Ruben Anderssons debattartikel i DN 9 augusti 2009

Jag vill börja med att tacka Ruben och hans föräldrar Sara och Vincent Andersson för att de orkar gå ut och berätta sin historia. Artikeln andas värme, kärlek, sorg och omtanke om andra.

Rubens bror hade diagnosen schitzofreni. Han medicinerades, fick inget samtalsstöd, tvångsvårdades många gånger, sysslolösheten i vården tärde hårt på honom som "ville göra något med händerna" och han fick ingen rehabilitering. Hopplöshetskänslan han själv bar på tycks för mig ha helt bekräftats för honom inom psykiatrin. Han tog sitt liv under en kort permission. Istället för att arbeta med att bygga upp honom efter att självbilden rasat utav en svår psykiatrisk diagnos, låter det som om Rubens bror lämnades åt att tyna bort medan kommunikationen med de anhöriga verkar ha varit i stort sett obefintlig. Ruben och hans familj är inte ensamma om att med vanmakt se sin älskade anhöriga tyna bort. Alltför många går samma öde till mötes och detta trots goda intentioner.

Det saknas inte visioner. Nollvisionen för självmord är antagen av regeringen och Hallands och Stockholms läns landsting, fler är på gång och man arbetar med både kompetensökning och suicidprevention på många håll. Men medmänskligheten måste återupprättas i vården, uppvärderas som en kompetens hos personalen och uppskattas som den fantastiska "medicin" den är. Psykodynamisk och kognitiv terapi är beroende på individens behov ett par av de alternativa modellerna för att kunna bearbeta och hantera de känslor som "svallar över" när livet känns riktigt hopplöst och situationen förtvivlad. Det borde vara självklart att den som mår psykiskt dåligt får den "smärtlindring" som faktiskt det förtroendefulla samtalet är. Detta kan inte närstående ge fullt ut därför att den sjuke själv inte vill belasta dem.

Att vi alla har grundläggande kunskaper i att kunna se när någon mår psykiskt dåligt, våga och orka lyssna på och veta var vi ska hänvisa vidare när vi inte klarar det själva är oerhört viktigt. Men främst måste psykiatrin bli bättre rustade för att kunna ta emot den hänvisade på ett människovärdigt sätt och ha tillgång till den kompetens som behövs för både suicidprevention och rehabilitering.

Idag är jag rädd att den så ofta skuldbelagda psykiatrins personal utan mer av back-up, utan mer uppskattning, vidareutbildning och tid för reflektion, utan att få tillgång till mer vård/stöd/aktiviteter/rehabilitering till sina inlagda patienter, själva kommer att tyna bort. Det vore katastrof. Många av dem som väljer att arbeta med människor i psykisk kris har verkligen hjärtat på rätta stället men de hindras från att göra ett bra jobb genom stelbenta och hierarkiska regelsystem som inte lämnar utrymme till medmänsklighet och sunt förnuft. Och då blir det piller, tvång och injektioner istället för det så livgivande samtalsstödet, inte i kombination alltså utan "istället för".

Tack igen Ruben med familj. Mina tankar av värme går till er. Kom ihåg att SPES finns för er (Föreningen för Suicidprevention och Efterlevandes stöd) och kom gärna och var med den 10 september då det är den internationella suicidpreventiva dagen och vi på många håll i Sverige tänder ljus till minne av dem vi förlorat. Det finns en enorm kraft, en medmänsklig gemenskap och en stark vilja att förändra så att inte fler liv skall förloras. Det finns alltid ett hopp och alltid ett fint minne, också.

Mia Franzén (7 artiklar)

Anmäl