Kravallerna i Göteborg och attackerna mot USA påverkade mig djupt

Skönt att få höra en sida som så sällan kommer upp i den svenska debatten. Själv är jag inte konservativ men liberal. Jag anser dock att de konservativa är en mer naturlig samarbetspartner för liberaler än socialisterna. Vi vill rulla tillbaks statens alltför stora inflytande över våra liv, om än av lite olika skäl. Om konservativa bara ville gå ett logiskt steg till i den riktning som avvisar statlig inblandning i familjelivet till att också omfatta individens livsstilsval, ja då kan vi möta varandra tror jag.

Dag Elfström är inte ensam, den konservativa trenden är den klart mest uppenbara ideologiska förändringen vi sett i Sverige och Europa de senaste åren. Den nya konservatismen är en naturligt följd av nyliberalismen (ung. 1973 - 2001). Nyliberalismen slog sönder gamla gemenskaper till förmån för en hård individualism, under denna period så ökade sociala och ekonomiska klyftor, allt fler hamnade utanför och allt färre kunde identifiera sig med övriga samhället. Den sociala oro som en sådan situation ofrånkomligen innebär kan liberal ideologi inte hantera, man kan inte förklara det som sker och man kan inte bemöta det med liberala medel. Således blir liberalerna i tider av social oro konservativa (eller i extremfall fascistiska, som vi sett).

Under välfärdsstatens era, kapitalismens guldålder, så fanns massvis med avancerade metoder för att hantera sociala problem. Staten var starkare än vad den är i dag och hade fler möjligheter att justera systemet, vi hade också socialdemokratin och arbetarrörelsen som hade stora möjligheter att hantera sociala problem, men socialdemokratin är död eftersom kapitalismen sedan 1968 är i kris. De konservativa kan inte erbjuda någonting annat än primitiva kontrollmetoder som övervakning, repression, "hårdare tag" o.s.v. vilka inte fungerar speciellt väl, men det är de enda verktyg som finns kvar och utövar en stor lockelse p.g.a. sin enkelhet och bristen på alternativ.

Staternas kris gör sig allt mer påmind. Allt större press sätts på staterna samtidigt som de är allt mindre i stånd att justera samhället. Staternas kris är främst en följd av vänsterns historiska misslyckande, 1968 så satt vänsterregeringar vid makten över större delen av världen och löftena infriades helt enkelt inte. Vänstern förlorade helt sin legitimitet och till följd av detta så förlorade även staterna sin legitimitet då det var vänstern som skänkt staterna dess legitimitet, vänstern förutan så framstod staterna i all sin nakenhet som förtryckande instutitioner som tar mer än vad de ger. Sedan 1968 så har alla de tre stora ideologierna konservatism, liberalism och socialism anammat en mer anti-statlig politik, någonting som man aldrig tidigare gjort trots att alla tre ideologier i grund och botten säger sig vara statskritiska eller rent av statsfientliga.

Hur som helst, dagens samhälle präglas kanske mest av allt av rädsla och osäkerhet. Vi hör i medierna om ständigt nya hotbilder, allt tycks mörkt; terrorister, islamister, våld och politiska extremister och sjukdomar, rasism, hälsohot, klimathot o.s.v. i all oändlighet. Perfekt grogrund för konservatism och för grupper som vill sluta sig inåt, isolera sig från omvärlden och hålla andra utanför, bara vara i fred i sina villor och slippa allt annat. Vi ser också tendenser mot fler privata vaktbolag och t.o.m. medborgargarden på många håll i Europa. Således får vi en ond cirkel där konservatismen reproducerar de problem man försöker hantera.

Konservatismen är inte lösningen.

Anders F: "Skönt att få höra en sida som så sällan kommer upp i den svenska debatten."

Den svenska debatten är i allra högsta grad präglad av högerkonservativt tänkande. Däremot är de få som definierar sig själva som konservativa, men man måste komma ihåg att de flesta - synnerligen de sk. politiskt "medvetna" - inte är medvetna om sin egen politiska ståndpunkt. Många socialdemokrater tycks inte ens medvetna om att socialdemokratin är död sedan långt tillbaka, och lika lite är liberalerna medvetna om att liberalismen är död. Det är ungefär som med romarna som levde på i hundratals år helt omedvetna om att romarriket hade fallit, vissa skeenden kan endast framträda klart på distans.

Den ideologiska nyliberalismen är för övrigt någonting oerhört besynnerligt, ja i det närmaste nekrofilt. De tycks helt oförmögna att förstå att nyliberalismen inte är någon slags utveckling mot mer kapitalism utan tvärt om ett förfallssymptom. Fram tills 1968, då kapitalismen gick in i en kris som det ännu inte finns några tecken på att den ska kunna ta sig ur, så hade staternas makt stärkts kontinuerligt. En frisk och stark kapitalism innebär en växande stat som kan justera systemet för att skapa stabilitet och ordning. Den ideologiska nyliberalismens utopi är en dekadent kapitalism i totalt sönderfall, hur kan man dyrka något sådant och tro att det skulle vara "frihet"? Vissa människor är väldigt, väldigt korkade.

Bra artikel. Välartikulerad. Tydlig. Och en som gör mig mer fast i min övertygelse, som är liberal, inte konservativ. Definitivt inte konservativ och absolut inte värdekonservativ ...

Läser man artikeln noga blir man än mer bedrövad över att politiker som kallar sig liberala satt sig i samma regering som de värdekonservativa. Det är illa.

I samband med KDs riksting intevjuades deltagarna där i radions P1 och en kvinnor utropade bestämt att deras mening och mål nu var att "ta striden med liberalerna" ... och det finns flera tecken i tiden som tyder på att den politiska striden kommer att skärpas framöver ...

Det är bra. Det är dags att de liberala krafterna i samhället tydliggör sig och börja visa sig på riktigt. Och då talar jag inte om den krämarkramande nyliberalismen och marknadshysterikerna ... utan om dem som förmår uppskatta följande citat:

"Liberalismen är ett antal bittra erfarenheter omsatta i principer som ska avslöja och förhindra förtryck."

