The Sixties in London - jag var där!

Minns någon TV-programmet The Sixties?  Engelsk  blues-, pop- och rockhistoria. Jag såg några avsnitt och plötsligt mindes jag mitt tidiga sextiotal som vore det igår. Jag var en young Swedish girl  på äventyr in the Swinging London. Jag hade inte fattat det förr, men TV-programmet  The Sixties, fick mig att inse att jag befunnit mig mitt i smeten. Navet kring vilket allting snurrade. Jag hade många jobb det där året (64-65), men det mest spännande låg på  Eel Pie Island i Twickenham strax utanför London.

I april 1964 tog jag Englandsbåten från Göteborg. I fickan hade jag ett arbetstillstånd, jag hade fått jobb via en annons i DN som chambermaid på ett kurhotell  strax utanför den lilla staden Berkhamstead i  grevskapet Hertfordshire. Det var vanligt att svenska tjejer tog plats som au pair, men det var inget för mig. Jag hade andra planer.

Vi var flera svenskar anställda på kurhotellet och vi hade gott rykte som arbetskraft. Pålitliga, plikttrogna och VACKRA! Jag tyckte mina språkkunskaper var okey, men fick en smärre chock när jag under 1 timmes väntan på mitt tåg till Berkhamstead på Euston Station blev tilltalad av en äldre kvinna, hon var nån slags tågstäderskemadam, och jag begrep inte ett ord. Ållo dacki..... Jovisst, det var ju äkta cockney, men inget jag begrep då.

Nåväl, chocken gick över när jag senare på dagen träffade min nya chef - Miss Iris, housekeeper på kurhotellet, som var ett gammalt engelskt lantgods med sin mångfald av de obligatoriska skorstenspiporna,  byggt i rött tegel och med vildvin klängandes på fasaderna.  Parken runtomkring var enorm, stora välklippta gräsmattor i alla riktningar,  mäktiga  lindar, ekar och almar och med en kilometerlång väg upp till huset kantad  av blommande rhododendron. Hotellets chaufför, Brian,  hade hämtat upp mig på station och väl framme kom alltså miss Iris, en tvättäkta engelska, som hämtad ur serien Herrskap och tjänstefolk (om än något moderniserad). Det bästa var att hon pratade precis så som jag lärt mig i skolan. Hyn hade en genomskinlig lyster, håret var blont, uppkammat i en våg i pannan och med ett tunt hårnät hållandes en omsorgsfullt anlagd pagefrisyr  på plats. Klänningen i blått skötersketyg med oklanderlig vit krage, det vita förklädet, sandalerna och en mörkblå yllekofta, ja, hon var en trovärdig housekeeper i mina ögon, vänlig men respektingivande. Snabbt döpte hon mig till Barbara, eftersom det redan fanns en Anita i staben av flickor, och det lät ju för likt Agneta till uttalet. Mitt andra namn Barbro anglifierades på stående fot. Fram  tills att jag åter satte foten på svensk mark året därpå gick jag under namnet Barbara. Äventyret hade börjat!

Jag bäddade sängar,  fyllde varmvattenflaskor, serverade afternoon-tea på rummen och gned frenetiskt  möbler och trappor med möbelpolish. Vi var ett glatt gäng, som bodde i s k staffquarters en bit bort, två tegellängor med en korridor och ett antal rum på rad. En av killarna, också svensk, som hade jobbat på Eton som servitör, köpte en gammal T-ford, där vi trängde ihop oss och gjorde närliggande byar med sina trivsamma pubar osäkra. På morgnarna stod miss Iris på trappan pekandes på klockan och ropade: Girls, girls!

Den engelska överklassen var verkligen överklass, och här stötte jag för första gången i mitt liv på riktig hederlig gammal klasskillnad. Lönen var låg, men för varje Leaving fick man tips - i regel några extra pund . På lediga helger reste vi upp till London. Den sjudande metropolen  lockade och drog. Äventyret hade ju bara börjat. 

Min sejour på kurhotellet blec ganska kort. Tidningarna var överfyllda av platsannonser och det var i stort sett bara att vraka och välja. Tillsammans med Brigitte, en tysk tjej, som också arbetade på kurhotellet,  flyttade jag upp till London. Vi fick hyra en lägenhet -en s k  basementfloor - på Sloane square i Knigthsbridge, en av Londons finare stadsdelar.

