Desinformation från gaylobbyn

Under veckan levererar SvD:s "Prideblogg" ett inlägg som lämnar mig än mer kluven angående gaykulturens ärbarhet. I textens skenbart välinformerade beskrivning av den jamaicanska musikens antigay-strömmar döljer sig så svåra uraktlåtelser att undertecknad, som växte upp med reggaemusiken då den stort bröt igenom i Sverige runt 1974-75, häpnar över den tendentiösa presentationen.

För att rätta till några saker friades artisten Bujo Banton redan 2006 fullständigt från de anklagelser några homosexuella män på Jamaica anklagat honom för. Man kunde tycka att det är viktig information, men då den inte stödjer bloggaren Petter Wallenbergs agenda nämner han bara själva anklagelsen från 2004! Uppgiften om frikännandet står att läsa i Wikipedia, knappast en särskilt svårtillgänglig källa.

Wallenberg blir också präktigt rättfärdig när han påpekar att det är "omvänd rasism" att söka fria författare till antigay-texter genom att hänvisa till deras sociala bakgrund. Jag säger bara "Hallå!?" Hur infantil och steril kan en skrivbordsanalys egentligen bli?

Jag är född heterosexuell och vit och har själv aldrig varit på Jamaica. Men lite allmän historisk kunskap och den personliga historiken för alla dessa artister visar att vi helt enkelt inte har att göra med människor som kan bedömas som vi skulle bedöma en sekulär västeuropé. (Och det här säger jag utan 10cc:s andan-i-halsen, "I don't like reggae, I love it!", just som de blir rånade under sin semester på Jamaica.)

Dessa artister har bokstavligen slagit sig fram genom en obeskrivlig slum från sina första barndomsår, och som enda utbildning ofta haft Bibeln - detta nyckeldokument som de vita slavdrivarna drillade de tvångskristnade fångarna som kom som fraktgods på slavbåtarna från Afrika.

De manliga svarta slavarna separerades från sina kvinnor och så djupt går traumat i den västindiska svarta kulturen att intill denna dag, män tycks determinerade att bara driva runt mellan kvinnor - med oräkneliga barn utan fäder som följd. Superstjärnan Bob Marley var bara en man som exemplifierade det här arvet från slaveriet, och ett extra knepigt fall var han ju med! Son till en vit brittisk militär som gjort en svart jamaicansk kvinna med barn och sedan försvunnit ut ur bilden - helt enligt jamaicanskt mönster.

I svallvågorna efter den jamaicanska folkhjälten Marcus Garvey, som på 1920-talet sökte förhandla fram en "Tillbaka till Afrika"-rörelse med Ku Klux Klan på det amerikanska fastlandet, föddes den inhemska religionen Rastafari. Detta sedan en av Garveys hoppfulla uttalanden om att den svarte fången i väst måtte blicka mot Afrika och där se en svart ledare stiga fram, råkat gå i uppfyllelse. I Etiopien skådade världens första svarte kejsare i Haile Selassie i postkolonial tid. Hans namn Ras Tafari Makkonen kortades och blev till Rastafari, och många jamaicaner trodde att det var Kristi återkomst de beskådade.

Andlig och kroppslig renhet blev viktigare än någonsin, och eftersom Rastafari alltid betonat Bibelns gamla testament som en psykologiskt begriplig motreaktion till slavägarnas Nya testamentet, är det det testamentets mer eld- och svavelosande vokabulär man ser i den inhemska jamaicanska musik som började utkristallisera sig i början av 1960-talet. Rastafarianska temata förekommer bara sporadiskt de första åren, men från cirka 1970 börjar de välla in i låttexterna.

Den första låttitel jag noterat med återkoppling till ämnet kommer från rapparen Big Youth som 1972 på sitt typiskt pårökta och sluddriga sätt hyllar en kärleksakt med sin kvinna och bara i förbifarten ber homosarna packa sig iväg: "Chi Chi Run!" I den jamaicanska engelskan är "chi chi" en termit som gnager i sig trävirke och blev därför en bildlig beskrivning av homosexuella män som likt terminterna "äter stock"!

Efter det rullade det på, och med Jamaicas periodiskt eskalerade våld har klimatet hårdnat. Med Bob Marleys död följde ett 80-tal som vad populärkulturen i väst alltid kommer att räknas som ett lågvattenmärkets årtionde. Tänk bara Richard Gere (vad han än nu gör som buddhist för att sona tidigare synder) i paradrollen American Gigolo. Eller "Satsa på dig själv", den ogenerade egotripp som lanserades som "det högsta goda" under den här tiden.

Även Jamaica infekterades, och istället för Bob Marleys rastafarianskt inspirerade kulturreggae steg nu dancehall eller disco fram som den dominanta genren. Reggaen halvt importerade/halvt nyuppfann sig via mer stackatoliknande rytmer och ragga var ett faktum. Som i USA, blev "slackness" en livsstil - liderlig, sexfixerad och vulgär ytlig lyx (bling-bling innan ordet var myntat).

Stilen att hänga på sig glitter kan för övrigt anas redan under musikens "kulturella" 1970-tal och det lär nog vara pimpmodet från New Yorks gator som via tv-serierna inspirerade hippa jamaicaner. För den enorma tv-påverkan som underkastades i princip ingen intellektuell reflektion alls, tänker jag på en av Lee Perrys allra uslaste låtar från 1975, "Kojak". Ovanpå en lam instrumentallåt, har artisten helt sonika mixat in valda delar av dialogen ur ett tv-avsnitt med Telly Savalas alias Kojak. Det är så uselt att man börjar skratta efter en stund!

Så kom inte med argument om "inverterad rasism". Vi har här att göra med ett fenomen inte olikt det som syns hos det svenska folket. Ett folk i bakvattnet som helt enkelt inte kan hävda sig med de kulturellt mer högtstående delarna av det Europa. Där på annat håll intellektualitet odlades var vi ett land så långt efter kontinenten att t.o.m. adeln drack ur glas karvade av trä!

Idag yttrar sig samma fattigdom som ett Sverige där bara en åsikt åt gången tillåts dominera. Vi är så fattiga i anden att vi inte tycks kunna hålla en komplex diskurs i luften. Nu, under några år är vi alla för de homosexuella, även när deras grunda psyken ges carte blanche för kollektivt hångel i huvudstadens mest centrala torg. Många svenskar undrar nog i sitt innersta, men eftersom bara en tanke kan tänkas åt gången i ett fattigt land, tiger svensken och anpassar sitt tänkande, sin kollektivistiska natur trogen.

Så varför förvånas över att en fattig ö som för sin andliga spis enbart livnärt sig på Bibeln - särskilt Gamla testamentets sedelärande berättelser - skulle förvärva en väldigt koncis och tydlig bild av gott och ont, rätt och fel. Gud låter bränna Sodom och Gomorra för städernas homosexualitet och skörlevnad, punkt. Och där är det bibliska incentivet som återklingar i de otaliga "consciousness-texter" som börjat höras i den jamaicanska musiken sedan slacker-mentaliteten i takt med tidsandans eviga dyningar hade nått sin ände.

"Conscioussness" var det nya kulturella uppvaknande som bl.a. likt feminismen i väst exponerade objektifieringen av kvinnan. Det jamaicanska kvinnoidealet förändrades nu från kort-kort till långa kulturella klädnader. Kvinnan av klass och stolt medvetenhet betedde sig inte längre som en hora. Bloggaren Wallenberg, som vad jag förstår tillhör det homo lägret, förefallet inte skilja på denna medvetenhetsrörelse och den fortsatt liderliga varianten på jamaicansk dansmusik som inte är kvalitetssäkrad med "medvetenhetsstämpeln.

Och det är alltså inom medvetenhetsgruppen vi ska placera namnen Buju Banton och Beenie Man som nämns. Ska jag vara riktigt ärlig verkar de i mina ögon vara senkomlingar som hoppade på den nya trenden. För till medvetenhetsrörelsens pionjärer - mitten av 1990-talet - ska man hellre räkna män som Sizzla och Capleton, där den förra var en av dem som skrev under den försäkran 2007 om att vakta sina ord, som Wallenberg nämner.

Hos Capleton hörs t.ex. medvetenhetsrörelsen i sin renodlade och militanta form. De svarta hade redan under rastafaris glansdagar identifierat sig med de bibliska judarna och hörsammat Guds kallelse att vara ett heligt folk inför honom. Som mindre bekant inom homosexuella grupper tål inte Gamla testamentets Jahve (Jah inom Rastafari) åsynen av mänsklig självförnedring - till vilken hör att idka könsumgänge genom den mynning kroppen avsett för avföringen.

