Min andra bok blir storslagen

Skriv för dig själv såsom du vill läsa boken. Inte tänka! Bara skriv! Om dina läsare gillade din förra bok kommer de att älska din nästa! Glöm allt annat, bara skriv. Lycka till!

Satan i gatan vilken bra musiksmak!

Tips till författarn: begreppet "skriva personligt" innebär inte att skriva om privata eller egocentriska saker. Det innebär att ha nåt eget, nåt avvikande och oförväget som inte alla redan redan tänkt på eller hört nån annanstans. Inte för att den här krönikan inte nödvändigtvis uppfyllde det, men ändå. Det är ett väldigt missförstått begrepp.

Vem har bråttom? Ta den tid du behöver:-)

MatsRG
Myiphone

Jag älskade Hey Dolly från början till slut. Sättet du använder dina ord på gör dig till något av en favorit bland samtidslitteraturen. Du gör det här igen. Rakt på och inga krusiduller. Ibland tvekar man på sig själv för att man tycker att ens egen litenhet och dumhet är så uppenbar. Man blir förvånad för att ingen annan verkar tveka. Oftast så ser de ingen anledning till att oroa sig. Oftast har de rätt.

Varför ger man en svensk bok namnet "Hey Dolly"? Är bokens innehåll fylld med svengelskt snack och är det därför som kritikerna tagit den till sig i nåt slags missriktat försöka att höja upp något som talar till de unga på de ungas eget infantila språk? För en tid sedan kom en annan kritikeruppmärksammad bok ut som hette Sandor slash Ida. Vad är det för fel på "snedstreck"?
.
Faran med att uppmuntra sådan här svengelska och t ex den nya Rinkeby-svenskan och upphöja den på kultursidoprna är att det blir en klassdelare. Det kan ju tyckas käckt och klämmigt med en ungdomsgeneration som har sitt eget språk men du blir inte tagen på allvar i den offentliga diskussionen om du inet behärskar en riktig svenska. Att kultureliten omfamnar detta modespråkbruk ger en falsk bild av acceptans och det bli ett hårt uppvaknande för de unga som sedan vill göra sin röst hörd och bli tagen på allvar i t ex den politiska debatten.
.
Eftersom jag inte har läst Amanda Svenssons bok hoppas jag att jag har fel, det kanske är en riktigt bra bok skriven på riktigt bra svenska som ger Olof Lagercrantz och Sven Delblanc en match - man vet ju aldrig. Så låt oss ge Amanda "the benefit of the doubt" som tysken säger.

