En bloggares memoarer

Människor har inte rötter, de har fötter. Det har varit min devis på många sätt genom livet. Kanske för att förklara för mig själv varför jag inte har rotat mig någonstans. Kanske för att det verkligen är så. Jag har ingen hembygd. Jag vet inte var jag kommer ifrån och jag har inte klart för mig vart jag ska men jag vet ganska väl vart jag inte vill vara och var jag vill vara. Jag heter Erik Laakso och det här är min sommarkrönika för Newsmill.

Jag föddes den 14 februari 1968 på Eskilstuna BB, familjen bodde i Stallarholmen i Mälardalen och på något sätt grundlades trots allt en stark samhörighet med Sörmlands lövskogar som jag tycker mycket om. När jag i vuxen ålder bodde i Örnsköldsvik i totalt 10 år med korta avbrott för studier i mellansverige så körde jag under några år buss mellan Umeå och Stockholm. När jag efter 50 mil genom tallskog kom ut på slätten vid Tierps kyrka gick varje gång en rysning genom kroppen. Öppenheten, slutet på skogarna och lövträd som indikerade att Norrland låg bakom och välbekant bygd låg framför. Föga anade jag då att jag tio år senare skulle komma att bo i just Tierp. När jag fyllde 18 år och flyttade hemifrån hade jag med min familj bott i Småland, Stockholm, Dalarna, Värmland och Dalsland utöver Sörmland. På egen hand sedan dess har jag också bott i Oslo, Skaraborg, Ångermanland och nu i Uppland alltså. När man som jag gjort, har bott på någonstans i omfattningen 25 adresser så är det inte så konstigt att rotlöshet är vad som präglar personligheten. Men trots det känner jag mig alltid hemma, var jag än är och när det än är. Men ibland kan man vara mer hemma än annars kanske.

Musik och böcker har varit mina två största intressen i livet, och då menar jag inte att spela instrument eller skriva böcker utan att lyssna på musik och läsa böcker. Med en syskonskara där den yngsta av mina storasystrar är 8½ år äldre så fick jag som liten spädgris god gödning med hård rock och svensk progg. På många sätt är det fortfarande den musiken som ligger till grund för mitt musikintresse och vad jag lyssnar på. Eftersom jag lärde mig läsa väldigt tidigt så började jag också läsa böcker tidigt, slukade böcker, bar hem kassar med böcker från biblioteket. Speciellt minns jag min bibliotekarie från Billingsfors i Dalsland där jag bodde mellan 1978-1988. Hon gjorde sitt bästa för att rekommendera böcker så att jag fick med mig mina 8-10 böcker i veckan. Skolböckerna tyckte jag inte var lika roliga att läsa alla gånger. Betygsmässigt var jag en medelmåtta eftersom jag bara la kraft på det jag tyckte var intressant och min uppfattning var tidigt att skolan slösade min tid på saker jag redan kunde. Sant eller inte, jag tog mig igenom skolan till slut och pustade ut efter att skolkat mig genom stora delar av gymnasiet. När jag jobbat ett år på pappersbruket så höll jag på gå under av tristess och leda så jag drog till Norge för att jobba på byggen i väntan på att göra lumpen. Att jobba och tjäna så bra pengar som jag gjorde där var fantastiskt, jag hade råd med allt jag ville och livet lekte verkligen. Och jag konsumerade. Konsumerade varje krona. Inte en spänn sparat efter det år jag var där. Där i slutet på 80-talet var den här låten väldigt stor och jag gillade hela albumet med Neneh Cherry när det kom och jag var nog ett riktigt "manchild", kanske är jag det än.

När jag upptäckte musiken på allvar var jag 3-4 år och det var Black Sabbath som stod för den musikaliska revolutionen i mitt liv. Jag föll direkt för den tunga suggestiva musiken och den karaktäristiska rösten hos sångaren Ozzy Osbourne. Nu är det snart 40 år sedan jag föll för den här tunga hårda rocken och jag har tagit till mig massor av annan musik i diametralt skilda genrer men på många sätt är det ändå tillbaka till Black Sabbath jag kommer när jag behöver en upplevelse av musiken. Det kan vara tröst eller uppmuntran eller när jag behöver avreagera mig eller när jag bara vill lyssna på något tungt och hårt och ödesmättat en stund. Jag har börjat om många gånger i mitt liv. Jag har brutit upp och börjat om, jag har tagit nya tag och försökt med något annat eller försökt igen och jag reser mig alltid upp. I texten till A national acrobat sjunger Ozzy att han levt tusentals gånger och förstått vad det innebär att bli trodd. Jag kan känna stor sympati med de textraderna då jag sedan ganska unga år alltid känt mig mycket äldre än jag är. Jag vet att det låter pretentiöst och det kanske det är också men det finns förklaringar. Jag har aldrig gillat barn i grupp. Tyckte inte om mina skolkamrater i grupp, trivdes inte med gängbildningarna, kände sällan gemenskap med jämnåriga. Drogs alltid till de vuxna och blev mycket förnärmad när vuxna i min närhet klumpade ihop mig med med de andra ungarna. Varför skulle jag sitta vid barnbordet, där pratades ju oftast barnsaker och det intresserade mig inte. När vi bodde i Dalarna så bodde vi i Sågbyn några kilometer utanför Sågen i Vansbro kommun. Vi hade två grannar, Eskil (om han hade någon fru vet jag inte men det hade han säkert, jag minns henne inte) och så en familj som bestod av tre kvinnor och jag vet inte om de var systrar eller släktingar eller om de hade ett litet kollektiv, en alternativfamilj av något slag. Men jag hängde med Eskil, han var över 70 och jag var 4-5 år och jag trivdes mycket bra. När vi flyttade till Degerfors och det var dags att börja förskolan så drev min mor ett ölcafé intill järnvägen. Mitt emot bodde Gustav. Jag har ingen uppfattning om hur gammal Gustav var men han var en "ölgubbe" närmare 60 år i alla fall. Han och en något så när jämnårig kille från Jugoslavien var mina enda vänner i Degerfors, han från Jugoslavien hade bara en arm. Jag minns inte hans namn. Att prata om viktiga och djuplodande saker har alltid varit mer intressant än att prata strunt och det gäller än i dag även om jag säkert blivit bättre på att prata strunt också. Därför menar jag att det är viktigt att tala om verkliga och betydelsefulla saker även med barn, de är riktiga människor, bara lite kortare.