Och det gäller oavsett om förtrycket handlar om att tvingas in under konservativa och tillbakablickande normer om ett harmoniskt och homogent samhälle eller vildflugna alternativa utopier om att skapa en idealstat av den ena eller andra sorten ...

Konservatismens förtryckarmentalitet visar sig t.ex i formuleringen om att äktenskapet med konstitutionellt våld omformats ...

För mig, som liberal, är det till exempel märkligt att man lägger så stor vikt vid att hindra andra att söka sin lycka på sitt sätt. "Nej, äktenskapet är vårt, det ska inga andra kunna ingå, bara vi .." Och där argumentationen grundar sig på en sagobok, dessutom ...

Och däri ligger (värde)konservatismens frö till förtryck.

Det är faktiskt inte acceptabelt i ett modernt samhälle.

Anders F: Med tanke på vilken svekfull samarbetspartner liberalismen har varit de senaste 40 åren i Sverige, är det som håller på att hända nu att betrakta som konservatismens självbefrielse från det destruktiva samarbetet med liberalismen.

Alex: Nej, den svenska debatten är inte alls "i allra högsta grad präglad av högerkonservativt tänkande". Flertalet tidningsägare är liberalt sinnade, och majoriteten av journalistkåren är enligt senaste undersökningarna från JMI alltjämt socialister. När höger möter vänster i debatten är det uteslutande liberaler som möter socialister. Och övervakningssamhället, som du nämner, är absolut inte någon konservativ strävan - konservatismen eftersträvar ett fritt civilsamhälle.

Jakob: "och majoriteten av journalistkåren är enligt senaste undersökningarna från JMI alltjämt socialister"

Jag vet inte vad du har fått det från. Enligt "Journalist 2006" så har Vänsterpartiet stöd hos 14% av journalistkåren, i huvudsak frilansskribenter och unga kvinnliga journalister.

Med en stor portion vilja så skulle man väl också kunna klassa sossarna, 30% av journalistkåren, som socialister men det blir ändå inte mer än 44% d.v.s. långt från en majoritet.

Bland ekonomi- och politik-journalisterna stöder 26% Moderaterna och 23% Folkpartiet medan endast 20% röstar på Socialdemokraterna. Bland de inflytelserika 40-talisterna så är en tydlig majoritet borgerliga sympatisörer medan Vänsterpartiet där har minst stöd utav samtliga partier.

"När höger möter vänster i debatten är det uteslutande liberaler som möter socialister"

Visst är det så, eller ja allt som oftast är det olika typer av liberaler som tjafsar med varandra. Hur som helst så är det inte så intressant vad folk kallar sig, det finns fortfarande gott om socialister i Sverige men vänstern förlorade sin hegemoni för flera årtioenden sedan och debatter förs aldrig utifrån socialistiska premisser.

1960 så fanns det förstås många liberaler och konservativa, även inflytelserika sådana, men de var ändå tvungen att anpassa sig till en socialdemokratisk hegemoni. Nyligen var det liberalismen som hade tolkningsföreträde och nu är det konservativa perspektiv som jag menar dominerar inom politiken även när liberaler diskuterar med socialister.

"Och övervakningssamhället, som du nämner, är absolut inte någon konservativ strävan - konservatismen eftersträvar ett fritt civilsamhälle."

Övervakningssamhället är förstås en följd av kapitalismens logik under rådande sociala förhållanden, men för att rättfärdiga det ideologiskt brukar det vanligtvis användas argument o resonemang som jag förknippar med konservatismen (är dock medveten om att det finns olika konservatismer, precis som det finns olika liberalismer och socialismer).

Hur ställer sig en konservativ till dagens massinvandring. Denna innebär den snabbaste kulturella, demografiska, religiösa och sociala förändringeng i vår historia. Den orsakar också, helt enligt den konservativa skolboken, stora sociala problem som tex i Malmö där judar uttalar sig om att man inte kan bo pga av antisemitism och där en hel stadsdel, Rosengård kräver ständiga stora extrainsatser från polisen. Innebär inte denna radikala samhällsomdaning rena motsatsen till vad man vill uppnå med konservativ politik, dvs harmoni och gradvis förändring till det bättre?

Kul att höra att det fortfarande finns konservativa!
Tycker det dock är direkt farligt för politiken om vi ska isma och egofixerat klumpa ihop idéer. Det gör folk dummare, fördomsfullare, räddare och även, tror jag olyckligare.
Varför räds folk ambiguitet?

När du ville hitta en motpool till stenkastarvänstern. Hade du då kallat dig för kommunist om du, som många andra svenskar, flytt Chile under USA-stödda mördaren Pinochet (Eller Irak under USA-stödda Saddam Hussein mfl.) Vad sa dig att den största motpolen för stenkastarvänstern var MUF? Vet ju inte hur gammal du var efter Göteborgskravallerna och jag tror ju de flesta fungerar som du (gjorde), jag har själv fungerat så. Moderaterna och Socialdemokraterna röstade 95% lika i EU de senaste 5 åren. Karl Marx kändaste citat: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är i sig ett citat från Jesus Kristus, vilket med samma ismande äckelegofixerade partiindelning gör Kristdemokraterna till Kommunister. Och så var cirkeln sluten. Men ändå, ett vi mot dom. Partifärg är till för egon och allt det onda hos människan, åsikter är för politiker, en politikers plikt är att ägna sig åt åsikter, inte agera räddhågsen, osäker och hjärndöd supporter. Som väntar på att få sätta åsikter (vilket de alltid vet själva) i motpartens mun, ta saker ur sitt sammanhang, inte i sin helhet.

Säger som sagt inte Att du jobbar så här.
Om du gör det så sluta genast med vad du gör inom politiken och ta en ordentlig funderare vad du gör och hur du egentligen bidrar till Sverige i politiken.

