Är du social nu lille vän?

Publicerad: 2009-08-03 11:08, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Jag får många gånger höra att det är lite suspekt att jag lärt känna de flesta av mina vänner online. Vissa personer kan jag känt i flera år innan vi faktiskt möts. Självklart kan det vara lite pinsamt ibland. Det skriver pr-konsulten och proffsbloggaren NICLAS STRANDH.

53 millningar
24 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Niclas Strandh är pr-konsult och en känd bloggprofil.

Jag är en människa. Som människa - eller som organism förväntas man vara social. Det är vad själva samhället bygger på. Vi är ett socialt djur, vi är självmedvetna genom att vi skapar relationer som inte bygger på våra drifter utan på fria val.

Wikipedia definierar termen social med "the interaction of organisms with other organisms and to their collective co-existence, irrespective of whether they are aware of it or not, and irrespective of whether the interaction is voluntary or involuntary."

I grunden är vi alltså sociala utan att ens behöva vara medvetna om det - termen asocial finns inte mer än som en anklagelse mot den person som inte vill vara med i ett förutbestämt socialt spel. Det där orrspeler bland dem som anses som skapelsens krona, bland människor som har ett ansvar - det som sägs vara civilisation. Karl Marx menade att socialitet är en intrinsikal (inneboende, introvert) nödvändighet som gör att människor helt enkelt är beroende av varandra. Eller så utvecklar man socialitet vidare med Weber och Durkheim. Och kan krydda lite med Mead. Om man vill.

Eller så kör man 15 sekunders socialfilosofisk craschcourse - antingen ger det sociala mening till vad vi gör - eller så förhindrar det oss att vara det vi faktiskt är.

Jag är egentligen rätt osocial. Även om en del inte tror på mig. Jag ogillar att kallprata, jag är en usel konversatör och i sociala sammanhang känner jag mig ofta malplacé, även om det är personer som jag känt länge och väl. Redan som barn höll jag mig rätt mycket för mig själv - jag hade kompisar, jag fungerade i skolan men jag kände mig aldrig riktigt rätt och där. Det har fortsatt i vuxen ålder. Jag är en rätt usel minglare, jag är kass på att sälja in mig själv genom småprat.

Genom åren har jag försökt att skydda min sociala inkompetens med att "jag bara pratar om sånt som är relevant" eller på andra sätt försöka undvika det faktum att jag är rätt trist som bordspartner på en middag, eller att hamna bredvid på tåget eller liknande tillfällen där andra gärna tar kontakt och pratar lite om vädret, lite om ditten och lite om datten och ... jag fattar inte ens hur man gör. Jag kan själv bli fascinerad över hur människor kan hålla igång samtal om ingenting.

Det var skönt att få svart på vitt att jag är en INTP-person. Introvert med översikt över helheter osv. Psykologiska tester kan sannerligen användas som förklaringsmodeller och skapa känslan av att man är lite mer exklusiv och inte bara konstig.

Samtidigt är det ju så att vi alla ändå behöver sociala kontakter - människor som faktiskt medvetet eller omedvetet förnekas social interaktion blir sakta men säkert galna. Så på nåt sätt blev jag - och många gånger kanske jag fortfarande är en sorts ensam varg som söker en flock. För det sociala är en tillhörighet, en möjlighet att utvecklas, känna trygghet och det är också vila. Att vara ensam innebär att man alltid behöver vara beredd på någon outtalad fara, en känsla av att alltid behöver vara beredd på att fly eller behöva fäktas.

Jag valde att fråga på min blogg Deepedition om vad det är att vara social. Svaren visar en hög grad av filosofisk insikt. Kanske borde man crowd sourca den moderna filosofin?

