Kan Göran Hägglund bli identitetspolitikens död?

Publicerad: 2009-07-14 00:07, Uppdaterad: 2009-07-14 14:07

Det bästa som kan komma ut av Göran Hägglunds utspel mot kulturvänstern är om identitetspolitken nu har nått vägs ände i Sverige. Det menar David Munck, som vägrar välja mellan queer-teoretikernas sökta originalitet och Hägglunds lika sökta normalitet.

21 millningar
1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag har Tourettes syndrom och har tidigare varit journalist på tidningen Internationalen.

Några dagar efter Göran Hägglunds attack mot "kulturvänstern" fick Kajsa Ekis Ekman, i DN Kultur den 11 juli 2009, in en intressant text om den aktuella besattheten vid normer och normöverskridanden hos vänstern i allmänhet och tidskriften Arena i synnerhet. Hon avslutade med att förutspå hur detta öppnar vägen för en ny folklig borgerlighet:

"Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama. Om man dubbelarbetar och får höra Arena fnysa 'livspussel' står alliansen redo med sina enkla lösningar om billig städhjälp. Kan vänsterns debattorgan inte se människors vardag och formulera analys och lösningar, kommer någon annan göra det."

Ekis Ekman skriver i futurum, men det scenario som hon skisserar har i själva verket redan inträffat. Och vad kan bättre illustrera det än Göran Hägglunds utspel? För detta har nu Hägglund förlänats epitetet rebell, vilket troligen ingen tidigare kd-ledare lyckats med.

Ekis Ekman uttryckte sina tankar om dessa frågor ännu klarare inför internationella kvinnodagen förra året. Hon skrev då, i artikeln "Alla vill vara i minoritet" (DN Kultur 7 mars 2008): "För om majoriteten förut ansågs driva kampen är det nu minoriteten som ska vara förändringens aktörer. Paradoxalt nog är det ofta samma personer, som har gått från att säga att de var 'folket', till att definiera sig som en minoritet. Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv."

Ironiskt nog är det på denna identitetspolitiska arena som Göran Hägglund nu framträder. Men till skillnad från de självutnämnda normöverskridare som han angriper, gör Hägglund det genom att utge sig för att representera själva normen. Han säger sig tala för dem som "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest".

Detta är mer uteslutande än vad Hägglund troligen förstår. Vill Hägglund inte att kristdemokraterna ska få röster av ensamma som saknar familj, av arbetslösa som inte får chansen på arbetsmarknaden eller av fattiga som inte har råd att åka på semester? Eller kalkylerar han med att dessa grupper ändå inte går till valurnan? Vart tog då den pastorala omsorgen vägen? I den sistnämnda artikeln av Ekis Ekman påpekar hon att vad som beskrivs som "den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen" i själva verket inte omfattar särskilt många procent av befolkningen, men detta tycks inte oroa Hägglund.

Medan identitetspolitiken för Sveriges del sällan leder till något värre än ett allmänt intolerant debattklimat och en förlamning av vänsterns handlingskraft, kan den på mer turbulenta håll få farligare följder. Den chilenske statsvetaren Jorge Heine menar att det identitetspolitiska tänkandet i avancerade västländer bidragit till att exiltamiler bosatta i dessa länder har sporrats att stödja och finansiera de tamilska tigrarnas mest våldsamma separatistiska terrorkampanjer istället för att verka för att konflikten i Sri Lanka kunde få en fredlig lösning för alla människor som bor där.

Eftersom jag själv har ett neuropsykiatriskt funktionshinder (Tourettes syndrom) har jag haft anledning att fundera mycket kring frågor om normalitet. Vad jag på senare år har funnit är att "vanligt folk" ofta är mer toleranta än vad jag tidigare trodde. Visst finns det normer för hur man ska bete sig - utan dessa skulle inget samhälle fungera - men så länge man behandlar sina medmänniskor med respekt så finns det ett ganska stort utrymme för avvikelser i 2000-talets Sverige. Kanske är detta en av de punkter på vilka samhället trots allt gått framåt.

Faktiskt ser jag ett hoppfullt tecken i Hägglunds utspel. För om identitetspolitiken nu till och med nått Göran Hägglund måste den snart vara stendöd. Var det den svenska identitetspolitikens svanesång som vi hörde i Almedalen? Kan vi snart få uppleva att progressiva politiker och debattörer, istället för att definiera vilka människokategorier de vänder sig till, åter börja tala om hur de vill förändra samhället? Det fantastiska med politik är ju att människor med *olika* ursprung, bakgrund och erfarenheter kan samlas för att uppnå ett gemensamt mål.

Då behöver man inte välja mellan queer-teoretikernas ansträngda originalitet och Hägglunds lika ansträngda normalitet. Det räcker istället att följa det äldsta av visdomsord: Var dig själv!

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Kan Göran Hägglund bli identitetspolitikens död?

Om författaren

Länka till Blogg

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar