ICC och Afrika: Selektiv rättvisa?

Att säga att det ibland är överraskande hur konsensus kan skilja sig i olika delar av världen, är väl snarast naivt. Men ibland slås man av med vilken självklarhet vi ser på olika frågor, i många fall ovetande om att samma åsikter på en annan kontinent kan tyckas helt otänkbara.
Ett sådant fall, som jag har tittat närmare på, rör den internationella brottmålsdomstolen, ICC, och dess anseende i stora delar av Afrika. Jag tycker dock att mycken kritik mot tribunalen är missriktad och felaktig, även om ofrånkomliga strukturella problem i vissa fall underminerar domstolens legitimitet.

ICC:s viktigaste ledord torde vara tron på att ingen kan stå över rättvisan. På så vis står domstolen på de förtrycktas sida, och det är svårt att tänka sig att ett sådant motto skulle vara impopulärt bland folket på någon plats i världen. Och visst är det så att vi i väst sällan, om någonsin, ifrågasatt domstolens legitimitet. Det känns självklart att stå bakom dem som ställer stora krigsherrar till svars för sina ogärningar, helt enkelt.

Att besöka nya delar av vår jord är alltid omvälvande och insiktsgivande, och i fallet ICC blev jag själv förvånad då jag under en vistelse i Västafrika insåg hur omvänd den rådande enigheten var från vår uppfattning här hemma. I en rapport om 33 sidor låter magasinet New African (Maj 2009), en av de största Panafrikanska tidningarna, några debattörer gå lös på tribunalen. Targeting Africa: The case for and against the ICC, ger minst sagt en bra bild av vad man kallar för selektiv rättvisa och ett försök att dominera Afrika. Tidningen tappar tyvärr en del trovärdighet, då rapporten möjligtvis inte är så allsidig som namnet antyder, men tar fortfarande upp intressanta fakta.

Sedan ICC etablerades år 2002 har minst 2889 fall från 139 länder refererats till domstolen, och förundersökningar inletts i fyra fall: Uganda, DR Kongo, Centralafrikanska republiken och Sudan/Darfur. Tretton personer har begärts arresterade, varav fyra befinner sig i fångenskap i Haag. Man tar också gärna upp Sierra Leones sanningskommission, som återkommer i flera artiklar, där bland annat Charles Taylor, grannlandet Liberias före detta president har blivit gripen och nyligen inledde sitt försvar. Han är åtalad på 11 punkter, flera av vilka bland annat Oxfordregistraten Millius Palayiwa, menar att inte är så allvarliga. Det är dock viktigt att poängtera att Sierra Leones sanningskommission är obunden till ICC, och att den därför inte borde vara relevant för ämnet. Palayiwas artikel tar upp fler punkter, bland annat att man inte låtit den bindande Romstadgan innefatta användandet av massförstörelsevapen bland sina ålägganden, och menar att det kan finnas en koppling till att dessa främst används av stormakterna. Främst angriper han dock det han och många ser som selektiv rättvisa, att bara Afrikanska ledare ska åtalas - "det är inte som att Afrika har ensamrätt på grymheter!". Här räcker det med att nämna Irak, Tjetjenien eller Tibet för att göra bilden tydlig.

Khadija Sharife tror att ICC:s åtal av Sudans president har mer att göra med oljepolitik och kontroll över strategiska resurser, än mänskliga rättigheter. Hon menar att situationen, i väst, ses som ett folkmord på oskyldiga Afrikaner utfört av Araber, en enligt henne konventionell sanning som stora delar av omvärlden skulle vara mottagliga för. Hon skriver också, likt Palayiwa och andra att al-Bashirs åtal snarast riskerar att förvärra den bräckliga freden i regionen.