Om du inte jobbar så här, hade jag självt velat höra det av någon om Jag var ledare för en debattsida.

Min partitillhörighet är oviktig, mina åsikter är allt jag har politiskt
Jag skrev Inte detta för att säga att du skulle ha fel, att folkpartiet eller vänsterpartiet är bra/dåliga partier.
Jag skrev det endast för att jag kände att det var sant.

Föreningen Heimdal

Som, det är viktigt att betona, "...ej är en studentförening som består av kostymklädda nazister..."

Jag väntar med spänning på att höra när man terroristförklarar mig för att jag anser att George W. Bush vara en debil docka och Cheney, Wolfowitz och Rumsfeld vara onda men tursamt nog totalt inkompetenta idioter.

Eller hur var det tänkt att man skulle tolka uttalandet?

Skönt att se att år 2009 vill människor gärna tillhöra grupper, gärna placera sig i ett fack och sen stå fast vid en eller en grupp åsikter. Jag menar, att tänka fritt vid varje tillfälle och att anpassa sig till situationer är ju farligt. Då hamnar man inte i någon grupp utan blir utfryst. Hemska tanke. Nej tacka vet jag det sinnesslöa i att redan ha valt och aldrig eller nästan aldrig ändra sig i sakfrågor. Det är något att verkligen vara stolt över!

Vad vi INTE ska glömma är ett Stenkastarvänstern har sin ideologiska underbyggnad i den kulturvänster som länge dominerat massmedia med tyngdpunkt i de rödgröna partierna och övat ett massivt åsiktstyranni över folket, och vars paroller Stenkastarna just bara tagit över "på sitt eget lilla vis" med ett fullkomligt grundlöst anspråk på att själva utgöra just det folk de i själva verket avskyr.
.
Konservatismen har två huvudgrenar, den anglosaxiska och den kontinentala. Den senare urartade som bekant totalt under förra seklet med en världskatastrof som än i dag ger våra liv en massiv slagsida. Det onda i denna tradition måste oundgängligen rensas ut, men allt det livskraftiga som också är där, dels hos de sekulära tänkarna och dels hos katolicismen, är enligt min åsikt vad som spirar i form av en socialt medveten och värdeorienterad "radikalkonservatism", som den i Tyskland lanserade termen lyder. I Sverige kom Jonas de Geer som representativt namn, men visade sig alldeles oförmögen och spårade strax ur i sekteristiskt stolleri. Vi får se vad som kommer. Jag delar Elfströms sympati för konservatismen, men väljer motsatt huvudfåra. Kristdemokraterna är ett hycklarparti och bakom den västkonservatism Elfström ansluter sig till göms i allmänhet mest bara ett brutalt överklassegoistiskt materialintresse, som man bestämt bör fortsätta genomskåda och se för vad den är. Det är hos Folket sanningen finns, inte hos miljonärerna.

Geiko: men att "starta krig" mot terrorism är lite som att starta krig mot särskrivningar. Det är assymetriskt så det skriker om det och tyder snarare på USAs imperialisthistorik än en möjlighet att förändra världen.

USA är en konservativ utopi som är på väg rätt mot klippkanten. Oavsett hur mycket man VILL att "hårda tag" ska fungera på brottslingar så fungerar det inte. Inte heller att göra bolivianska bönder fattigare för att amerikanarna gillar att bli höga på fredagkvällarna.

Och vad gäller skribenten så måste jag erkänna att jag faktiskt trodde att "Tradition och fason" var en skämtblogg.

Som någon annan skrev; att binda sig till en grupp och dess åsikter är bara en ursäkt för att slippa tänka själv. Oavsett om det är konservativa grupper eller stenkastarvänstern.

bra skrivet -- känner igen den alienation från sina samtida som
skribenten formulerar. För min del gällde den näranog totala
stödet för den kommunistiska diktaturens kamp och seger i
Sydostasien åtminstone i media och bland de politiskt svagsinta.
Men tiderna förändras, Reagan/Thatcher mobiliserade den
anglosaxiska världen mot hotet och 1989 kom till fasa och sorg
för det gamla demonstrationståget hos SVT.
Reaktionerna på Gbg 2001 och 9/11 hos (yttersta?) vänstern
var knappast förvånande för någon som politiskt upplevde 70-
talet.

Som politisk person kan jag kalla mig en hybrid mellan vissa konservativa och vissa andra liberala värden. I Sverige har nu de nyliberala makten och jag tror kanske på att satsa på KD under förutsättning att de tonar ner den extremreligiösa falangen och satsar på den allra viktigaste frågan alla kategorier, vårt svenska försvar. M har droppat den frågan helt, det ligger nära till hands att KD tar hand om den och gör den till en valfråga 2010.

RE: #13 Peter Ingestad, 2009-07-24, 08:39

Det är inte konservatismen som har sett till att sätta världen i brand under 2a världskriget. Det var Nationalsocialism (som är socialism) och kommunism.

Denna diskussion baseras på lika felaktiga premisser som användandet av polygraftester. Dvs de är bara sanna om man tror de är sanna. I detta fall ligger problemet med artikel och efterföljande diskussion inte i åsikterna som förs fram utan i den politiska skala som utmålar åsikternas hemvist där man framställer politik som en sida. Ett försök att påvisa detta kallas "the political compass" där har man iaf två sidor istället för en. Den offentliga och den privata. Det är ingalunda en perfekt lösning men den är mycket bättre än den falska höger/vänster skalan som används. Jag skulle dock säga att den politiska tredimensionella skalan är den bästa. Det finns där huvusakligen följande alternativ, 1. Auktoritär/Liberal 2. Prestation/Jämlikhet 3. Radikal/Konservativ 4. Demokrati/Expertstyre Första alternativet beskriver statens roll, andra alternativen beskriver medborgarens roll, tredje alternativet beskriver synen på kulturen och fjärde alternativet beskriver synen på demokrati. Vänstern exempelvis utmärks av jämlikhetssträvan och kulturradikalism. Men vänstern innehåller såväl personer med auktoritär syn (staten skall reglera) som extremt liberala människor (anarkister) den innehåller även dels personer som vill ha elitstyre (akademiska vänstern, olika aktivister) och personer som vill ta maktend demokratiskt med politiska val. Köp inte den falska höger/vänster skalan. Den finns där av en enda anledning; för att ge intrycket av kampen mellan de goda och de onda. Om det är fler än två alternativ så kan bägge däremot vara onda eller goda och det hela blir mycket mycket mindre enkelt.

