Arbetskraftsinvandring inget alternativ till asyl och anhöriginvandring

Merit Wager applåderar i en artikel här på Newsmill ett ledarstick i SvD som hon menar är ett sällsynt exempel på klarspråk från traditionella medier om problemen i svensk asylpolitik. Fullt så unikt som Wager vill framställa det är nu inte detta ledarstick och vad hon glömmer förtälja är också att det avrundas med formuleringen "Sverige har med Tobias Billström som migrationsminister styrt bort från den gamla släpphänta asylpolitiken och i stället öppnat för arbetskraftsinvandring. Det är rätt väg".

I själva verket har ingen sådan kursändring ägt rum, utom möjligen i retoriken i syfte att försöka hejda en borgerlig väljarflykt till sverigedemokraterna. Den nya utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen är i stället något som adderas ovanpå ett fortsatt stort konventionsförpliktigat asyl- och anhöriginflöde med resultatet att de befintliga problemen med invandring och integration förvärras samtidigt som helt nya problem skapas.

För den som till äventyrs inte känner till det hänsyftar den citerade kommentaren i SvD:s ledarstick på den arbetskraftsinvandringsreform som regeringen tillsammans med miljöpartiet gjorde upp om för halvannat år sedan med syfte att avreglera och uppmuntra arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Det var på DN Debatt den 27 mars 2008 som uppgörelsen presenterades för svenska folket.

Det var också på DN Debatt ett par månader senare som den brittiske forskaren Philippe Legrain i en artikel med avsikten att hylla utomeuropeisk arbetskraftsinvandring i stället gav oss den osminkade sanningen om den cyniska agenda och unkna människosyn som döljer sig bakom en sådan invandringspolitik. Regeringen kallade det "den största reformen av svensk invandringspolitik på flera årtionden". Legrain, som danad i den brittiska debattkulturen saknar fingertoppskänsla för vad som kan sägas rent ut i svensk politisk debatt, redogör helt ogenerat för den nyliberala, socialdarwinistiska och neokoloniala diskurs som i verkligheten ligger till grund för regeringens arbetskraftsinvandringsreform. Legrain visar  i sin aningslösa ärlighet att det är mer adekvat att tala om den största nedmonteringen av den svenska solidariska välfärds- och arbetsmarknadsmodellen i modern tid.

En oreglerad arbetskraftsinvandring ovanpå den löntagarfientliga EU-anpassning av arbetsmarknaden som bl.a. manifesteras i EG-domstolens utslag i det s.k. Laval/Vaxholms-målet leder till ytterligare uppluckring av den svenska modellen med risk för lönedumpning och allmänt försämrade villkor för svenska löntagare och en segregerad arbetsmarknad med olika lön och villkor för samma jobb beroende på om man är svensk eller inte.

Legrain pekar således i sin artikel på hur somalier i Sverige till följd av de svenska arbetsmarknadsreglerna uppvisar en väsentligt lägre sysselsättningsgrad jämfört med somalier i USA. Hans lösning: låt somalier i Sverige arbeta för samma lagstadgade minimilön på 40 kr/tim som i USA. Inte ens Legrain törs dock på allvar föreslå en formaliserad etnisk diskriminering av somalier. Det önskade resultatet ska i stället nås indirekt via generellt kraftigt sänkta löner för okvalificerade yrken i Sverige. En sådan politik skulle förvisso slå hårdast mot outbildade invandrare från utvecklingsländer men många etniska svenskar torde också drabbas av rejäla lönesänkningar.

Legrain berättar också hur arbetskraftsinvandringen är tänkt att lösa problemen med ökande kostnader och behov av arbetskraft inom äldrevården när en allt större andel av befolkningen blir allt äldre. Vem ska ta hand om dig när du blir gammal, frågar Legrain. Att kräva av välutbildade svenskar att göra det menar han skulle krossa deras drömmar och dessutom bli enormt kostsamt för de offentliga finanserna. Legrain vet på råd: låt filippinare göra det. De är glada och tacksamma bara vi betalar dem snäppet mer än vad de tjänar i Manilla.

