Innan jag blev blogg-proffs skulle jag gå i kloster

För ett år sedan fick jag märkliga utslag på mitt ena ben. En god vän satte diagnosen hudcancer och sedan hade jag ångest och gruvade mig för att gå till doktorn, i typ ett år. 

Så i våras pallrade jag mig iväg till en hudspecialist, väl förberedd på domen. Läkaren som mötte mig hälsade och påminde mig om att vi hade setts tidigare. För närmare bestämt 20 år sedan. Då hade jag sökt för märkliga utslag på samma ben. Något jag fullständigt förträngt.
Hon frågade vad jag jobbar med och jag svarade. Enligt journalen hade jag 20 år tidigare när jag var sexton år sagt att jag helst ville bli journalist.

Helst ville jag bli författare. Eller kanske missionär. Men journalist sågs som det mest realistiska. Och som journalist skulle jag kunna kombinera min kärlek till skrivandet, berättandet, och min vilja att förändra världen. Att göra skillnad.

För ett par år sedan hittade jag ett kassettband i en låda. Det står "Café Lördag" på omslaget, med barnslig handstil. Café Lördag var mitt och syrrans egenhändigt ihopsnickrade radioprogram. Jag var kanske tio år, hon ett år äldre. Vi satt i köket med en gammal bandspelare och en mikrofon, och låtsades göra pratprogram i radio.
Vi fick våra vänner att ringa och delta i fiktiva tävlingar och vi ringde upp dem för intervjuer. Vi höll mikrofonen tätt tryckt till telefonluren för att deras röster skulle höras på bandet. Liksom vi höll mikrofonen mot högtalarna i vardagsrummet för att ta upp musiken från de låtar vi valde att spela på pappas stereo.

Ett par år senare startade jag en egen tidning. Den hade en handfull prenumeranter på fyra kontinenter. Målgruppen var missionärsbarn och dess främsta funktion var att stilla mitt eget sug efter berättelser från andra delar av världen, platser jag inte sett, om seder jag inte kände till. Jag hade aldrig varit utomlands med undantag om en timme i Norge och ett dygn i Vasa.
Jag var mest av allt en redaktör som samlade in material från andra. Missionärsbarnen fick skicka foton på missionsstationer och svarta barn, och skriva texter. Jag sammanställde alltihop och skickade ut tidningen. De andra höll dock inte samma tempo som jag, och korrespondensen var gles och ineffektiv, så det blev inte så många nummer av tidningen.

Samtidigt samlade jag pengar. Missionärsdrömmen levde och jag hade kontakt med en missionär i Bolivia. Jag var välkommen till henne och i ett par år var mitt livs mål att få ihop pengar för att resa till Bolivia och på riktigt bo i en indianby och hjälpa till, även om jag inte vet riktigt vad jag tänkt hjälpa till med.
Jag kom aldrig så långt.
Fortfarande har jag aldrig varit i Bolivia. Det tog tid att spara pengar och när Bolivia drabbades av svåra översvämningar och många förlorade sina hem skickade jag pengarna till missionären som använde dem till att bygga ett hus åt en hemlös familj.

Mina journalistdrömmar innehöll inga scoop. Jag hade inte en tanke på Det stora avslöjandet, på att sätta dit makthavare eller vara en del av någon tredje statsmakt.
Jag ville berätta historier.
Ära och berömmelse fanns inte heller i min värld. Tevejournalistik var uteslutet. Jag skulle skriva.
Möjligen fanns där i mina drömmar möten med spännande människor och resor till främmande länder.
Jag drevs av min nyfikenhet på omvärlden. Då som nu, av en vilja att förstå. Och om möjligt kunna förklara för andra.

Jag blev journalist. En riktig hyena. En jägare.
En sån som bygger sin egen framgång på andras olycka.

Ändå har jag aldrig varit den där perfekta nyhetsreportern. Jag är en sådan som rycker på axlarna för ofta. Som inte ser nyheten i nyheten. Som inte vill hårdvinkla, överdriva eller rida på andras olycka. Jag har alltid velat vara sann och relevant. Alltid låta andra tala. Hellre tona ner än förstora. Jag har inte alltid varit överens med mina redaktörer om vad som är viktigt. Kanske är det därför jag plötsligt blivit så rätt i tiden.