Kimmi säger exempelvis:
"Att tycka om att umgås, träffa vänner, träffa nya bekantskaper och att inse att även om man inte alltid håller med och tycker om en annan människa så kan det ändå finns något att lära sig, vilket är en anledning att "uppföra sig" även bland människor som man kanske inte vill gifta sig med. Att kunna lyssna och våga delta i samtal, våga ställa frågor när man inte förstår (visa intresse) Att våga skratta och vara glad. Kan samarbeta."
Samtidigt kan jag se många som precis som jag kämpar med att inte passa in, att känna sig obekväma med att behöva finnas i ett sammanhang där man förväntas att göra och vara på ett visst sätt.

För jag anar att Tea inte alltid tycker det är enkelt att uppfylla följande punkter:
Att vara social är att...
...inte behöva välja om man ska våga starta datorn eller inte,
...finna sig tillrätta i situationer där okända personer ingår; utan att få ångest.
...kunna öppna munnen utan att känna sig avvikande.
...veta hur det s.k. sociala spelet fungerar.

Många av oss går med det osynliga stigmat att faktiskt inte riktigt förstå hur saker ska vara, hur man ska passa in och faktiskt skapa sig en plattform för att finnas till.
Om man gör en sorts övergripande och generaliserad bild så handlar det om att lyssna, ömsesidigt samtala och att fungera i en grupp människor. Morrica väljer att beskriva det så här:
"Att vara social betyder att ha insikten att samtliga människor har något värt att lyssna på, att se, att ta del av och att vara nyfiken på att ta del av detta. Det innebär också att respektera andra människors stängda dörrar, att bjuda in och välkomna men inte tränga sig på."

Precis som Tonårsmorsa menar:
"Att vara social för mig är att ha relativt lätt att umgås med människor, särskilt de man inte känner så bra. Det innebär också att kunna föra en konversation i båda riktningar, d.v.s. både att kunna uttrycka sig så att folk orkar lyssna på en och att kunna lyssna på vad andra har att säga."

Bäst är ändå den kommentar som Maria LJ lämnade:
"Att *vara* social är att tycka och känna att det är meningsfullt att ta in andra människors tillvaro i sitt medvetande, och att förstå att det kan och skall vara ömsesidigt - man accepterar att andra lägger märke till en."

Jag gillar den sista delen - "man accepterar att andra lägger märke till en". Det känns som en portalsägning. Sug på den medan ni lyssnar på det här (vilket också innehåller en av de snyggaste videos som gjorts):

Sartre menade att vi blir till genom att en annan människa ser oss och samtidigt är det en upplevelse av icke-kontroll - vi blir objektifierade. Men samtidigt är det i det mötet - där vi enligt Sartre är helt utlämnade till den andra personen som ser oss - som vi faktiskt lär oss något om oss själva. Vi blir alltid självmedvetna genom mötet med en annan människa - inte genom att bara vara oss själva.

Det sociala definierar oss som människor. En självklar men samtidigt rätt otäck tanke. Den kittlar och jag vet inte riktigt vad man ska tänka om den. Thebe menar i en kommentar till min blogg att det sociala är "att delta i ett spel, som "alla" känner till och spelar likadant. Att vara smidig, och att kunna spela det spelet. Det är en typ av social förmåga, att läsa av spelet och göra sina passningar vid rätt tillfälle."

Är det spelet som är mötet? Eller är det mötet som är spelet?

Hur möter man då människor via Internet? Själv får jag många gånger höra att det är lite suspekt att de flesta av dem som jag kallar vänner har jag lärt känna online. Vissa personer kan jag känt i flera år innan vi faktiskt möts. Är det så att jag aldrig definieras - eller för att ta Sartres ibland mycket kategoriska "icke-existerar"? Jag tror inte det ändå. Självklart kan det vara lite pinsamt ibland.

Ett exempel: jag ville gå på after work eftersom jag var hemma i Borlänge, gräsänkling och faktiskt ledig nog att göra något sådant. Började fundera vilka jag kunde ringa och insåg att jag inte hade så många personer som det bara var enkelt att säga "häng med ut och ta en bärs". För den stora delen av min bekantskapskrets är fysiskt någon annanstans. I Sverige och i världen. Däremot är de alltid där - på de digitala plattformarna. På Twitter, på Facebook eller vilken annan digital arena eller socialt medium du kan tänka dig. En instant socialitet distribuerad och delad på många fler händer, med många fler öron och ögon. Självklart - det går inte att bjuda varandra på en pilsner: men det kan man göra när man träffas.

Internet är något att älska (och ibland hata). Om det är socialt beror alltid på tjänsterna som används, vilka som är där och hur man väljer att göra. Internet är en kniv. Rätt använd kan den rädda liv, i fel händer så kan den ta liv. För min del handlar det sociala i sociala medier att jag inte längre är definierad av min i andra sammanhang osociala sida - för jag kan välja själv på nätet. Att delta, att inte delta, att delta lite eller mycket. Det innebär att jag kan vara mycket mer mig själv genom att slippa välja att hitta minsta gemensamma nämnare med de personer jag är tvingat att dela geografisk plats med. Istället kan jag hitta de personer som jag trivs med och som jag kan lyssna på och prata med och bli lyssnad av.

Jag vill konversera, lära mig och få stöta och blöta åsikter. Det är vår grundläggande vilja och önskan, det är ett behov som definierats av beteendevetare. Det är det som gör sociala medier så häftigt. et är vad socialitet handlar om - och det är därför vissa av oss blir så till oss i trasorna över sociala medier. För det handlar aldrig om antingen eller - utan alltid både och; och kanske ännu fler dimensioner.

För även om jag är lite smått suspekt asocial ibland så är jag människa. Och därför social. Det är så vi är skapta. Det är så vi kommer vara.

Niclas Strandh (5 artiklar)
http://digitalpr.se http://deepedition.com

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] …att vara aktiv på Facebook, Twitter, Linkedin, Plaxo och sin egen blogg, i tron att det leder till ett mer socialt och rikt liv? [...] Blogg:Fler björnar till rakning..? | The Brand-Man, 2009-08-07, 11:09

[...] har den kommit. Mitt sommarprat på Newsmill. Som är en fortsättning på den diskussion som initierades här på Deepedition. Tack alla som [...] Blogg:Deepedition » Det sociala och det asociala, 2009-08-04, 13:07

[...] ”Är du social nu, lille vän” [...] Blogg: Sommarpratet på Newsmill | Strandh.DigitalPR , 2009-08-03, 13:21

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9432

24 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

rent spontant: det här tål att begrunda (jag återkommer nog när jag tänkt mer "i saken"...) tills vidare vill jag bara tacka för detta "inlägg"...

Permalänk | Anmäl #1 Marianne Johansson, 2009-08-03, 12:56

Det är så mycket i n n e h å l l i denna text, så jag orkar bara med en liten bit i taget: Rubriken "Är du social nu lille vän?" - Som 40-talist får jag naturligtvis associationen "Är du lönsam lille vän?" (Jag hoppas kunna återkomma när jag läst mer och begrundat mer av innehållet...)

Permalänk | Anmäl #3 Marianne Johansson, 2009-08-03, 14:10

Om jag kunnat formulera mig så här bra, så hade det kunnat vara jag som skrivit det.
Mycket intressant artikel.

Permalänk | Anmäl #4 Johan Jeppsson, 2009-08-03, 16:55

Gissa om jag känner igen mig..! Jag har också alltid haft känslan av att inte riktigt vara med.

Och jag har också alltid hatat just sådana där situationer där man måste åka buss med en skol- eller arbetskamrat och samtalsämnena tar slut, eller sitta med sina kamrater i matsalen... Jag avstod i flera år från att äta lunch på en arbetsplats som hade ett mycket förmånligt luncherbjudande, bara för att slippa äta med de andra. Alla andra åt, medan jag hade med mig mackor och åt ensam i fikarummet på avdelningen - och folk frågade och undrade... En kvinna trodde till och med att jag hade ätstörningar, och gav mig en adress där jag skulle söka hjälp... :-(

De senaste åren har jag sluppit arbeta ute, och det har varit en välsignelse för mig på alla sätt! Alla karriärdrömmar lade jag på hyllan tidigt, för jag insåg att trots att jag var teoretiskt begåvad - så skulle det aldrig gå ändå med det "handikapp" jag hade.

Det tråkiga är väl, att precis som du säger så har man ju en inbyggd längtan efter människor OCKSÅ. Samtidigt som man är glad och tacksam över att slippa dem. Mest efter en partner förstås... Men jag har insett att jag aldrig, aldrig skulle kunna gå in ensam på en krog (jag har ju inga vänner) och börja prata med en främmande man. Hur mycket jag än längtar efter kärlek och sex, så är det helt enkelt fullkomligt omöjligt.

Drömmen har väl alltid varit, att det ska hända ändå. På något mystiskt sätt. Att någon Gud eller något Öde ska se min längtan och fösa ihop mig med min drömman - på ett sådant sätt att inga pinsamma moment uppstår. Att det ska vara ömsesidig kärlek vid första ögonkastet, och rakt fram på en gång...

Men det lär väl inte hända i detta livet. Det finns ingen rättvisa. Kärleken är, precis som Karriären, till för de sociala... :-(

Permalänk | Anmäl #5 Helena, 2009-08-03, 17:26

Gissa om jag känner igen mig..! Jag har också alltid haft känslan av att inte riktigt vara med.

Men det lär väl inte hända i detta livet. Det finns ingen rättvisa. Kärleken är, precis som Karriären, till för de sociala... :-(

Permalänk | Anmäl #6 Helena, 2009-08-03, 17:27

Gissa om jag känner igen mig..! Jag har också alltid haft känslan av att inte riktigt vara med.

Men det lär väl inte hända i detta livet. Det finns ingen rättvisa. Kärleken är, precis som Karriären, till för de sociala... :-(

Permalänk | Anmäl #7 Helena, 2009-08-03, 17:28

"För även om jag är lite smått suspekt asocial ibland så är jag människa. Och därför social. Det är så vi är skapta. Det är så vi kommer vara."

Nej, det är inte så det fungerar. Vi är inte "skapta" till att börja med. Att naivt påstå att vi "kommer vara" något är ännu värre. Du har ingen aning om hur människan kommer utvecklas, om något så kan man märka att i de mer utvecklade länderna så blir folk mindre och mindre sociala. Vår art är uppdelad i många olika grupper, det finns en liten grupp som är betydligt smartare än resten och tycker riktigt illa om resten. De (ja, vi) är människor de med.

Jag är professionellt social, men privat näst intill totalt ointresserad av andra människor. Så har jag varit hela mitt liv och oavsett vad du påstår lär jag fortsätta vara så. Å andra sidan kan du ha en poäng, jag kanske skulle kunna vara social...men jag tål inte blåsta människor och det finns nästan bara sådana i vårt land (och då är ändå Sverige ett av de bättre länderna i min erfarenhet).

Permalänk | Anmäl #8 Illwill, 2009-08-03, 17:44

Känner igen mig i det där. Kämpade också under många år med att bli av med känslan att något inte stämde. Det kändes inte rätt för hur mycket jag än kämpade och anpassade mig så kunde jag inte tillfredsställa allas behov. Alltid var det någon som hittade fel i en. Har idag övergett verklighetens orrspel och lever mitt liv ensam. Har faktiskt inget att ge där eller att hämta.
-
@ Helena: Det där med kärleken känns också igen. Det är svårt att få den att fungera när man inte talar samma "språk" eller när någon väntar sig att man skall vara rolig, trevlig, rik, glad, spontan, utåt, populär, snygg, mjuk, hård etc på en gång. Inte en chans. Samtidigt kan de egna förväntningarna kanske också förstöra för en själv. Man behöver nog inte prata samma språk eller alltid ha något att prata om? Eller så försvinner alla dessa frågor och funderingar när man möter sin livspartner? Who knows...

Permalänk | Anmäl #9 P, 2009-08-03, 18:17

sTore Gud....kul-å-bra låtar,,,en del jag ¨glömt¨ bra skrivet oxå,,kanske en något udda vinkling av dig själv contra grupp.....kanske du skulle känna efter mer o mindre teoriserande..... eget xprimenterande, plus attnån sa: var dig själv du...fIck mig att inse att jag inte gärna kunde va nån annan..!!! resan blir ju naturligt-vis kompromissande, men jag blir mer-o-mer mIg ....TILL ALLA : VAR ER SJÄLVA goods speed 1love

Permalänk | Anmäl #10 ron-y-cola, 2009-08-03, 20:44

liten kommentar kring kommentarerna; om man inser att man har problem med att vara social, så kan man ju alltid spela en roll av en social person. det gör jag själv ibland för att passa in i vissa situationer, eller bara för att det kan vara kul. på så sätt så kan man strunta i vad folk tycker om dig, eftersom dom ser bara den rollen som du spelar. hare gott...

Permalänk | Anmäl #11 ett, 2009-08-03, 21:05

Hej, jag har några frågor av ren nyfikenhet, för att jag själv funderar en hel del på socialitet kontra asocialitet, relationer och mänskliga behov.

@Illwill: om du är helt ointresserad av andra människor, hur ser du på dig själv? Är du själv också ointressant för dig själv, såsom varande människa? Eller om du träffade någon som var precis som du, skulle du bli intresserad av den personen då? -- Jag tycker huromhelst att du verkar intressant. I din mystiska svåråtkomlighet. Råkar du ofta ut för det? Att folk som du är ointresserad av, blir intresserade av dig? Själv har jag försonats med att det finns en del personer som jag tycker om. I större eller mindre utsträckning. De flesta tycker jag inte om. Men ibland märker jag att jag kan tycka om att bli omtyckt. Också av dom jag kanske inte egentligen tycker så mycket om.

@P och Helena: den där känslan av att man måste tillfredsställa andras behov, vara tillags (och därigenom blir otillräcklig, fel, misslyckad etc) varför drabbas man av den? Vem är det som säger åt en att man måste vara tillfredsställande? Jag försöker tänka att jag är precis så obekväm som jag är och dem som gillar mitt sätt att vara otillräcklig på blir mina vänner/partners.

Permalänk | Anmäl #12 Lille Skutt, 2009-08-03, 21:33

Vår socialisering är ju utvecklad biologiskt och behöver direkt återkoppling i nuets tidrumsdimensionalitet för att fungera. Den baserar sig på symmetriska relationer och möten utan efterklang. Den konkreta fysiska verkligheten ger friktioner, tvekan och motstånd. På internet rör vi oss med ren intertextualitet. En sändare, oräkneligt många mottagare, nollfriktion, i stundens hetta kan man, trygg bakom sitt tangentbord, slänga ur sig ungefär vadsom helst och sedan står det där för alltid. Det är ett helt annat kommunikationsvillkor, och atmosfären på internet präglas följaktligen av en hätskhet som är alldeles främmande i levande livet. Att vara social i dag är alltså något annat än för bara något drygt decennium sedan: det gäller att bemästra två vitt skilda ekologier. Internet ger också tillfälle till en social urartning: för tio år sedan hade vi en blommande chatkultur som medförde kontakter i levande livet. Numer är det bara råsex allting handlar om. På så sätt blir samhället mer och mer cyniskt och förbittrat. Samtidigt avtecknar sig allt skarpare en verklighet i fråga om värderingar och attityder som dolts under den materiella slöjan. Information är oändligt mycket lättillgängligare nu är för, vilket bör leda till en allmän intellektuell nivåhöjning. Det bildas en ny saklighet, en ny okänslosam rättframhet. Framtiden tillhör dem som lär sig bemästra den nya socialitetens villkor till egen fördel.

