljarder skall fördelas tyvärr måste karakteriseras som amatörmässiga och godtyckliga. Och härtill kommer att det, när bedömningarna avser aspekter som ingen kan göra anspråk på att säkert kunna bedöma, är svårt (eller omöjligt) att eftergranska om dessa varit rimliga, eller om ovidkommande aspekter tillåtits påverka prioriteringarna.

Jag nämnde i min artikel att den olyckliga metod regeringen valt för att fördela dessa strategiska fakultetsmedel inte var någon nypåkommen innovation, utan kan ses som kulmen på en långvarig utveckling inom svensk forskningspolitik. Att SSF omnämndes beror på att det var genom tillkomsten av denna stiftelse, för 15 år sedan, som dessa nya principer för medelsfördelning kom att få genomslag. Från det att stiftelsen startade, och fram till idag, har således dess beredningar, i stort sett utan undantag, kännetecknats av ett eller flera av ovan uppräknade tillkortakommanden. Trots goda intentioner har SSF härmed spenderat sina tillgångar på ett ovarsamt sätt, och utövat ett demoraliserande inflytande på svenskt forskarsamhälle.

Rask och Fräjdin-Hellqvist påstår att min artikel innehåller ”en rad sakfel” och att den ”ger en fullständigt vilseledande bild av SSF:s verksamhet”. Det är en orättvis kritik. Min artikel innehåller inget enda sakfel, och den bild jag ger av SSF:s verksamhet är visserligen kortfattad, men i sak rättvisande.

De påståenden jag gör om stiftelsen i min artikel är till antalet två. För det första anför jag att SSF, efter sitt bildande, i hög grad kom att tillämpa principen ”att låta konstellationer av forskare tävla med andra konstellationer om mycket stora anslag”. Och för det andra hävdar jag att den beredningsprocess som föregick SSF:s beslut år 2006 avseende anslag till uppbyggnad av strategiska forskningscentra ”bjuder en provkarta på hur det inte bör gå till: totalt ojämförbara projekt (t ex matematik mot cancerforskning mot forskning om pappersytor) tävlade mot varandra, sakkunniga ombads bedöma projekt de helt saknade förutsättningar att bedöma, flumkriterier vägde tyngre än vetenskapliga meriter, och processen var uselt dokumenterad”.

Att SSF under många år i hög grad kom att tillämpa principen ”att låta konstellationer av forskare tävla med andra konstellationer om mycket stora anslag” kan Rask och Fräjdin-Hellqvist omöjligen förneka. Redan i sina första utlysningar tillämpade man denna princip, och man har senare, som Rask och Fräjdin-Hellqvist själva nämner, avsatt inte mindre än 1,3 miljarder kr till denna typ av nätverksanslag. Och man beskriver själv, på sin hemsida, den nedan diskuterade satsningen på strategiska forskningscentra som en ”unikt stor satsning”.

Alla som själva sysslat med att värdera forskning vet att det är fullt möjligt att jämföra meriterna hos enskilda forskare med varandra, men långt svårare, på gränsen till omöjligt, att rättvist jämföra större grupperingar. Och även om man faktiskt hade kunnat identifiera vilken av ett antal olika laguppställningar som är den starkaste innebär detta tillvägagångssätt, såvida inte alla forskare inom en grupp råkar vara bättre än alla forskare inom de konkurrerande lagen, att enskilda forskare kommer i åtnjutande av forskningsstöd som de inte hade kunnat erövra på egna meriter, medan mer förtjänta forskare blir utan. Ett sådant system hade varit försvarligt om dessa konsortier faktiskt fungerat som en enhet, där varje kugge bidrar till att lösa en konkret uppgift, men forskning bedrivs sällan på detta sätt, vilket Lars Rask förstås är lika medveten om som jag.

Även om Rask och Fräjdin-Hellqvist inte delar min skeptiska syn på nätverksanslag kan de alltså omöjligt förneka att en stor del av den tveksamma äran för att detta system kommit att utgöra en viktig del i svensk forskningsfinansiering tillkommer SSF. Rasks och Fräjdin-Hellqvists påstående att min artikel innehöll ”en rad sakfel” och ”gav en fullständigt vilseledande bild av SSF:s verksamhet” kan således inte avse mitt enkla konstaterande att stiftelsen i hög grad kom att tillämpa principen att låta konstellationer av forskare tävla med andra konstellationer om mycket stora anslag. I stället måste deras kritik avse de konkreta synpunkter jag gav på den beredning som föregick 2006 års beslut avseende anslag till strategiska forskningscentra. Eftersom Newsmill medger att debattinläggen är utförliga skall jag utnyttja tillfället till att belägga min kritik mot denna handläggning, i hopp om att Rask och Fräjdin-Hellqvist i ett uppföljande svar bemöter den.

I DN-artikeln hävdade jag, för det första, att SSF:s satsning på strategiska centra innebar att man försökte jämföra projekt som inte låter sig jämföras. Så var det. Stiftelsens utlysning den 7 april 2004 resulterade i att man fick in ca 230 ansökningar avseende forskarkonstellationer inom vitt skilda områden. (Man vill ogärna tänka på hur många mannatimmar som framstående svenska forskare ägnade åt att sammanställa dessa dokument i stället för att forska.)

Medan det för en initierad sakkunnig är fullt möjligt att rättvist jämföra t ex två immunologiska forskare med varandra, är det långt svårare att jämföra en forskare inom immunologi med en inom psykiatri, och omöjligt att avgöra om en världsledande immunolog är bättre eller sämre än en världsledande astrofysiker. Det blir som att försöka avgöra vad som är bäst: kokt piggvar med pepparrot, fransk 60-talsfilm eller Jämtlands fjällvärld. Eller som att rangordna T S Eliot, Ronaldino och Winston Churchill. (Eller kanske snarare som att bedöma om konstellationen Eliot, Rimbaud och Rilke är bättre eller sämre än konstellationen Ronaldino, Pelé och Kurre Hamrin.)

Den 10 personer starka kommitté som, bland dessa 230 ansökningar, sållade fram en toppgrupp om 100, hade för detta sitt arbete att jämföra projekt som avsåg t ex kommunikation genom optiska fibrer, smarta textilier, cancer, datorer, stamceller, atomfysik, matematisk modellering, insulinproducerande celler i bukspottskörteln, aerodynamik, astrofysik, design, fetma, pappers ytor och optik. Lars Rask vet lika bra som jag att det inte finns någon gruppering på jorden som besitter tillräcklig kompetens för att på ett rättvisande sätt avgöra vilka av dessa 230 ansökningar som förtjänade att gå vidare till en andra omgång. Men likväl gav SSF denna 10-mannagrupp i uppgift att ta ett sådant beslut.

Nästa sållning innebar att tre små kommittéer hade att väga de 100 som hade gått vidare mot varandra, för att härigenom välja ut ca 50 av dessa för vidare granskning. Igen kom härvid projekt från helt olika forskningsfält att ställas mot varandra. Mer om denna process nedan.

För att sedan avgöra vilka av dessa 50 projekt som skulle tilldelas anslag anlitades internationella bedömare. Exakt hur denna sista beredning gick till vet jag inte, men frågan är av begränsat intresse för de 180 konstellationer som redan dessförinnan hade sållats bort. Men också i detta skede måste det ha handlat om att jämföra inkommensurabla storheter.

I min DN-artikel hävdade jag, för det andra, att sakkunniga gavs i uppdrag att bedöma sådant som de inte hade förutsättningar att sakligt bedöma. Så var det. Syftet med hela denna hantering var att allokera pengar till s k strategiska projekt, dvs projekt med goda förutsättningar att leda till vetenskapliga och/eller kommersiella framgångar. Huruvida ett projekt skall bli framgångsrikt beror dock främst på vilka förutsättningarna är för att de involverade forskarna skall göra stora och viktiga upptäckter, vilket i sin tur beror på hur originell och relevant deras forskning är. Och hur relevant och originellt ett visst projekt är kan man bara bedöma om man själv är, eller har varit, aktiv i fältet i fråga. Hur världsledande och excellent en immunolog än är kan han eller hon inte bedöma chanserna för att en astrofysiker skall göra stora upptäckter, och vice versa. Det går helt enkelt inte.

Många av ansökningarna avsåg medicinsk forskning. I den gruppering som gjorde den första sållningen ingick totalt en forskare med medicinsk inriktning, en molekylär cellbiolog. Medan också dennes möjlighet att rättvist jämföra de olika medicinska ansökningar, inom vitt skilda medicinska områden, som inkommit, får ses som ytterst liten, var övriga ledamöters förutsättningar att göra denna typ av bedömning i princip obefintliga. Mitt påstående att de sakkunniga ombads bedöma sådant de saknade saklig möjlighet att bedöma är härmed väl underbyggt.

Bedömningar av den typ SSF här iscensatte kan bara resultera i amatörmässiga gissningar. Eller så styrs utfallet av att en viss ansökan haft turen att ha en inom det aktuella området sakkunnig företrädare i bedömningsgruppen, som är vältalig, viljestark och välvilligt inställd de sökande, och som lyckas övertyga de övriga medlemmarna om att det aktuella projektet är värt att satsa på.

