Obama kan rädda världen från förintelse

Kärnvapnens korta historia är kantad av mer eller mindre kända incidenter, av olika magnitud. Kubakrisen är den mest välkända händelsen, men inte nödvändigtvis den allvarligaste eftersom de inblandade ledarna trots allt tog medvetna och relativt rationella beslut. Den allvarligaste incidenten kan istället ha varit 1983, då ett fel i en satellit gjorde att de Sovjetiska varningssystemen rapporterade att USA avfyrat kärnvapenmissiler mot Sovjet. Den ansvarige officeren Stanislav Petrov skulle enligt reglerna inom ett par minuter starta en kedja som skulle avfyra de egna missilerna som svar. Petrov bestämde sig dock, mot reglerna, för att inte lita på varningssystemet och avstod från att svara på "attacken". Hans regelbrott räddade sannolikt världen från förintelse. 1994 orsakade en norsk forskningsraket stort pådrag i Ryssland, vilket även det kunde slutat riktigt illa. Det finns fler liknande händelser, och sannolikt en hel del som är hemligstämplat.

Utöver dessa stora incidenter sker det ständigt mindre sådana, som inte direkt hotar att utlösa kärnvapenkrig, men som ändå är allvarliga. I början av året kolliderade en brittisk och en fransk kärnvapenubåt mitt ute i Atlanten. För ett drygt år sedan tappade USAs militär bort några kärnstridsspetsar under 8 timmar. För några år sedan sjönk den ryska ubåten Kursk, med kärnvapen ombord. Listan på sådana incidenter är lång.

De flesta experter är överrens om att vi under mitten av 90-talet hade en möjlighet att på allvar minska kärnvapenhotet och nedrusta arsenalerna. Sovjetunionen hade kollapsat, med avspänning som följd. Det fanns också en stark folkopinion mot kärnvapen, som bland annat manifesterades i samband med de sista franska provsprängningarna 1995. De flesta minns säkert att vi bojkottade franskt vin och franska ostar. Men hoppet om avrustning försvann 11 september 2001. Först nu ser vi en ny möjlighet för världen att ta steg tillbaka från avgrunden. Vi står vid en korsväg, där kärnvapenspridning pågår parallellt med avrustningssträvanden. Det är du och jag som kan påverka vilken väg vi väljer.

Jag ska ta några illustrerande exempel på utvecklingen den senaste tiden inom kärnvapenområdet; både sådan som pekar mot en negativ utveckling med fler kärnvapenstater och de tecken som pekar i andra riktningen - mot avrustning.

Med sorg noterar jag att de flesta kärnvapenstater ägnar sig åt en eller annan form av upprustning av sina kärnvapenarsenaler. USA utvecklar "små" taktiska kärnvapen, "usable nukes". Dessa ska kunna användas till att till exempel slå ut underjordiska bunkrar. Tanken att de ska vara "användbara" är givetvis horribel, eftersom USAs agerande står som modell för många andra länder i världen. Varför ska inte andra använda sina kärnvapen om USA gör det? Rysslands president Medvedev har utlovat storsatsningar på kärnvapenarsenalen för att återskapa landets supermaktstatus, och jobbar bland annat ivrigt med att utveckla raketer som ska kunna penetrera USAs missilförsvar. Storbritannien ska förnya sin flotta av kärnvapenbärande u-båtar, Trident. Indien har med rysk hjälp precis sjösatt sin första kärnvapenbärande u-båt. Nordkorea har som bekant provsprängt kärnvapen. Nu kommer rapporter om att även diktaturens Burma arbetar med att bygga kärnvapen. Vad Iran har i kikaren vet vi inte riktigt, och vad Israel gör med sina kärnvapen vet vi inte heller. Kärnvapenstaten Pakistan är instabilt, och går en osäker framtid till mötes.

Sammantaget en skrämmande bild, som tyvärr ser ut att leda oss allt närmare avgrunden. Kan vi leva i en värld där allt fler stater skaffar detta domedagsvapen? I synnerhet om flera av dessa stater är icke-demokratiska regimer som ser atombomben som en garant för sitt maktinnehav? Större spridning av kärnvapen gör givetvis även risken för misstag större, liksom risken att kärnvapen hamnar i händerna på terrorister.

Men samtidigt finns det hopp.

Det finns återigen en folkrörelse mot kärnvapnen, en rörelse utan knätofsar och vänsterflum. Flera intressanta initiativ finns att hitta på nätet, till exempel Global Zero (http://www.globalzero.org) som stöds av bland andra Jimmy Carter, Richard Branson, Carl Bildt och Gro Harlem Brundtland. We Must Disarm (WMD) är ett annat initiativ, startat av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon inför internationella fredsdagen 21 september. We Must Disarm finns på adressen http://www.un.org/en/events/peaceday/2009/index.shtml. Här i Sverige har vi till exempel kampanjen jag och andra driver genom FN-förbundet, www.skrotaKarnvapen.nu. Jag har talat med Hans Blix om detta, och han betonar vikten av ett brett folkligt engagemang i frågan om kärnvapennedrustningen. Vi kan inte enbart överlåta frågan åt världens politiska och militära ledare.

Men givetvis är det av största vikt att världsledarna tar i frågan. Med president Bush i färskt minne är det därför makalöst hoppingivande att se och höra Barack Obamas inställning till kärnvapen. Han har sagt rakt ut att han vill arbeta för en helt kärnvapenfri värld, och har redan tagit initiativ i den riktningen. Obama är ingen frälsare, men han har de bästa förutsättningar en vanlig dödlig människa kan ha för att rädda världen från förintelse - makten, viljan och den rätta inställningen. Vi gräsrötter måste kraftfullt visa att vi ställer oss bakom honom i den här frågan, oavsett politisk färg i övrigt.

Vi står vid en korsväg. Låt oss ta den rätta vägen, den som ställer krav på oss alla att vara bättre människor. Reptilhjärnan må säga att den som har störst klubba vinner, men det utvecklade intellektet kan konstatera att kärnvapenkriget omöjligt kan ha någon vinnare. Låt oss visa tillsammans att vi inte styrs av reptilhjärnan.

Niklas Carlsson (20 artiklar)

Anmäl