De sociala medierna och internet ställer högre krav på massmedia och låter medborgarna sätta agendan i helt annan utsträckning passar mig perfekt. Jag vill hellre vara en sambandscentral än en megafon. Jag lyfter gärna fram andra. Varför ska jag tala när andra har mer att säga? Varför ska jag redigera när man kan låta folk tala till punkt?

När jag gjorde reportage åt Norra Magasinet orkade jag inte ens bli upprörd över att de tappat bort min credskylt i eftertexten. Det handlade ju inte om mig.

Ändå blir det som en drog. Vara först. Vilja hamna på löpet. Få credd av de stora tidningarna. Bekräftelsen.

Men jag vill inte göra det utan anledning. Jag vill kunna stå för det jag berättar. Jag vill inte göra andra illa.

Mitt första scoop fick jag när jag var femton år. Jag hade en ungdomspraktikplats på Sundsvalls Tidning. För er som inte var födda på åttiotalet kan jag berätta att på den tiden kunde en femtonåring få jobb nästan var som helst och arbetsförmedlingen betalade lönen. Det var inte någon skälig ersättning för det jobb jag gjorde, men det var betydligt mer än det studiebidrag jag skulle fått om jag istället valt att gå på gymnasiet.

Mitt scoop handlade om en svenskfödd pojke som kidnappats av sin eritreanske pappa och skickats till Eritrea för att utbildas till soldat där. Han var elva år. Hans syster var min vän - det var så jag fick reda på det.
Det toppade tidningen och var på löpet.
Arne Wirén från Expressen ringde till mig. Jag teg som muren. Dels för att jag inte alls visste något om upphovsrätt eller vad han egentligen var ute efter. Ville han köpa min artikel eller ville han bara ha kontaktuppgifter till mina källor?

Men det var en fin känsla. Expressen ville ha min grej. Som jag var ensam om i hela Sverige.
Sånt ger mersmak.

Ett par månader senare träffade jag skådespelaren Leif André och gjorde en lång intervju som blev en helsida i tidningen som då var broadsheet. Han berättade för mig om sina alkoholproblem men bad mig att inte skriva om dem. Så jag lät bli.

Jag var på ST i närmare ett år. De undrade om jag ville fortsätta men jag sa nej. Jag hade bestämt mig för att gå i kloster.

Dagarna på ST tillbringade jag oftast i mitt lilla rum. Det var en kur på några få kvadratmeter utan fönster.
Varje morgon var det en av fotograferna som kom in och sade godmorgon och tog mig på brösten. Det här var på tiden då sexuella trakasserier inte var uppfunna så jag reagerade inte särskilt på det. Jag reagerade inte heller på att han talade om hur han tidigare i sin karriär fotograferat nakna tjejer och bad mig stanna kvar efter jobbet någon dag så han kunde ta några bilder på mig också.
Jag satt där i min kur och kedjerökte, och skrev. Jag skrev och skrev och skrev, dikter, och brev. Och tänkte att jag ville skriva en bok. Och att riktiga författare tar sig tid i avskildhet för att skriva.
Så jag tog kontakt med katolska kyrkan i Sundsvall och drog någon vals om Gud och sökande och fick en adress till ett kloster som låg i en bergsby söder om Bologna.

Jag föreställde mig att Sundsvalls Tidning skulle vilja ha reportage eller berättelser inifrån klostret och betala ett förskott. Det ville dom inte. Så jag tog ett tillfälligt jobb som gav mer pengar än tidningen och i juli köpte jag en enkel biljett till Milano, packade en väska full av kollegieblock och pennor och åkte.

Jag var sexton år. Mamma måste ha varit väldigt orolig. Och för er som inte var födda på åttiotalet kan jag berätta att på den här tiden fanns inga mobiltelefoner.

