Inbrottsförsöket gjorde mitt hem till ett fängelse

Klockan är strax efter midnatt på en smal sidogata i det 14:e arrondissementet i Paris. För er som inte känner till den franska huvudstaden är denna södra del av centrala Paris ett lugnt, ganska intetsägande men familjevänligt område där folk i allmänhet sover på nätterna och arbetar på dagarna. Just därför blev jag ganska förvånad när det plötsligt ringde på dörren, långt efter att de flesta grannar hade släckt, låst och dragit igen sina fönsterluckor.

Det är omöjligt att jag då kunde veta vad som sedan skulle hända men kanske ringde en varningsklocka när jag tittade på mitt armbandsur. Jag beslöt hursomhelst att inte öppna. Kanske för att jag bara hade pyjamas på mig, för att jag stod med tandborsten i handen och lödder i munnen eller för att jag helt enkelt inte väntade besök.

Jag hör tydligt hur någon trampar runt på den smala trappavsatsen i ålderstiget, mörkt trä. Denne något sätter återigen fingret på ringklockan. Lite längre denna gång. Jag känner mig illa till mods men kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag väntar med bultade hjärta på min sida om dörren. Finns det anledning att vara rädd? Då hör jag hur någon lägger ett föremål mot låset, metall möter metall och trots att en närmast industriell dörr skiljen mig från trapphuset mår jag illa.

Hallå, ropar jag och försöker låta auktoritär och samlad, orädd och självsäker.

Haha, jag visste att du var där, kommer direkt och triumferande från trappan. Öppna! Uppmaningen följs av några snabba, korta bultanden på dörren.

Vad vill du, kontrar jag.

Prata lite, röka en cigarett, öppna nu!

På dessa inledande fraser följer aggressiva verbala hot av sexuell natur, en försmak av vad som väntar om låset ger vika, och en samling kraftiga slag med ett föremål, jag vet inte vad, mot dörren och låset.

Jag skakar i kroppen, blir yr i huvudet och har svårt att stå upp. Jag pressar handflatan mot den kalla metallkrok som säkrar låset. Telefonen ligger i sovrummet men jag vågar inte lämna min ofrivilliga post som låsvakt. Min oanmälde besökare placerar nu hela sin tyngd mot dörren som svagt buktar in mot lägenheten.

Jag har vid denna punkt totalt tappat tidsbegreppet men uppskattar att detta fortsätter under några minuter innan jag rusar in i sovrummet och larmar polisen.

Lättnaden är enorm när jag några minuter senare hör ordningsmaktens grova kängor på gårdsplanen.

Min oinbjudne gäst visar sig vara grannen från tredje våningen. En ensamstående man som arbetar som fotograf och hyr i andra hand. Vi har träffats någon gång i veckan i trapphuset och hälsat, vänligt men reserverat som grannar gör. Att göra en anmälan var enkelt då jag hade gärningsmannens namn och adress och två vittnen. Ett par på andra våningen hade hört hela händelseförloppet men inte vågat ingripa. Att han skulle bli dömd tvivlade jag inte på.

Det blev han inte. Tack vare en industriell dörr, en högkvalitativ låskombination och att jag var vaken när han slog till kunde han varken dömas för inbrott eller ofredande. Polisen förklarade att han inte gjort något som håller i rätten, frågade om jag bodde ensam och förklarade medlidsamt att det nog kunde vara bra om jag hade någon hos mig ett tag. Han fick en muntlig varning. Den spelades in på telefonsvararen eftersom han inte svarade när polisen ringde.

I tre månader efter händelsen bodde jag kvar i ett hus där jag varje gång jag kom hem tog några trevande steg in i trapphuset för att försäkra mig om att vägen upp till första avsatsen var fri innan jag hastigt tog de få stegen fram till min dörr, slank in och stängde den bakom mig. Jag stannade och lyssnade varje gång jag hörde trampande utanför min dörr och kunde inte röra mig förrän jag var säker på att stegen fortsatt uppåt. Jag kontrollerade noggrant varje kväll lås på fönster och dörrar och vaknade av minsta knäpp i det uråldriga träet.