Permalänk | Anmäl #13 Peter Ingestad, 2009-08-03, 22:25

Lille Skutt: Ja, det händer då och då att vissa individer dras till mig utan att jag förstår varför. Som jag skrev så var jag näst intill helt ointresserad, inte helt. Jag kan i korta perioder finna intresse i vissa enskilda individer, dock brukar jag tröttna extremt snabbt om det är ett fysiskt möte (alltså, i person). Det är lättare för mig att bibehålla ett intresse om jag t.ex pratar med någon över MSN/ICQ/telefon. Jag gissar att det är för att kontakten blir periodisk snarare än konstant, och då är det lättare att inte bli irriterad på den andra personen eller tappa intresse.

Min syn på mig själv är lite speciell. Jag har väldigt svårt att identifiera mig själv som "människa" då jag delar ytterst få attribut annat än de rent fysiska med majoriteten av mänskligheten. Mitt sätt att tänka, resonera och agera går ytterst sällan på känslor, jag går på logik. Exempelvis så är min syn på invandrare enligt många extrem, men det är baserat på att jag ser på problemet logiskt och inte "resonerar" som många att "det är synd om dem", "vi måste hjälpa dem " etc. Det är också därför jag inte har något problem att umgås med invandrare, individuellt, då känslor inte är det som styr mig.

Det finns människor jag tycker om, men efter 30+ år behöver jag inte ens en hand för att räkna dem alla. De är inte speciellt lika mig, på ytan. Men de har en väldigt klar uppfattning om heder och respekt (alltså, de äkta begreppen, inte det invandrarna försöker få det till). De vet vad man gör, vad man inte gör och är personer man kan lita till 100% på. Men även dem har jag begränsad kontakt med, och träffar dem i person väldigt sällan.

Men någon mystisk svåråtkomlighet är det inte egentligen, snarare att jag vill vara ifred. Jag tycker sällan om att umgås för att umgås, och aldrig i längre perioder. Vissa sociopatiska drag har jag, men även om jag inte låter dem styra mig så har jag de flesta känslorna, även om jag inte låter dem påverka mig överdrivet. Jag spenderar mycket tid med att analysera mig själv, för att förbättra mig själv. Svagheter har jag inget till övers för och för att fixa mina brister så måste jag först hitta dem, dock ser jag inte min syn på övriga mänskligheten som en svaghet utan snarare en logisk slutsats. En stor del av anledningen till varför mänskligheten äcklar mig är för att det är ytterst få individer som kan tänka objektivt, eller ens logiskt. Större delen av det svenska folket tror på vad de läser i DN/AB etc till att börja med. En majoritet av mänskligheten tror på någon religion. Det finns näst intill oändligt med exempel på hur patetisk vår art egentligen är. Kanske handlar det inte om att det är jag som är asocial, kanske det helt enkelt handlar om att resten ligger på en sådan låg nivå att de är mer lika insekter än mig? Alltså, de flesta verkar göra det de gör utan att tänka. De går upp, går till jobbet, jobbar, går hem, äter, sover. På fredagar super de, på lördagar har de sex med frun, på söndagar målar de huset. Sen gör de om allt, utan att någonsin tänka. Om de försöker tänka så slutar experimentet så fort de får syn på något blänkande. Dålig ekonomi? Lån? Inga problem, fick just lön, dags att köpa en 50" plasma. Har inte råd att åka på semester? Inga problem, ta ett telefonlån. Avskyr det "nya Sverige" med extrem brottslighet och så vidare? Aja, farsan röstade på Socialdemokraterna, lika bra att göra det också. Det enda logiska är att inte vilja ha kontakt med dem, anser jag.