Även många Afrikanska ledare och AU, den Afrikanska Unionen har motsatt sig ICC. Nigers utrikesminister Aichatou Mindaoudou säger till exempel till den fransk-internationella tidningen L'Essentiel des Relations Internationales, (24, April/Maj 2009) att "visst har den internationella rätten förebyggt vissa typer av allvarliga brott mot folk och meningsmotståndare. I det här fallet måste reglerna för den Internationella rätten appliceras jämlikt mot alla som finner sig i en definierad situationen. Olyckligtvis har vi fått intrycket att det, vad beträffar ICC, finns ett slags tvåsidighet som implicerar att enbart Afrikaner åtalas, medan det finns andra aktörer i världen vars handlingar är minst lika allvarliga som de man anklagar den Sudanesiske presidenten för".

Vad gäller Darfur finns det många som delar åsikten att al-Bashir's åtal i nuläget snarare kan stjälpa än hjälpa situationen. I övrigt har företrädare för ICC ett ganska starkt försvar mot anklagelserna från Afrika. Luis Moreno-Ocampo säger i en intervju med UN News Centre (http://www.un.org/apps/news/newsmakers.asp?NewsID=13) att "

"Jag är noggrann med att bara applicera en standard - lagen. Och lagen säger ett land måste ha skrivit under stadgan för att jag ska kunna applicera lagen i det landet. Så jag kan arbeta i Kongo för att Kongos president begärde det från mig. Jag kan arbeta i Uganda och Centralafrikanska rep., för att presidenterna skrev under stadgan och begärde det. Det är anledningen till att jag arbetar med dem ... Jag kan däremot inte hoppa in i ett land som inte har en del i stadgan. Det kan jag helt enkelt inte. "
Det finns därmed rent tekniska anledningar till att förundersökningar inte kunnat öppnas mot till exempel företrädare för USA:s förra regering. Varken USA eller Irak har nämligen skrivit under Romstadgan, och binds därmed inte av den. Det faktum att inte fler förundersökningar på andra platser har inletts, är knappast ett starkt argument mot dem som faktiskt pågår. Det är viktigt att inse att de flesta av dessa länder själva begärde sina fall öppnade, och de oegentligheter och dolda intressen som många artiklar i New Africans rapport menar underminerar domstolens legitimitet, förmår fortfarande inte försvara krigsförbrytarna, vars brott är väldokumenterade.

Men Sudan då? Utöver rent pragmatiska ståndpunkter om hur ICC:s åtal kan skaka Darfur-regionen ytterligare, finns det också strukturella skäl till att ifrågasätta domstolens legitimitet i just det här fallet. Det finns nämligen en ytterligare väg till åtal: Sudan är inte heller bundet av Romstadgan, utan refererat till av FN:s säkerhetsråd.
Den uppmärksamme noterar nu, att rättvisesituationen i ICC, där en medlemsstat säger upp en del av sin suveränitet, markant undermineras. För då fall kan refereras till av säkerhetsrådet, kan alla länder utom 5, teoretiskt sett, åtalas; En rekommendation om krigsbrott i Irak kan till exempel stoppas från Amerikanskt håll, liksom ett om Tjetjenien kan stoppas från ryskt håll.

På dessa grunder är väl al-Bashirs åtal på något plan orättfärdigt, men därmed inte sagt att den Sudanesiske krigsförbrytaren bör gå ostraffad. USA lade visserligen ner sin röst i just det fallet, men situationen visar att det går att stå över rättvisan, vilket ju är den exakta motsatsen till tribunalens raison d'être. På den grunden är kritiken mot ICC berättigad, i allra högsta grad. Det är synd att New Africans rapport i stort lämnar detta faktum osagt.

Det ska dock tilläggas, och detta kan vara det viktigaste argumentet för ICC:s räkning, att tribunalen endast är tänkt att tjäna som komplement till nationella domstolar, och tar upp fall där lokala myndigheter anses vara oförmögna att bedriva en rättvis rättegång. Som oberoende, och tidigare inte ens stödd av USA (även om Obama nu tagit välkomna närmande steg) är det svårt att se varför den skulle tjäna nationens intressen till den grad som vissa förespråkar.

