Socialstyrelsen bör ge riktlinjer om regler för tonåringar

Man älskar dem, är ärlig och sätter gränser.
Svårare än så är det inte. Att fråga efter hjälp från staten är verkligen trist men väldigt svenskt. Det är anledningen till att situationen i skolorna ser ut som den gör t.ex. Barnen är föräldrarnas ansvar, inte statens.

Ingen vill bli vuxen, alla vill vara eviga tonåringar. Att ta på sig ett föräldraansvar är det slutliga steget in i vuxenvärlden. Bättre då att vara "kompis" med sina barn och överlåta allt ansvar och makt på dem. Riktiga *föräldrar* har blivit sällsynta.

Vuxenvärlden har helt enkelt fegat ur. Ditt rop på hjälp från Socialstyrelsen tolkar jag som lite skämtsamt (?) men nog måste något göras. Kanske dags för oss alla att skaffa oss lite ryggrad och ta lite ansvar, även om det sker helt utan "samhällets" stöd?

Nej. Föräldrarna behöver inte hjälp av staten. Föräldrarna behöver börja tänka och öppna ögonen. I princip varenda 15åring nuförtiden festar ju vareviga helg. Och fest betyder numera alkohol.
Och istället för att försöka straffa din 13åring genom att ta bort datorn så bör du prata med henne.

Nu behövs inte i första hand ännu en myndighet som ska agera förmyndare för vuxna människor! Låt vuxna vara vuxna istället. Ta ansvar, ha tydliga regler och sätt gränser från början. Är själv tvåbarnsfar. Barn behöver kramar och ramar.

Barn behöver föräldrar som agerar som föräldrar inte som kompisar eller polare. Polare har man utanför sitt hem. 70-talets flum med att barn ska bestämma mer gick ju bra eller hur? Det ser vi nu både i folks hem och i den degenererade skolan.

Oj oj oj... Nu har det gått långt... Så långt att man inte ens kan ta eget ansvar för hur man uppfostrar sina egna barn! herregud! Människor har uppfostrat sina barn till nya vuxna i tusentals år utan hjälp av socialstyrelsen! Det är BARA i Sverige en sådan idé ens kan kläckas!

Barn behöver framför allt bra förebilder. Börja med att leva så som du vill att dina barn skall leva, visa med bra exempel hur man skall göra.

Att prata med sina barn om vad de gör och om deras känslor innebär inte automatiskt att man har en kamratrelation!

Det finns många sätt att visa barn och ungdomar att vissa beteenden inte är OK, och det bästa är som sagt att föregå med gott exempel och PRATA med dom och finnas till hands!

Vuxna behöver visa att de bestämmer (förutsatt att den vuxna själv har sunda värderingar vilket ju inte är i samtliga fall...) Men visa det med kärlek och öppenhet!

Tänk själv, staten består av människor dom med, varför skulle de tänka bättre en oss som inte är en myndighet?

Jag tycker att det låter som att du vill slippa ta ansvar för ditt barn ... då skulle du annvänt preventivmedel. Du vill alltså ha en pappa o mamma myndighet så att du slipper ta ditt ansvar..

M Gren

Att barnuppfostran diskuteras i ett större perspektiv är välkommet men "samhället" är inte samma sak som staten.

"Samhället behöver gå in och hjälpa oss vuxna med föräldrarollen! Vi behöver en gemensam plan att förhålla oss till! Vi behöver få tydligt avgjort var gränserna går och hur man bör ta sitt föräldraansvar på 2000-talet!"

Äntligen nån som fattat att staten/samhället måste hjälpa och bistå föräldrarna med lagar och regler för vad som kan anses lämpligt för barn och ungdomar.

Åldersgränser för inköp av alkohol och smällare och för under vilka förhållanden unga ska få köra moped och bil finns det redan.

Det är nu dags för staten att ta ett steg till och kanske med angivande av klockslag betsämma när dom ska vara hemma, eller i vart fall inte vara ute på stan.

Barn, ungdom och unga människor är överepresenterade i statistik över brottsoffer. Det är dags att sätta lite press också på brottsoffer och presumtiva brottsoffer. Det går inte längre att ensidigt fokusera på förövare och presumtiva förövare, med rop på längre straff och strängare fängelseförhållanden.

Vill man sina och andras barn väl, så går det inte att sitta i t.ex. Newsmill och gnälla på dom som finns, och kommer att finnas, i våra fängelser. Hur många som kommer att sitta i fängelse beror på hur väl stat och samhälle vill sina medborgare.

Ja, med kwirperspektiv! :o)

När myndigheterna bestämmer blir det såhär:
Socialtjänsten har 20 000 fall av LVU (Lagen om vård av unga) årligen.
90% av dessa omhändertagandena avslås senare i rätten efter minst 6månader. Vad händer med dessa ungdomars psyke efter en sån sak? Det är alltså ca:18 000 ungdomar årligen som på felaktiga grunder tas ifrån sitt hem till en otrygg och ofta hemsk tillvaro. Små barn får höra att dom aldrig ska få träffa sina föräldrar igen.