Jag jobbade först på en coffeebar på Piccadilly street, höjdpunkten var när jag en gång fick servera Tommy Steele. Jobbet var hårt, de körde med oss, och efter bara några veckor vägrade jag gå dit. Brigitte hämtade ut vår innestående lön medan jag satt hemma och läste platsannonser.

Nu fick jag jobb som housekeeper hos en affärsman, som varit kapten under kriget. Han bodde bara några minuters väg från vår lägenhet .  Området hette Belgravia. Det allra finaste bostadsområde London kan erbjuda. Mannen var rik, pedantisk - och skum.  Varje dag gick jag till Harrods och handlade mat till kaptenen. Bacon-skivorna var tjocka, av finaste kvalitet, och jag snodde med mig några hem så att Brigitte och jag kunde äta oss mätta.  För hyran var hög och lönen var låg, men turligt nog fanns det kavaljerer som bjöd ut oss på restauranger och mysiga matställen. Jag lärde mig äta spaghetti med sked och gaffel och jag lärde mig äta kinesmat med pinnar.

Kaptenen var som sagt skum. Efter ett par veckor ville han ha hjälp med sorterande av fotografier. Medan han var på sitt kontor satt jag hemma i hans av antikviteter fyllda lägenhet och gick igenom skokartong efter skokartong med gamla foton. Till en början var det intressant. Hans foton från kriget i Tyskland var privata vittnesmål. Jag såg bilder från koncentrationslägret Bergen-Belsen, sånt jag dittills bara sett  i tidningar. Fotografierna  sände rysningar längs ryggraden.  Jag minns speciellt ett par stycken. Kvinnliga lägervakter, som ställts upp på rad. På baksidan av fotona stod skrivet "German murderesses". Men jag såg även foton på honom själv, några tyska officerare och - Zarah Leander, där de satt och skålade i vin på nåt tyskt slott. Den sista kartongens innehåll fick mig dock att sluta på stört. Den innehöll nämligen bilder tagna på nakna damer hemma i kaptenens egen lägenhet.  Jag kände genast igen interiörerna och bestämde mig för att helt enkelt inte gå dit nästa dag.

Nu följde en rad andra jobb. Kontorsslav hos en märklig man med en stab nickedockor runt sin person. Det mest intressanta från den perioden, så här retrospektivt,  är de få veckor jag tillbringade med att vika kartonger i hans lilla tryckeri som låg alldeles intill vad man skulle kunna kalla de engelska hallarna. Varje dags teabreak intogs på en liten sylta och där satt blodiga styckare, som i obevakade ögonblick stack till sina fruar dagens biff. Ja, det var hårda tider för den som var fattig. Men en annan slags hårdhet vill jag inflika, för jobb fanns i mängd, och ingen behövde vara arbetslös.

När den märklige chefen började göra inviter var det dags för mig att åter dra mina färde. Min mors varningsord ringde i mina öron, och jag  var en försiktig flicka. Inte feg, men försiktig.

Snart  fick jag jobb  i en exklusiv tygaffär genom en väninna från min hemstad. Hon hade varit i London i många år och vi kom att dela lägenhet på Finchley road. Mr White, som ägde flera butiker i Londons exklusiva handelskvarter, trodde nog han gjort världens kap när han anställde mig. Redan första dagen sålde jag för hundratals pund till en japan. De andra expediterna var upptagna när japanen dök upp, så jag fick ta hand om honom. Jag visade honom de dyraste tygerna, han köpte till fyra kostymer, och så köpte han det allra dyraste affären kunde uppvisa:  ett mjukt underbart  tyg i kamelhårsull. Minns Mr Whites sneglande blick från sitt hörn där han stod upptagen med en kund, och hans giriga små grisögon, då han insåg vilken affär japanen och jag just avslutat.