Det är exakt tjugå år sedan idag. Men jag minns inga märkliga utslag. Däremot minns jag att jag mötte Jonas Gardell på flygplatsen. Han fick ett exemplar av den diktsamling jag satt ihop tillsammans med mina tre kompisar. Tjurar i bås, Päron i påse, hette den. Jag fick skaka hand med Mark Levengood också, och när jag kom hem från Italien hade Jonas skrivit ett fyra A4-sidor långt brev till mig. Om livet, och om att skriva.

Det blev ingen bok. Det bidde inte ens en tumme. Min klostervistelse utmynnade i ingenting. Jag hade stark hemlängtan redan första dagen och när jag inte satt på taket och tjuvrökte låg jag i sängen och grät.
Jag åkte hem men vågade inte åka ända hem. Det var ju fruktansvärt pinsamt att tala om att gå i kloster och komma hem efter en vecka. Så jag kontaktade min brevvän i Märsta. Honom som jag skrivit tusentals ord till i min lilla kur på Sundsvalls Tidning. Hos honom gömde jag mig i någon vecka innan jag kröp till korset och åkte hem.
Det blev en fin sommar, som avslutades med en tur till Hultsfred i K-bussen med vännerna Mats, Thomas och killarna i det redan då avsomnade punkbandet Krunch.

Där var jag med om mitt livs konsertupplevelse. Dittills.

Å andra sidan hade jag inte varit på så många konserter.

Men efter det blev musiken mitt liv. Jag jobbade på "Sundsvalls enda rockklubb" och journalistiken fanns inte på agendan. Inte författandet heller - det hade ju visat sig i klostret att det inte var min grej.

Så kom det sig att jag fick ett par barn, och var tvungen att bestämma mig för vad jag skulle göra med mitt liv.
Under mammaledigheten skrev jag ihop en fars som blev refuserad överallt. Och så skrev jag en insändare till Expressen som publicerades som debattartikel. Det var ett försvar för Vilse i Pannkakan. Någon från TV3 ringde om att komma och diskutera videovåld hos Aschberg men efter några minuter på tråden konstaterades att jag var "för nyanserad" för att göra mig bra i teve.

22 år gammal och utan ambitioner stegade jag in på SVT i Sundsvall och frågade om de hade en praktikplats åt mig. Jag hade rakat huvud och nyhetschefen blev något besviken eftersom jag inte skulle kunna användas som programledare med det utseendet, men jag fick min praktik och på den vägen är det.

I fem år befann jag mig i den så kallade LAS-karusellen. Den som drabbar journalister utan fast tjänst. Det är ett pusslande utan like och räknande av anställningsdagar och jag tog vad jag fick. Jag var nyskild med tre små barn när jag sommarjobbade på SR som morgonprogramledare.
Jag minns hur jag slet upp treåringen ur sängen och satte honom i bilen klockan halv fem på morgnarna, för att sedan lägga honom i en soffa på jobbet medan jag läste nyheter. En gång vaknade han mitt i sändning och ställde sig utanför studion och skrek mamma så högt att det hördes ut i sändning.
Andra dagar sände jag eftermiddag och mina barn var alltid kvar till sist på dagis.

Via ST tog jag mig till Sundsvalls Tidning och jag är journalist utan att vara det.

Jag minns att det tog många år innan jag vågade kalla mig för journalist. Att jag inte kände mig riktigt som en av de andra. Att jag inte hade någon utbildning, inga kontakter, inte ens några ambitioner.

Det är bara det att jag inte kan något annat.

Jag kan inte servera, jag spiller som satan. Jag kan inte städa. Jag skulle få sparken efter en dag eller två om jag tog jobb hos en städfirma. Jag kan i princip ingenting som ska göras med händerna eller kroppen. Jag kan inte sjunga eller dansa eller spela något instrument eller rita eller måla eller räkna.

Jag kan lyssna. Och jag kan återberätta andras historier. Jag älskar det.

Och jag älskar att internet gjort det möjligt för nästan vem som helst att berätta sin egen historia, oredigerat.
Jag älskar den direkta responsen jag får när man publicerar något på nätet. Jag älskar att lära känna människor via ettor och nollor genom deras berättelser. Jag älskar att dela tankar med andra.