Att skriva, eller att överhuvudtaget vara kreativ på ett givande/belönande sätt är inte lätt... Någon, vars namn jag inte kommer ihåg, beskrev sitt författarskap som ”90% transpiration och 10% inspiration” och det ligger mycket i det... För nog är det hårt arbete alltid! Inget snack om saken!
Ett arbete som i sin tur försvåras av vetskapen att man måste skriva på ett originellt- men samtidigt självklart sätt för att hålla läsarens intresse vid liv. Misslyckas man med det blir arbetet förgäves: Med konsekvens att man väger varje ord och meningsbyggnad på guldvåg i syfte att hela tiden hitta den absolut bästa och mest träffande formuleringen.
Man kan få skrivkramp för mindre, eller hur? :)
-
Jag skriver fortfarande på min första bok (som är en deckarparodi) och har så gjort i många år. Ibland med så långa uppehåll till fördel för annat att jag nästan glömt vad den handlar om, men viktigast ändå: vad som fick mig att börja skriva på den?
För att friska upp minnet, komma in i storyn, återknyta bekantskapen med karaktärerna och klargöra syftet måste jag därför vanligtvis läsa några sidor. Men varje gång detta sker så kommer ändringar och tillägg som ett brev på posten, vilket i sin tur medför att jag även måste ändra längre fram för att behålla logik och röd tråd (mycket hoppande blir det...). Så det är nog inte särskilt konstigt att jag aldrig blir klar... :(
-
Första och första förresten... Jobbar närmast parallellt med ca 10 olika projekt där dagsform och humör brukar avgöra vilken valet faller på; varav två har viss koppling till varandra och övriga fristående. Skälet till att jag betraktar deckarparodin som min första beror på att jag en gång — för vad som numera verkar vara en evighet sedan — tog ett rationellt beslut(?) att försöka koncentrera mina krafter på att färdigställa denna grundat på att den utspelar sig i mina hemtrakter. För man ska ju skriva om sådant man känner till har jag hört... även om det i huvudsak är fiktion med inslag av verkliga- om än förvrängda händelser... Men vägen från idé till färdig produkt är lång så drömmen om storslagen debut, med tillhörande filmatisering, lär förbli en dröm ett tag till... ;)
-
En sak som skapat stora bekymmer för mitt skrivande, trots att det kanske inte borde gör det(?) är att jag tänker i bilder, och därför snabbt och lätt kan köra storys i skallen som detaljerade mentala filmer (släng dig i väggen Neo! :)). Men att återge detta i text på ett rättvist sätt har visat sig vara ett stort problem då en sekvens som kanske bara varar ett par minuter kräver så mycket arbetstid att det nästan blir omöjligt att förmedla min vision till läsaren..! Inte minst p.g.a. mina koncentrationssvårigheter.
För hjärnan har ju redan skapat och kört denna sekvens och vill därför spåna vidare. Men eftersom jag ännu inte fått detta på pränt så måste jag tvinga mig själv att behålla- och ofta även repetera sekvensen fram till att jag känner mig nöjd, men det gillar inte hjärnan alls. Utan den gör istället ofta allt i sin makt för att komma ur mitt ”hjärngrepp” och det yttrar sig vanligtvis genom eskapistiska utflykter som antingen helt saknar koppling till det jag försöker beskriva, eller ligger längre fram i handlingen, och bidrar därmed till att skapa ytterligare förvirring och frustration.
Så om du Amanda, eller någon annan. Vem som helst. Har ett bra knep för hur man kan köra ”brain override” utan att för den skull hämma eller på något sätt skada kreativiteten blir jag väldigt tacksam. :)
-
Det är också fullt möjligt att jag överarbetar mina texter genom att göra onödigt långa utlägg om saker som kanske egentligen inte kräver så många ord då läsaren troligtvis redan äger en tillräckligt bra uppfattning om det jag önskar förklara. Men om så är fallet beror det på Jerome K. Jerome.
Jag läste ”Tre män i en båt” i tonåren och blev såväl väldigt inspirerad som imponerad av hans sätt att skriva- och då framför allt beskriva olika händelser med sådan detaljrikedom att man klart och tydligt kunde se det framför sig (scenen där de försöker öppna en konservburk med hjälp av båtmasten är en klassiker. :)
Denna typ av ”målande beskrivningar” utgör mall i min ambition att förtydliga och levandegöra en historia, vilket sker på gott och ont då det är väldigt tidskonsumerande. Så det är som tidigare sagt förmodligen inte särskilt konstigt att mitt skrivande går trögt. Men det är väl priset man får betala för perfektion... ;)
-
PS: Om du är intresserad kan jag maila ett par utkast? Om inte annat så för att visa hur du inte bör skriva för att bli färdig. ;)

ha ha jag måste bara skratta lite åt 'mats dagerlinds' kommentar ovanför. hoppas den är ett skämt. vilka knasiga människor kommenterar språket i böcker de inte ens läst?
trevlig artikel, i övrigt. och lycka till!

Vilken bra artikel om skrivande!

Hej Dolly var en underbar debut och jag ser fram emot nästa bok. Oavsett när den kommer.

Myten om "Den svåra andra boken" har nog uppkommit av att många förväntar sig en ny version av debutboken. För mycket experimenterade med formen och konstnärlig utveckling blir oundvikligen ett misslyckande eftersom det finns sällan utrymme för något annat än det uppenbara och det förväntade. Vilken litteratur som är storslagen varierar med tiden, synd att det bara är "just nu"som räknas.

Mats Dagerlind:
Det du säger är vad som sagts i alla tider av konservativa språkbrukare. Språket förändras. Det är det som är så fantastiskt. Nya ord tillkommer, andra glöms bort. Unga och invandrare och andra är en del av den där språkreformationen. "Rinkebysvenska" och "svengelska" är två exempel på nya former av svenskan, även om just de uttrycken är lite nedvärderande. Man kan tycka illa om det, eller gilla att ordlistor och böcker ser ut på annorlunda sätt.

"Hey Dolly" är en fantastisk liten bok och till din troliga lättnad innehåller den ingen svengelska. Men nästa gång kanske du ska ha läst boken i fråga innan du uttrycker dina åsikter.

Och Amanda: lycka till med andra boken! Den kommer säkert bli grandios. Jag kommer köpa den i vilket fall som helst.

Vem älskar en förlorare? Det är en bra fråga. Hur många kan svara på det. Eller vad kan vara det rätta svaret!