Detta hände i Frankrike och under den franska lagen. Skulle samma sak kunna hända i Sverige? Antagligen. Trots att jag bedömdes som trovärdig och hade två vittnen kunde han inte dömas. Det fanns inte tillräckligt med material. Repor på dörren och låset är inget inbrott. Och försök till inbrott gick inte att bevisa. Beviskrav i alla ära men ska brottsoffrets förmåga att skydda sig från en inkräktare också skydda gärningsmannen från åtal? Jag lyckades skydda mig själv från min granne men blev satt i det fängelse som utgjordes av de fyra väggar jag kallade mitt hem.

Hedvig Andersson (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8938

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det hade ju varit skadegörelse och (sexuellt) ofredande i Sverige, så samma sak hade inte skett här. Men det hade väl inte hjälpt så mycket, han hade väl ändå bott där under de tre månaderna.

Hur som helst, nu när du tycker dig ha känt på ofrihet liknande att sitta i fängelse, är du en bättre människa nu?

Permalänk | Anmäl #1 profanum_vulgus, 2009-07-15, 15:11

Grattulerar polisen kom jag ringede för 30 år sedan de har fortfarnde inte kommit....

M Gren

Permalänk | Anmäl #2 M gren, 2009-07-15, 16:06

Du borde skaffat dig en revolver. I så fall kunde du enkelt fredat dig från alla anslag.

Men asch, det betraktas ju som ett grövre brott när kvinnor skyddar sig från att bli antastade än vad det är att antasta kvinnor...

Permalänk | Anmäl #3 Starvid, 2009-07-15, 18:24

Anta att mannen lyckats bryta sig in och kanske våldtagit dig eller vad som helst för att sedan bli fälld. Hade du då tyckt att ett angrepp på dig och dina ägodelar var värt priset, han blev ju fälld!

Om ovanstående hade hänt hade du nog inte brytt dig ett dugg om att mannen kom undan om dörren hållit.

Visst var det säkert jobbigt att veta att han fanns i din närhet efter det inträffade men ett angrepp av mannen hade garanterat varit ännu jobbigare!
Tänk på alla brottsoffer som blivit utsatta för brott, de hade gärna varit utan sina överfall, strunt samma om det lett till att en kriminell undgått att sättas bakom galler.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Tranberg, 2009-07-16, 12:47

Anders,

Självklart föredrar det som hände med tanke på vad som kunde ha hänt. Och jag är väl medveten om att det finns många som upplevt långt mycket värre överfall. Men min poäng är en annan. Den problematik jag vill uppmärksamma är att gärningsmannen inte kunde dömas eftersom han inte lyckades genomföra vad han planerat att göra. Det innebär också att risken finns att han gör det igen.

/Hedvig

Permalänk | Anmäl #5 Hedvig Andersson, 2009-07-16, 16:22

Ditt hem är din borg, eller borde vara det. I Texas har du rätt att dräpa en person som gör intrång i din bostad.

"The reasonable use of lethal force will be allowed if an intruder is:
- Committing certain violent crimes, such as murder or sexual assault, or is attempting to commit such crimes
- Unlawfully trying to enter a protected place
- Unlawfully trying to remove a person from a protected place.

The law also provides civil immunity for a person who lawfully slays an intruder or attacker in such situations."

Permalänk | Anmäl #6 Mina, 2009-07-17, 14:56

Det finns ett mellanting mellan Texas och Sverige... Jag är helt övertygad om att vederbörande blivit frikänd i Sverige också... Alternativt att domstolen inte skulle hinna ta upp fallet innan det var preskriberat...

Daltandet med kriminella är omfattande i Sverige...

Permalänk | Anmäl #7 Jonas Melander, 2009-07-18, 19:22

Svaret borde vara enkelt. Fler poliser istället för att tvinga vansinniga nedskärningar som gör att de poliser som borde hanterat liknande fall kan agera istället för att bli tvungna att kontinuerligt prioritera ned ett ärende som detta eftersom misshandelsfallen och mordförsöken tar all deras tid.

Och nu har man visserligen ökat antal poliser, men på bekostnad av att de samtidigt skall hantera sina egna administrativa funktioner istället...vansinne.

Permalänk | Anmäl #8 Scary Devil Monastery, 2009-07-21, 11:07