Vi på "Medierna" tar inte ställning i Da Costa-fallet

Att inte ta ställning kan paradoxalt nog innebära att det är just det man gör. Tove Leffler lyfter fram objektivitetskravet som försvar för hur programmet utformades.
Jag tycker att man förmedlade att Per Lindeberg och Hanna Olsson står för varsin extrem ståndpukt medan public service journalisten, Borgnäs, är den som kritiskt hamnat i ett slags avvägt medelperspektiv. Borgnäs får mest utrymme och ges slutkommentaren.

En normalbegåvad journalist borde kunna avslöja att Borgnäs i mycket är en värre extremist än Olsson. Dessutom finns ingen gyllene medelväg i detta fall. Antingen har vi en oklanderligt genomförd utredning och en följande rimlig juridisk hantering eller också är den kritiska syn Per Lindeberg har presenterat korrekt.

I Lindebergs bok är ju en av uppgifterna att påvisa hur medierna reagerade på och styrde styckmordsdramat. Det borde programmet tagit fasta på.

Jag håller med på det Lasse H skriver. Jag tycker att det är helt på sin plats med en analys av motiv visavi motivering i Lefflers sätt att presentera fallet. Om nu objektivitetskravet är överordnat allt annat borde man kanske göra just det Leffler skriver att hon inte gjort, nämligen sätta sig in i fallet "tillräckligt mycket". Det är ju det enda sättet att få någon typ av överblick. Går man in som programledare utan att vara påläst måste man per definition luta sig på annat än empiriska data, alltså exempelvis hörsägen inom yrkeskåren eller teori/ideologi. Ironiskt nog alltså precis samma förfarande som gjorde att majoriteten av journalistkåren trampade i klaveret när de beryktade rättegångarna i det här styckmålet ägde rum.

Det är tydligt att diskursen inom journalistkåren fortfarande rör sig för mycket i teoretiska rymder, även i specifika fall som exempelvis styckmålet. Svenska journalister berömmer sig gärna som en del av den tredje statsmakten (ironiskt nog är vi de enda i världen som kallar media för "tredje" statsmakten, överallt annars i den moderna västvärlden brukar tredje statsmakten vara... just det: domstolarna). Men med makt kommer ansvar och vem tusan ska granska media? De kan ju uppenbarligen inte göra det själva. Det här är egentligen en av de största förtjänsterna, och samtidigt ironiskt nog ett av de största problemen, med Lindebergs bok: han tar sanningssökandet så långt att han trampar in på vad som för journalister är minerat område; nämligen deras tendens att driva teser från ett vänster och/eller feministiskt perspektiv. För den oinvigde framstår då Per Lindeberg som per automatik "höger" och där går det med ens troll i debatten. I själva verket är det han lyfter fram något mer grundläggande: människans olyckliga tendens att agera utifrån fördomar istället för sanningen, speciellt om det råder moralpanik; då vill alla alliera sig med det "Goda" i kampen mot det "Onda". Den liknelse som bl a Jan Guillou och Anders Agell gjort med 1600-talets häxprocesser är minst sagt relevant.

Avslutningsvis: den människa som är vettig nog att se bortom den här skenbara "ideologiska striden" kan granska några enkla empiriska data och inse att det finns mycket lite som talar för läkarnas skuld. Exempelvis den omöjliga tidsrymd som de skulle ha haft på sig för att utföra rituell våldtäkt och styckning och svagheterna i det s k fotohandlarparets utpekanden. Sistnämnda togs upp av Borgnäs i programmet Debatt som ett otvetydigt "bevis" på att Thomas Allgén (Allmänläkaren) skulle ha varit den mystiske kunden som lämnade in och hämtade bilderna på det som sades vara en styckad kvinnokropp. Detta är inte sant. I själva verket blev de både "vittnena" ledda till "rätt" svar av förhörsledarna. Tanka ner en ljudfil med vittneskonfrontationen i sin helhet från MEDIEMORDETs hemsida och döm själva. Även avsnittet av Debatt där Borgnäs håller låda finns att beskåda på nätet, närmare bestämt på youtube. (Sökord: "styckmordet debatt")

/Joakim B.