 Jag skaffade mig snart en engelsk pojkvän. Han hette Al Richards och var en svensk flickas dröm. Väldigt lik Robert Redford fast bredare om axlarna eftersom han varit elitsimmare. Genom honom kom jag i kontakt med nattlivet på Sohos klubbar, ja, Soho var då som nu nöjescentrum, farligt för vem som helst, men som sagt, min mors varningsord följde mig som tysta mantran under mitt äventyr. Stamstället var  Le Kilt, en mysig klubb på Greek street, där Al och jag dansade cheek to cheek på ett knökfullt rökigt dansgolv ihop med kändisar som t ex Formel 1-föraren Sterling Moss.  Al bjöd mig på bio och han tog ut mig på restaurang. När jag fyllde 21 gick vi på Talk of the Town och såg en fantastisk show med den amerikanska sångerskan Lena Horne.

En dag ringer telefonen utanför  lägenheten på Finchley road - ja, man delade ju ofta telefon med andra hyresgäster.  Det var en f d  arbetskamrat från kurhotell-tiden. Hon frågar om jag vill överta hennes jobb som sekreterare åt Mr Arthur Chisnall

eftersom hon skulle  flytta till sin italienske pojkvän i Rom. Jag hade besökt henne flera gånger där hon bodde i Ärtans  hus  (ja, vi kallade honom så) ute i Richmond. Han var nån slags självutnämnd socialarbetare, som intervjuade folk med bandspelare och han ville ha hjälp med transkription av alla de band han samlade på sig. För sitt levebröd hade han en musikklubb ute på en ö i Themsen i Twickenham. Där skulle man också jobba varje onsdag - och lördagkväll med att ta upp inträde för medlemmar plus att ta hand om alla ansökningar om medlemskap och  per post skicka ut de nya medlemskorten under påföljande vecka.

Det lät spännande tyckte jag, jag hade ju redan träffat Mr Chisnall, och att transkribera inspelade intervjuer, skulle ge mig en fantastisk träning i engelska språket. Ärtan, ja Arthur Chisnall alltså, var en generös, mycket snäll och lite tankspridd bohem. Han hade halvlångt gråslingigt hår, skägg och bar runda glasögon. Gick alltid omkring i samma gamla beige manchesterkavaj medan han girigt  sög på sin pipa. Körde hemtamt runt i London i sin lilla kaffe-latte-färgade Mini Cooper,  och han  gav mig en rejäl  lön, mycket frihet och insyn i en för mig helt ny värld - blues-, pop-  och rockvärlden. Samtidigt erbjöds jag ett stort härligt rum i det rymliga huset i Richmond, där han själv bodde och även hade sitt kontor uppe under takåsarna på tredje våning. Vi var flera inneboende. En ung kille med författarambitioner, som Ärtan tagit under sina vingars beskydd. Och en ung tjej, Christine, som på något sätt hamnat snett i livet, och som Ärtan också tagit sig an. Sen var det miss Stringer, en ensam gammal dam, som bebodde en liten lägenhet på husets nedre botten.  Jag brukade handla chocolate biscuits till henne,  det verkade vara det enda hon levde på, det och te förstås.

När jag nu hittar information på nätet om Eel Pie Island och om Arthur Chisnall, ja, då förstår jag att jag var med om nåt unikt. Då, när allt begav sig, var det bara en spännande tid i en ung kvinnas liv.

Låt mig berätta några minnesbilder. Enda sättet att ta sig  till den lilla ön var över en gångbro.  I en liten kur som värmdes upp med en kolkamin satt en gammal kvinna med avklippta fingervantar och tog upp inträde till själva ön - en fivepence.  Hon hade något dickenskt över sig, invirad i sjalar, hennes skygga blick och den kraxande hesa stämman. Om jag blundar känner jag dofterna från kolelden och Themsenflodens höstdimmor.  Rostade kastanjer finns också med i doftminnet. Kanske fanns såna att köpa, ja, så var det nog. Fantastiskt nog hittar jag ett klipp på Youtube från sent 60-tal ur en italiensk film - Fumo Di Londra. Förmodligen det enda filmklipp som finns sparat överhuvudtaget från  denna klubb, som brann ner 1971 och som har liknats vid vad The Cavern Club var för Liverpool.

Byggnaden var ett gammalt nerslitet hotell med sin glansdagar under 1800-talets tea- och ballrooms. Publiken var ungdomar från Londons alla hörn. Stämningen var hög, musiken fick folk att ge sig hän i gungande och ibland vrålande tornados. Jag hade oftast fullt upp med inträde och medlemskort, men jag minns spelningar med The Steampacket där bl a  Rod Stewart  sjöng duett med Long John Baldry.  