Jag misstänker dock att Legrain, svenska borgerliga statsråd m.fl. ingenjörer bakom denna diskurs förbehåller sig själva och den som har råd rätten att på den privata marknaden köpa sig fri från den offentligt finansierade budgetslösning som påbjuds för den stora grå massan. Medan en vanlig arbetare ska hålla tillgodo med att tillbringa den sista tiden i livet på en snålkörd vårdinrättning med outbildad importerad personal som inte talar svenska, kan Legrain och den övre medelklass där detta systems tillskyndare återfinns unna sig en plats på en privat klinik eller att bli vårdad i hemmet av en välutbildad och förstås svenskspråkig privatsköterska.

Det är heller inte bara den som befinner sig på arbetsmarknadens absoluta botten som har anledning att vara orolig över denna arbetskraftsinvandringsreform. Med undantag för Norge, Nordamerika och en handfull andra länder är löneläget även för kvalificerad och utbildad arbetskraft generellt lägre utanför än inom EU och definitivt lägre än i Sverige. Även om regeringen säger att svensk praxis och kollektivavtal ska gälla är risken ändå påtaglig för en negativ löneglidning när svenska löntagare med högre löneanspråk ska konkurrera med utländska vars anspråk är väsentligt lägre.

Det blir också en utmaning för facket att övervaka att ens minimivillkor efterlevs. Lönekonkurrens blir lätt ett incitament för den anställde att inte gå med i facket och att inte medverka till insyn och transparens, vilket i sin tur ger arbetsgivare ett betydligt större utrymme att välja bort fackligt organiserad arbetskraft. SVT Uppdrag Gransknings reportage om hamburgerrestaurangstädarnas arbetsvillkor visade också tydligt att facket redan idag har tappat greppet om sitt tillsynsuppdrag t.o.m. när det gäller de allra värsta avarterna för den invandrade arbetskraftens arbetsmarknadsvillkor.

Regeringens urholkning och fördyrande av a-kassan, en antifacklig kampanj från Svenskt Näringsliv, Timbro och vissa företrädare för allianspartierna i kombination med att facken själva, i synnerhet LO, gjort märkliga sila mygg och svälja kameler-prioriteringar och klavertramp har lett till att facket de senaste åren tappat ett mycket stort antal medlemmar. På sikt kan detta innebära att legitimiteten i den svenska avtalsmodellen undergrävs.

Det är svårt att se hur den nya arbetskraftsinvandringsmodellen kan förenas med alliansregeringens höga svansföring kring arbetslinjen och löftena om en politik för att bryta utanförskapet, om man inte samtidigt tillåter att en låglönesektor av det slag som Legrain förordar etableras på den svenska arbetsmarknaden. Sverige har sedan halvannat decennium en alltsomoftast tvåsiffrig arbetslöshet. En alltför generös asyl- och anhöriginvandringspolitik och avsaknad av satsningar på integrations- och arbetsmarknadsåtgärder i paritet med denna har tillsammans med den hårda EU-anpassade låginflationspolitiken bidragit till att permanenta de höga arbetslöshetssiffrorna och till att etablera en påtaglig överrepresentation av invandrare i gruppen långtidsarbetslösa och bidragsberoende.

Många högtidliga ord till trots finns det inget som talar för att alliansen med de åtgärder man har genomfört och aviserat kommer att lyckas bättre än tidigare regeringar med att bryta den trenden, i synnerhet nu när fordom optimistiska prognoser om nya arbetsillfällen har ersatts av den värsta lågkonjunkturen och massarbetslösheten i mannaminne. Tvärtom bidrar arbetskraftsinvandringsreformen till att cementera detta tillstånd.

När behovsprövningen på myndighetsnivå för arbetskraftsinvandring avskaffas och beslutsrätten överförs till den enskilde arbetsgivaren, då frånhänder sig det offentliga samhället viktiga arbetsmarknadsverktyg. Samtidigt ger man näringslivet möjlighet att undandra sig sin del av ansvaret för att få bukt med den befintliga svenska arbetslösheten när de får hela världen som rekryteringsbas.