När sedan Socialtjänsten slutat bråka och överklaga har de gått väldigt lång tid och barnet/ungdomen skickas hem som om inget har hänt.

Vad händer med den misstro som det här ger?
Eller den grogrund av hat som det skapar?

Det är dessutom konstigt att Ebba Gröns text i "We're only in it for the drugs" fortfarande stämmer och inte bara i förorten
"Det finns inget att göra i den här trista förorten
det finns ingenting här för oss
nä ursäkta jag överdrev lite grann
vi kan ju knarka supa och slåss
så har det alltid varit här ute
ingen jävel har brytt sig om oss
man ska va som en zombie
va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nått"

Många ungdomar har knappt några vuxna i sitt liv längre.
Förut fanns det alltid någon, om inte hemma så någon på en dagis/fritids/fritidsgård.
Idag är har dagis/fritids personal inte tid med enskilda barn och fritidsgårdarna är nerlagda eller så finns någon enstaka.

Och hur många timmar på vardagar är ett barn tillsammans med sina föräldrar idag?
Och av dom spenderas hur många timmar framför tvn?

Jag förvånas ständigt av hur vuxna människor inte klarar av att hantera sina barn. Ibland kan jag höra föräldrar fråga de mest absurda frågor till sina småttingar. Gränsdragningar är oerhört viktigt. Låt barnen slippa ta den vuxnes ansvar. Små barn behöver styrning och vägledning. Släpp lite i taget och låt de övre tonåringarna bestämma och besluta men inte de små, de blir bara förvirrade. Du är förälder och inte dina barns kompis.

Intressanta tankar men någonstans i röran har föräldra ansvaret tagits i från oss...Jag vill ha tillbaks det! och kanske är det social styrelsens jobb att ge tillbaks det?

Men herregud! När ska folk börja ta ansvar för sig själva (och sina barn) istället för att föra över allt ansvar på staten? Det vore ju helt sjukt om staten skulle börja bestämma över barnuppfostran - varför inte bara lämna in ungarna när de föds och hämta ut dem när de tagit studenten så slipper man allt ansvar som vuxen!? Var har vuxen- och föräldraansvaret tagit vägen? Tror någon på allvar att socialstyrelsen har svaret på hur man blir älskad, förstådd och respekterad som förälder?

Det här förslaget var det absurdaste jag läst på länge.

Staten har för länge sedan tagit ifrån oss föräldra ansvaret det är därför jag vill att dom ger tillbaka det!
carina höglund

Jag förstår inte, har staten tagit ifrån oss föräldraansvaret? När då? Vi har en väldigt bra och tydlig föräldrabalk i svensk lag, läs den!

Jag vill inte ha mer detaljerade direktiv om hur jag ska uppfostra mitt barn som är 16 år, tack! Jag är nöjd med vår relation. Jag kan vara både mamma OCH kompis, men jag tar föräldraansvaret. Jag försöker vara en bra förebild, visar hur viktig min tonåring är för mig, lyssnar på honom och behandlar honom som jag själv skulle vilja bli behandlad. Glöm inte att av de våldsbrott som sker, finns det ofta psykisk sjukdom inblandad, som inte alltid har med uppfostran att göra.

"Statet har tagit ifrån oss ansvaret"
Bull, horse and donkeysh*t!
Föräldrar tar precis så mycket ansvar de vill/känner är bekvämt för sina barn. Tyvärr tycker många det är så himla lätt att låta skola och andra statliga instutiotioner ta hand om sina barn istället för att göra ngt så känslomässigt ansträngande som att lyssna, tala, ta konflikter, känna och älska sina barn! Och sen när det går fel så är det statens ansvar att rätta till det?!?!

Om du nu (felaktigt) känner att staten har tagit ansvaret ifrån dig, sitt inte på tjocka rumpan och vänta på att de skall ge till baka det, res dig ur soffan, gå och knacka på dörren till din tonårings dörr och TA ansvaret!!