Måste man vara medlem i MUF för att inse att det fanns en massa puckon som förstörde i Göteborg?

Ja, då är det illa.

BluePrint svamlar Det var en typisk såndär fullstäöndigt meningslös oneliner från en person som iunte har en aning om vad han snackar om; just den här fullständigt lögnaktiga beskrivningen utgör ett huvudsymtom i den nyliberala pest som i ett par decennier fått förfärva människornas medvetanden. Nationalsocialismen utgjorde en reaktion på kommunismens utbredning och vann stöd i alla huvudgrupper med övervikt för de mest välbärgade, såsom har klargjorts i detaljerade undersökningar av valutfallet i olika valdristrikt med olika social profil. Nazisterna tog entydigt flest röster i Berlins rikaste stadsdelar. Kommunismen var alltid huvudfienden, såsom redan Herbert Tingsten klargjorde, men man behöll hela tiden ett radikalt inslag, varför Hitlers parti ända fram till maktövertagandet saknade mäktigt ochy entydigt ekonomiskt stöd, vilket klargjorts av Henry J Turner. Nazisternas ursprungsprogram kan man bortse från, det var en rituell formalitet. Ölhallskuppen som Hitler drogs in i var extremhögerns projekt, och detsamma gäller de frikårer som slog ner den bayerska rådsrepubliken. Hitlers parti drog till sig de frikårer som slog tillbaka de tyska socialisterna runt 1922. 1925 tog Hitler ett bestömt steg mot partivänstern genom att avskaffa kravet på nationalisering av den gamla adelns marktillgångar. En genomgång av Weimartidens sista val visar att nazisterna ytterst regelmässigt växlade röster med det andra Hugenbergs tysknationella parti som var konkurrenten på högerkanten. EFTER maktövertagandet slog Hitler som bekant till mot det stökiga och folkliga SA och försäkrade sig om storkapitalets stöd, varefter pengarna flödade in. Vad planekonomi beträffar blir det planekonomi i alla samhällen under krigstid, så det där var ju bara nys, och för övrigt var det just oförmågan att omdana och fokusera krigsekonomin som ständigt försvagade den tyska krigsinsatsen, ända tills den duglige Speer tog över, vilket skedde så sent som 1943. Ja, osv. Ska det ALDRIG bli något slut på den nyliberala rappakaljaproduktionen och den systematiska historieförfalskning som på dylikt mörkmannavis ständigt lanseras!?

Bra skrivet Peter! Jag skrev nyligen ett motsvarande inlägg som kommentar till en annan Newsmill-artikel. Klistrar in det och hoppas att liberalerna därefter har vett nog att hålla klaffen.

Ofta undrar man vad tusan det är som skett med bildningen i det här landet, historielösa påståenden som att nationalsocialism skulle vara en vänsterideologi stöter man tyvärr på ofta nu för tiden.

Ofta stödjer de sig på 25-punktsprogrammet, som Hitler-falangen inom NSDAP till stor del förkastade redan 1925. Hur som helst, låt mig citera några utav de så kallade "socialistiska" punkterna i tjugofempunktsprogrammet.
11: Avskaffande av arbetsfria inkomster
12: Hänsynslös konfiskering av alla krigsförtjänster
13: Nationalisering av alla företag som hittils har ombildats till kompanier (d.v.s. truster).

Detta var löftet. Hölls det? Låt mig citera Londontidningen Economists Berlinkorrespondent, från den förste Januari 1936:
"Det relativa lugnet under förra året uppnåddes emellertid genom en attityd av mästerlig oaktsamhet i förhållande till partiprogrammet, som om det hade genomförts skulle ha lett till farliga intressekonflikter... Frågan om socialism eller kapitalism, som en gång i tiden drog många obesuttna och utarmade till partiet, har degenererat till ett utbyte av klichéer som inte betyder något. Å ena sidan förklaras det att socialismen är påväg (denna vecka har den faktiskt officiellt förklarats ha ersatt kapitalismen) medan det samtidigt inoräntats att privatkapitalet, inom jordbruket lika mycket som industrin, inte bara måste förbli intakt utan också måste få ge vinst."

Om vi studerar de fascistiska rörelsens framväxt så ser vi att den framgick ur de frikårer som under den socialistiska novemberrevolutionen i Tyskland 1918 tog kontrarevolutionär verksamhet på entreprenad och med vapen i hand ingrep i striderna mellan arbetarklassen och kapitalet. Dessa var nazismens föregångare, förkomna existenser och avdankade element utan bestämd klasstillhörighet. De var bara redskap för mäktigare intressen, vilka i forsättningen skulle spela en avgörande roll för nazismens maktövertagande: ledare av industri- och finansimperier som Hugo Stinnes, Albert Vögler, Karl Friedrich v. Siemens, Felix Deutsch, m.fl. Beroendet av de ekonomiskt härskande framträdde ännu klarare hösten 1932, när nazistpartiet befann sig i en svår politisk och finansiell kris. Stödet från de miljoner medelklassväljare, som utarmats av inflationen tio år tidigare och av den pågående världskrisen började sjunka, samtidigt som arbetarna blev alltmer revolutionärt sinnade och tenderade att satsa på kommunisterna. Då var det återigen kartellernas, industriförbundens och banksammanslutningarnas ledare som trädde fram och lade sin tyngd i vågskålen och beredde vägen till makten. Sakens kärna framställdes förvånansvärt öppenhjärtligt i ett av tyska industriförbundets konfidentiella s.k. Führerbrief i September 1932:

"Vi befinner oss för ögonblicket i en övergångsprocess på grund av att den ekonomiska krisen ödelägger (de genom socialdemokratin uppnådda) vinsterna. Denna övergångsprocess genomlöper ett stadium av akut fara, ty vinsterna försvinner i och med att den mekanism som splittrar arbetarklassen och som dessa vinster grundar sig på, upphör att fungera. Resultatet blir att arbetarklassen börjat vända sig till kommunisterna och bourgeoisien ser sig ställd inför nödvändigheten att upprätta en militärdiktatur. Detta stadium är början på det borgerliga herraväldets obotliga sjukdom. Den gamla slussmekanismen (d.v.s. att avleda arbetarklassen från dess intressen genom små memdgivanden) kan inte längre vidmakthållas tillfredsställande; det enda som kan rädda bourgeoisien från avgrunden är att splittra arbetarklassen och binda den vid statsapparaten genom andra och direkta medel. Häri ligger nationalsocialismens positiva möjligheter och uppgifter." Socialism?

En given invädning (från korkade liberaler d.v.s.) i sådana här diskussioner är att staten i tredje riket, ingrep i näringslivets förhållanden. Den innehöll en del drag av kommandoekonomi, som betraktas som ett tecken på socialism. Men vad man glömmer bort är att hela finanskapitalismen/monopolkapitalismen kännetecknades av betydande inslag av planekonomi och centraliseringar (synnerligen i krigstider) Storföretagens makt var enorm, de kontrollerade allt (och gör det fortfarande). 1913 skrev Förenta staternas president Woodrow Wilson: "Situationen är denna: ett jämförelsevis litet antal män kontrollerar råvarorna i detta land; ett jämförelse litet antal män kontrollerar vattenkraften...samma antal män kontrollerar i stor utsträckning järnvägarna; genom överenskommelser sinsemellan kontrollerar de priserna; och samma grupp människor kontrollerar landets större krediter... Regeringens herrar i Förenta staterna är Förenta staternas kapitalister och fabriksidgare i förening."

Under denna givna period fick staten en allt viktigare roll i ekonomin. I USA så utgjorde statens andel av nationalprodukten 10 procent 1929 och så mycket som 46 procent 15 år senare. I England ökade det samma från 8 procent 1904 till 31 procent 1954. Detta beror på mycket, inte minst krigen men även kriserna och den allmänna tendens som kapitalismen hade den här tiden.
Planekonomi och centraliseringar kan inte heller ses som socialistiskt i sig, det beror helt på hur man planerar, i vilket syfte.

En intressant anekdot i ämnet är när Adolf Hitler i Januari 1933 erbjöds att bilda regering, vilket skedde med storindustrins och storbankernas uttryckliga välsignelse. Vid ett möte i Berlin den 20 Februari 1933, en vecka före riksdagshusbranden och två veckor före terrorvalen den femte Mars, sammanträffade Hitler med spetsarna för Tysklands industri- och finfansvärld: Hjalmar Schacht, Albert Vögler, Friedrich Flick, Krupp von Bohlen, George von Schnitzler, Carl Bosch m.fl. Hitler förkunnade att hans mål var att vinna totalitär kontroll över riket, krossa det parlamentariska systemet, nedslå varje opposition med våld och återupprätta armén. Som tack föreslog Schacht efter mötet att man skulle ge nazisterna en valfond på tre miljoner mark. Det blev sju miljoner. Det var knappast en tillfällighet att nazismens ivrigaste supporters inom finansvärlden var de grupper som drabbats hårdast av värlsdskrisen och som hotades av socialisering: stål och kolproducenterna, den kemiska industrin och storbankerna. De hade också mest att tjäna på en militär upprustning.

Den brittiske imperialisten Cecil Rhodes sade en gång att han skulle annektera planeterna om han så kunde. Denna attityd delades också av de tyska storföretagen. Den var ett nödvändigt resultat av det faktum att de stora koncernerna och företagsblocken inte bara kunde utan på grund av sin storlek också tvingades kontrollera råvarukällorna, öva inflytande på marknadens efterfrågan, köpa ut konkurrenter, värva representanter i regeringar och regeringsbyråkrati och investera kapital i andra stater.

Förespråkarna av idén om nationalsocialismen som en form av socialism framför gärna, som tidigare påpekats, att företagen i tredje riket inte var fria. Men man glömmer ytterligare en sak: kapitalet vill inte ha frihet utan herravälde, som skarpsynta ekonomer som Thorstein Veblen, J. A. Hobson och framför allt Rudolf Hilferding har påpekat. Hilferding hävdar vidare:

"...Men för att genomdriva detta, för att behålla och öka sin övermakt är det beroende av staten... Det är i behov av en politiskt mäktig stat, som i sin handelspolitik inte behöver ta hänsyn till andra staters motsatta intressen... som låter dess finansiella intressen i utlandet komma till sin rätt, som sätter in sin politiska makt för att avtvinga de mindre staternas gynnsamma leveransavtal och gynnsamma handelsfördrag. En stat som kan gripa in överalllt i världen för att förvandla hela världen till investeringsfält för dess finanskapital. Finanskapitalet är slutligen i behov av en stat, som är stark nog för att kunna bedriva expansionspolitik och införliva med sig nya kolonier... Men kravet på expansionspolitik revolutionerar också bourgeoisiens nya världsåskådning. Den uppgör att vara fredlig och humanitär. Som ideal framstår det nu att säkerhetsställa den egna nationens herravälde över världen, en strävan som är lika obegränsad som den kapitalets profitsträvan ur vilken den uppstod... Denna strävan blir till en ekonomisk nödvändighet, enär varje avstannande sänker finanskapitalets profit, minskar dess konkuransförmåga och slutligen kan göra det mindre ekonomiska territoriet trubitpliktigt till det större. Samtidigt som den är ekonomiskt grundad blir den ideologiskt rättfärdigad genom den märkliga förvrängning av den nationella tanken, som inte längre erkänner varje nations rätt till politiskt självbestämmande och oavhängighet och som i nationell motståck ger uttryck för den demokratiska trossatsen om likheten mellan alla dem som bär mänskligt anlete. Senare återspeglas monopolets ekonomiska förmånsställning i den förmånsställning som måste tillkomma den egna nationen. Denna förefaller som om den vore utvald framför alla andra. Då underkuvandet av främmande nationer försigår med våld, d.v.s. på ett mycket naturligt sätt, förefaller det den härskande nationen som om den hade sina särskilda naturliga egenskaper, d.v.s. sina rasegenskaper, att tacka för detta. I rasideologin uppstår då en naturvetenskapligt förklädd motivering för finanskapitalets maktsträvanden, som på det viset försöker styrka den naturvetenskapliga grunden för och nödvändigheten av dess handlingar. Istället för det demokratiska likhetsidealet träder ett oligarkiskt herrefolksideal."

Hur kan nu storkapitalets tendens till obegränsad expansion förverkligas? En vis eftertanke ger att i princip fyra vägar är öppna.

1: Intern kapitalackumulation i företagen genom produktionens och avsättingens normala gång.
2: Kapitalackumulation på mindre företags bekostnad, d.v.s. att stuga upp kapital som av ett eller annat skäl dukat under i konkuransen.
3: Expansion på andra länders bekostnad.
4: Expansion på bekostnad av andra storföretag, en metod som visserligen kan förväntas äventyra storföretagens gemensamma existens och intressen, men som erfarenhetsmässigt förekommer.

I den tyska nazismens ekonomi praktiserades alla fyra. Särskilt de två första metoderna tillämpades i stor skala redan innan den direkta utrikesexpansionen inleddes. Innan man kan räkna med att knäcka motståndskraften hos andra länders arbetare, konkurrenter och företag måste man knäcka motståndskraften hos de egna. Vilket var just vad som gjordes.

Ett företag tjänar som bekant mer ju lägre lönerna är, ju mer arbetskraft som kan anställas, ju längre arbetstiden är och ju mindre organiserade arbetarna är. Det dröjde inte mer än tre månader efter nazisternas makttillträde förrän fackföreningarna krossades. De militanta arbetarna kastades i fängelse eller koncentrationsläger, kollektivavtalsförhandlingarna avskaffades och strejker förbjöds. Inom loppet av ett år stiftades lagar som i praktiken gjorde arbetsgivaren till oinskränkt herre i företagen. Arbetarnas frihet i valet av anställning beskars och arbetsbok infördes. Ungdom som slutar folkskolan hade att inom två veckor efter utgången ur skolan anmäla sig för arbete. Lönesatserna spikades fast vid en låg nivå. 1936 tjänade en yrkesskicklig arbetare mindre än 1932. Den tyske genomsnittskonsumenten konsumerade 1938 mindre av högvärdiga livsmedel som vetemjöl, ägg och mjölk än 1929. Trots den stigande sysselsättningen sjönk lönernas andel av nationalinkomsten från 57% 1932 till 54% 1938, medan samtidigt inkomsterna av kapital steg från 17 till 27 procent. Är det vad ni kallar för "vänsterideologi"?

Även de som till äventyrs hyst några förhoppningar om att nazisterna var medelklassens och småföretagarnas representanter blev handgripligt tagna ur sina illusioner. I Oktober 1937 upplöstes alla företag med kapital på mindre än ca. 200,000 kronor och nya företag fick startas endast under förutsättning att aktiekapitalet uppgick till minst 2 miljoner. Detta var liktydligt med att en femtedel av alla småföretag beordrades att försvinna. Faktiskt synes endast under de tre åren, 1936, 1937 och 1938 nära 400,000 hantverksföretag ha upphört med sin verksamhet. Detta tjänade storföretagen dubbelt på. Dels undanröjdes konkuranter och dess tillkom arbetskraft. Därefter följde punkt 3.

Glöm inte heller att den enda politiska kraft (med undantag för vissa aristokrater och fristående intellektuella) som aktivt motsatte sig Hitler och NSDAP var kommunistpartiet KPD under ledning av hamnarbetaren Ernst Thälmann. Under 1932 så knappade KPD in på NSDAP men p.g.a. riksdagshusbranden, sossarnas passivitet och då de liberala och konservativa partiernas stöd till Hitler så gick det som det gick. Men dessa faktum är inte heller någonting som brukar tas upp i skolböckerna eller i medierna.

Och av allt att döma så skulle situationen arta sig EXAKT lika dant i dag om det åter skulle bli aktuellt: Sossarna skulle inte göra någonting, liberalerna och de konservativa skulle gå över till fascismen och kommunisterna skulle kämpa emot och dö.
Det är det som skrämmer mig mest.

Bortsett från allt annat som jag inte har tid eller lust att kommentera just nu är det intressant att läsa att Dag Elfström kallar de övergrepp som drabbade många inom den överväldigande majoriteten fredliga demonstranter för "småmissar av polisen". Att många poliser betraktar alla vänsterdemonstranter, fredliga eller inte, som fiender är ett större samhällsproblem än det tragiska faktum att det finns våldsromantiker inom vänstern - också.

Alex:

Woodrow Wilson pratade 1913 inte om samma grupp människor som du pratar om. Vad Woodrow Wilson pratade om var bankirerna, inte företagarna. Han pratade inte om de som ägde företag, Han pratade om de som kontrollerade ägandet via lån. Att av ideologiska orsaker ta ett tal som handlar om bankreformen i ett sammanhang som handlar om kapitalism är ohederligt. Och för övrigt så skrämmer kommunismen mig mer än nazismen. Bägge är skit men nazismen var såväl geografiskt som tidsmässigt begränsad medan kommunismen löpte amok en längre tid och på många fler platser. Kommunismen var också betydligt bättre på att framställa sig som en god kraft och därmed mycket mycket farligare än nazismen där det iaf var ganska tydligt vad det handlade om.

Eskil:

När fotbollshuliganer i kamouflage av fredliga klubbars events ägnar sig åt våldsamheter är det faktiskt de fredliga klubbarna som får betala för att de inte hade bättre kontroll av eventen DE arrangerade.
.
Vem skall betala för all den skada som politiska huliganer i kamouflage av fredliga events orsakar? Det är givetvis de fredliga arrangörernas ANSVAR att inte deras event används som kamouflage för attacker på polis och affärer och om de struntar i den delen så måste polisen hantera deras event som ett våldsamt.
.
För då är det inte en fredlig demonstration längre, bara ett våldsamt upplopp med massor av kamouflage för att göra våldsamheterna effektivare och mer svåra att bekämpa. Vad de fredliga demonstranterna har att göra är att se till att de INTE används som kamouflage men på videona ser man att de gör INGENTING av den sorten. De maskerade kan utan problem springa in och gömma sig bland de sk "fredliga" de gör samma sak gång på gång. Om de fredliga inte släpper in idioterna i massan behöver inte polisen chocka in i massan för att nå idioterna. Slut leden när idioterna kommer tillbaka från stenkastning, agera inte kamouflage åt dem.

Man kan ha samma problem som Dan med stenkastarvänstern utan att söka sig till MUF.
Jag är inte partipolitiskt aktiv ( hjärtat klappar klart till vänster) men anser att stenkastarna har förstört något som var genuint bra.
I början av 2000 - talet fanns det en disskussion om hur man skulle kunna förändra det ekonomiska systemet utan att riva ned det. Till exempel fördes en diskussion kring Tobinskatten.
Det som hände efter Göteborgskravallerna var att alla de moderata vänsterröster som förespråkade en reform av systemet blev ihopklumpade med stenkastarna och de som behövde övertygas slutade lyssna. Ingen disskuterade längre det som var viktigt, hur vi skall få till ett långsiktigt ekonomiskt system som tar hänsyn till de mänsiskor som det består utav.
Jag blev inte MUFare trotts att jag är oerhört besviken på de som bestämde sig för att det var kreativt att dra igång kravaller i Göteborg.

Jag blev också oerhört förbannad på göteborgskravallerna. Men om du tror att det var "vänstern" som kastade sten så tar du fel.

Det var bortskämda skitungar som kastade sten. Uttråkade medelklass-glin som tyckte det var spännande att leka aktivist. De som intervjuats senare visade klart och tydligt att de inte har en aning om vad politiken handlade om, bortom ett upprepade av hippiementalitet "Storpolitik är dåligt!". Uttråkade skitungar, inte idealister. Skillnaden är att en idealist tar sig tid att läsa på och bilda sig en egen åsikt. Skitungar lär sig slogans utantill och slår sönder skyltfönster.
(Polisen bar sig illa åt den gången. Det gjorde ont att se och höra dem trycka ungdomar till marken och sedan stå över dem och förolämpa dem å det grövsta. Det finns ingen ursäkt för dem att missbruka sin position på det sättet. Lite förbannad värdighet ska en polis kunna visa i sitt maktutövande och den polis som inte kan det är inte lämplig för jobbet. Men detta försvarar förstås inget stenkastande. Och han som blev skjuten förtjänande det.)

Samma sak har du hos de där provocerande konstnärerna du pratar om. De är inte vänstermänniskor, de är bortskämda navelskådare som skulle behöva ett riktigt jobb.

För mig är den fundamentala skillnaden mellan borgerlig politik och vänsterpolitik hur man förhåller sig i de lägen då samhällsnyttan står mot den enskilde. Vänsteridealismen är att skydda den svage mot den som är stor och stark. Med tiden har denna politik lett till det fantastiska system vi har med bland annat gratis skola och sjukvård för alla. Se dig omkring i världen så får du konstatera att så ser det inte ut i länder med historia av borgerlig politik. Problemet är och har alltid varit att vissa kommer att uttnyttja systemet. Förvuxna skitungar, igen.

Borgerlighetens idealism är istället att maximera nyttan för flertalet, oavsett hur det går för den enskilde som kommer i kläm.
För mig är det inhumant.

Johannes Ek förtjänar en kommentar. Det finns en gammal fin överklass med ideal. Den "nyliberala" mentaliteten är emellertid ingalunda ens utilitaristisk; den handlar om totalt skamlös materiell egoism och inget annat; för att konstatera detta är bara att läsa innatill i den "filosofiska"smörja "Tänkarna" i fråga hasplade ur sig kring 1980, och vilken söndersmulades av John Rawls med en systematisk framställning som kokar ner till en universalisering av etikens enkla och självklara reciprocitetsaxiom, dvs. Gyllene Regeln. Inhumanism!
.
En sann vänster som JE förespråkar har jag ingenting emot. Tyvärr tycks den inte längre existera. Den är ett minne blott.

Så Tjuren som måste tas vid hornen, alltså den gränslösa pinsamheten att just den idétradition som den spirande radikalkonservatism jag själv ansluter mig till även frambringade Adolf Hitler. Här krävs alltså en diskontinuitet, en total omvärdering på en en bestämd punkt och en kursomläggning 180 grader just där. Den punkten heter Frihet. Auktoritärt styre leder bara till elände. Erforderligt ledarskap med nödvändigt mått av saturniska värden som Auktoritet, Hierarki, Disciplin måste nödvändigt grundas i Frihet, inte Tvång, i kraft en faktisk och inte formell överlägsenhet hos framtida ledarskap. Därför är frihet och verkligt folkstyre nödvändigt. Därför måste den mest långtgående, faktiska och konstitutionellt garanterade, yttrandefrihet värnas mot allt slags dominans- och ägaranspråk. Största möjliga allmänning! Därför är Piratpartiet just nu (jämte Sverigedemokraterna) det rätta alternativet för de radikalkonservativt sinnade. Ingen plats, däremot, för blind auktoritetstro och fascistisk dumhetskult!