Att öppna för företagen att ta hit andra invandrare när de har ratat dem som redan finns här medför att anställbarheten för denna redan svaga grupp på arbetsmarknaden försämras ytterligare och att risken för att fastna i ett för den enskilde olyckligt och för samhället kostsamt permanent utanförskap ökar.

Reformen innebär också att samhället slutgiltigt kapitulerar och förklarar sig inkompetent att hantera de strukturella förändringar på arbetsmarknaden som har bidragit till den höga arbetslösheten inom vissa grupper. Utbildningspolitiken har länge präglats mer av ideologi än av lyhördhet för arbetsmarknadens behov. Därför tyngs Sverige numera ned under det dubbla och något motsägelsefulla oket av samtidig hög arbetslöshet och hög brist på arbetskraft.

Med en intensifierad satsning på arbetsmarknadsutbildning skulle man kunna matcha de arbetslösas kompetens med näringslivets behov av arbetskraft och på så sätt minska arbetslösheten samtidigt som man tillgodoser företagens behov av arbetskraft. I stället väljer man att helt släppa taget om den strukturella problematiken. Företagen får carte blanche att tillsätta sina vakanser med importerad arbetskraft.

De höga kostnaderna för den befintliga arbetslösheten ska inte längre lösas genom att få fler i arbete utan genom lägre ersättningar i trygghetssystemen och att de övertaliga medelst nya och hårdare regler manövreras från högersättningssystem som sjukpenning och a-kassa till lågersättningssystem som socialbidrag.

Om man inom ramen för en allmän satsning på matchningsåtgärder satt särskilt fokus på den stora gruppen arbetslösa och bidragsberoende invandrare skulle det förstås också bli lättare att legitimera en generös asyl- och anhöriginvandringspolitik och avhända de invandringskritiska rösterna flera av deras tyngsta argument. I stället väljer regeringen och miljöpartiet, trots allt tydligare varningssignaler i samhället och på den politiska kartan om att något är allvarligt fel, att ignorera invandrings- och integrationsproblematiken och i stället spä på problemen med en reform som skapar nya motsättningar mellan svenskar och invandrad arbetskraft i konkurrens om jobben och som permanentar asyl- och anhöriginvandrarna som en tärande grupp i samhället.

En annan grupp som är hårt drabbad av strukturell arbetslöshet är ungdomar. Många har gått en utbildning men får ändå inget jobb. De hamnar i utanförskap utan att någonsin ha varit inne. Dessa ungdomar känner sig redan sedan tidigare svikna av samhället.

När ungdomarna nu dessutom tvingas åse hur ett ökande antal invandrare kommer hit och tar vad de anser vara deras jobb - något som denna gången heller inte lika enkelt kan avfärdas som en myt - då är risken överhängande att en del av frustrationen kommer att kanaliseras gentemot invandrarna. Vilken typ av politisk undervegetation detta skapar grogrund för kan nog var och en räkna ut.

Med ökad arbetskraftsinvandring ökar man också ytterligare pressen på arbetslösa svenskar att flytta från sin hemort. Efter några decennier med decentraliseringsambitioner och ansvarstagande för hela landet hos våra folkvalda ser vi nu, inspirerat av EU:s rörlighetsideal, en återgång till 1960-talets flyttlasspolitik. På EU-språk är rörlighet liktydigt med frihet men för många, i synnerhet svaga grupper i samhället, handlar denna rörlighet i praktiken oftare om krav och tvång. Så också när den svenska regeringen ska tillämpa sin egen lokala variant på rörlighetsprincipen. I motsats till 1966 års flyttningsbidrag är det inte med positiva sanktioner som människor nu ska förmås flytta till storstäderna. I stället är det med tumskruvspolitik i form av sänkta ersättningsnivåer och strängare kvalificeringsregler i a-kassesystemen som de demografiska förändringarna ska åstadkommas och drömmen om en vagabonderande hemlös arbetskraft ska förverkligas.

