Integration - inte assimilation

”Sammansmältning av olikartade delar till en helhet, ofta med tonvikt på utjämning av skillnader” är hur begreppet integration definieras i Svensk Ordbok. Integration är ett politiskt laddat ord - politiker, forskare, journalister, infödda och icke infödda medborgare, tycks aldrig tröttna på denna odödliga debatt. Men vad är egentligen integration? Begreppets betydelse har alltför lätt glömts bort i dagens samhällsdebatt, en samhällsdebatt där involverade inte längre är överens över vad som diskuteras.

En väldigt bra modell att använda sig av när man vill dra en tydlig gräns över vad som är integration och vad som är assimilation är majoritets och minoritetsteorin. Enligt Ursula Berge, författare, debattör och samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet, kännetecknas integration av att det är minoritetsbefolkningen som ska anpassa sig till majoritetsbefolkningen, liksom att majoriteten ska anpassa sig till minoriteten. Det bygger på en ömsesidig anpassning från båda sidor, där inte enbart en grupp arbetar för bättre samröre. Assimilation kännetecknas av att enbart minoriteten ska anpassa sig till majoriteten.

Assimilation är integrationens motsatta betydelse. Nationalencyklopedin: ”process genom vilken något omvandlas till större likhet med något annat eller helt införlivas med detta.” Ändå är det assimilationen som, oftast undermedvetet, blandas ihop med integrationen. Skillnader i begreppens olika betydelse har allt mer suddats ut, vilket lett till förvirring i diskussioner där oklarheter uppstår. En konsekvens blir att assimilation blir påtaglig i allt större utsträckning, trots att vi fortfarande talar om ”integration” i retoriken. Ett exempel, även detta från Berges analys, är när flertalet svenska politiska partier genom sina ideologier talar om att invandrarna ”inte vill integrera sig” eller ”inte kan integrera sig”, vilket enligt dem bromsar upp integrationen. Denna inställning visar på en grundinställning i frågan, en inställning som inte handlar om integration. Att påstå att det är invandrarnas fel till integrationsproblemen är att mer eller mindre konkret erkänna sin assimilationstanke. Trots att man inte talar om det i retoriken, syns assimilationen i praktiken. Det handlar enligt politikerna om invandrarna, vilkas inställning är fel, något som måste lösas. I regeringskansliets framställning över målen med den svenska integrationspolitiken berörs till störst del invandrarna, inte de infödda svenskarna. Invandrares etablering i det svenska samhället, svenskt medborgarskap och ersättning till kommunerna för flyktingmottagande utmålar invandrarna som de man ”behöver jobba med”. En förklaring till varför politiker hanterar frågan på detta sätt skulle kunna vara strategisk. Genom att inte belysa de infödda svenskarna som problem i frågan, får man inte väljare mot sig, vilket kan skada partiets och politikerns popularitet. Det är alltid lätt att ”skylla på någon annan”.

Assimilationsmetodens konsekvenser är många. Det är viktigt att se och förstå dessa och på så sätt åskådliggöra skillnad mellan integration och assimilation. Ett exempel är det faktum att assimilation orsakar segregation. Detta konstaterande är mycket kontroversiellt, men det går att motivera och är i hög grad relevant i diskussionen.

Alla vill väl behålla sin etnicitet, sina traditioner, sitt språk? Det handlar om viljan att leva i småskaligheten. ”Varför ska vi anpassa oss till er invandrare, det är ni som ska anpassa er till oss.” Denna inställning kan ofta höras i debatten, problemet är att många invandrare tänker likadant. ”Varför ska vi anpassa oss till er infödda svenskar? Vi kan väl lika gärna behålla våra traditioner och språk när vi ändå är några stycken.” Konsekvensen av detta blir ett segregerat samhälle där invandrarna undviker homogena ”Svensonområden”, såsom Danderyd och Östermalm i Stockholm samt Vellinge i Skåne. Istället bosätter de sig i redan invandrartäta områden. Södertälje, även kallat ”Lilla Irak”, är ett bra exempel. Många irakier som inte ens känner till Sverige hör talas om denna stad, belägen i ett välmående land. Där finns det egna folket, kanske redan släktingar, alltså en möjlighet att bevara sin etnicitet. Enligt kommunalrådet Anders Lago tog Södertälje kommun emot fler irakiska flyktingar än både USA och Kanada tillsammans 2007.