Vad beträffar de dåd som misstänkts ha begåtts i till exempel Irak kan sägas att ICC undersökte Storbritannien och kom fram till att det inte kan uteslutas att brott mot mänskligheten begåtts, om än till för liten grad för att en förundersökning skulle kunna inledas. Att USA i dagarna kommer närmare en förundersökning av dåd som misstänks ha begåtts bland annat i Abu Ghraib-fängelset och på Guantanamo är förstås mycket välkommet.

Då en institution på ICC:s vis proklamerar för ett internationellt samfunds gemensamma intressen, är det förstås problematiskt om en stor del av detta samfund är kritiska till den. Detta i sig minskar institutionens legitimitet, och något borde göras.

För hur verkligheten än ser ut, är det ett stort problem då till exempel Afrikaner upplever det som att västlänningar kommer och styr och ställer i deras egna angelägenheter. Min uppfattning är att missnöjet med ICC bottnar just i detta. Palayiwa menar att om rättvisa måste skipas, så ska det i Afrika ske av Afrikaner. Till exempel av en Högsta Domstol i Afrikanska Unionen. Jag står bakom detta förslag, men så länge en dylik instans inte existerar, måste världssamfundets högsta prioritet vara att ställa krigsförbrytare inför rätta. En upplevd selektiv rättvisa torde vara bättre än alternativet; ingen rättvisa alls.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] in Uncategorized Den här artikeln lade jag i veckan upp på Newsmill (http://newsmill.se/artikel/2009/07/28/icc-och-afrika-selektiv-rattvisa), som handlar om den internationella brottsmålsdomstolen, och dess relation med Afrika. Så fort [...] Blogg:Min artikel från Newsmill: « Offentligt och Obskyr, 2009-08-02, 19:59

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9287

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Inte för att låta kolonial och fördomsfull och tycka att vi västerlänningar ska sköta Afrikas rättvisa men man kan ändå fråga sig hur korrupt skulle inte en panafrikansk Högsta Domstol bli?

Permalänk | Anmäl #1 Anders Pettersson, 2009-07-29, 15:08

Jag tycker att det är en mycket orättvis anklagelse du gör.

Det har skett förr att samma typ av överstatlig rättvisa skipats i Afrika. De så kallade TRC:s, Truth and Reconciliation Commissions, som satts upp i Sierra Leone och Liberia efter ländernas inbördeskrig har varit lyckade, och framförallt - för att besvara din fråga, oberoende. Exempel på detta är Liberias sanningskommission som bland annat anklagat landets sittande president, Ellen Johnson-Sirleaf för att ha spelat en roll då krigsförbrytaren Charles Taylor (hennes numera bittra motståndare som också finns med på listan) kom till makten.

Liknande utredningar har också skett i Rwanda, om dock landets rättssäkerhet indirekt ifrågasatts från västligt håll då man vägrat att lämna ut europa-rwandianer på begäran, av oro för hur de by-domstolar som ofta sätts upp behandlar de åtalade.

Att till exempel grena ICC till kontinenterna, och de unioner (typ eu, au) som ofta företräder, för att sedan låta icc tjäna som ett slags högsta instans borde inte vara någon dålig ide.

Rättslig korruption är ett problem som återfinns nästan i alla delar av världen. Att låta den internationella domstolens lokala förgreningar ingå i en maktbalans med till exempel säkerhetsrådet (där dock vetorätten kvarstår som problem) och unionernas respektive kommissioner, i applicerbara fall, skulle till viss mån kunna säkra mot korruption.

Permalänk | Anmäl #2 Johannes Danielsson, 2009-07-29, 16:11

I stand corrected.

Men kanske blir en panafrikansk au-domstol lika omstridd i de afrikanska länderna som ICC är, då t ex rwandier kan klaga om att det finns en orättvis "anti-rwandisk agenda" om domstolen sätts upp i Ghana och vice versa.

Kanske måste då fokus i första hand ligga på att fortsätta med dessa nationella TRC-domstolar?

Permalänk | Anmäl #3 Anders Pettersson, 2009-07-30, 18:26

Men... Libyen har väl inte heller ratificerat Romstadgan?

Permalänk | Anmäl #5 u_16580, 2011-06-30, 07:58