Förhandla med mönstringsförrättaren

Några stökiga men roliga år följde efter Norgehistorien, jag gjorde lumpen vid A9 i Kristinehamn. När jag mönstrade var mitt orubbliga villkor att jag skulle få en uppgift som resulterade i ett körkort för lastbil efteråt. Det satt riktigt hårt åt, de ville att jag skulle göra helt andra saker och mycket längre tid än vad jag var intresserad av. Att lumpa i 15 månader var aldrig något som fanns på kartan för mig och jag var verkligen orubblig i det. Det här var precis vid den tiden då det blev lättare att slippa göra lumpen och jag hade gärna sluppit men körkortet ville jag ju ha och det kunde jag lägga lite tid på. Så jag blev, till mönstringsförrättarens stora besvikelse, gruppchef på trossen vid artilleriet. Det passade mig perfekt. Efter 10 månader där jag inte gick den långa marschen, inte sprang hinderbana och inte deltog i den obligatoriska löpningen så muckade jag med en ändå hygglig betygssättning. Hyggligt är nog en bra sammanfattning på resultatet över saker jag tvingas göra. Orsaken till att jag inte kunde delta var att jag slet sönder knät redan andra veckan vi låg inne och sedan fick hoppa på kryckor de första 4 månaderna av militärtjänsten. Det var värt det. Med ett regelbundet och ganska frekvent festande och testande av lite olika kemiska och organiska substanser så lärde jag mig mycket om vad jag tyckte om och inte tyckte om när det gällde berusning. Berusning har alltid tilltalat mig för den delen, det är ett tillstånd som jag uppskattade mycket under åren från det jag fyllt 14 och upp till 20-årsåldern. Sen tog mitt liv en ganska extrem vändning. Jag blev frälst. Jo det är sant. Jag blev en personlig kristen och engagerade mig för världens frälsning. Jag gick bibelskolor, bland annat en ökänd sådan i Uppsala, och jag reste runt och predikade. Jag lärde mig till och med äntligen att spela gitarr för att kunna sjunga i kyrkor jag besökte. Som ung hängiven predikant besökte jag kapell och tältkyrkor på Skaraslätten. Senare tog mig detta engagemang upp till Örnsköldsvik där jag arbetade på en lastbilsfirma på dagarna och hjälpte till i olika kyrkor på kvällar och helger. Jag och en god vän reste runt och sjöng och predikade, vi startade till och med en musikgrupp som hade uppdrag på större och mindre kampanjer. Jag träffade den kvinna som senare blev min första hustru och vi fick vår dotter, en tjej som snart fyller 14 år. Jag ska inte säga att jag förlorade min tro på Gud men jag förlorade mycket annat av tron under det sena 90-talet. Skilsmässa, ekonomiskt haveri, vrede, uppgivenhet och ansvarslös sorglöshet kom att prägla några struliga år vid tiden för millennieskiftet. Jag slutade köra buss, jag började gå i terapi och jag bröt med kyrkan. Jag festade runt och hade tillfälliga förbindelser och jag använde mig av mina kunskaper kring den framväxande webben och startade ett företag som byggde webblösningar åt företag och jag jobbade som konsult inom det området tills luften gick ur marknaden 2001. Då bestämde jag mig för att skaffa mig en utbildning och i samma veva träffade jag kvinnan som skulle bli min andra hustru.