Hoppas jag förklarade det hela tillräckligt, till skillnad mot Dagens Lögner etc tycker jag om att ge information och låta andra fatta slutsatserna. Det (min överskattning av folk) är mitt medvetet naiva sätt att behålla kontakten med resten.

Permalänk | Anmäl #14 Illwill, 2009-08-04, 05:03

Som relativt sett till åren kommen och som nybörjare inom datorvärlden - ännu ej kommen in i bloggsfären: - " en resonansbotten - en igenkännbarhet - dessa ord kommer för mej..." (se gärna kommentarer till artikeln om J. Derrida 2009-06-22 på dn bok....) // PS: En eloge till 39-årige bloggproffset Niclas Strandh som tar initiativ till något så värdefullt som denna interaktiva psykoterapi (kan man väl nästan kalla det?) - en möjlighet till samtal i nästan filosofisk anda - i ordets bästa tolkning! // (Jag skulle önska mej ha möjlighet att uttrycka mej mer djupt och "givande" - men ovanan sätter stopp för mej...

Permalänk | Anmäl #15 Marianne Johansson, 2009-08-04, 11:12

Grattis till förlösningen det verkar inneburit för dig att lära känna mbti!

Samma sak här, dock intj. Mbti-typning är en BRA trend. Heja Jung!

Permalänk | Anmäl #18 Snälla, 2009-08-11, 19:54

Peter Ingestad: Inte visste jag då - när jag som nybörjare här skrev något under denna artikel att jag nu - ca 3 månader senare- skulle ha känslan av att känna dej - då i början av augusti hade jag ingen aaaning om vem du var... jag hade dock på känn att han niclas strandh hade något att erbjuda - att han visste något - som jag då inte visste eller förstod vidden av - men jag gav ju iaf uttryck för min positiva förväntan - jag skrev visst något om att jag skulle åpterkomma i saken när jag funderat mer ... nu av en ren händelse fick jag se en kopia jag tagit av artikeln i fråga - jag är *på gång* i denna värld som kallas internet - än så länge bara newsmill - och youtube - och lite email - that's all for me - but nevertheless almost more than enough - me being 67 years of age...

Permalänk | Anmäl #19 Marianne Johansson, 2009-11-13, 12:56

sohbet
sohbet odasi
chat
chat siteleri
cinsel sohbet
chat odasi
kelebek
mirc indir
chat odasi
chat
kelebek sohbet
cinsel sohbet
mirc
sesli chat
papatya script
chat odasi
sohbet
mesleki gelisim ders notlari chat sitesi

Permalänk | Anmäl #20 megasohbet, 2010-07-02, 10:33

Don't hesitate to choose replica Patek Philippe Complicated Perpetual cheap watches 18kt White Gold Mens replica watches 5039G as a gift, for your watches for sale or yourselfreplica watches uk.

Permalänk | Anmäl #21 cc., 2010-07-08, 15:51

Buy replicalouis vuitton from our replica handbags store. We provide louis vuitton replica include louis vuitton handbags, cheap Louis Vuitton replica
lv
vitton
replica handbags

Permalänk | Anmäl #22 liumang, 2010-07-21, 12:22

The Nike Air Max 90 current model is not a Moire we see every jwes. We see from time to time, so it is very important to some people. Well, the Air Max 90 Current will Moire another later this year in an eye catching Red / White colorway.
running shoes
air force ones Hurley International LLC,
jordan shoes Leather Will it end up being upstaged?
cheap nike marketing and distribution of shoes.

Permalänk | Anmäl #23 liumang, 2010-07-22, 10:58

rättelse av min kommentar #15 av 2009-11-13: 'återkomma' - ej 'åpterkomma' - för övrigt så har jag numera en egen blogg: marianne-johansson.blogspot.com/

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Pensionerna

Feminism

EMU

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Är du social nu lille vän?

Om författaren

Pingbacks som länkar till denna artikeln

Länka till Blogg

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar