80-talsartisterna hade råd att bli megastjärnor

"Han hade en oerhörd talang. Han var perfektionist och gjorde aldrig ett dåligt eller ens halvtaffligt framträdande, sett ur ett artistiskt eller musikaliskt perspektiv. Men han tillhörde också en annan värld än den vi ser idag. Han slog igenom i en tid då en artist på fullt allvar kunde bli global och forma en hel generation. Tänk på det, det är väldigt många människor som vet vem Michael Jackson är oavsett vilket land de bor i och vilken kultur de tillhör".

Ungefär så där svarade jag när P4 Extra bad mig förklara varför Jackson var så storhet och magnifika karriär, detta efter hans tragiska hans död tidigare i sommar. Delar av den förklaringen spiller också över på varför det trampar runt en massa gamla artister i festivalsverige. Likt dinosaurier lämnar de sina djupa avtryck i kvällstidningar och arenagräs. Nu, när musikindustrin så sakteliga håller på att anpassa sig till mikrobetalningar, My Space och mobiloperatörer intar U2, Metallica och Bruce Springsteen nästan simultant sina evigt bredbenta poser på scen. Och vi trängs i fållan vid kravallstaketet med lockelser om kloliknande mastodontbyggen och maratonspelningar. Ingen kan egentligen avgöra om det är 1989 eller 2009. Kronan på verket är förstås Madonnas återkomst till Götet efter hela 19 år.

Men är dinosaurierna på fullt allvar bättre än de finniga magkänsle-debutanterna som alltid har haft tolkningsföreträde när det gäller rockens äkthet? Det ungdomliga självförtroendet visar ju alltid vägen?
Nja, utvecklingen har egentligen inte med låtarna att göra. Det handlar snarare om de nya affärsmodellerna. Livescenen är nya kassakon efter att CDn dog. Många av de stora turnerande artisterna hade sin första storhetstid på 80 talet, och därmed sitter de också väsentligt mycket större kapital och branschförtroende nu när luften gått ur skivbolagsvärlden och den strukturella kollapsen inom musikindustrin är ett faktum.

Men just försprånget som 80-talsikonerna haft kommer vi nog aldrig att se igen, vare sig vi pratar om musik eller media. Internet har gett oss medborgarjournalistik och twittrande, reklambranschen skriker transparens och hakar på sociala medier, samtidigt som Google sakta är på väg att omsluta hela nätklotets kultur. Likaså har Internet inneburit att hela händelsekedjan för artister - från låtidé till konsert - fragmentiserats. Och ihärdigt har Live Nation sina klor runt publiken.

Idag är det alltså inte 1989. Skivbolagen - de få som finns kvar - skriver inte kontrakt på sju plattor med en artist. Musiken flödar i telefoner och strömmar genom din dator. Ingen har längre överblick över all ny musik som väller fram och helt nya finansieringsmodeller gäller. Idag står det t.ex. Nokia istället för Sony BMG bakom stjärnorna och produktplaceringen är inte längre en pryl i en video. Däremot är hela det konstnärliga You Tube klippet som ska marknadsföra artisten plåtat med en ny och mobilkamera. Enligt avtal. Rätt "branding" (varumärkesbyggande) är den nya trovärdigheten för nya talanger.

Madonna sa i min intervju med henne för SVT för några år sedan att "framtiden hör mobiler och Internet till". Ingen djärv gissning från en artist vars snabbfotade affärssinne faktiskt överträffar hennes kvicka imagebyten. Hon var också en av de första att fimpa skivkontraktet till förmån för ett gigantiskt avtal med konsertarrangören Live Nation.

Ironiskt nog har alltså den här utvecklingen, denna totala demokratisering av musikindustrin där artisterna inte längre är beroende av skivbolagens gunst och pengar utan själva lägger upp sidor med mp3or på nätet, gjort att mellanstora artister gått under i konkurrensen, debutanter finns i överflöd (det s.k. "demohelvetet" frodas) och megastjärnorna klampar omkring större än någonsin. Det var nog inte så Shawn Fanning trodde framtiden skulle bli när han skapade Napster.

Så svaret på frågan varför 50 åringarna är ute på vägarna i rockmundering är såklart: för att de har råd att satsa stort.

Den intressanta frågan är istället - varför går vi och ser dem? Det är väl ingen på allvar som tycker att de är särskilt nyskapande längre?

Tänk om det har med utvecklingen att göra. Det skulle ju vara dråpligt om det inte handlar om nostalgi, utan att vi faktiskt är oförmögna att dra nytta av nätdemokratin fullt ut. Att vi inte orkar ta in allt nytt, att vi på allvar längtar efter det filter skivbolagen med sina talangscouter och pengar utgjorde. Tänk om vi vill att någon ska välja åt oss?

Vi ler i mjugg åt fornstora dagar när MTV, Razzel och Nöjesmaskinen var populära, sida vid sida med megastjärnorna. Men vi tittar fortfarande på lägereldprogram som Allsången, Let's Dance och Melodifestivalen. Och vi vallfärdar till Göteborg i helgen.
Heja folkfest och gråhåriga popstjärnor. Jag vet vad jag betalar för.
Ge mig den kollektiva kicken. Mitt i nischsamhället.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] tolkningsföreträde och jag är mer benägen att hålla med Petra Wrangler som i sin artikel i Newsmill häromdagen (2009-08-07)  ”80-talsartisterna hade råd att bli megastjärnor” menar [...] Blogg:Poplåtar.se (bloggen) » Poppens påstådda odödlighe, 2009-08-09, 18:46

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9549

14 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Apropå kommentaren om nätdemokratin - det finns en intressant psykolog som heter Barry Schwartz som har skrivit en bok om det här, den heter "The paradox of choice". I den påpekar han att

"We all know what's good about it [val, min anm.], so I'm going to talk about what's bad about it. All of this choice has two effects, two negative effects on people. One effect, paradoxically, is that it produces paralysis, rather than liberation. With so many options to choose from, people find it very difficult to choose at all. "

Finns en bra video om det på TED

http://www.ted.com/talks/lang/eng/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choic...

Permalänk | Anmäl #1 Åsa Roos, 2009-08-07, 13:16