Av de tre grupperingar som ansvarade för nästa steg i sållningsprocessen var det bara en som hade att bedöma projektens vetenskapliga standard, den s k forskningspanelen. Också denna omfattade 10 sakkunniga, av vilka flera varit involverade också i den första sållningen. Alla dessa är säkert eminenta forskare inom sina respektive fält, men 7-8 av dem torde, i likhet med kollegerna i den första bedömningsgruppen, vara i total avsaknad av den kompetens som krävs för att på ett sakkunnigt sätt väga olika medicinska projekt mot varandra. Detta innebär åter att bedömningen av de många medicinska projekten antingen gjorts av personer som i detta sammanhang är att betrakta som dilettanter, eller att de enstaka ledamöter i kommittén som faktiskt har viss inblick i medicinsk vetenskap haft ett mycket stort inflytande på processen. Ingetdera av dessa scenarier är tilltalande.

Panel nummer två kallades näringslivspanelen, och hade att bedöma projektets strategiska relevans för näringslivet och samhälle. I denna panel ingick tre näringslivsdirektörer, en utredningschef på Metall, en professor vid industrifonden, en professor vid AstraZeneca och en överläkare.

För t ex ett medicinskt projekt gäller att dess möjlighet att få betydelse för näringsliv och samhälle förstås är helt avhängigt dess vetenskapliga slagkraft. Av ledamöterna av denna gruppering var det dock högst två som kan sägas ha någon alls kompetens att bedöma medicinska projekt, och också för dessa gäller att deras kompetens att bedöma ansökningar inom andra medicinska specialiteter än den egna var mycket begränsad. Och för övriga ledamöter av gruppen torde möjligheten att bedöma de medicinska ansökningarna, vad avser de angivna parametrarna, vara mycket nära noll. Grupperingens uppgift var härmed helt omöjlig. Endast den som vet mycket lite om vetenskaplig verksamhet, och/eller hyser en stark tilltro till planekonomiska principer, kan på allvar tro att vetenskapliga och kommersiella framsteg på detta sätt kan förutses genom kommittéarbete.

Panel nummer tre kallades högskolepanelen och hade ffa att bedöma projektets betydelse för den högskola vid vilken forskarna var verksamma. Kommittén hade fem ledamöter; en av dessa var rektor för en svensk högskola och en annan professor vid Lunds universitet, men för övrigt förekom där inga ledamöter som kan betraktas som representanter för svenska universitet och högskolor. För att likväl kunna yttra sig om universitetens interna prioriteringar gjorde man dock en turné, vid vilka företrädarna för dessa intervjuades. Till dessa kontakter finns det skäl att återkomma nedan.

I DN-artikeln hävdade jag, för det tredje, att flumkriterier vägde tyngre än vetenskaplig meritering. Så var det. De kriterier de sakkunniga hade att ta ställning till vid den första sållningen var således inte i första hand den vetenskapliga kvaliteten, som borde ha varit det avgörande, utan huruvida ansökan ”motsvarande SSF:s vision av hur ett strategiskt forskningscentrum skall se ut”, ffa med avseende på parametrarna ”sammanhållenhet”, ”inom stiftelsens område”, ”tillfredsställande storlek” och ”starkt ledarskap”.

Hur dessa bedömare, av vilka många inte var universitetsforskare utan näringslivsföreträdare, skulle kunna avgöra vilka av dessa akademiska konsortier som faktiskt karakteriserades av god sammanhållenhet, och vilka som var papperskonstruktioner, är dock svårt att förstå, liksom hur man ansåg sig kunna bedöma ”ledarskapet”. Eftersom det är högst osannolikt att de sakkunniga, utifrån handlingarna i målet, hade några faktiska förutsättningar att bedöma dessa aspekter, och eftersom det aldrig är visat att en uttalad sammanhållning mellan olika forskargrupper i sig är en framgångsfaktor, eller att ett nätverk av framgångsrika akademiska grupper är i behov av en stark ledare, vidhåller jag att det är rättvisande att karakterisera dessa bedömningsgrunder som ”flumkriterier”.

De parametrar som bedömdes i nästa omgång var inte stort bättre. Vid denna andra sållning trädde som sagt tre paneler i härnad, vilkas respektive bedömning tycks ha vägt lika tungt. Det faktum att endast en av dessa tre hade att bedöma den vetenskapliga kompetensen innebär således att urvalet till 2/3 baserades på icke-vetenskapliga kriterier. Men inte ens den s k forskningspanelen hade att i första hand bedöma de ingående forskarnas faktiska prestationer och konkreta idéer. De kriterier man bedömde var således väsentligen mer luddiga än så: 1) mervärde jämfört med stöd till individuella projekt, 2) ”vision” och mål för centret, 3) strategisk relevans för centret och 4) erfarenhet och ledarkompetens hos den föreslagna ledaren. För vad som beskrivits som den enskilt största satsningen på forskning i Sverige någonsin spelade konkreta vetenskapliga meriter alltså en helt underordnad roll för utfallet: inte ens för den tredjedel av värderingen som skulle baseras på forskning tillmättes faktiska vetenskapliga meriter, i form av gjorda upptäckter, bärande hypoteser och publicerade artiklar, någon större betydelse.

Vad näringslivspanelen hade att bedöma var 1) mervärdet av centret jämfört med traditionellt stöd till individuella projekt, 2) strategisk relevans av centret för näringslivet och samhälle, 3) omsättning av resultaten till användning i näringsliv och samhälle och 4) ledarkompetens hos föreslagen centrumledare. Och vad högskolepanelen, slutligen, hade till uppgift att bedöma var 1) mervärdet av centret jämfört med traditionellt stöd till individuella projekt, 2) förslagets relevans för de berörda högskolornas prioritering, för det aktuella området och för forskningsområdet i Sverige, 3) centrumets insatser inom utbildning och kompetensförsörjning och 4) centrumets ledning/ledarskap.

Vad svenska forskare under de senaste 10 åren tvingats lära sig, inte minst genom SSF:s agerande i detta och andra ärenden, är att ansökans utformning är nog så viktig som dess innehåll. För att vara framgångsrik skall man helst använda de många honnörsord som för 20 år sedan nästan aldrig förekom i några ansökningar, men som man numera ständigt stöter på: translationell, gränsöverskridande, "centre of excellens", framkant, synergieffekter, ”added value”, ”cutting-edge”, kritisk massa, strategisk…. Och allra helst skall man anlita internationella spökskrivare för författandet. Och vad varje ung forskare dessutom tidigt måste inse är nödvändigheten av att försöka föra anslagsgivaren bakom ljuset. Den som vill ha pengar till sin forskning måste således låtsas som han eller hon har starkt behov av att samarbeta med andra grupper, och påstå att sådant samarbete snart kommer att inledas, även om detta är alldeles osant.

I min DN-artikel hävdade jag, för det fjärde, att processen var uselt dokumenterad. Det var den. Så vitt jag vet fick t ex de 130 konsortier som (efter att deras sammanlagt över 1000 medverkande forskare hade förslösat många timmar på att författa dessa ansökningar) avfärdades redan vid första sållningen, för att de inte i tillräcklig grad levde upp till stiftelsens ”vision”, aldrig några individuella motiveringar till detta dystra beslut. Och notabelt är också att högskolornas inflytande på processen enligt vad SSF påstår varit stor, men att dessa kontakter, inklusive de möten som arrangerades av högskolepanelen, inte är dokumenterade. Det finns således ingen möjlighet för en utomstående att skaffa sig insyn i vad högskoleföreträdarna anfört vid sina kontakter med SSF, och i vad mån stiftelsen valt att beakta dessa synpunkter. En jämförelse mellan vad företrädare för SSF sagt mig om vilka möjligheter universiteten haft att påverka processen, och vad företrädare för ett av de största universiteten hävdar, ger dessvärre en mycket motsägelsefull bild av vad som härvidlag förekommit. Men att denna i dunkel höljda del av processen påverkat utfallet framgår om man jämför den sammanvägda bedömningen av de andra två panelerna med det slutliga beslutet.

SSF:s tillskapande av strategiska forskningscentra beskrevs av stiftelsen som en av de största enskilda forskningssatsningar som någonsin gjorts i Sverige (eller rentav den enskilt största), och har, utöver att den kostat SSF 600 miljoner kronor, också medfört omfattande s k motsatsningar av de lärosäten vid vilka projekten har sin hemvist. Det vore värdefullt att veta om Rask och Fräjdin-Hellqvist verkligen tycker att den kritik jag riktat mot beredningsprocessen, när jag nu har givits tillfälle att precisera den, är i alla avseenden obefogad. Anser t ex Lars Rask, som själv är en mycket erfaren och framgångsrik forskare, i) att det verkligen går att rättvist jämföra projekt inom helt olika områden, som t ex cancerforskning vs forskning om pappers ytor, ii) att de sakkunniga hade rimliga förutsättningar att sakligt bedöma de frågeställningar de blev ombedda att bedöma, iii) att det är försvarligt att bevisad vetenskaplig slagkraft tillmäts så pass liten relativ betydelse när man fördelar forskningsanslag, och iv) att dokumentationen av processen erbjuder tillräckliga möjligheter för utomstående att förvissa sig om att mannamån och vänskapskorruption inte har tillåtits påverkat utfallet?