Den som lyssnar sig bakom den dunkla jamaicanska dialekten hör att detta folk, som sällan haft mycket av materiella ting, istället utvecklat en rik fantasi kring mer näraliggande och naturliga saker, inklusive en detaljerad känsla för att skildra vad de ogillar. Lite som klyschan med eskimåernas trettio ord för snö där vi bara kan säga att det snöar eller töar... En del ord från den jamaicanska engelskan har faktiskt gått på export, och till dem hör "batty" (troligen en korruption av "buttocks", skinkor) eller "battyboy", stjärtpojken. Bögen som låter sig rövknullas.

För de bibelpålägsta rastafarianerna och den nya "medvetna" generationen är detta den totala förolämpningen mot manskroppen, och ett direkt brott mot Gud som skapade människan till "man och kvinna" för att de skulle föröka sig och lägga jorden under sig.

Här är ett smakprov från den militanta Capleton från 2002:

Chorus:
Blood out ah chi chi, Blood out ah sissy,
Batty dem ah fuck and ah suck too much pussy,
Blood out ah chi chi, Blood out ah city,
Dem ah deal with too much inequity,
Blood out ah chi chi, Bun out ah sissy,
Batty dem ah fuck and ah suck too much pussy,
Blood out ah chi chi, Blood out ah city,
Dem ah deal with too much...

Verse 2:
Well nuff out of dem ah get,
Mad out, shad out,
Rad out, had out,
Bag out, wag out,
Lag out, tag out,
Bag out, grab out,
Rab out, crab out,
Diss King Selassie and mad out

(Texten till "Blood out a chi chi" hämtad från nätet)

För den som har svårigheter med tydningen säger texten något i stil med

Den först satte titeln på låten och den som sedan transkriberade texten genom att lyssna på skivan missuppfattade båda vad Capleton säger. "Blood out" är inte "utbloda" utan "Blot out", således:

Utplåna alla bögar, utplåna alla veklingar
Flatorna de knullar på och suger för mycket fitta.

Här är det uppenbart att "batty" inte är stjärtpojke utan en lesbian. De homo männen får sitt omdöme i nästa rad:

Utplåna alla bög-termiter, utplåna staden (Sodom/Gomorra?)
De ägnar sig åt för mycket orättfärdighet.

Och så vidare. Från vers två noterar jag bara slutraden, "diss King Selassie and mad out". Det Capleton säger är helt enkelt att de homosexuella har i sitt beteende dissat Gud och därmed blivit tokgalna eller helt från vettet ("mad out").

Men påminns här om lärjungarnas fråga till Jesus inför åsynen av en man som var FÖDD blind: "Är det mannen själv (i en preexistens) som har syndat eller är hans kongenitala skada en följd av hans föräldrars synder?"

Capleton betraktar inte homosexualitet som en genderteoretiker, som "bara beteende". För honom är detta en medfödd sinnessjukdom. Och Jamaicas lagstiftning håller delvis med, eftersom homosexuella handlingar där är kriminella.

Hur okunnig måste man inte vara om fakta för att tala om "omvänd rasism" i ursäktandet av en del jamaicanska sångare. Fallet är solklart. Capleton, Sizzla med flera, är fullständigt rationella i sina texter, de återspeglar troget den världsbild de vuxit upp i, en världsbild som dessvärre är sann.

Den pusselbit som dessvärre saknas i alla läger - det bibelfundamentalistiska såväl som i det sekulärt-degenererade - är reinkarnationsteorin. Den kan förklara VARFÖR en ytterst liten del av en population föds, som Jesus lärjungar med rätta misstänkte: avvikande på grund av synder i en tidigare existens.

Minns att ordet "synd" etymologiskt betyder att ha skjutit pilen utanför måltavlan, att ha tappat orienteringen. Om empiriska studier som stöder reinkarnationens realitet har jag skrivit om i några inlägg på min blogg Ockulta ögat.

