Fågel-, svin- och stjärninfluensa

Om ni klickar på mitt namn, får ni upp My Mill med det jag skrivit tidigare. Där finns "En Blöt Skorpa", som beskriver jordskorpan. Den är inte något ovanpå smält magma. Jordskorpan är ett tunt lager vattenhaltiga mineraler, som ligger ovanpå öar skapade av Jordens stelnade mantel.

Dessa öar, kontinentalplattor, flyter i de smälta delarna av manteln. Öarna är 100 km tjocka i kanterna och upp till 700 km i mitten. De ligger tätt och stångas med varandra. Mellanrummen kallas Jordens sprickzoner.

Öarna kan vicka! För 11 500 år sedan hade mycket av glaciärena försvunnit. Isen hade tryckt ned öarnas nordsidor i Amerika och Europa. När tyngden rann ut i havet och tryckte på andra ställen brast det, och allt vickade till, precis som Platon sade i sin redogörelse för Atlantis undergång. En stor del av Grekland försvann samtidigt, Medelhavet tippade ned tillsammans med Atlantis, när norra Europa tippade upp.

Egentligen är det magmaströmmarna i Jordens inre, som påverkar öarnas läge. De strömmarna kanske påverkas av Mikael Lövs astronomiska fenomen. År 2012 kan då mitten av Atlanten höja sig tre kilometer.

En flodvåg av Europas söndermalda betong, bilpark och befolkning spolar ned Kina i Stilla Havet. Där möter den en våg från motsatt håll, som kommer med New Yorks tunnelbana. Ja, det följer med annat också, noga sönderdelat. När de möts, får vi en vågtopp, som kommer att utgöra en fara för flygtrafiken över Japan. Man bör därför där snarast införa regler om högre flyghöjder.

Men kan öarna verkligen vicka? Redan år 1955 utgav Tidens Förlag en svensk utgåva av en bok, skriven av Rachel L Carson, en amerikansk forskare. Dåvarande professorn i oceanografi i Göteborg, Hans Pettersson, skrev förordet. Han påpekade vilka framstående kollegor till dem, som deltagit i bokens tillkomst.

Carson beskriver hur floder skär ut V-formade dalgångar i landskap. Dalgångarna fortsätter ofta ut i havet, och nedför kontinentalbranterna ända ned till två kilometers djup! De finns på båda sidor om Atlanten, utanför Frankrike (floden Adour) och utanför USA (Hudsonfloden). Dalarna uppstod för mindre än en million år sedan, och beskrivs som ett mysterium.

Dalgångarna förutsätter att havet legat två kilometer lägre under t.ex. istiden, men det är helt omöjligt. Mysteriet lämnades vidare till framtida forskning.

Nu har vi ju vår kontinentalförskjutning. Den går med en eller två centimeter per år. Atlanten vidgar sig. Plattektoniken har blivit allmänt erkänd först efter Carsons bok. Den fanns inte med på hennes karta som annat än en tvivelaktig hypotes, då hon sökte en förklaring till problemet.

Antag att det i denna rörelse även ingår en vickning på några millimeter per år. Glöm de stora katastrofscenarierna! Glöm Atlantis! Carson talade om en million år. Två kilometer är två millioner millimeter. Två millimeter per år räcker, för att förklara den av Carson rapporterade observationen.

Om bergen höjer sig där kontinentalplattorna stöter ihop, så innebär det, att plattorna vickar! Då måste andra änden vicka ned. Höjer sig bergen försvinner en av kreationisternas invändningar mot geologin: "Jorden kan inte vara millioner år gammal, då erosionen då skulle ha hunnit utplåna bergen!"

En sänkning med 2-3 millimeter per år lär observeras både här och där. Alperna höjer sig på motsvarande sätt. Men sänkningarna vid haven kan alltid förklaras med isostasi (sådana rörelser vi har runt Östersjön), ändrade strömmar, smältande glaciärer eller vattnets utvidgning p.g.a. växthuseffekten. Rörelsen har bortförklarats, då den ansetts vara utan betydelse.

Först med skräcken kring klimatet och stigande hav har dessa millimetrar inte bara observerats, utan även uppmärksammats. Men är de av värme ökande vattenvolymerna i havet en feltolkning, helt eller delvis?

Att diskutera dessa två kilometer är hur som helst farligt för varje forskare. Jag, Däniken, Fan och hans svärmor kastar oss över honom med teorier om Världens undergång. Vi binder dem runt hans karriär, och sänker den mitt i Atlanten. På detta sätt saboteras möjligheterna för arbete med många intressanta frågor. Det gäller förutom geologi även och oftare ämnen som historia och religion.

Jag har inte hittat denna enkla förklaring någon annanstans än hos mig. Det förvånar mig, och borde förvåna andra också. Det kan bara förklaras med att forskarna drabbats av panik, då Däniken och hans likar sätter igång. Alla slutar tänka och springer sin väg.

Tänk om jag har rätt och är först! Tänk om jag kommit på det rätta svaret! Då får någon hälla en hink kallt atlantvatten över min upphettade hjärna. Fast då får jag nog influensa.

Men visst vore det synd, om vi helt blir av med de fascinerande sagorna om Atlantis. Det jag skrev i "En Blöt Skorpa" om glaciärernas omformande av jordskorpan ger i alla fall en liten möjlighet till en Atlantisteori. Och kanske kan vickningen gå lite fortare ibland, men det blir svårt att förklara.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9235

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vicka bekymmer! Ta Voltaren, det hjälper mot allting.
.
:o)

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-07-27, 10:47

Peter I! Hoppas du inte blev sur och slutade läsa, när jag spolade ut dig i Stilla Havet! Det är därefter, som det blir lite annat än satir över katastrofteorier.

Permalänk | Anmäl #2 Christer Brodén, 2009-07-27, 20:13

Jo jag blev skitsur & tog voltaren. Det hjälpte.
.
:o)

Permalänk | Anmäl #3 Peter Ingestad, 2009-07-28, 05:15

Fast du behöver nog något avslappnande, om du skall vänta på den där vickningen.

Permalänk | Anmäl #4 Christer Brodén, 2009-07-28, 19:37