Föräldrarollen har definitivt med samhället att göra.
-
Jag är född 1955. Jag hörde en gång en föreläsare vars namn jag tyvärr har glömt, men han var också född 1955. Jag skrattade högt och kände igen mig när han beskrev hur mamma och pappa så självklart hade bestämt över hans liv när han var barn. Hans mamma frågade aldrig vad han ville ha till middag, utan hon köpte det som hon tyckte var bäst och tillagade det, och sen fick han äta det vare sig han ville eller inte. Hans mamma köpte också kläderna till honom och frågade inte vad han själv ville ha, utan hon köpte det som hon ansåg att han skulle ha. Hans pappa bestämde vilken sorts utflykter familjen skulle göra på helgerna, och det var bara för barnen att följa med. På vägen till utflyktsmålet blev pappa alltid kissnödig och stannade bilen för att kissa. Då var barnen tvungna att gå ut och kissa samtidigt, för pappa skulle inte stanna bilen någon mer gång innan de var framme, nu när han inte själv behövde kissa längre.
-
Själv åkte jag ganska mycket tåg som barn, och det blev flera väldigt långa resor som varade mer än ett dygn. Min mamma har berättat att jag aldrig bråkade eller grät under dessa långa resor, inte ens när jag var två-tre år gammal. Varför gjorde jag inte det? Det måste ha berott på att jag redan då hade lärt mig att det inte lönade sig att protestera när de vuxna hade bestämt något.
-
När jag var i tolvårsåldern minns jag att jag ibland kände mig arg och ledsen för att jag hade så lite att säga till om, och för att de vuxna alltid skulle bestämma. Men samtidigt visste jag att alla andra tolvåringar jag kände hade det likadant. De fick inte heller bestämma, så det var bara för mig att acceptera läget. När jag sedan kom upp i tonåren ökade min frihet och det var underbart, men samtidigt hade jag en massa spärrar i mig som gjorde att jag inte kunde tillåta mig att uppföra mig hur som helst.
-
Det samhälle som jag växte upp i finns inte mer. Idag är det barnen som bestämmer vad familjen ska äta till middag och vart familjen ska åka på semester. Det är barnens vilja som styr, redan från det att barnen är små. Och så är det för nästan alla familjer.
-
Jag tror att dagens barn får alltför stora möjligheter att bestämma alltför mycket alltför tidigt. Barnen lär sig att de bara behöver fråga sina egna känslor när de bestämmer vad de ska göra. De behöver inte ta hänsyn till andra människor. De lär sig samtidigt att det är otroligt viktigt att rätta sig efter kompisarna, men att föräldrarnas åsikter inte betyder så mycket.
-
På många sätt är det kompisarna som har tagit över "föräldraansvaret" över barnen. Barnen lär sig att de måste rätta sig efter kompisarna och se till att bli accepterade av dem. Om det innebär att man ska börja röka och dricka, strunta i att läsa läxorna, stanna ute sent på kvällarna och vistas i riskabla miljöer, ja, då är det det som gäller. För kompisarna är obarmhärtiga. Det är dom som bestämmer. Mamma och pappa, i varje fall mamma, kommer nog att stötta sin tonåring i alla fall. Den unga personen behöver inte lyda mamma för att vara säker på att få ha henne kvar. Men kompisarnas ord kan vara lag, annars blir man utstött.
-
På 60-talet var det mammas och pappas ord som gällde. Nu är det kompisarna som bestämmer. Kraven och tvånget är säkerligen inte mindre, men den "uppfostran" som tonåringarna får av sina jämnåriga kompisar är förmodligen i allmänhet sämre än den som jag och min generation fick på 60- och 70-talen av våra föräldrar.

"Föräldrarollen har definitivt med samhället att göra."
Det är väl inte samhällets fel att barnen själva bestämmer och inte föräldrarna? Vad hindrar en förälder att idag se till tt barnen kissar när dom kissar, äter mammas mat och har på sig mammas kläder? Föräldrarna som uppfostrar barnen idag har ju själva fått den uppfostran du beskriver, varför uppfostrar de inte sina barn lika dant? Det är ju även dessa föräldrar som har skapat det samhälle vi lever idag!! Så den generationen du pratar är ju isf ansvariga både för att ha skapat det samhälle dagens barn växer upp i, samt att uppfostra dessa barn i detta samhälle!! Barn är blanka blad när de föds, sen är det vi vuxna som väljer vad vi fyller dessa bladen med. Dels genom att skapa ett samhälle för dem, dels genom vägledning genom föräldraskap!

Det sanhället kan hjälpa till med i så fall är att "se till" att föräldrar tar hand om våra barn över huvud taget. och då menar jag inte bara att sätta gränser. det handlar minst lika mycket om att vara där, närvarande - här och nu.
Att vi finns där när det går bra, att vi finns där när det går dåligt. Att vi orkar se igenom tonåringens försök att mörklägga sin tillvaro.'

Sverige är ett av de länder där ålderssegregeringen är allra starkast. Ungdomar möter enbart ungdomar, vuxna delar upp sig i åldersklasser. är det månne det som ska ändras i så fall? ungdomar behöver leva med vuxna, annars sätter de givetvis upp sina egna normer och regler. De har inget annat val.

Risken är att "samhället" tar över och faktiskt hindrar oss från att vara just föräldrar. Föräldrar är ett personligt ansvar som aldrig går över. det är en livsuppgift. Och som man säger - små barn små problem, stora barn stora problem. det får man lära sig att leva med.