Det bär mig emot att skriva dessa extremt politiskt inkorrekta rader. Precis som nästan hela det fattiga svenska folket stundligen gör, är det lättast att falla in i DEN ENDA TANKE som gäller för acceptabel (och "upplyst") vid varje givet tillfälle. Problemet är bara att den sekulära staten har tappat hela den objektiva moral som är grundad i en fungerande snarare än dysfunktionell natur.

Den sekulära pragmatikern är en människa på drift som söker lappa ihop sin sjunkande skuta i samma takt som hålen upptäcks. Vi lider svårt av en i grunden felkonstruerad människobild och den styr det sekulära väst. Reinkarnationstanken påminner om att var och en är personligt ansvarig för precis allt! Och den som skriver hatfulla ting i skydd av anonymiteten på nätet bör veta att detta också har registrerats! Gud ÄR stor, som islam säger i litteraturhistoriens kanske mest remarkabla underdrift.

Naturen är fruktsam, homosexualiteten är steril. Som Capleton säger lite senare, i vers fyra: "Dissa konungen Selassie (Gud) och dö ut...". Med den jamaicanska lagstiftningen kan man med rätta mena att homosexuella akter mellan män är kriminella. Dagens vetenskap har inte ens kommit på tanken att studera sambanden mellan spruckna blodkärl i anus och förgiftat blod som först upp till hjärnan med mentala rubbningar som följd.

Jag nämner detta bara för att denna koppling mellan "synd och död", är lika gammal kulturmänniskan själv. Jag har i några blogginlägg om symbolerna Väduren och Skorpionen på bloggen Sideriska siktet studerat den uråldriga astrologin som i chiffrerad form verkar ha dolt några för dagens civilisationer inte längre kända naturlagar (eller snarare: orsakssamband). (Det första inlägget här.) Dessa har en bäring på frågor om vad som utgör moral och vad som är, med Capleton, sinnessjukdom. Hur omhuldad av dagens policyskapare den än är

Vad beträffar den osakliga och alarmistiske bloggaren Petter Wallenberg - som såvitt jag kan förstå har förtalat och dragit i smutsen den frikände Buju Banton i gaypropagandans sak - kan jag bara göra gemensam sak med den antika astrologins varning mot att dra upp exkrement från anus till hjärnan: de som, med en hopplöst kryptisk allusion till engelskans "take stock", tar stock i ändalykten saknar uppenbarligen normal omdömesförmåga.

Blogginlägget håller ju självt samma låga nivå som en sekulär hedonist skulle kunna tillskriva den jamaicanska antigaylyriken, men utan att åberopa någon moralkod alls enär den sekulära människan inte längre tror på det existerar en paradigmatisk, skönjbar norm i skapelsen (den gamla "naturrätten").

Tack för att du läst ända hit. Vi har verkligen varit på skapelsens botten och diskuterat mänsklighetens oförlösta synder en lång stund. Tänk, föga trodde jag som 14-åring som häpet lyssnade till "bobbans" Natty Dread att det en dag skulle resultera i ett försvarstal för åtminstone den centrala kärnan i rastafilosofin!

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9381

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Borttappat i artikeln. SvD-bloggaren undviker också nogsamt att nämna efterspelet till den deklaration från 2007 där artisterna gick med på att mjuka upp sin profil. Se under "Criticism" på:

http://en.wikipedia.org/wiki/Stop_Murder_Music

Det som där nämns stämmer in på den "gestalt" SvD-bloggaren projicerar, och som jag kallat otillräknelig.

Permalänk | Anmäl #1 Siwert Aldenryd, 2009-07-31, 17:31

Mordvågen på Jamaica - ännu ett missrepresenterat faktum från SvD-bloggaren som borde ha inarbetats i texten - noteras här:

http://ockult.blogspot.com/2009/08/fran-solkiga-farger-till-rena.html

Permalänk | Anmäl #2 Siwert Aldenryd, 2009-08-01, 13:36

?

Permalänk | Anmäl #3 Joakim U G Andersson, 2009-08-02, 10:37

Då ska vi ge lite korrekt information. HIV-spridningen bland homosexuella män fortsätter att öka stadigt, efter ett tillfälligt brott är vi redan i år tillbaka vi 2007 års toppsiffror.

Permalänk | Anmäl #4 Peter Ingestad, 2009-08-15, 10:48

Tack för intressant läsning.

Permalänk | Anmäl #5 Mr Green, 2012-05-06, 00:36