Roddan förresten, försökte få med mig upp till Londons Soho-kvarter efter några gigs, men jag avböjde. Min pojkvän Al  och min mors varnande ord fanns med som ledstjärnor i mitt liv. Inte sjutton var jag intresserad av dessa musiker.  De utstrålade en air av opålitlig flickjakt och Roddan, innan stylingen kom i och med hans genombrott som sångare, var en mager tanig kille i 20-årsåldern. För ung och för kort för mig tyckte jag.  Nu när jag ser honom på TV brukar jag tänka: Vad hade hänt om jag nappat de där gångerna  du stötte på mig Rod?  Det mest troliga är väl att jag snart blivit brädad av Britt Ekland

Några andra gigs jag minns är med den skotske sångaren Alex Harvey. En liten mörkhårig  kille i svart yllepolo och svarta brallor. Hans elektrifierande stämma  när han sjöng blues med textrader som:

"Lord my needle is in you baby and you seem to feel all right"

sände chockvågor in i publiken, som vred sig som i trance. Det var vad man brukar säga: Magiskt!

Det fina med att jobba för Ärtan var att jag fick träffa en massa spännande personligheter. Oftast fanns folk på jakt efter nya talanger - Beatles genombrott i Hamburg fick en del tyskar  till The Island. Musikjournalister var också frekventa besökare. Efter en kvälls spelning, som pågick mellan 20 och 23, brukade vi tränga in oss några stycken i Ärtans Mini Cooper för att åka till hans  stamlokus, en restaurang ägd av en cypriot, som inte bara lagade härlig mat, han var även fena på att göra fina små kopparstick. Ett sådant, som han förärade mig, hänger här hemma på väggen. 

Nu när jag läser på nätet inser jag att jag befann mig mitt i det London och i den tid, som skulle lämna eviga avtryck i musikhistorien: Acker Bilk, Ken Colyer, Cy Laurie, George Melly, the Temperance Seven, Jesse Fuller, Buddy Guy and Howlin' Wolf, Cyril Davies' All Stars, the Yardbirds, Eric Clapton, John Mayall's Bluesbreakers, the Artwoods, the Downliners Sect, the Tridents with Jeff Beck och som nämnts Alex Harvey och Long John Baldry med banden Hoochie Coochie Men och Steampacket med sångare som Rod Stewart och Julie Driscoll. Sist men inte minst The Rolling Stones. Jag kom ett år för sent för att få uppleva dem på The Island IRL.  Gruppen tillhör en av mina absoluta favoriter idag.

Arthur Chisnall dog år 2006. Hans efterlämnade papper  (massor av foton och annan musikhistoriskt värdefull information) har lämnats till DAN VAN DER VAT, f d journalist på the Guardian, numera författare på heltid.

Jag förstår att en del  av de där pappren har jag nog bläddrat i. Det kom mängder av reklam och brev från olika band som gärna ville spela på The Island.  Som Ärtans sekreterare tog jag hand om all post. Sorterade och arkiverade. Allt finns nu kvar. Bevarat för framtiden i en kommande bok.

 Jag reste tillbaka till Sverige i början av 1965. Glömde min engelske pojkvän, som faktiskt kom över för att hämta tillbaks mig till sitt London. Men jag hade haft mitt engelska  äventyr.  Livet väntade med beskärda delar av lycka och sorg.  Men visst är det kul, att man kan hitta  pusselbitar av sin egen historia ute på internet.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Här en svensk dam, Agneta Lindhag, som också var där när det begav sig. [...] Blogg:Eel pie island, 2009-10-05, 21:51

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9109

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Själv drog jag iväg till San Francisco. 67, 67 vart har du tagit vägen nu. Ska läsa sen. Hinner inte nu. Synd om ungdomen idag med tanke på hur det blivit.

Permalänk | Anmäl #1 Helena Palén Olofsson, 2009-08-18, 16:25

Javisst Helena! Vi hade åtminstone jobb! Och vilka jobb sen!