När svenska arbetstagare nu dessutom ska tvingas konkurrera med en redan geografiskt frikopplad och därmed lättrörlig utländsk arbetskraft, då avhänds de möjligheterna att ta strid för sin geografiska förankring och sina rötter. De sista incitamenten för företag att etablera sig på orter där arbetslösheten är hög försvinner också och den onda cirkeln och problemen med koncentrationen till storstadsregionerna förstärks ytterligare. Om arbetslösa svenskar inte accepterar att flytta dit där jobben finns, då finns det alltid någon utomeuropeisk invandrare som väntar i kulisserna.

Ingen verkar heller ha några moraliska betänkligheter när det gäller att Sverige som rikt land med omfattande utbildningsresurser åker snålskjuts på och åderlåter fattiga länder på kvalificerad arbetskraft. Det är ju inte en gästarbetarreform det är fråga om utan en ny väg för utomeuropéer att bosätta sig permanent i Sverige. Hur ska utvecklingsländerna kunna fortsätta utvecklas om vi i väst tar deras största tillgång ifrån dem? Och vad händer på sikt med utbildningsväsendet i Sverige om vi abdikerar från ansvaret att utbilda den kompetens vårt samhälle och arbetsmarknad behöver och i stället gör som göken och vältrar över det ansvaret på andra?

Sverige är ett litet land som bara kan ta ett begränsat ansvar för allt elände som försiggår i vår omvärld. Vi bör inte tänja på den gränsen genom att börja bjuda på svensk välfärd med armbågen i cynisk insikt om att den som kommer är i en sådan situation att han eller hon måste tacka ja ändå. Det kan kanske för nationalekonomer och andra som vant sig vid att betrakta samhället som en ekonomisk abstraktion te sig okontroversiellt att föreslå att invandringens kostnader ska lösas med lönedumpning. Det skulle ju innebära bättre statsfinanser och att vi etniska svenskar kunde ställa i utsikt ett större konsumtionsutrymme pga lägre skatter och billigare utbud av tjänster.

Men ur ett humanistiskt perspektiv hamnar vi på ett sluttande plan i vars nedre ände faktiskt det regelrätta slaveriet återfinns. Med en diskurs som Legrains går det alltid hitta någon invandrare från så usla förhållanden med krig, svält och katastrofer att det är möjligt att åberopa en förbättring av levnadsstandarden som argument för att också låta vederbörande leva som livegen i Sverige. Regeringens och miljöpartiets arbetskraftsinvandringsreform är ett rejält kliv på vägen mot ett samhälle bestående av eloiter och morlocker som i H.G Wells berömda dystopi Tidsmaskinen.

Länkar:

Fler invandrare räddar svenska välfärdsstaten - Philippe Legrain, DN Debatt 080504
Vi lättar på reglerna för arbetskraftsinvandringen - Tobias Billström (m) och Mikaela Valtersson (mp), DN Debatt 080327

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9142

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Synnerligen bra artikel om en viktig fråga. Gynnas verkligen svenska folket som helhet av världens kanske liberalaste regler för arbetskraftsinvandring?

Mitt svar grundat på liknande argument som du har framfört är nej. Rent nationalekonomiskt kan det gynna bnp-tillväxten men sett från en samhällelig synvinkel tror jag att sammanhållningen kraftigt kan minska i samhället. En social sammanhållning där man instinktivt känner tillförsikt kanske inte kan mätas i pengar men är ändå en förlust man borde ta in i beräkningen.