Politik var inget självklart val

Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår efter gymnasiet för jag var ordentligt skoltrött, det sabbatsåret visade sig vara i 16 år. Det var en väldig tur att jag gjorde det för jag misstänker att jag inte hade tyckt att jag gjort rätt val om jag börjat läsa på universitet vid 19 års ålder. Då var jag mest intresserad av juridik men när jag nu började studera så var det för mig väldigt självklart att jag skulle läsa statsvetenskap. Det kan ju tyckas vara enkelt att i efterhand säga att det var vad jag borde göra men politik har aldrig varit ett självklart val för mig. Långt ifrån. Uppvuxen i ett hem där politiken tuggades till frukost, lunch och middag gjorde att jag tidigt bestämde mig för att aldrig ägna mig åt politik. Men efter valet 2002 blev jag tillfrågad att ta politiska uppdrag, jag funderade ett tag, gick sedan med i partiet det gällde och på den vägen är det kan man säga. Men orsaken till att jag ville läsa statsvetenskap hade inte med ambitioner om att bli aktiv politiker att göra, det handlade snarare om att jag vill vara en samhällskritiker, en opinionsbildare, en debattör som sätter fingret på saker i samhället. Jag tycker att journalistiken ofta, för ofta, är ytlig och fördummande, uppgiften att kritisera och visa upp i ljuset för en okunnig allmänhet om vad som pågår är inte det viktigaste. Det är viktigare med status och stambord på krogen och att vara hej och tjenare med de man är satta att bevaka. Jag säger inte att det är så mycket bättre att vara s-märkt debattör förstås, jag kan ju inte kallas oberoende och fristående men just det är en fråga som gnager i mig rätt mycket. Hur göra för att bevara sin trovärdighet? I dagsläget har jag bara kvar ett politiskt förtroendeuppdrag och jag överväger allvarligt att avsäga mig även det men känner ändå ett visst ansvar att fullfölja det jag åtagit mig. Ja, den som lever får se och om vi lever i morgon vet vi inte. Nu en sång där just frågan om att ta sitt ansvar på allvar, är central. De samhällsfrågor som jag engagerar mig mest kring handlar om den individuella integriteten. Jag tycker det är häpnadsväckande att våra västerländska demokratier i någon slags missriktad välvilja bygger in allt mer repressiva lagar som är ämnade att skapa trygghet men som i själva verket leder till utökad intolerans och inskränkthet. Jag tycker det är oroande att en tillväxande religiös fundamentalism bemöts med en tillväxande moralism med botten i vår västerländska religiösa fundamentalism. Är det bättre att möta en eventuell konflikt från Mellanöstern med en fundamentalism med rötterna i den amerikanska Mellanvästern? Jag tycker inte det, jag tror inte det, jag vill inte det. Jag trodde vi kommit längre än så.

Tid är allt en fattig jävel har gott om Drygt 25 adresser i 18 städer och samhällen och i 8 landskap har passerats. Två fruar har jag haft och jag har begåvats med en fantastisk dotter. Vad som väntar framöver svävar i ovisshet och framtiden är höljd i dunkel. Jag har hunnit bli 41 år och 4 månader, det är sannolikt så att jag har levt längre än den tid jag har kvar. Vad man ska göra av resten är oerhört viktigt för ibland börjar det kännas bråttom samtidigt som det inte finns någon anledning att stressa eller pressa fram något alls. Tid är ju ändå det enda en fattig jävel har gott om så för framtiden hoppas jag på att få leva, älska och fortsätta bränna mitt ljus i båda ändarna så länge som det bara går och om det då bara är en dag eller 40 år kvar så måste varje dag levas fullt ut. Som avslutning hade jag velat spela den här låten men eftersom den inte gick att få tag på som video så får det bli en bonuslåt för dem av er som har Spotify. För alla er andra så avslutar jag med en sång om kärlek och erotik av ett av de bästa svenska banden genom tiderna. Tack för att du tog dig tid att läsa och lyssna. Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta vad du tyckte om texten. Vill du läsa mina mer politiska skrifter så är du välkommen till min blogg eller till den oberoende debattportal jag är ansvarig för. Låt elden förtära oss.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9061

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant och personlig text! Kul att "lära känna" EL lite närmre!

Permalänk | Anmäl #1 MC, 2009-07-21, 14:04

Förbannat bra skrivet.

Permalänk | Anmäl #2 Jonas, 2009-07-21, 15:30

bra o underhållande läsning Tack!! jag tror att ¨vägen¨ e ¨målet¨......
själva mål-snöret e ju lika för alla..!!!
hadetgott

Permalänk | Anmäl #3 G-H lindersson, 2009-07-21, 22:23

Hej Erik,
Fin och mkt utlämnande text om dig. Modigt att du skrev så ingående, och så personligt!
Hoppas d blir mkt tvärpolitiskt och horisontellt integritetsarbete gjort under det kommande året så att många politiska strömningar får genomslag i valet 2010. Ju fler oberoende som engagerar sig desto bättre.
Många hälsningar
Annika Beijbom

Permalänk | Anmäl #4 Annika Beijbom, 2009-07-22, 11:10

spännande att varva ord och musik. Skönt att börja dagen med att läsa riktiga ord från en människa och inte ordbajseri.
Tack för din historia
Allt gott önskar jag dig
hälsn
Reya Christina

Permalänk | Anmäl #5 Reya Christina, 2009-07-23, 08:11

Tack vad snälla ni är. Jag blir väldigt glad att läsa era kommentarer.

Permalänk | Anmäl #6 Erik Laakso, 2009-07-24, 19:40