Permalänk | Anmäl #2 Agneta Lindhag, 2009-08-19, 10:43

Fantastiskt roligt att läsa och titta på klippen. Tack så mycket för underhållningen. Jag börjar nästan längta bakåt i tiden när jag läser. Skryter om Roddans stötning gör jag ohämmat, bara så du vet.

Markattan

Permalänk | Anmäl #3 Markattan, 2009-08-19, 17:43

Jovisst blir man lite nostalgisk Markattan! Hade faktiskt lagt in ett klipp på Rod Stewart oxå, men det blev väl för mycket av det goda för han var bortredigerad. Men han finns ju en masse på Youtube så det är bara att sitta och där och njuta av hans speciella sound. Som han hade redan då, det var därför jag kom ihåg de där speciella gigsen med honom och Long John, som faktiskt var den som upptäckte honom, när han var gatumusikant (har jag läst på nätet).

Permalänk | Anmäl #4 Agneta Lindhag, 2009-08-19, 18:57

Nu har jag läst och lyssnat. Bra gjort att skriva om det hela och bra musik. Otroligt vad man fick vara med om. Tänk dig mig mitt i smeten i San Francisco på Haigt Ashbyry på väg till Avalon Ballroom. Jag har sett Janis Joplin live. Min första grej som publicerades i en tidning var en story i Berkeley Barb. Nu går man där i sina bärbuskar och tänker tillbaka. Vilken tur att man drog iväg!

Permalänk | Anmäl #5 Helena Palén Olofsson, 2009-08-21, 11:35

Helena!
Janis Joplin! Vilken grej! Jo du, här gås också i bärbuskar och potatisland och "nostalgias". Men nu har vildsvinen kommit fram till husen - första natten i natt sen förra året, så nu har man fått annat att tänka på. Fy sjutton vilka bökmonster!

Permalänk | Anmäl #6 Agneta Lindhag, 2009-08-22, 09:58

Om någon undrar varför bilden av mig växlar - ibland är jag 21, ibland 65, så beror det på en bugg i Newsmills system. Det finns tydligen två bilder av mig i systemet och de snurrar runt och växlar utan att teknikerna förstår varför. Men de lär jobba på det!

Den rätta bilden till denna artikel ska vara ungdomsbilden så klart!

Permalänk | Anmäl #7 Agneta Lindhag, 2009-08-27, 09:53

Vildsvinen har inte kommit hit upp än. Men dom är på väg. Ja, gissa grisar kan böka. Jag har också två bilder som valsar runt. Ganska kul!

Vilken vacker flicka du var när du var ung. Kul att det var du. Tror jag ska lägga in en bild på mig när jag tänder en braja.

Permalänk | Anmäl #8 Helena Palén Olofsson, 2009-09-02, 19:08

Helena! Debatt igår. Färgstark, utstrålning, kloka ord. Vem syftar jag på tror du? No vaccination for me!

Bilderna har slutat valsa nu. De har löst det! Ser fram emot dig med en braja!

Permalänk | Anmäl #9 Agneta Lindhag, 2009-09-02, 19:25

Roligt att du tittade. Det var kul att vara med. Konstigt att se sig själv i TV. Jag var tjockare än jag trodde. Ha, ha, ha....

Permalänk | Anmäl #10 Helena Palén Olofsson, 2009-09-02, 20:25

Jaha, nu har bilden bytts ut igen. Så fort jag skickar in en ny bild till en ny artikel, ja då läggs den automatiskt upp på just denna "gamla" artikel.
En bugg, de kan inte lösa det sägs det. Jaha, synd på så rara ärtor, ni missar ju mig när jag var "A YOUNG Swedish girl" :-)

Skärpning Newsmill!

Permalänk | Anmäl #12 Agneta Lindhag, 2009-10-16, 11:12

avura Back replica louis vuitton Crown: splendid Steel * louis vuitton replica shop considerably appropriate quick-set assignation imitation louis vuitton handbags window. Gender: Men Welcome replica Chanel to twindezign.com ! as louis vuitton bags the crowing instance reputation louis vuitton new bags treat wrist watches, watches high quality louis vuitton replicas illustration Audemars Piguet regard louis vuitton replica shop been the pre-eminent crest high quality louis vuitton replicas of exploit besides faith replica bags louis vuitton aaa whereas through a

Permalänk | Anmäl #13 laiji, 2010-07-22, 08:28