För att dra en slutsats: Assimilations politik är en närmast egoistisk metod som varken gynnar minoriteten; invandrarna, eller majoriteten; i detta exempel de infödda svenskarna. Ett kulturellt och etniskt segregerat samhälle skapar endast dålig kommunikation mellan folkgrupper, i värsta fall konflikter, som till exempel kan leda till balkanisering. Exempel finns att hämta från hela världen, både historiska och dagsaktuella. Folkmordet i Rwanda och Balkankonflikten är två händelser från 1990-talet. Även några av världens idag mest uppmärksammade konflikter, som Darfur och Israel-Palestinakonflikten, har sina grundproblem i etniska motsättningar. Dessa exempel må vara extrema och inte realistiska för Sveriges del, men är trots allt konsekvenser av kulturell och etnisk segregation där enskilda folkgrupper betraktas som homogena kollektiv.

Målet måste vara att skapa en vilja hos båda sidor - både minoriteten och majoriteten - att lära av varandra, dela erfarenheter och ömsesidigt anpassa sig till en ny helhet. Globalisering är en förutsättning för utveckling och är endast möjligt genom integration. Utveckling är orsakad av integrering mellan olikheter. Se bara på två så världs väsentliga exempel som Afrika och Asien. Hur kommer det sig att Afrika som haft minst lika bra förutsättningar, ändå halkat efter Asien rejält i utvecklingen? En förklaring är att Asien på ett helt annat sätt lyckats med integreringen av olikheter. Viljan att samarbeta över landsgränser, till en början inom regionen och sedan med västvärlden, har gjort många asiatiska stater till världens tillväxtmetropoler just nu. Det kan tyckas att det är Afrikas eget fel att den globala integrationen inte fungerat. Visserligen hade man kunnat ha ett bättre samarbete mellan länder inom kontinenten. Det är dock av minst lika stor betydelse att betrakta huruvida exempelvis före detta koloniala stater inte visat större intresse för ett närmare samarbete med afrikaner. I ett personligt exempel vill jag referera till min vardag förra året:

När jag som utlandssvensk var ute på gatorna i Kenyas huvudstad Nairobi hände det inte sällan att unga kenyaner, för mig helt främmande, vidrörde min arm eller t-shirt. När detta skedde första gången var jag helt oförstående, tills min kenyanska vän förklarade: ”Många kenyaner har aldrig vidrört en ”mzungu”, ”vit man” på kiswahili. ”De vill bara känna att du finns, på riktigt”. Därefter reagerade jag knappt längre vid händelser som dessa. Kenya kom under brittiskt kolonialvälde 1895. Det vill säga att vita utgjort närvaro i landet under lång tid. Ändå är segregationen mellan vita och svarta påtaglig än idag.

Denna ”integrationsvilja” man vill skapa hos både minoriteten och majoriteten är svår att åstadkomma. I det svenska exemplet med Södertälje går förhållandet att likna vid en ond cirkel, en situation som står still. De infödda svenskarna vill assimilera invandrarna in i samhället, något invandrarna inte vill.

En åtgärd som Alliansen skulle kunna vidta för att lösa detta problem har diskuterats tidigare och mötts av intensiv debatt. Förslaget gäller huruvida nyblivna svenska medborgare skulle placeras ut geografiskt varierat i olika delar av Sverige. Idag väljer invandrare själva var de bosätter sig. Konsekvensen blir som i exemplet med Södertälje. Invandrarna bosätter sig i områden där det finns fler icke svenskfödda, med segregation som följd. I vissa avseenden kan det även finnas andra orsaker, till exempel ekonomiska – det är dyrt att bo bredvid familjen ”Svensson”. Det huvudsakliga skälet är dock det faktum att invandrare och infödda svenskar väljer att leva i småskaligheten, vilket bör belysas. Om migrationsverket skulle placera invandrarna i bostadsområden med infödda svenskar skulle hela integrationsprocessen förenklas betydligt. Både invandrare och infödda svenskar skulle då behöva anpassa sig till varandra. Samtidigt skulle möjligheter för respektive folkgrupp att kunna utöva traditioner, som religion och liknande finnas kvar. När invandrare uppmuntras att upprätta inhemska affärer, religiösa samlingsplatser och så vidare, skulle inte enbart de svenska traditionerna tillvarohållas. Resultatet blir en lokal trygghet för såväl nyblivna svenskar som infödda. Frågan är hur demokratiskt det är att inte låta människor välja var de själva vill bo. Kanske är det värt att offra en liten del vår demokrati för att förbättra integrationen väsentligt.