Tyvärr Tove, din rapportering i anslutning till preskriptionen har dragit ner det ansedda programmet Medierna. När du på ett ställe i programmet säger att läkarna dömts till brott med griftefriden, gör du en dundertabbe. Denna lögn är inte ett litet vanligt misstag, eftersom skrivningen i domskälet (där de anklagas för styckningen och som blev grund till att de fråntogs sina legitimationer) är en av grundstenarna i justitiemordet, d v s att läkarna aldrig kunnat överklaga trots att de få tekniska bevis som funnits i fallet inte kunnat knyta läkarna till styckningen utan tvärtom, friat dem från detta dåd.
Nu har ni lagt in en rättelse på hemsidan, bra så, men frågan som står öppen efter denna flopp: Borde inte journalister som rapporterar i ett ansett program som Medierna vara pålästa?

Ja det är ju så

Frågan har utvecklats från själva styckmordet till ett som det kallas värsta rättsskandalen i Sverige.
Det är där rapporteringsfokus bör ligga.

Men solidaritet troligtvis med Lars Borgnäs och möjligtvis med andra saker leder till att man inte tar upp denna sak utan ligger kvar i rättsfallsrapporteringen.

Vad sägs om tidningarnas rubrik nyligen när Da Costa målet preskiberas. "Läkarna går fria" Da Costa mordet preskiberat.

En annan irriterande sak enligt min mening i inslag inte klart framför att Läkarna klart säger att de är oskyldiga och aldrig träffat Da Costa. Detta leder till att det är vanligt att folk tror att de är upprörda över att de inte fått behålla legitimationen trots att de inte kunnat fällas (men egentligen är skyldiga) Ofta förekommande uppfattning i kommentarer.

"Min roll, som reporter på Sveriges Radio är inte att ta ställning, utan att så sakligt som möjligt rapportera. Har jag misslyckats med det, är det tråkigt. Men någon dold agenda har aldrig funnits".

Det sker ju dagligen i radioprogram i SR att programledarna tar tydlig ställning och driver en viss fråga enligt en viss agenda. Det finns också exempel i nyhetsrapportering där vissa delar i en aktuell rapport från t ex en myndighet tas upp men andra delar inte tas upp - därför att de passar in i "i någons agenda", ibland så kraftigt så att radions slutsats blir nästan rakt den motsatta mot det underliggande materialet.

Om vi håller oss till programmet Medierna så är man ibland på bettet med att rapportera hur tidningar, ibland TV, har trixat med nyheter, etik och information. Men glasögonen inåt den egna organisationen som granskar de egna programmens obejktivitet ingår liksom inte i "Medierna". Som om SR inte var "media" utan en slags egen "folkdomstol" med rätt att nedvärdera konkurrenter och selektera och forma vilka nyheter folket ska "styras" med.

Jag säger inte att det inte finns objektiva program i SR - det finns det, men en hel uppsjö icke-objektiva program också. Att "journalist på SR" skulle utgöra någon slags objektivets-garanti eller fjäder i hatten är ju rent löjligt för oss som någon gång sett hur händelser och nyhetsunderlag ser ut på riktigt och hur de ser ut sen de silats och formats genom radiotratten.

En mer hälsosammare inställning borde vara att erkänna att man ibland i radio har en agenda, vilka profiler och inställningar programmakarna och inbjudna har och redogöra för den. Och ha regelbunden gransning som tittar på objektiviteten och som redovisar för befolkningen hur olika agendor formar programmen och nyheterna så får också befolkningen möjlighet att ta ställning till om det är legitimt. Förtroendet för radion bygger idag på "skenoberoende" att folk inte får reda på hur olika agendor styr programval och programinnehåll. "Oberoende radio"? knappast!