Jättebra idé, det räcker med en regel som föräldrar verkar glömt:
deras barn är alltid skyldiga!
Föräldrar tror bara gott om sina barn men glömmer hur påhittiga och jävliga barn kan vara. Barn är lata, illvilliga och gör sig gärna roliga på andras bekostnad. Det är just därför de måste uppfostras, vilket föräldrar verkar ha glömt i sin jakt på karriären.

att vuxna människor känner en sån frustration och förvirring inför sina barn är mycket beklagligt och framför allt obehagligt tycker jag. man undrar lite grand var det gick snett i samhället....när hände allt detta? vem ligger bakom hela denna kulturyttring som vi lever med idag som faktiskt bitvis är ganska destruktiv?

det är inbyggt i oss människor hur vi ska uppfostra och förhålla oss till våra barn.
däremot kan det blir förvirring i frågan om samhället motarbetar "det naturliga flödet".

Nej, samhället skall inte ha mer inflytande över barnen utan snarare mindre. Föräldrar har slutat tro på sin förmåga och att de är de viktigaste personerna i barnens liv. Kanske blir de rent av lurade att tro att dagis är bättre på att SE barn... det kan aldrig bli så i ett kollektiv där vars och ens behov med nödvändighet inte går att tillgodose. Alla skall leka samtidigt, liksom äta, sova, lyssna på saga - you name it.

Ju mer föräldrar slutar tro på sin egen förmåga och att de är viktigast desto mer riskerar de att falla offer för quick fix-uppfostran typ Nanny-program och lär sig därmed kränkande uppfostringmetoder. Inget barn utvecklar empatisk förmåga på det sättet. Bara inkännande föräldrar kan få inkännande barn....

ibland när jag frågar äldre personer om råd om olika saker, så istället för att vi diskuterer, så hänvisar de mig ofta direkt till samhällsinstanser. Utan att reda på vad det är jag frågat om, och utan att riktigt veta vad den där samhällsinstansen dit de hänvisat mig, kan svara på. Och ibland känns det som om de liksom automatiskt tror att de vet hur det fungerar på samhällsinstansen, bara för att de besökt en liknande instans i ett helt annat ärende.

Vad bra att alla som kommenterar verkar vara så förträffliga föräldrar. Då är det ökade våldet säkert ett övergående problem...

Uppenbarligen behöver föräldrar mer stöd, och det är väl ganska naturligt att "samhället" hjälper till. De flesta föräldrar lämnar ju gladeligen ifrån sig barnen till dagis och skola så någon tilltro till systemet verkar ju redan finnas. Jag tror dock gemensamma regler för alla barn är lite för enkelt, det som behövs är en rejäl föräldrautbildning, gärna obligatorisk och årligt fortlöpande. Innan jag fick barn trodde jag faktiskt inte att man lämnas så vind för våg som man gör. Räkna bara på vad varje barn som det "går snett" för kostar samhället - en sådan utbildning skulle betala sig många gånger om. Men det är olika kassor förstås.

Att det skulle vara inbyggt i oss hur vi ska uppfostra våra barn är ju bara löjligt. Det vi möjligen kan ha medfött är någon sorts pedagogisk förmåga att lära ut överlevnadsstrategier, men dagens uppfostran strävar ju oftast lite längre än så. Framför allt handlar det om att leda, och jag tror inte ledarskapsutbildningar skulle vara så lukrativa om detta vore medfött.

#19 johan 1230 skrev;

"Det är väl inte samhällets fel att barnen själva bestämmer och inte föräldrarna? Vad hindrar en förälder att idag se till tt barnen kissar när dom kissar, äter mammas mat och har på sig mammas kläder? Föräldrarna som uppfostrar barnen idag har ju själva fått den uppfostran du beskriver, varför uppfostrar de inte sina barn lika dant?"

1. Varför vill BVC gärna komma på ett första hembesök när barnet är fött? Visst, för att "samhället" bryr sig om barnet levnadsvillkor men är det kanske också för att kolla hur föräldrarna har det där hemma?

2. Varför måste barnet/föräldrarna gå på regelbundna BVC-kontroller under dom första tre åren? Visst, vägning, mätning samt vaccination men även "goda råd" av denna barnexpert vad för kost man ska ge barnen och hur man ská fostra dom.

3. Varför har personalen på dom svenska förskolorna högskoleexamen? Visst, för att ge barnen ett mera pedagogiskt innehåll på förskolevistelsen så att det inte "bara" blir endast barnpassning. Tyvärr har detta lett till att föräldrar kommer direkt i underläge gentemot dessa "barnexperter" när ens barn diskuteras.

4. Varför finns det anställda psykologer på våra grundskolor? Visst, för att hjälpa barnen om det uppstår problem, men samtidigt kommer denne barnexpert med förslag på åtgärder, för han/hon ÄR ju expert och föräldern får vackert sitta och hålla med.

5. Varför finns det SYO-konsulenter på dom svenska grundskolorna? Visst, för att denne "barnexpert" ska vägleda barnet in på rätt utbildning och framtidskarriär. Barnet påverkas av experten och föräldrarna har inget att säga till om.

För två generationer tillbaka sköttes dessa "expertsysslor" av förädrarna själva i samråd med övrig familj och bekanta. Förädrarna kände att dom hade fullvärdigt ansvar för sina barn, och hade det också i praktiken, vilket resulterade i att föräldrarna automatiskt BRYDDE sig om sina barn mera - för det fanns ingen annan att rådfråga.

Frågan är då om alla dessa "barnexperter" i dagens samhälle gör mer skada än nytta, egentligen.

mvh
admico@telia.com

Jag vill inte leva i ett samhälle där staten har ansvaret för att uppfostra barnen. Däremot skulle jag gärna se ett samhälle där vissa människor helt enkelt inte tilläts föröka sig. Det är inte en mänsklig rättighet att föröka sig, och det finns alldeles för många urusla föräldrar (även bland svenskar) i detta land.

Vi har föräldrar som låter sina barn dö i smärta och sen gnäller för att sjuksköterskan över telefon inte trodde sonen var sjuk nog, vi har föräldrar som inte lär sina barn vilka faror som finns i "Nya Sverige" (och sen säkert blir väldigt förvånade när deras dotter blir våldtagen av 5 soma..."svenskar") och så vidare. Intelligens är genetiskt, det finns ingen anledning för dessa människor att föröka sig.

"Jag vill bli älskad, förstådd och respekterad som förälder. Hur gör jag?"

Skaffa hund? Om du har tagit det mesta egoistiska beslut en människa kan ta, och bestämt dig för att skaffa barn, då får du fan ta ansvar för det också. Ditt jobb (ja, jobb och ansvar) är att uppfostra barnet och se till att barnet blir en trygg, säker individ, inte att bli dess bästa kompis och allt ska vara frid och fröjd. Ungen kommer tycka illa om dig många gånger, men också tycka om dig ibland. Om du gjorde ett bra jobb så kommer du inte verkligen få veta det förrän barnet börjar komma ur tonåren. Men om du tänkt vara barnets bästa vän...ja, då kanske du inte borde föröka dig. Barnet kommer ha vänner på dagis, i skola och där det bor. Du ska vara mamman.

@Johan1230
Jo och pappa var doktor och hans pappa var doktor och hans också vilket hans fru också var fast i smyg o.s.v. Tänk om livet var så enkelt som vissa vill göra gällande i det här forumet. Själv tror jag barnppfostran handlar om en kamp mellan förnuft och känsla och att problemet idag med dessa curlingföräldrar är att man låtit barnen ta förnuftets del och föräldrarna känslornas. En tioåring kan mer om data, 3G, mobiltelefiner och fan än hennes moder och i denna tillgänglighet till snabbtillgänglig kunskap kommit ikapp och om sina föräldrar i idébildningar, teorier etc. Så när hormoner och Gud och karriär och arbetslöshet och allt annat ungdomen brottas med blir föräldrarrollen sekundär i betydelse jämfört med t.ex google.se eller Wikipedia eller piratebay och youtube. Varför fråga pappa när det finns på worldwideweb. Barn är öppna böcker. Det är förädrarna som ska fylla tomrummet och skolan som ska förädla det till en kaka. om kakan är blåbär eller röda vinbär smakar ingen roll ok?

Hårda handskar är förbi, bortom glömt och bör så vara.

Det viktigaste är att lära sina barn om moral och etik och respekt!
En liten sak såsom att inte svära till sina föräldrar eller syskon kan låta löjligt men i min familj gör vi inte det, och det är jag glad för.
Att tänka innan man pratar är viktigt så att man aldrig säger något man ångrar sen, jag har aldrig sagt "jag hatar dig" till mina föräldrar eller mina syskon, för hur kan jag ärligt säga något sånt?

Jag är sjutton och tar mig friheten att säga att vi ungdomar behöver en förälder inte en kompis, för hur mycket vi än skriker på er och säger att ni är orättvisa så vet vi att ni älskar oss och vill vårt bästa..

Kompisrelationen med föräldrar handlar mer om att göra saker tillsammans och prata med varandra än att barnen får göra som dom vill...

Jag tror att man ska uppfostra sitt barn lite som man uppfostrar en hund, redan när barnet är litet ska man vara konsekvent i sin uppfostran och visa vad som är rätt och fel.

Det är också viktigt att man är en bra förebild själv annars kommer barnen inte lyssna :)

Det kanske är för att folk blir föräldrar så unga nuförtiden och inte har tid över till barnen, lämnar dom på dagis kl.7 och hämtar dom kl.17 som barnen blir så ostabila? Mamma "övergav" mig inte till dagis förrän jag var 2 år, om det gjort någon skillnad vet jag inte.

när jag ser barnen som går i mellanstadiet med sitt tjocka lager smink, har på sig kortkort och djup urringning och stoppar upp bh:n blir jag så ledsen och undrar på hur det kommer sig att föräldrarna låtit det bli så. Mellanstadiet, den tiden innan högstadiet med all press och betyg, den tiden då man ska passa på att vara barn har försvunnit... Man kanske hade kunnat hindra det om man shoppat kläder tillsammans med sitt barn och sagt nej till sminket? Jag vet inte... men det verkar bara bli värre och värre, för varje år går det ner i åldrarna.

@Ananai

"Att tänka innan man pratar är viktigt så att man aldrig säger något man ångrar sen, jag har aldrig sagt "jag hatar dig" till mina föräldrar eller mina syskon, för hur kan jag ärligt säga något sånt?"

Just det, tryck undan spontana känslor och visa inte delar av dig själv som du kan ångra att andra fick se.

Hur kan du leva i en omgivning där man inte får ångra sig eller säga fel? Att säga till någon att man hatar den personen behöver ju inte betyda att man för all framtid kommer att göra det, man får ångra sig!

Nästa gång du känner för att säga till någon att du hatar den, så gör det. Det är ju dina känslor i form av ord, men de betyder bara något för den stunden, för den berörda delen av livet. I längde så betyder det ingenting och om dina föräldrar eller syskon inte förstår det så är det inte dig det är fel på.

Det är inte fråga om att samhället ska ta över uppfostran av barnen, det är fråga om att samhället/riksdagen ska hjälpa föräldrarna att ta ansvar.

Föräldrar tvingas ta hand om sina barn om det finns lagar som kräver det av dom.

Det måste vara lättare för en förälder att säga till sina barn att "det är lag på att du ska vara inne kl 22.00"

än att bli betraktad som mossig genom att säga "jag tycker att du ska vara hemma kl 22.00"

Mer förbud och regler för barn och deras föräldrar och ordentliga påföljder om dom bryter mot reglerna! Så kan trenden vändas.

Här behövs utbildning, utbildning och åter utbildning. Vi behöver ett ungdomdepartement! Riksdagen måste få i uppdrag att uppdra åt socialstyrelsen att utveckla ett tillfredsställande regelverk för uppbyggnad av erforderlig HBT-kompetens med hänsyn till ungdomsverksamheten inom ramen för aktuella regionplaner.

Förr fanns en naturlig närhet mellan föräldrar och barn. Den är borta nu. Närheten fanns också mellan generationer, den är också borta. Idag får barnen sin fostran vi dagis, förskola, fritids, skola, kompisar. Föräldrarna syns mycket litet i barnens värld och har, i jämförelse, en väldigt liten betydelse för barnen. Det spelar ingen roll att "offentlig personal" är proffs med utbildning. Den närhet som föräldrakärlek och omsorg ger, kan inte ges av dessa proffs.

Som förälder måste man komma till insikt om att den stress och de "krav" på tex konsumtion vi själva lever under, är skadlig både för barnen och föräldrar. Vi måste ta det lugnare och ge barnen tid, mer närhet, vara förebilder. Betänk att den koja som byggs av barn och föräldrar gemensamt, är mycket mycket mer värd för barnen och föräldrarna än den som byggs med "utbildade proffs", bara som exempel.
Det är helt enkelt dags att vara föräldrar!

Samhället verkar ju helt tappat bakom en vagn. "Snälla farbror staten, berätta för oss vad vi skall göra för vi förstååååååår inte". Undra på att utvecklingen går långsamt när folk vägrar att förstå de mest banala saker.

Dessa människor behöver en kurs i hur man tar individuellt ansvar, inte en kurs i hur man tar hand om barn. Sorgligt förtappad är den moderna människan....

Stående ovationer till Ann Sidbrant som sätter ord på det som jag inte själv skrev ned lika tydligt.

De senaste 75 åren har vänstern med socialdemokraterna i spetsen arbetat för att skrota familjen, ta ifrån föräldrarna deras självklara rätt att uppfostra och utbilda barnen. man förlöjligar äktenskapet och underkänner föräldrarna, man har skapat en myndighet som skall överpröva alla föräldrar i sverige.

vad är då vänsterns vision? alla barn skall fostras och utbildas på statliga och kommunala institutioner.

Vad svergies föräldrar behöver är inte fler myndigheter som kollar vad och hur de gör, de behöver bara få veta att de har rätt att uppfostra sina barn!

resultatet av den socialdemokratiska politiken är att alla barn i sverige har blivit föräldralösa, och fått två vuxenkompisar.

Att lära känna sina barn och visa intresse för dem under hela uppväxten är roligt och ibland krävande. Alla barn är som alla vet olika och regler och överenskommelser med sina barn ska anpassas till just dem. Det ändras hela tiden när de är tonåringar, jag har den erfarenheten också. Min erfarenhet är inte att det är värre idag än på 70-talet. Min uppfattning är att barn är öppnare mot sina föräldrar och att de har mer kunskap om rökning och alkohol än vad vi hade för 30 år sedan. Även föräldrarna har mer kunskap om alkoholens påverkan på unga människor idag än på 70-talet. Vi måste klara av att inse att vi inte kan förutse allt som barnet kan råka ut för, att stödja dem i sin frigörelse genom att vara tydlig med hur man ser på t ex alkohol och rökning. Men också att inte döma när de gör sina misstag och provar sig fram. Jag tror att det är en trygghet för barnet att föräldern klart säger ifrån att "du får inte dricka alkohol", även om barnet själv sedan testar detta. Föräldrars inställning finns alltid i bakhuvudet men det betyder inte att barnet alltid väljer rätt. Det måste vi som föräldrar leva med och fortsatta att visa intresse för barnets liv och fortsätta vara tydlig med vilka gränser som gäller. Alla människor växer med sitt ansvar, men problem uppstår på vägen och det får vi vuxna hantera tillsammans med barnet. Jag tror inte att det hjälper att alltid veta rätt , men att fortsätta samtalen med sina barn är nog en väg att gå.

Skulle vilja återgå till de två åtalade. Grabben lär ha erkänt gärningen inför en häktesvakt, samtidigt som han yttrade orden "mitt liv är förstört, jag kommer inte ut innan jag fyllt tjugo". Allt enligt dagspressen. Någon som vet om detta stämmer? Skulle det vara så, har han en obehaglig självbild samt en god inblick i det rabattsystem som domstolarna tillämpar när folk under 20-år likviderar andra människor. För övrigt så kommer jag osökt att tänka på Haga-mannen, vars första ord vid gripandet var "Allt är förstört"

Jag menar att socialstyrelsen ska ge tillbaka föräldra ansvaret till föräldrana och med det hjälpa till att med riktlinjer kring våra ansvar.
Idag har vi en stor mix av föräldrar från -60-talets Sverige och föräldrar från andra länder, unga och gamla.
Vi har inga naturliga värderingar som på bonde samhällets tid.
Givet vis på gott o ont!
Men vi måste i alla fall debattera frågan så pass att vi vaknar till och tar föräldra ansvaret på alvar!
Carina Höglund

Carina Höglund, jag tror du missat helt och hållet vad föräldraskap är. Att som du skriver ”Kan Socialstyrelsen hjälpa oss med dessa frågor? Går de att besvara, eller är det kört? ”Visar på att du inte vet vad det är att vara mamma. Ska Socialstyrelsen ge ut den lilla boken med små tips, eller? Alla familjer är olika. Det som behövs är att vi föräldrar får ett bättre självförtroende när det gäller att vara förälder. Har du inte börjat vara mamma innan är det nog kört när barnet väl är tonåring.
Så skriver du ”Respekten för de vuxna kan bli lite sämre.” Håller inte med dig! Vi får den respekt vi förtjänar som föräldrar.
Nej tack till Socialstyrelsen! Men vi ska finnas där för varandra, ”Det krävs en hel by för arr uppfostra ett barn.”

Lunchdröm
Hoppas att du aldrig får några barn!

Lisbeth

Jag är mamma och är nog en rätt bra sådan men kanske inte så där perfekt som många här i kommentarerna verkar, men kan ändå tycka att det är svårt och dessvärre ser jag många färäldrar o ungdomar runt mig som har problem .
Dom som inte har problem behöver inte ens den här debatten ,tack och lov att det finns sådana...
Det där självförtroendet du pratar om är prisis det jag menar att vi behöver hjälp att få har du bra förslag på hur vi kan tillgodogöra oss ett bättre självförtroende? Mitt var att staten skulle hjälpa till så att vi fick något konkret att förhålla oss till, men har du bättre idéer så är dom mer än välkomna. Dett här är bara en lite brain storm på hur vi ska kunna få ett bättre samhälle för våra ungdomar.
frid o kärlek

# 25 Pär skriver: "De flesta föräldrar lämnar ju gladeligen ifrån sig barnen till dagis och skola så någon tilltro till systemet verkar ju redan finnas."
- FÖR stor skulle jag vilja säga.... om föräldrar själva engagerade sig mer för sina barn skulle de växa upp till mer empatiska och inkännande personer...

"Jag tror dock gemensamma regler för alla barn är lite för enkelt, det som behövs är en rejäl föräldrautbildning, gärna obligatorisk och årligt fortlöpande."
- Och över hela landet pågår sedan några år ett jättelikt projekt med föräldrautbildning i olika varianter "godkända" av folkhälsoinstitutet... flera av dem innehåller inslag av avvisande barnuppfostran typ skämspall, time out osv... vilket barnläkare, med rätta, opponerat sig emot! Se tex länk:

http://www.pedagogiskamagasinet.net/main.asp?ArticleID=346367&CategoryID...

"Att det skulle vara inbyggt i oss hur vi ska uppfostra våra barn är ju bara löjligt."
- Nu är det ju väldigt väl beforskat att vår omsorgsförmåga är väldigt nära kopplat till den omsorg vi själva fick som barn av våra föräldrar. Den som således blivit dåligt föräldrad löper själv stor risk att få svikt i sitt omsorgssystem!

"Det vi möjligen kan ha medfött är någon sorts pedagogisk förmåga"
- Och nu handlar inte gott föräldraskap i första hand om pedagogik utan om omsorgsförmåga, anknytning och samspel!

#28 Den nyfikne skrev: "Själv tror jag barnppfostran handlar om en kamp mellan förnuft och känsla och att problemet idag med dessa curlingföräldrar är att man låtit barnen ta förnuftets del och föräldrarna känslornas."
Barnuppfostran handlar väldigt mycket om det bagage vi själva har med oss, vilken erfarenhet av anknytning och god omsorg vi har med oss från vår egen barndom ... och curlingföräldrar är nog ett väldigt litet problem jämfört med de pushingföräldrar som helst vill att deras barn från 4 mån ålder skall sova hela natten i egen säng i eget rum och klara sig utan nattmål ... självständighetskravet fortsätter sedan genom dagistiden då de förväntas glada gå dit, även under de tider föräldrar är hemma föräldralediga med yngre syskon ... den mesta vakna tiden under moderna barns barndom tillbringas inte med föräldrarna utan med betalda vårdare .... och sedan förväntas tonåringarna på egen hand klara ut den svåra tiden i livet?? Vid den tiden är det försent att styra upp "skutan" båd för föräldrar och samhälle!

En tioåring kan mer om data, 3G, mobiltelefiner och fan än hennes moder och i denna tillgänglighet till snabbtillgänglig kunskap kommit ikapp och om sina föräldrar i idébildningar, teorier etc. Så när hormoner och Gud och karriär och arbetslöshet och allt annat ungdomen brottas med blir föräldrarrollen sekundär i betydelse jämfört med t.ex google.se eller Wikipedia eller piratebay och youtube. Varför fråga pappa när det finns på worldwideweb. Barn är öppna böcker. Det är förädrarna som ska fylla tomrummet och skolan som ska förädla det till en kaka. om kakan är blåbär eller röda vinbär smakar ingen roll ok?

Hårda handskar är förbi, bortom glömt och bör så vara.

Måste få säga att det inte är jag som satt rubriken det gjorde redaktionen.
Jag skulle hellre ha sagt socialstyrelsen bör ge riktlinjer för föräldra ansvar.

Carina Höglund
Jag tror ett av problemen är att vi tror att vi måste vara så duktiga som föräldrar. Våra barn vill inte ha duktiga föräldrar de vill ha närvande föräldrar. Att skriva ner hur man ska få ett bättre självförtroende i sin föräldraroll gör sig nog inte här. Men jag har lite skrivet som jag gärna skickar till dig.
Skriver just nu på en uppsats om mobbning där jag tittat på föräldrarnas betydelse för hur barn hanterar mobbning. Det är utom allt tvivel så att de barn som har bra, närvarande, gränssättande, älskade och uppmuntrande (m.m.m) de barnen mobbar mycket sällan, de är också så att de barnen vågar säga ifån.

Har även jag varit med och tagit fram en plan med bla mobbning i skolan, Ett av problemen jag kan se där är att det tar för lång tid innan man tar med färäldarna i diskussionen.

Problemet som jag ser det är att många föräldrar idag inte är närvarande. pg av stress och att ungdomarna vill vara ifred. Inget nytt men jag tycker att vi borde ta det på allvar...

"Lunchdröm
Hoppas att du aldrig får några barn!"
( #42 Lisbeth Pipping, 2009-08-11, 11:34)

Det hoppas jag också. Och inte bara hoppas utan vet. Jag är nämligen kille med stort K som inte har några som helst tankar på att operera mig. Och män som opererar sig kan inte få några barn ändå. Så var det med det.

Jag är trygg i min sexuella identitet och nöjer mig med att kunna skänka mina kvinnor barn.

"Problemet som jag ser det är att många föräldrar idag inte är närvarande. pg av stress" (#49 Carina Höglund, 2009-08-11, 13:10)

Med lagar och kontroll av att dom efterlevs så tror jag att de föräldrarna lägger av med "att vara stressade" (som det så flitigamyran-käckt brukar heta)

"och att ungdomarna vill vara ifred."
(#49 Carina Höglund, 2009-08-11, 13:10)

Det där kommer förhoppningsvis ett antal uniformerade poliser att kunna ta ur dom...