Större delen av Rasks och Fräjdin-Hellqvists inlägg på Newsmill ägnas dock inte min kortfattade kritik av vissa enskilda inslag i SSF:s verksamhet, utan består i stället av en beskrivning av stiftelsens verksamhet, som i sak säkert är korrekt, men som saknar relevans för debatten om regeringens planerade satsningar. Deras oreserverade prisande av egna verksamheten är dock lite oroande, såtillvida att det röjer en oreflekterad syn på den viktiga frågeställningen hur det kan avgöras om SSF i sin verksamhet har varit framgångsrik eller ej.

I stället för att diskutera de principiella problem jag hade adresserat i min DN-artikel, dvs om det alls är möjligt att jämföra konstellationer av forskare med varandra, och projekt inom olika områden, på det sätt som SSF haft för vana, väljer man att i allmänna termer lovorda den egna verksamheten. Man konstaterar t ex att SSF:s utvärderingsprocess är ”ytterst noggrann”, och ”ligger definitivt i framkant i Sverige idag”. Hade detta goda betyg framförts av någon annan hade det kanske varit av intresse, men att SSF:s egna företrädare ser skäl att i allmänna termer understryka att egna verksamheten är fina fisken kan vi lämna därhän. Däremot skall jag kommentera Rasks och Fräjdin-Hellqvists mer konkreta argument.

För det första hävdar man att det är ”fullständigt fel” att påstå att SSF inte tillämpar ”peer review” (vilket jag i min DN-artikel dock aldrig hade påstått). För att fungera kräver ”peer review” dock att de sakkunniga är ”peers” i den meningen att de besitter sakkunskap inom samma fält som de sökande. Det är härmed tveksamt om t ex de bedömningar som, inom ramen för SSF:s verksamhet, görs av företrädare för näringslivet, är att betrakta som ”peer review” i traditionell mening, men likväl spelar de stor roll för utfallet.

Rask och Fräjdin-Hellqvist anför i detta sammanhang också att samtliga ansökningar granskas av ”kompetenta” beredningsgrupper, dock utan att styrka sitt påstående. Att ledamöterna av SSF:s grupperingar besitter stor kompetens inom sina respektive expertområden har aldrig ifrågasatts, men härav följer inte att de är kompetenta att bedöma forskning inom områden för vilka gäller att de knappast ens skulle klara godkänd kurs på gymnasienivå. Det kan härmed ifrågasättas inte bara om näringslivsföreträdarna, utan också om forskarna, i dessa grupperingar, verkligen är att betrakta som ”peers”. Att man inom SSF:s ledning (säkert med rätta) är imponerad av de egna experternas förnämliga egenskaper är förstås glädjande – någon beskrivs som ”mycket känd”, en annan som ”mycket välrenommerad” etc – men den relevanta frågan är inte om experterna är skickliga nog inom sitt område, utan om de verkligen har kompetens att bedöma det som SSF ber dem att bedöma.

För det andra påpekar Rask och Fräjdin-Hellqvist att man för varje ansökan inhämtar yttrande från 2-3 ”framstående” utländska experter. Detta är dock en hantering av tveksamt värde, så länge dessa framstående experter inte har att granska alla ansökningar som tävlar mot varandra. Flertalet av de ansökningar som SSF skickar för denna typ av bedömning är gissningsvis av hög standard, vilket innebär att dessa expertutlåtanden sannolikt över lag är ganska positiva, i synnerhet som man som tillfrågad internationell expert har få incitament att skriva ned en grupp kolleger inom egna forskningsområdet. Men huruvida den ene internationella experten ter sig ännu något mer entusiastisk i sin beskrivning av projektet A än den andre gör inför projektet B utgör ett ytterst klent underlag för att prioritera det ena projektet framför det andra, givet att graden av entusiasm i hög grad speglar den sakkunniges personlighet, engagemang för uppgiften och personliga preferenser, snarare än projektens styrka. Denna typ av utlåtanden är härmed ej att betrakta som peer review i traditionell mening, och det är tveksamt om de är till mer nytta än skada.

För det tredje anför Rask och Fräjdin-Hellqvist, till stöd för stiftelsens modus operandi, att många av de projekt man stött har varit framgångsrika. Så är det förstås. Fördelar man 9 miljarder kr kan man inte undgå att stödja många projekt av mycket stort värde. Att SSF:s arbetssätt är oacceptabelt betyder därför självklart inte att den forskning man stöttat är dålig.

Hade SSF haft någon seriös ambition att utvärdera den egna verksamheten skulle man dock inte nöja sig med att undersöka om de projekt man stött varit framgångsrika, vilket de säkert, i de allra flesta fall, har varit, utan i stället fundera över de utdelade anslagens relativa verkansgrad. Den relevanta frågan är således inte om de av SSF stödda projekten har varit framgångsrika, utan om det är sannolikt eller osannolikt att de mycket stora anslag man delat ut hade gjort större nytta om de fördelats på annat sätt, t ex genom att väsentligen fler enskilda forskare, efter att ha jämförts med andra forskare inom samma område, erhållit något mindre grandiosa bidrag. Värdet av en viss investering kan bara avgöras genom att jämföras med den avkastning man skulle fått om man använt samma medel på annat sätt.

Och för det fjärde ser Rask och Fräjdin-Hellqvist skäl att påpeka att mottagarna av SSF:s anslag varit belåtna. Inte heller detta kan dock ses som ett säkert bevis på att fördelningsprinciperna varit optimala. Mottagare av stora anslag brukar sällan beklaga sig.

Till SSF:s försvar skall tilläggas att man numera i hög grad tycks ha frångått principen att kräva att många forskare sluter sig samman i konsortier för att komma i fråga för anslag, vilket möjligen kan ses som en indikation på att man i själva verket delar min kritiska syn på denna typ av anslag. Härmed undgår man ett av de problem jag skisserade i början av detta inlägg. Men fortfarande gäller att man ofta låter forskare inom helt olika områden tävla med varandra, och härmed tvingas be sakkunniga bedöma sådant de inte kan bedöma.

Den som för en principiell diskussion om hur forskningsmedel skall fördelas kan inte undgå att kommentera den olustiga frågan om mannamån, och hur sådan kan undvikas. De flesta (utom SSF, som ju också involverar näringslivsföreträdare i bedömningsprocessen) är eniga om att det bara är forskare som på ett kompetent sätt kan bedöma andra forskares vetenskapliga insatser. Men detta innebär att ens liv som forskare kantas av att man blir bedömd av sina kolleger, och själv bedömer dessa, och att dessa bedömningar i hög grad avgör de inblandades karriärmässiga framgång.

En verksamhet som på detta sätt innebär att aktörer beviljar varandra pengar (som inte är deras egna, utan t ex skattebetalarnas) kommer dock oundvikligen att präglas av fjäsk, mannamån och nepotism, om man inte vidtar motåtgärder som förhindrar en sådan utveckling. Detta konstaterande skall inte tolkas som att forskare är särskilt omoraliska typer, utan snarare som att den vetenskapliga världen, med dess utbytande av förmåner, utgör en osedvanligt god grogrund för den mycket mänskliga och universella företeelse som brukar benämnas vänskapskorruption. I ett land av Sveriges storlek, där de flesta forskare inom ett visst område känner varandra, är risken att ovidkommande faktorer skall påverka processen särskilt stor, men givet att framstående forskare ofta har nära kontakt med utländska forskare inom samma område utgör anlitande av internationella experter ingen alls garanti mot denna typ av otillbörligheter.

Att låta vänskapskorruptionen breda ut sig i den vetenskapliga världen är dock förödande, dels för att detta leder till felallokering av resurser, och dels för att vetenskaplig verksamhet mår bra av att forskare inte räds att säga emot varandra. För den anslagsgivare som planerar hur ansökningar skall beredas bör därför tillskapande av mekanismer som förhindrar att ovidkommande faktorer tillåts påverka processen vara en central uppgift. VR har för sin normala "peer review" lyckats hyggligt med detta: alla bedömarna har sakkunskap inom området varför (förhoppningsvis) en enskild bedömare inte ges möjlighet att dominera processen, projekt bedöms enligt tydliga kriterier vilket möjliggör för utomstående att förvissa sig om att bedömningarna varit rimliga, man medverkar inte i "peer review"-arbetet det år ens egen ansökan skall bedömas, kommittéernas ordföranden utses av forskarsamhället genom valförfarande etc.

SSF har, å andra sidan, etablerat ett system som erbjuder finfina möjligheter för den som vill ge sina kamrater ett handtag: dokumentationen av processen är så dålig att de sakkunniga kan vara trygga i förvissningen att de aldrig kommer att behöva ställas till svars för tagna beslut, de flesta bedömare saknar möjlighet att sakligt bedöma de allra flesta ansökningar, vilket ger den eller dem i gruppen som faktiskt har viss insyn i fältet stora möjligheter att utöva påverkan, kriterierna är så vaga och baserade på de sökandes privata tyckande att ingen i efterhand kan kritiseras för att en viss bedömning varit orimlig, och de anslag man delar ut är gigantiska, och löper på ganska lång tid. Att personer med uppenbart jäv inte tillåts delta i beslut, och att man ibland anlitar utländska sakkunniga, förtar på intet sätt de risker för vänskapskorruption som SSF:s beredningsmodell innebär.

Erkännas skall dock att SSF:s ledning står inför en svår uppgift. Om man rakt av plagierar VR:s form av "peer review", och öppnar för ansökningar inom alla relevanta forskningsområden, kan stiftelsens existensberättigande ifrågasättas, eftersom det ju finns en myndighet som arbetar på just detta sätt. Och om man gör riktade utlysningar inom vissa begränsade områden, och inom dessa områden låter enskilda forskare tävla mot varandra, och bedömas av experter i fältet, på VR-manér, kan man komma att kritiseras för att godtyckligt ha valt ut just dessa områden. Och härtill kommer att man har att anpassa sig till olyckligt skrivna stadgar, och till det faktum att näringslivets företrädare lär anse att de medel SSF fördelar egentligen är näringslivets, eftersom de härrör från de gamla löntagarfonderna, och därför gärna vill lägga sig i bedömningar som borde vara strikt vetenskapliga. Men att dessa problem är svårlösta försvarar inte att man fördelat 9 miljarder utan att först ha konstruerat ett bedömningssystem som når upp till lägsta godtagbara standard vad avser oväld och professionalism.

SSF har också tidigare varit föremål för stark kritik i den offentliga debatten. Och efter min artikel på DN Debatt har jag kontaktats av ett mycket stort antal forskare, från vitt skilda discipliner, som alla utryckt sitt instämmande av min kritik av förfallet inom svensk forskningspolitik. Och på DN:s ledarsida beskrevs SSF den 1/8 som ett ”skräckexempel”.

Att det finns en utbredd skepsis mot stiftelsens verksamhet är härmed uppenbart, och var säkert känt för dess ledning redan innan jag skrev min artikel. Jag tycker därför att det hade varit uttryck för klokskap om Rask och Fräjdin-Hellqvist, i stället för att utan fog beskylla mig för att ha vilselett DN:s läsekrets, och reservationslöst lovorda den egna verksamheten, hade utnyttjat tillfället till att initiera en mer nyanserad diskussion av forskningsprioriteringar i allmänhet, och stiftelsens verksamhet i synnerhet. De är båda relativt nytillträdda, och kan härmed ej lastas för de missgrepp SSF tidigare gjort sig skyldig till, varför de borde kunna välkomna en saklig debatt om dessa frågor.

När SSF:s tidigare ordförande, Ingvar Carlsson, uppmärksammades på de problem som vidlåder stiftelsens verksamhet, lyssnade han uppmärksamt, och tog initiativ till ett möte till vilket både stiftelsens företrädare och dess kritiker inviterades, för en öppen diskussion kring dessa frågor. Även om denna åtgärd inte ledde till någon avgörande förbättring - kanske för att Carlsson i samma veva avgick som ordförande - visar den att han insåg vikten av att SSF åtnjuter forskarvärldens förtroende. Den karska hållning Rask och Fräjdin-Hellqvist ger uttryck för på Newsmill skiljer sig i detta avseende påtagligt från Ingvar Carlssons. Men SSF:s ledning kan ju å andra sidan strunta i om man åtnjuter forskarnas förtroende eller ej, eftersom styrelse och VD inte utses av forskarsamhället.

Till resten av forskarvärlden vill jag dock rikta förslaget att vi till de etiska regler som gäller för vetenskaplig verksamhet fogar ännu en, nämligen att en forskare aldrig skall tacka ja till att försöka bedöma vetenskapliga frågeställningar som han eller hon saknar professionella förutsättningar att bedöma. Skulle vi alla fortsättningsvis följa denna högst rimliga princip skulle SSF tvingas att radikalt lägga om sin politik.

Elias Eriksson (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9747

25 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ett tack till Elias Eriksson för ett klargörande och välformulerat inlägg. SSF:s arbetssätt har rättmätigt kritiserats många gånger tidigare, men för mig var det en nyhet att stiftelsens beredning av inkommande ansökningar varit så usel. Lars Rask måste sluta prisa den egna verksamheten och istället fundera på hur han kan bidra till att göra SSF till en respektabel forskningsfinansiär.

Permalänk | Anmäl #1 Cellbiolog, 2009-08-16, 10:44

Tack till Lunds Future Faculty som länkade till Elias' artiklar. Förstår inte varför VD och ordf anklagar honom för osanning - vad jag förstår är det han säger alldeles sant. Det är pinsamt att läsa de bådas beskrivning av stiftelsens förtjänster, särskilt när man får klart för sig hur amatörmässigt ansökningarna bedömdes. Det kan kanske vara motiverat att ibland ge forskare stora anslag, men flera hundra miljoner till fiktiva konsortier är naturligtvis en riktigt dålig idé. Och jag vill att mina ansökningar om anslag och tjänster ska bedömas av personer som förstår min forskning, inte av aldrig så meriterade forskare inom helt andra områden. För att inte tala om näringslivsdirektörer.

Permalänk | Anmäl #2 lundensare, 2009-08-17, 18:29

Det är bra att SSF:s ledning bemöter Elias Erikssons kritik. Inte för att de har rätt men för att det visar att frågan om hur forskningsmedel fördelas är mer en fråga inom forskarvärlden än mellan politiker å ena sidan och forskare å andra. Visst, det är staten som delar ut pengarna men de gör det sällan utan att ha blivit utsatta för lobbying. Och där har de "strategiska" teknokratforskarna en fördel framför de sanna vetenskapsmännen. Deras tal om strategier, samordningssynergier och kraftsamling känns igen av fler än den ärlige vetenskapsmannens förklaring att vi vet alltför lite om det mesta för att kunna förutspå var nästa forskningsgenombrott kommer att ske.

Det finns mycket att rapportera från de småpåvedömen som byggts upp av skattebetalarnas pengar. Inte korruption så som vi tydligast känner igen den men om mina skattekronor används mer till att befästa en professors maktposition än till forskning måste jag säga att jag känner mig lurad!

Permalänk | Anmäl #3 MR, 2009-08-20, 10:58

Hoppas att den nye forskningsministern förstår problemet och tänker över hur leijonborgmiljarderna bäst skall fördelas. Och hoppas också att han frågar andra forskare än de nätverksbyggare som brukar uppvakta regeringen så fort det vankas satsningar på forskning. När det gäller SSF är det nog många med mig som tycker att stiftelsen med fördel kan läggas ned, eftersom verksamheten inte verkar fungera och eftersom ledningen inte tycks ha en aning om det. Jag tycker det vore bra om man gav både regeringens och stiftelsens pengar till Vetenskapsrådet - VR använder ju kriterier för fördelning av anslag som är väl utprovade sedan flera decennier, och där förekommer vad jag vet inget trams om "ledarskap" (fy sjutton vad jag är trött på det ordet) och konsortier. Och bedömningen görs av forskare som experter på det som bedöms, inte på något annat.

Permalänk | Anmäl #4 Ingrid N, 2009-08-20, 12:47

I sak är kritiken berättigad och saklig och det är helt riktigt att SSF har problem med utvärderingen av stora ramansökningar en process som man borde ha kunnat göras bättre. Men det är viktigt att också förstå att SSF inte har samma uppdrag som VR och att SSFs roll inte är lika klar som VRs. SSF tillkom som ett sätt att fördela löntagarfondspengar enligt en modell som var politiskt möjlig. Det ligger i sakens natur att förslaget kompromissades fram och kanske inte blev en optimal produkt. Strategiska satsningar blev det nya begreppet som skulle lyfta Svensk forskning till nya höjder ett begrepp som låtet bra i politikers öron men som tyvärr saknar relevans om syftet är att värna om grundforskning och nya upptäckter. Däremot är strategisk = tillämpad forskning ett honnörsord inom industrin och det var ju trots allt Svensk industri som avsatt medel som låg till grund för SSF. I sin roll att leva upp till satsningar av strategisk betydelse valde SSF modellen bl.a att satsa på stora ramanslag vilket utan tvekan har tillfört systemet nya friska medel och bidragit ökad kvalité inom de utvalda områdena. Problemet är att ingen har analyserat effekterna av dessa satsningar på ett seriöst sätt och ställt frågan - kunde det gjorts bättre? SSF har dock det senaste året valt en ny strategi att satsa på mindre väl fokuserade projekt vilket i praktiken torde betyda att man inte längre ser stora ramanslag som ett bra sätt att fördela medel. Det stora problemet för Svenska grundforskning är att VR har valt att urskillningslöst kopiera SSF och satsa på stora rambidrag i form av Linneanslag där forskare tvingas ihop i stora konstellationer med alla de problem som nämnts inklusive utvärderingsfasen som har varit mycket bristfällig och präglats av godtycke och smak hos de internationella utvärderarna (vilka har samma brister som påpekas i debattartikeln dvs, det finns ingen forskare som kan greppa över de omfattande ansökningarna och därför styr valet av granskare processen och här kommer både godtycke och nepotism in i bilden). Hur granskarna valts är dock höljt i dunkel. Det är viktigt att förstå att satsningarna på Linneanslag har haft en direkt negativ effekt på de medel som går till projektanslag inom VR. Under senare år har projektanslagen stadigt minskat och inga nya medel har allokerats för att stärka grundforskningen, inom många områden är beviljandegraden nere under 20% vilket i praktiken medför att alla projekt är underfinansierade och att unga forskare är helt chanslösa att få anslag. VRs styrelse ansåg därför i sitt remissvar till regeringens forskningsproposition att det var i första hand nödvändigt att tillföra nya pengar som stöd till projektanslag och i andra hand till några få särskilda satsningar. Regering tog ingen notis om vad styrelsen i det egna expertorganet ansåg utan genomdrev en satsning på nya insatsområden ( hur dessa valts ut och på vilka grunder är oklart och ännu oklarare är hur utvärderingsprocessen gått till) och man valde en modell att inte låta forskningsråden fördela pengarna. I stället skulle regeringen fatta beslutet efter utvärdering med hjälp av forskningsråden vilket torde betyda att regeringen inte hade tilltro till å sina egna expertorgans förmåga att fatta beslut i frågan. Det var därför häpnadsväckande att höra VRs GD uttrycka sitt stöd för forskningsproppen vilket leder till en undran var VR står sakfrågan? - försvarar man Svensk grundforskning eller finns det en annan agenda? Regeringens satsning är nu genomförd och VR har inte fått någon som helst förstärkning som stöd för grundforskning och projektstöd. Såvitt jag kan förstå betyder detta att Svensk grundforskning kommer att dö sotdöden och att många yngre lovande forskare kommer att slås ut till förmån för redan etablerade forskare med bra CVn men som redan har passerat bäst före datum. Vidare är det osannolikt att dessa gigantiska satsningar kommer att leda till verkliga genombrott inom varken akademin eller industrin och det är en historisk sanning att genombrott av den art som regeringen i sin klokskap skall administrera fram inte låter sig göras.
Jag anser därför att det därför är viktigt att diskussionerna fokuseras på regeringens och VRs roll och inte på SSFs tillkortakommanden.

Permalänk | Anmäl #5 Hans Wolf-Watz, 2009-08-20, 14:55

Tror att man får göra åtskillnad mellan VR som remissinstans och VR som bedömare av forskningsansökningar. Att VR:s ledning av och till faller för tidens sed med megaanslag förringar inte det faktum att VR har ett väl fungerande och respekterat system för peer review, med hundratals noggrant utvalda ämnesexperter. Jag skulle helst se att regeringen överförde medlen till VR (enligt denna myndighets ursprungliga förslag), även om jag är pessimistisk.

Hans W-W har förstås rätt i att debatten skall handla om regeringens satsning, inte om SSF:s brister, men det ser onekligen ut som om det arbetssätt SSF (liksom EU) har implementerat är måttstocken för leijonborgsmiljardernas fördelning (även om det verkar som om Leijonborg inte förstod att SSF delvis har övergivit mega-anslagen).

Jag tror att ett stort problem är att de företrädare för universiteten som regeringen träffar (rektorer, vicerektorer m fl) inte vet särskilt mycket om hur forskning egentligen bedrivs - dessa funktionärer är inte valda för att de är goda forskare (ibland är det snarare tvärtom), och ofta alltför präglade av omsorg om den egna verksamheten för att kunna fungera som remissinstanser. Tror att det vore värdefullt om regeringen tillfrågade aktiva och erfarna forskare, t ex Elias Eriksson och Hans Wolf-Watz (bland många tänkbara kandidater), inför det den fortsatta beslutsprocessen om leijonborgmiljarderna.

Permalänk | Anmäl #6 Ingrid N, 2009-08-20, 22:28

Jag delar Hans Wolf-Watz och Ingrid N:s uppfattning att det av VR (och andra forskningsfinansiärer) framtagna förslaget på hur Leijonborgs 5 miljarder kr skall användas är vad som för närvarande bör stå i fokus för den forskningspolitiska debatten. Ett implementerande av förslaget skulle vålla svensk forskning stor skada under lång tid framåt, men ännu är inget definitivt beslut taget. SSF:s problem är å andra sidan något man kan återkomma till i ett senare skede. Och Wolf-Watz har förstås rätt i att SSF arbetar under delvis andra villkor än VR (vilket jag också nämnde i mitt inlägg på Newsmill).

Jag har efter min debattartikel i DN mottagit ett mycket stort antal brev från forskare inom olika discipliner som anfört att de delar mina synpunkter. Däremot har ingen enda till mig framfört avvikande uppfattning. Och det finns heller ingen enda som i den offentliga debatten sett skäl att plädera i sak mot de principiella synpunkter på anslagsfördelning som jag framfört i DN och på Newsmill. Det finns t ex ingen som hävdat att det visst går att på ett rättvisande sätt jämföra slagkraften hos stora nätverk av forskare, eller att det visst är möjligt att jämföra t ex cancerforskning med forskning om pappers ytor, eller att en framstående immunolog visst har möjlighet att bedöma chanserna att en forskare (eller en konstellation av forskare) inom astrofysik skall göra viktigare upptäckter än sina konkurrenter. Och det finns heller ingen som sett skäl att argumentera mot påståendet att de metoder för fördelning av forskningsresurser som tillämpats inom SSF, och av VR när man fördelat Linné-anslag, och som nu ligger till grund för den tilltänkta fördelningen av leijonborgmiljarderna, innebär påtagligt ökade risker för att besluten skall komma att påverkas av nepotism och mannamån än den mer traditionella form av peer review som VR normalt tillämpar.

Men trots att sannolikt de allra flesta som själva ägnar sig åt vetenskaplig verksamhet delar mitt synsätt att de metoder som under senare år kommit att användas för fördelning av gigantiska resurser inte kan förväntas fungera så har man fortsatt att tillämpa dem. Man kanske till del bör klandra de ansvariga politikerna för detta, men viktigare är nog det som både Hans Wolf-Watz och signaturerna ”MR” och ”Ingrid N” berör, dvs att forskare på inflytelserika positioner (inom t ex universitet, VR, SSF och HSV) uppenbarligen sett sig förhindrade att med kraft försvara för forskarsamhället viktiga principer i sina kontakter med de politiska beslutsfattarna.

Om detta beror på att dessa inflytelserika positioner inte medger att man med kraft försvarar viktiga principer, eller om personer som har för vana att med kraft försvara viktiga principer inte når denna typ av inflytelserika positioner, eller om de personer som innehar de inflytelserika positionerna faktiskt tycker att den förda politiken är bra (men väljer att inte röja argumenten för detta sitt synsätt för oss andra), är svårt att bedöma. Men en viktig faktor i sammanhanget är förstås att ingen vill klaga på en stor utlysning när den väl gjorts, eftersom man inte vill minska sina egna (eller sitt lärosätes) chanser att erövra anslag. Och efter att medlen har fördelats ser de som varit lyckosamma förstås ingen anledning att protestera, medan de som varit mindre lyckosamma inte heller brukar vilja stöta sig med anslagsgivaren i fråga, eftersom det ju kan dyka upp nya utlysningar. Plus att man ju inte vill framstå som dålig förlorare. Men oavsett vad som är förklaringen till att politikerna varit dåligt informerade om hur forskning kan värderas visar Leijonborgsatsningen hur viktigt det är att den forskningspolitiska debatten nu vitaliseras.

Mot denna bakgrund var SSF:s VD:s bidrag till debatten en besvikelse. Lars Rask såg således inte skäl att vidgå att de fördelningsprinciper som SSF tillämpat (och som nu adopterats av VR) i något enda avseende är problematiska. Och i stället för att presentera några sakliga argument, t ex för varför man inom SSF anser att en cellbiolog är kapabel att bedöma ansökningar inom området astrofysik, anförde han (och stiftelsens ordförande) att min DN-artikel innehöll ”en rad sakfel”, dvs man valde att framställa en debattör som osannfärdig hellre än att bemöta hans argument. Jag har per mail artigt bett Rask ange vad han såg som sakfel, men utan att få något svar, gissningsvis beroende på att min artikel faktiskt inte innehöll något enda sakfel. Även om, som Wolf-Watz påpekar, SSF inte är vad som just nu bör stå i fokus för debatten, är den negativa inställning till öppen och rättfram debatt inom detta område som en av Sveriges viktigaste forskningspolitiska makthavare demonstrerade i sin artikel på Newsmill en ledsam illustration av det debattklimat som utgör ett viktigt skäl till att Leijonborgs välmenande satsning på svensk forskning kommit att få en så olycklig utformning.

Utan att vi fördjupar oss ytterligare i tidigare missgrepp och felsatsningar bör forskarsamhället, och inte minst dess företrädare på ledande positioner, nu försöka enas om några generella principer avseende hur forskning kan bedömas, och redovisa dessa för de ansvariga politikerna. Och hur smärtsamt det än kan vara för de lärosäten och forskare som skulle ha gynnats av nu liggande plan för fördelning av leijonborgmedlen är det dessvärre nödvändigt att det sker en förnyad prövning av hur denna viktiga satsning skall utformas.