Konservatismen är formulerad för att försvara och skydda den djupt orättvisa och förtryckande struktur som härskar över världen. I denna struktur svälter folk ihjäl samtidigt som privilegierade individer som med deras enorma överflöd skulle kunna hjälpa tillåts att blunda. Konservatism får mig att kräkas!

Hej Dag, du är uppenbarligen nykonservativ. Jag vill bara uppmärksamma dig om vad den politiska inriktningen kallas i USA. Neo-conservative, eller kortare neocon. Det är den inriktningen Bush den äldre och den yngre har. Du vet de där personerna som ligger bakom Kosovo, Irak och Afghanistan/Pakistan.
.
Jag själv är klassiskt konservativ (paleokonservativ) vilket bland annat innebär att jag värnar om nationernas rätt att existera som suveräna stater. Neocons däremot vill skapa en global diktatur där religion, stat och storföretag förenas till ett globalt maktcenter och ingen människa kan slippa undan imperiets tyranni.
.
Här kan du läsa lite om våra principer:
http://en.wikipedia.org/wiki/Paleoconservatism
.
Som synes skiljer de sig radikalt från den konservatism du pratar om. En stor skillnad är som sagt stödet för nationalstaten, men den största skillnaden är motståndet mot imperialismen. Alltså en betydligt sundare konservatism.

Alex,

"Under välfärdsstatens era, kapitalismens guldålder, så fanns massvis med avancerade metoder för att hantera sociala problem. Staten var starkare än vad den är i dag och hade fler möjligheter att justera systemet, vi hade också socialdemokratin och arbetarrörelsen som hade stora möjligheter att hantera sociala problem, men socialdemokratin är död eftersom kapitalismen sedan 1968 är i kris."

Detta är ju en Sverige-centrisk redogörelse för dåvarande läge. Sverige var speciellt i efterkrigstidens år p.g.a den stora förödelsen i de normalt starkaste industrinationerna. Det var ingen guldålder för modern kapitalism, utan snarare en guldålder för redan etablerade Svenska storföretag -Kapitalism implicerar nyföretagande och riskkapital. Koppla detta till sossarnas frikostighet med lånade pengar, och den fantastiska eran ser inte så bra ut längre om den fingranskas. Att läget är mer normaliserat nu när omvärlden har gått ikapp, och om, är knappast något tecken på ett problem med kapitalismen. Tvärtom är ju Sveriges nuvarande haltande orsakat just av för mycket kvardröjande socialism -för mycket utjämningspolitik som tar medel från de som bäst kunde ha drivit Sverige frammåt.

DAG ELFSTRÖM, tack! Jag har inte riktigt förstått mig på politisk konservatism förrän när jag läste din artikel. Väl talat.

Jag blir lite förvirrad av Dag Elfströms sätt att bara vifta bort social konservatism och samtidigt ta upp Göteborgskravallerna, som ju är ett talande exempel för den sociala konservatismen sönderfall.

Det fanns sociala regler i det äldre samhället(innan 60-talet) som inte skulle uppfylla någon funktion i dag, men mycket av den tidens betoning på gott uppförande och socialt ansvar i det offentliga rummet tjänade till att skydda de svaga snarare än att cementera klassförhållanden.

Sen spelar det väl ingen roll om man finner en höger- eller vänstermodell för att lösa samhällsproblem. En anarkistisk vänsterungdom kanske klottrar, slåss och svär medan en sk "konservativ" sprutar pengar på vad som helst, uttalar sig drygt om kreti och pleti och tycker att ingenting ska komma emellan honom och hans heliga individuella val, vare sig det är en miljövidrig SUV eller vinstmarginalen i att sälja ut Sverige på entreprenad, oavsett vem det drabbar.

Det är ju bara två uttryck av samma sak: Frihetsdyrkan på andras bekostnad! Ta så mycket plats du vill och skit i andra! Vi låser in oss i olika subkulturer, och svär över andra grupperingar som inte heller ser något gemensamt samhällsansvar.

Hela kulturen av idag vittnar av skadeglädje, voyeurism, hat, missunsamhet, modekrig, och du kan inte bara skylla gammal jante och socialism(som brukar vara populärt på högerkanten).

Alla som pluggat i Upsala vet att Heimdal är en täkmantel för överklass nazister som gillar att träffas och gemensamt sen ner på "folket" och de "anorlunda".

Och som det står i artikeln bygger konservatismen på att upprätthålla de gamla strukturer som förtrycker delar av samhället och ger andra privilegier. om de konservativa behållit makten under 1900-talet hade varken kvinnans relativa frigörelse eller den minskande rasismen i samhället varit möjlig.

Med konservativ politik sementeras orättvissor och förtryck eftersom de ses som något naturligt och som "behövs för att inte brytta kedjan". Likheten med fascismen är slående!

Rättelse av åvan: Heimdal är en föredetta Nazistisk förening som nu mest består av eletistiska nationalister som drömmer om manliga stordåd och ära för fosterlandet.

Jag måste erkänna att jag verkligen vill veta vad konservatism innebär, men din artikel besvarar inte det. Känns lite som att studera anarkism... Vad menas med "Harmonin förutsätter också en naturlig, organisk, förändring av samhället"? Kanske jag är korkad, men hur vet man om förändringen av samhället är "organisk"?

"organiskt" är ungefär lika tydligt som "naturligt". Man bortser helt från historien och påstår att tillexempel kvinnas underordning är "naturlig". Eller att olika missförhållanden i världen följer den "organiska" utvecklingen. Det är så nära fascism man kan komma!