Jag är fortfarande nyfiken. På framtiden. På människor och platser. Jag har fortfarande inga ambitioner. Jag gör det jag kan helt enkelt. För att jag inte kan annat.

(och om någon undrar kan jag berätta att mitt märkliga utslag inte var hudcancer. det var ett alldeles ofarligt men ganska fult och tråkigt eksem.)

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] vägar till skrivandet. Eller om det möjligen är tvärtom. Hur som helst är Sofia Mirjamsdotters väg intressant och [...] Blogg:Vägen till orden · Fredrik Fischer, 2009-07-31, 00:05

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9340

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Jag, jag, jag, jag..."

134 st "jag". Det måste väl vara någon sorts rekord i egotripp...

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-07-30, 18:54

Att räkna måste vara nåt slags rekord i att inte ha bättre för sig.

Permalänk | Anmäl #2 Sofia Mirjamsdotter, 2009-07-30, 19:20

Sofia, du ser inte det positiva i Bos kommentar. Med din artikel lyckades du engagera honom, även om du kanske inte gjorde det på det sätt och vis som du själv hade tänkt. Men du gav honom under en kort stund någonting mer meningsfullt att göra än att skriva tröttsamma och meningslösa kommentarer om muslimer och islam. Till glädje för både Bo, Newsmill och dig själv, eftersom du antagligen vill att folk ska läsa det du skriver.

En riktig win-win-situation, alltså.

Permalänk | Anmäl #3 Magnus Orest, 2009-07-30, 20:24

@Magnus: Ahh, tack! Att jag inte tänkte på det. :)

Permalänk | Anmäl #4 Sofia Mirjamsdotter, 2009-07-30, 21:29

!30 jag, 200 jag... Who cares?

Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig... Ego är bra! <3

ps. Jag klickade inte i att jag godkänner newsmills regler. Katten råkade trampa på datorn... Därför kan jag slänga in ett Personangrepp - jag tycker Göran Person är dum i huvudet...

Permalänk | Anmäl #5 WB, 2009-07-30, 23:01

Hmm.... om man nu skriver om sig själv, är det väl ganska naturligt att det blir ett och annat "jag" här och där...?

Fastnade lite för detta:
"Men jag vill inte göra det utan anledning. Jag vill kunna stå för det jag berättar. Jag vill inte göra andra illa."

Kan inte det vara en hyfsad ledstjärna i livet överhuvudtaget?

@#5
Ge katten en belöning ;-)

Permalänk | Anmäl #6 pr1vat3, 2009-07-30, 23:43

@pr1vat3: Jo, och tanken med de här sommartexterna är lite att man ska vara just personlig, lite som i P1...

Permalänk | Anmäl #7 Sofia Mirjamsdotter, 2009-07-30, 23:59

Som arbetande i vården kan jag garantera att läkaren inte kände igen samma patient efter tjugo år för ett hudutslag.Rena sagorna , där läkaren helt klart hänvisat till journalen där det mycket riktigt står att man sökt för dett problem tjugo år tidigare.Massmedia är för övrigt köpt , se bara på allt skrivande om influensa vaccinet !!??.

Hoppas att det löste sig med dina utslag och ha en bra dag.

Permalänk | Anmäl #9 Shadow, 2009-07-31, 06:19

Ska du unte gå i kloster i stället i alla fall. Det tänker JAG göra. Jag är så självupptagen, nämligen.
.
0:o)

Permalänk | Anmäl #10 Peter Ingestad, 2009-07-31, 07:34

@Shadow: Självklart mindes inte läkaren, hon hade ju läst i journalen...

Permalänk | Anmäl #11 Sofia Mirjamsdotter, 2009-07-31, 11:25

DOKUMENTÄR-TIPS ALLESAMMANS! :)

Idag tisdag kl 20:00 på Kunskapskanalen.

Permalänk | Anmäl #12 Patrice, 2009-08-10, 23:35