Elias Eriksson

Permalänk | Anmäl #7 Elias Eriksson, 2009-08-22, 11:59

Som s.k. ung forskare (d.v.s utan fast tjänst) blir jag mycket glad när Elias Erikssons (och i kommentarerna här ovan Hans Wolf-Watz) uttrycker vad – nästan – alla inom forskarvärlden håller för sanning. Trots detta hör man sällan sanningen uttryckas offentligt. Varför?

Jag har själv genom mina äldre kollegers välvilja kommit i åtnjutande av pengar från diverse nätverk. Min möjlighet att fortsätta bedriva forskning och undervisning vid universitetet kommer sannolikt att vara starkt beroende av nya nätverk. I det läget är det ju lätt att bara hänga med, hålla tyst och hoppas på det bästa!

Men trots mina unga år (tre år yngre än statsministern) tycker jag att det står ganska klart att ”hoppas på det bästa” i det här fallet är önsketänkande och mer givet av oron inför att bli arbetslös än ett verkligt hopp om att kunna bedriva vetenskaplig forskning värd namnet. Enligt många yngre forskare är ”hålla tyst” en förutsättning för att ”hänga med” och det kanske stämmer på vissa håll. Efter att ha varit aktiv i såväl lokala som nationella nätverk för yngre forskare kan jag bekräfta att rädslan är högst påtaglig och att den ger slagsida i debatten. Man hör inte många yngre forskare beskriva de stora svårigheter man har att tampas med. Hör man något är det oftast om otryggheten och finansieringssvårigheter.

Tufft i och för sig men det viktiga problemet, det som Elias Eriksson lyfter fram på ett lättförståeligt sätt, är vad som borde vara forskningsministerns prioritet nummer ett: Hur får man mest och bäst forskning för pengarna? I dag får de flesta yngre forskare i Sverige ingen sportslig chans att testa om deras forskning faktiskt skulle kunna vara bland den bästa. Att framtidens forskare fostras i att säkraste vägen till en professur går via inordning i en ”strategisk miljö” gör den vetenskapliga nyfikenheten utrotningshotad.

Många yngre forskare lämnar Sverige efter att de har disputerat och återvänder med nya referensramar, idéer och metoder. De är villiga att satsa på en karriär inom universitetet trots att all tillgänglig statistik visar hur hård konkurrensen är. Det enda staten behöver göra är att se till att fler får chansen att verkligen testa sina hypoteser. Inte alla kommer att lyckas men såväl de som blir kvar på universitetet som de som väljer annan karriär kommer att vara bättre rustade. Det behöver inte kosta mer men pengarna måste fördelas på det sätt Eriksson visar.

Permalänk | Anmäl #8 Håkan Toresson, 2009-08-24, 15:38

Eriksson (m fl) verkar framhäva att VR:s arbetssätt är det enda rätta när det gäller stöd till forskning. Inte bara ifrågasätter han då flertalet andra forskningsfinansierande myndigheter i Sverige utan han verkar också tro att de problem han beskriver inte finns på VR. Här kommer ett kort svar från en som jobbar på VR.

1. Eriksson visar upp en störande arrogans inför det faktum att skattebetalare kanske skulle vilja ha något att säga till om när det gäller fördelning av forskningsmedel. Exempelvis om det nu skulle vara strategiskt att satsa på miljöforskning så kanske man vill styra medel dit. Självklart vill helst Eriksson att han själv eller att hans internationella kollegor ska bestämma vart medlen ska gå. VR har gjort en indelning på x antal beredningsgrupper och forskarna gör allt för att bevaka sina egna grupper/områden och bita sig fast i den indelningen.

2. VR lider tyvärr (också?) av vänskapskorruption, se t ex artikel: ”Persistent Nepotism in Peer Review” på http://forskningspolitik.se/. Som administratör har man delvis som arbetsuppgift att arbeta för en ojävig process. Min erfarenhet är att alla forskare inte alltid bidrar till att nå det målet.

3. Jag har sällan stött på så mycket fördomar, navelskådning och självömkan som i forskarvärlden och i VR:s råd och kommittéer. Forskare verkar tro att de tillhör ett släkte som är mycket högre stående än alla andra dödliga. Hur ofta får man t ex inte höra hur inkompetenta politiker är, att administration förefaller vara djävulens påfund och att industriforskare inte begriper någonting (när de i flera fall ligger före akademin…). Jag är bara glad över att det inte är missnöjesparti a la Eriksson som styr landet och fördelningen av dess resurser.

4. Eriksson fick tydligen inte pengar från SSF. Hur ofta ringer inte forskare hit till VR och ondgör sig över att de inte fått medel av VR. Speciellt i beaktande att de minsann är världsledande forskare, vilket de inte brukar vara sena att påpeka. Detta händer vid varje årlig publicering av forskningsbidrag. Känns det igen?

Ta av dig skygglapparna herr Eriksson – ta en titt utanför labbet. Det finns en värld där ute.

Permalänk | Anmäl #9 NN, 2009-08-24, 19:05

Svar på signaturen NN:s synpunkter, i den ordning de förs fram:

1. Jag tror inte att Lars Leijonborg gjorde sig till tolk för några väljare, eller att han baserade sitt beslut på någon sakligt grundad analys, när han fastslog att vi i Sverige bör satsa på forskning om t ex cancer, men inte på om forskning om t ex infektionssjukdomar. Det rörde sig snarare om ett hugskott – sannolikt föregått av enskilda forskares lobbying – och härmed om ovarsamt hanterande av allmänna medel.

2. Jag är ingen okritisk beundrare av VR; tvärtom var syftet med min artikel i DN att kritisera hur VR (och andra finansiärer) hade berett frågan om fördelning av Leijonborgs 5 miljarder. Och jag är väl medveten om att inte heller den reguljära bedömningsprocessen inom VR är immun mot påverkan av nepotism. Dock har jag i mina artiklar utförligt argumenterat för varför risken för otillbörligheter är långt mindre när man tillämpar sedvanlig peer review än när man försöker bedöma nätverk av forskare och/eller jämför forskare inom helt olika områden. Några argument mot denna analys återfinns ej i NN:s inlägg, och har ej heller förts fram av någon annan i den nu aktuella debatten. Däremot har ett mycket stort antal forskare uttryckt sitt instämmande med mina synpunkter.

3. Jag är själv ej ledamot av någon av VR:s kommittéer, men hoppas och tror att NN:s kritiska recension av de forskare han/hon där samarbetar med är starkt överdriven.

4. Ett viktigt skäl till att det sällan riktas öppen kritik mot forskningsfinansiärer från forskare är att den som hoppas på anslag, eller erhållit anslag, är obenägen att protestera, även om det finns skäl till kritik, medan den som inte erhållit anslag riskerar att beskyllas för missnöje om han/hon ifrågasätter bedömningarna. Min egen forskning är dock föremål för stöd från både SSF och VR, varför NN:s argumentation också på denna punkt kan avvisas. Men oavsett detta bör en debatt om forskningsfinansiering nog baseras på sakliga argument om olika metoders för- och nackdelar, snarare än på huruvida medverkande debattörer gynnats eller missgynnats av redan tagna beslut.

Elias Eriksson

Permalänk | Anmäl #10 Elias Eriksson, 2009-08-25, 07:06

Svar på signaturen NN:s synpunkter, i den ordning de förs fram:

3. Jag är själv ej ledamot av någon av VR:s kommittéer, men hoppas och tror att NN:s kritiska recension av de forskare han/hon där samarbetar med är starkt överdriven.

Elias Eriksson

Permalänk | Anmäl #11 Elias Eriksson, 2009-08-25, 07:06

VR har en konserverande effekt på systemet och lider av ett inherent jäv (p g a extremt forskarstyre). Om Leijonborg ej styr medlen så är rådet bevisligen självt inkapabelt till att styra medel mellan områden. Att VR gjort indelningen att beredningsgrupp Infektion har x kr och beredningsgrupp Biokemi har y kr är någon form av strategiskt val. Vad jag sett så kommer dessa indelningar aldrig ändras av forskarna själva eftersom alla bevakar sitt eget område för allt vad tygen håller. Fördelningen mellan ämnesråden (t ex NT/M/HS) är också ett strategiskt val. Fördelningen mellan myndigheter (t ex VR/VINNOVA/Energimyndigheten) är ytterligare ett strategiskt val. Forskarna varken kan eller vill själva göra det strategiska valet utan det görs lämpligast i samarbete med omgivande samhälle och näringsliv. Sedan är det faktiskt upp till Leijonborg att ta det svåra beslutet. Peer review är lätt – det strategiska valet är svårt. Peer review är rätt – efter att de strategiska valen är gjorda.