Genom att belysa den betydelsefulla skillnaden mellan integration och assimilation kan kommunikationen, samarbetet, mellan invandrare och infödda medborgare förbättras markant. Detta då integration övergår till att vara vad det enligt Svensk Ordbok egentligen är. Integration kan genom jämförelse, med fördel användas framför assimilation, både nationellt och internationellt.

I ett avslutande exempel vill jag referera min egen mormor, Kira Billman:

“Svenska samhället har lyckats anpassa sig till mig, och jag till det. Historien om brödet är ett exempel.

När jag kom till Sverige som rysk flykting på 50-talet, kunde jag bara hitta vitt, sött bröd i butikshyllorna. Det grova, mörka brödet som jag hade vuxit upp med var en av alla de kulturella tryggheter jag saknade från mitt förflutna. Idag kan mina ryska vänner och jag köpa vårt bröd. Visserligen tog det några år, men nya anpassningar kan inte ske hur snabbt som helst. Då är det lätt att det blir fel. Huvudsaken var ju att vi tillslut fick vårt bröd.

Samtidigt som Sverige anpassade sig till mig, genom att ge mig brödet från min barndom, så har även jag anpassat mig till Sverige. Jag lärde mig det svenska språket och fick på så sätt många nya vänner, vänner som jag inte hade klarat mig utan idag.”

Är inte detta ett tecken på lyckad integration; när globaliseringen genom lokala och globala traditioner, en stark vilja från både infödda svenskar och min immigrerande mormor, lyckats integrera henne och de infödda svenskarna till en ny helhet. En helhet som står sig mycket starkare rent utvecklingsmässigt, än de som valt att leva kvar i småskaligheten.

Det handlar om en mångkulturell verklighet, en verklighet vi alla måste integrera oss i. 

Gabriel Lindén (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9362

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ojojoj, huka dig, här kommer getingsvärmen... :o/

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-08-02, 10:10

"Både invandrare och infödda svenskar skulle då behöva anpassa sig till varandra.". Tankefelet är att en majoritet etniska svenskar skulle anpassa sig till en homogen minoritet. Så är definitivt inte fallet. Hemspråksundervisningen i Stockholms Län bedrivs på otroligt många språk!

Denna ytterst heterogena minoritet måste använda svenska språket och svenska normer i kommunikationen inom minoriteten och med de etniska svenskarna, något annat är inte möjligt.

Permalänk | Anmäl #2 Kung och Fosterland, 2009-08-02, 12:37

Integration innebär ju inte att invandrare och infödda måste anpassa sig till varandra i allt. Det finns nödvändig anpassning som att invandrare lär sig svenska och följer svenska trafikregler. Sedan finns det sådant som inte kräver anpassning. Den som vill kan gå klädd i huvudduk utan att någon annan för den skull ska tvingas göra det. En invandrare kan äta sitt hemlands mat utan att svensken behöver sluta äta sill eller bruna bönor.

Permalänk | Anmäl #3 Lars Persson, 2009-08-02, 15:29

Påläst och bra! Håller inte med i att "Invandrarna bosätter sig i områden där det finns fler icke svenskfödda". Enligt Irene Molinas forskning på IBF, Institutet för bostadsforskning, beror segregationen i Sverige (med assyrier i Södertälje som enda undantag) på strukturell rasism.

Icke-européer får inte tillgång till bostadsmarknaden utanför områden med redan hög andel icke-européer.

Flera tidningsartiklar har visat hur detta går till. Reportern ringer upp en hyresvärd och frågar efter lediga bostäder. Uppger reportern ett svensk namn finns det lägenheter, uppger den ett icke-europeiskt namn finns det plötsligt inga alls.

Keep it up (gå mer rakt på sak i artikeln, du kunde skippat SAOL...)

Permalänk | Anmäl #4 Ulf, 2009-08-23, 21:09