I längden tror jag att svensk immigrationspolitik, både gällandes arbetskraft och humanitär invandring, kommer att föda en mindre behjärtansvärd etnopolitik. Detta av två anledningar:

1. Vår framtid är att bli en majoritet av minoriteter. I sådana länder tenderar politik reduceras från specifika sakfrågor till intressefrågor för särintressen som etniska grupper. Vi har redan en stark omfördelning i Sverige och den framtida svenska politikens etnifiering kommer antagligen bli en kamp om hur dessa resurser ska fördelas mellan de olika grupperna (jmf afrikansk, malaysisk politik etc). Detta är ett fundamentalt problem om man tror på ett demokratiskt styre. Det finns en ide om att detta löses naturligt genom att alla automatiskt anammar liberala kosmopolitiska ideal där den enda skillnaden är mindre yttre karakteristika. Historiskt har tyvärr alltid etnisk grupptillhörighet trumfat liberala ideal och jag ser inte att sveriges olika etniska grupper skulle vara annorlunda. Hur få en meningsfull demokrati utan ett enat demos?

2. Då den svenska majoritetskulturen ses som så naturlig av svenskar till den grad att de inte ser den verkar många svenskar konstigt nog tro att de saknar kulturella band till vårt land samtidigt som de på fullaste allvar tror att Sverige saknar en specifik kultur.

Innebär att vi väldigt länge har ignorerat etniskt svenska kollektiva intressen då svenskar mer har sett sig som frikopplade individer utan någon kulturell/social kontext. Har inneburit att svenska gruppintressen ej har tagits på allvar då vi ej i den warpade synen på vår nation egentligen ej verkar finnas jämfört med färgstarka element som bryter mot samhälleliga normer.

Detta kommer att få en enorm backlash tids nog. Det får väl anses vara både positivt och negativt.

Permalänk | Anmäl #1 Fredrik, 2009-07-23, 21:50

Citerar. *När ungdomarna nu dessutom tvingas åse hur ett ökande antal invandrare kommer hit och tar vad de anser vara deras jobb - något som denna gången heller inte lika enkelt kan avfärdas som en myt - då är risken överhängande att en del av frustrationen kommer att kanaliseras gentemot invandrarna. Vilken typ av politisk undervegetation detta skapar grogrund för kan nog var och en räkna ut*

Tackar djupt för denna artikel. Har två tonårssöner...Tja fattar vad du pratar om.

Permalänk | Anmäl #2 Karin N, 2009-07-24, 15:07

Vill tillägga...att jag alltid röstat på de "etablerade" Partierna. Dock är det slut nu för dessa "mossbelupna" gamlingar som stoppar ned huvudet i sanden...
Nya tider...och jag måste säga, att allt det som SD står för är inte bra, men för att få in lite kaos/nytänkande, bara måste jag och många andra, få in SD i riksdagen...nya partier som rör om lite....Ja missrösta, är allt man kan göra, som det ser ut nu.

Permalänk | Anmäl #3 Karin N, 2009-07-24, 15:12

Viktig artikel. Politikerna har fått ett folkets uppdrag, och betalas naturligtvis även av dem, men vad är det vi betalar för? För övrigt håller jag med Karin ovan, det blir en taktikröst.

Permalänk | Anmäl #4 Calle Bengtsson, 2009-07-26, 17:03

Det är nog ytterst få arbetande invandrare som vill flytta till Sverige. Tittar man på statistik så är det främst de invandrare som inte jobbar som stannar i Sverige, de som jobbar lämnar (likt svenskarna) landet.

Det som sker är ett utbyte av befolkningen i Sverige. Vi byter ut svenskar, norrmän, finländare, danskar, tyskar etc mot somalier och irakier. Enligt våra politiker är detta något positivt. Enligt mig är det inte det. Tydligen verkar det svenska folket stöda denna politik, och jag lär likt många andra produktiva människor lämna landet inom 10 år. Jag vill umgås med människor som ser ut och beter sig som jag, jag vill inte bo i Afrika eller mellanöstern. Enligt PK är det elakt, ont och dåligt av mig att tycka så, men nu gör jag det. Jag är inte positiv till religion, halal/kosher, våldtäkter, mord, rån etc...och jag sk*ter i om våra politiker tycker att jag borde vara det.

Permalänk | Anmäl #5 Illwill, 2009-12-22, 19:57