Permalänk | Anmäl #12 NN, 2009-08-25, 21:24

Svar till NN: Det är självklart riksdag och regering obetaget att allokera forskningsresurser till områden som man, från samhälleliga utgångspunkter, ser som särskilt angelägna. Men uppgiften att, från en inomvetenskaplig utgångspunkt, avgöra inom vilka områden svenska forskare är särskilt framstående, och har störst chanser att lyckas, gör man klokt i att överlåta åt instanser som kan bedöma sådant. Stalins stöd till Lysenko nämns ofta som varnande exempel i detta sammanhang, men det räcker att begrunda Leijonborgs aktuella beslut att vi bör satsa på forskning om diabetes, men inte på forskning om hjärtkärlsjukdom, och på forskning om cancer, men inte på forskning om infektionssjukdomar, för att inse hur lätt det blir fel när politiker ser som sin uppgift att detaljstyra forskningen: för dessa Leijonborgs prioriteringar finns nämligen varken några samhälleliga eller vetenskaplig argument. Vad denna debatt framför allt handlar om är dock inte detta, utan det faktum att man inte tillämpade fungerande peer review (trots att detta, enligt NN, är både rätt & lätt) när man i steg 2 hade att identifiera de inom respektive område mest lovande forskarna, och att samma problem vidlåder många av SSF:s större satsningar. Och även om NN uppenbarligen känner stor aversion mot den myndighet inom vilken han/hon själv är verksam råder ingen tvekan om att VR, i sin reguljära peer review-baserade verksamhet, gör långt mer professionella bedömningar än vad SSF har förutsättningar att åstadkomma. Elias Eriksson

Permalänk | Anmäl #13 Elias Eriksson, 2009-08-26, 08:45

jag undrar om någon vet hur forskningsmedel har fördelats för dem som velat studera infektion med borrelia. Är även intresserad av hur detta sett ut en längre tid tillbaka i tiden. Och jag undrar även om hur forskare uppfattar att säga sin mening om borreliabakterien, inför andra kolleger.

jag vet en som jobbar med forskning på mikrobiologiskt försvar och den personens uppfattning är att borrelia bakterien kan leva intracellulärt. Skulle denna personen kunna prata "ledigt" om detta med sina kolleger?

Permalänk | Anmäl #14 lindblomma, 2009-08-26, 19:19

en annan undran är hur det gått för dem som velat forska på bakteriofager mot antibiotikaresistenta infektioner (som de beskriver som ett slags virus som kan förstöra bakterier)?

Enligt intervjuade i en artikel i DN om bakteriofager, så säger de att det är oförståeligt svårt att få pengar till att forska på bakteriofager. DN-artikeln handlar om Eliava-institutet i Georgien som i samarbeten med bl.a. sovjet, utvecklat bakteriofager som används vid antibiotikaresistenta infektion. De på bakteriofaginstituet säger att de vill studera bakteriofager mot borrelia. Men att borrelia kan leva intraceullärt så det blir än svårt för dem att ta fram bakteriofager mot borrelia. Länk till artikeln: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/stalins-glomda-vapen-nytt-sprangstoff...

Permalänk | Anmäl #15 lindblomma, 2009-08-26, 19:25

”Det är självklart riksdag och regering obetaget att allokera forskningsresurser till områden som man, från samhälleliga utgångspunkter, ser som särskilt angelägna.”: Det är ju precis det som de gör och som Eriksson så starkt kritiserar. Detta är ett svårt val som inte är lika rätt fram som peer review.

”…för att inse hur lätt det blir fel när politiker ser som sin uppgift att detaljstyra forskningen:..”: Det är inte detaljstyrning – det är det strategiska valet nämnt i tidigare inlägg. Det handlar om fördelning av resurser och flexibilitet (se t ex dagens ledare i DN). Forskarna klarar inte det strategiska valet själva. Hur mycket medel anser t ex Eriksson ska gå till VINNOVA? Av argumentationen kan man ana att han menar att 0 kr ska allokeras till innovationsmyndigheten. Välfärden kommer av sig själv så länge forskarna får bestämma över skattemedlen helt själva, eller?

”…gör långt mer professionella bedömningar än vad SSF har förutsättningar att åstadkomma…”: Jag har sett många skräckexempel på VR på mycket nära håll så jag tror inte på det. I den egenskapen att SSF ger ut större bidrag har de faktiskt möjlighet att göra en ännu mer seriös peer review än VR. VR har sedan starten (2001!) försökt höja bidragsnivåerna för att slippa hantera så stora mängder ansökningar. Inget har hänt för att ämnesråden och beredningsgrupperna blockerar en höjning av bidragsnivåer, precis som de blockerar alla förändringar av historiska strukturer pga bevakning av sina egna domäner. Blotta mängden ansökningar har gjort att man, av logistiska skäl, inte kunnat göra seriösa peer review bedömningar (det paradoxala i det hela är att forskarna klagar på mängden ansökningar samtidigt som de aktivt smetar ut resurserna på gigantiska mängder av underkritiska bidrag). De som sitter i beredningsgrupperna är ofta för nära de sökande och VR använder för få internationella granskare. SSF som ger större bidrag kan använda sig av 2-3 internationella experter per ansökan. SSF har vidare ett helt annat mandat och ska enligt deras stadgar göra en strategisk bedömning. Ett sätt att göra en strategisk bedömning är att, precis som i VINNOVAS fall, blanda in personer i bedömningarna som faktiskt har varit med om att utveckla innovationer. I VR:s beredningsgrupper sitter det faktiskt också ibland personer från näringsliv. Det händer att de visar för, intet ont anande, framstående akademiska forskare att högt rankade projektförslag faktiskt redan är känt och gjort inom industrin. VR, SSF och VINNOVA har olika uppdrag - alla är viktiga. Att stryka SSF och VINNOVA, eller för den delen VR:s strategiska miljarder kommer säkerligen glädja Ericsson et al, men det kommer inte att leda till ökad välfärd.

Forskningsminister Krantz gör, f ö, rätt i att ta bort makten från ämnesråden så att VR:s styrelse och GD faktiskt kan åstadkomma förändringar, vid behov.

Permalänk | Anmäl #16 NN, 2009-08-26, 19:27

NN som administrerar forskning men inte aktivt driver forskning (någonsin gjort?) gillar uppenbarligen utvecklingen. Inget att förvånas över. Uppenbarligen har NN missat att projekt blir underkritiska eftersom man kan inte ha 5% beviljningsgrad.
Beredningsgrupperna har helt enkelt inga pengar att fördela vilket beror på att att de få slantar som finns rinner ut på de här storskaliga (politiska) strategiska satsningarna.

Det måste finnas en balans mellan den forskarinitierade nydanande forskningen och den sk. strategiska forskningen (som för övrigt ofta läggs upp 5 år efter att tåget gått internationellt sett).

Gärna samarbetsprojekt, strategiska satsningar osv. när en rimlig grundfinansiering av forskarinitierad forskning finns på plats. Det har man i USA och det är därför det är en så framgångsrik forskarnation.

Permalänk | Anmäl #17 KI forskare, 2009-08-26, 22:45

Det handlar om fördelning av medel. Det är säkert bra om Sverige satsade mer pengar på forskning men inse till att börja med att Sverige tillhör de som investerar mest i forskning i hela världen och att det finns faktiskt andra viktiga saker som politiker måste väga mot (även om flera grundforskare argumenterar som om att allt löser sig om de bara får mer pengar). Beaktat detta så måste man även inse att det kanske inte är för lite pengar utan snarare för många forskare i systemet som ska dela på befintliga medel. Signaturen ”KI forskare” menar alltså att om vi stryker eller radikalt minskar de strategiska satsningarna så är vi ”home free”. ”KI forskare” menar att sprida ut existerande resurser tunt över hela registret är det bästa sättet för Sverige att vara med och konkurrera på den internationella forskningsarenan. Jag menar att självklart finns det inte en chans för diverse utspridda svenska forskare att konkurrera med t ex Prof. Whitesides grupp vid Harvard eller Prof. Langers grupp vid MIT inom deras respektive område på det sättet. Däremot kan t ex Prof. Uhlèns grupp göra det inom sitt område. En viss del av forskningsmedlen måste vara mer fokuserade om det ska bli något av det hela. Hur stor den delen ska vara är en strategisk fråga.

USA gör f ö inte heller på det sättet som signaturen ”KI forskare” beskriver utan satsar *extremt* strategiskt och *extremt* elitistiskt. De lägger majoriteten av resurserna på ett fåtal elituniversitet. Flertalet av finansiärerna har strategiska mål, NIH, DOE, NIST och t om NSF som inte bara har vetenskaplig kvalité som sitt enda kriterium. Läs t ex i “National Science Foundation Investing in America’s Future: Strategic Plan FY 2006-2011”:

“NSF’s merit review system is recognized
internationally as the best practice for review,
assessment, and selection of projects, based
upon proposals that are evaluated using two
criteria: the intellectual merit of the proposed
activity and its broader impact…

…Broader impacts include aspects of teaching and
learning, integration of research and education,
technology transfer, societal benefits, technological
innovation, infrastructure development, and
opportunities to include a diversity of participants,
particularly from underrepresented groups in
science.”

Permalänk | Anmäl #18 NN, 2009-08-28, 19:06

Men snälla NN. De exempel du nämner visar precis på det jag säger ovan. Langer och Whitesides har tre NIH R01 anslag var! De har alltså båda mycket välfinansierad nyfikenhetsdriven grundforskning i botten (av typen som finansieras av våra ämnesråd vid VR). Langer men inte Whitesides har sedan U54 (collaborative center grant) som krydda på moset. Problemet är att om dessa personer skulle verka i Sverige med våra väldigt låga grundforskningsanslag skulle de behöva få (åtminstone) alla pengarna allokerade till sin respektive beredningsgrupp för att motsvara det de har nu via sina R01:s!

Det handlar inte om att smeta ut några resurser, det handlar om att sätta en rimlig nivå på de 30% av anslagen som blir finansierade via ämnesråden på VR. Men jag håller med om att om man kraftigt höjer anslagen via ämnesråden måste man ha mekanismer för att hålla beviljningsgraden runt 30% så att inte den sticker upp och anslagen blir utspädda.

I siffrorna där andelen forskning utav BNP anges räknas industriforskning (dvs. Ericsson, Astra Zeneca, etc.) samt försvarsforskning. Om man tittar på den delen av den statligt finansierade forskningen som inte är försvarsforskning så är den också artificiellt uppblåst i Sverige eftersom doktorandlöner och de höga hyrorna till Akademiska hus räknas in i detta. Hyrorna till Akademiska hus returneras direkt till staten. Doktoranderna som utför en mycket stor del av den statligt finansierade forskningen har i många andra länder stipendiefinansiering där skatter och avgifter (också pengar tillbaks till staten) inte räknas in. Dessutom kommer dessa stipendier ofta från privata donatorers stiftelser och kommer därför inte heller med i den officiella statistiken.

Ibland är absoluta belopp mer talande och om man tittar på bidragsbeslut från Finlands akademi och det norska Forskningsrådet ligger det på dubbla nivåerna jmf. med Sverige för motsvarande nyfikenhetsdriven forskning ("fri prosjektstøtte"). Fortfarande en bra bit kvar till amerikanska R01:s men ändå en avsevärd skillnad gentemot det svenska systemet.

Permalänk | Anmäl #19 KI forskare, 2009-08-30, 07:57

Du blandar ihop argumenten. Jag trodde Du (ni) var emot ”collaborative center grant”. Det var ju så hela debatten startade?

När det gäller R01: NIH (och flera andra forskningsfinansiärer i USA) satsar mer strategiskt än VR. Jag skulle vilja se dig söka medel på NIH för ren ”nyfikenhetsbaserad” forskning om Du inte hade några som helst idéer vad det kunde leda till (för förbättrad hälsa på sikt). Har Du hört talas om klinisk relevans från VR:s ledning? Jag hör ”vetenskaplig kvalité” är det enda kriteriet. Det som står listat på NIH sida (sök: ”review criteria R01 projects”) förutom vetenskaplig kvalité är t ex ”leadership”, ”how will clinical practice be improved” m m; alla kategoriserade som flumkriterier av Prof. Eriksson förmodar jag. Kriterierna för ”collaborative center grant” skulle väl också dömas ut av er om de översattes för våra utlysningar. Klinisk relevans används säkerligen, i praktiken, som kriterium i beredningsgrupperna men det är inte sanktionerat kriterium från GD. Likaså torde flera av beredningsgrupperna inom NT, speciellt inom T (tidigare TFR), använda sig av strategisk relevans. Det är svårt att bedöma ansökningar inom t ex beredningsgruppen ”Teknisk mekanik” utan veta vad som pågår i industrin inom området och hur föreslagna projekt kan påverka detta. När det gäller storleken på bidragen, se tidigare kommentar.

Jag vet inte hur det ligger till med matematiken, men ändliga resurser räcker till ändliga satsningar. Hur ofta ska man behöva förklara det för forskare? Sverige ligger i topp när det gäller forskningsresurser/capita, borträknat industrins andel. Statistiken är säkert inte vattentät men vi ligger högt. Vill Du jämföra Sverige och USA mer än så? Om vi skulle göra liknande i Sverige så skulle väl det ungefär motsvara att vi tog resurser från alla andra universitet i Sverige (samt stängde några av dem) och satsade de så att KI kanske fick 10ggr mer än idag. Det skulle också innebära att KI skulle kunna rekrytera de bästa forskarna över hela världen (som MIT och Harvard, m fl gör) och ge dem ordentliga basresurser. Dessa personer skulle sedan med stor sannolikhet kunna få tre motsvarande R01 från VR. Om Du inte skulle platsa så skulle Du (och flera av dina kollegor, för alla får nämligen inte plats i ett mer elitistiskt system) åka ut eller hamna bland B-lagsuniversiteten som inte skulle synas i den internationella toppen och inte skulle kunna attrahera några R01 alls.

Kom inte och hävda att genom att eliminera de strategiska medlen så blir Sverige mer likt USA när det snarare är tvärtom. Prova och sök en tjänst på MIT i det förlovade landet där allt är så bra. Klarar Du att konkurrera med Prof. Langer och de andra? Om inte - gör något konstruktivt istället för att ständigt gnälla på gällande svenska förutsättningar - det känns som man jobbar på ett dagis. Om ni inte har viktigare saker att komma med så förstår jag att det bara ett fåtal som orkat svara på era inlägg. Jag kommer heller inte att fortsätta med det.

Prof. Erikssons uteblivna svar måste man väl tolka som att jag hade rätt (eller var det så man skulle tolka uteblivna svar enligt honom, se ovan?). Jag kan speciellt se framför mig hur Eriksson på sin kammare småler åt det där förslaget med 0kr till VINNOVA. Det känns väl rätt, men kanske var det inte så politiskt korrekt att säga ändå? Eriksson kanske i själva verket förstår att lägga alla forskningsmedel på VR inte skulle vara bra för Sverige.

Permalänk | Anmäl #20 NN, 2009-08-31, 17:25

Den dystopiske signaturen NN klandrar mig för att jag inte bemött hans/hennes senare repliker på detta forum. Och även om man i regel gör klokt i att undvika utdragna nätbaserade debatter med anonyma motståndare skall jag därför ge några avslutande kommentarer: 1. Jag har förstås aldrig hävdat att vurmen för nätverksforskning skulle vara unik för Sverige. Detta är en internationell fluga, som säkert kommer att vara på modet ytterligare några år, innan man inser att detta var alldeles fel väg att gå. Det räcker att påminna om EU. Men vad som gör denna typ av satsningar extra provocerande i Sverige är, som framhålls av "KI-forskare", ett den enskilde forskarens möjlighet att på egna meriter erhålla anslag tillräckligt stora för att finansiera ens en liten forskargrupp är mycket lägre här än i många jämförbara länder. Att regeringen – i en situation där inte ens landets allra främsta forskare inom medicinområdet kan hoppas på mer än 1,5-2 milj/kr om året från VR – väljer att lägga mer pengar på helt ogenomtänkta strategiska satsningar än vad VR totalt delar ut per år i projektmedel inom medicin och naturvetenskap/teknik, är djupt olyckligt, i synnerhet givet de stora summor som nyligen spenderats på andra liknande nätverkssatsningar (SSF, Linné). Resultatet blir att mycket stora medel tillförs forskare som inte är skickliga nog att erövra motsvarande anslag på egna meriter, vilket är att misshushålla med tillgängliga resurser. 2. Jag har heller aldrig ifrågasatt att man bör väga in en nyttoaspekt när man bedömer forskning. Vid värdering av t ex medicinska ansökningar gör man alltid detta. Men forskning blir inte mer nyttig av att forskarna vid ansökningstilfället tvingas låtsas utgöra ett interagerande nätverk, än då var och en söker egna anslag på faktiska meriter. 3. Jag har ingen inblick i VR:s inre liv. Mitt resonemang baseras på att VR är den enda instans som tillämpar en typ av peer review som kan förväntas fungera. På NN:s missnöje med kollegerna vid egna arbetsplatsen har jag inga synpunkter, mer än att jag antar att de flesta knutna till VR är hyggligt folk. Elias Eriksson

Permalänk | Anmäl #21 Elias Eriksson, 2009-09-01, 12:04

* Den absoluta majoriteten av bidragen från VR är projektbidrag och inget annat, se VR:s årsredovisning (Linnébidrag gäller f ö starka miljöer och ej nätverk).

* SSF finansierar inga nya nätverksbidrag, se SSF:s årsredovisning (snarare gruppbidrag vilket torde tilltala er?).

* Forskarna har själv tagit fram systemet med små bidrag. I övrigt se tidigare inlägg.

Tack för debatten, nu slutar jag läsa denna länk.

Permalänk | Anmäl #22 NN, 2009-09-01, 16:25

The same logic holds true for Breitling replica watches as well. The original models are exorbitantly priced; and so, there is more than ample demand as well as availability of cheaper replicas of the same.rolex
rolex watches
omega watches
fake rolex
rolex replica The market for cheap replica watches is therefore quite buoyant.

Permalänk | Anmäl #23 liumang, 2010-07-21, 13:30

The first thing you notice about this shoe is bright red top. footwear upper also includes money in detail. White is put into use on the inner wall, Nike swoosh, sole, laces, and other regions around the sneaker.
shoes sneakers Dhaka, the capital of Bangladesh,
nike sneakers are Cole Haan, which designs,despite their ban in 2002.
cheap jordans is one of the world's cities most polluted by plastic bags,
asics running shoes