Att göra sig till tolk för vanligt folk

Publicerad: 2009-07-14 21:07, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Det är många som har önskat reservera "vanligt folk" för egna syften i historien. Nu har Göran Hägglund kristdemokraternas ledare enrollerat och mobiliserat detta hederliga och skattebetalande folk mot "kulturvänstern" och han får ett något oväntat sällskap av Marcus Birro som också vill ha ett 'hederligt' och 'skattebetalande' folk på sin sida.

1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är en kulturradikal...vad man nu lägger (vill lägga) i det begreppet...

Båda debattörerna skapar sin egen måltavla och formar denna efter behov. Pieteten mångfaldigas som Hägglunds "kultursnobbar" och i Birros fall 'vänstern' men för den senare också mera konkret och personligt i form av kuratorer, handläggare, konsulenter, platsförmedlare, Likaledes 'skapar' de två debattörerna egenhändigt och efter eget skön sina anhängare till att vara hederligt folk, och idoga skattebetalare,

Hägglund och Birro tycks vara i strängt behov av en hanterbar motpart som kan tjäna som måltavla i en politisk/personlig hävstångsdebatt där Hägglund lyfter sig ur fyraprocentsträsket och Birro säljer sitt författarskap

En klassisk hantering när man vill ha framgång i sin retorik är att utmåla en skräddarsydd fiende. Denne skall vara lagom diffus för att ingen skall kunna nagla fast annonsören vid fakta. Den skall samtidigt framstå i någorlunda konkret dager för att så många som möjligt skall kunna identifierar sig i ilskan och harmen och lägga ned just sina värderingar och käpphästar i anrättningen. När den gode retorikern lyckas med detta balansstycke sker det med en finstilt åkning mellan det diffusa och konkreta.

Birro är konkret när han pekar ut slagpåsar som socionomer, kuratorer, lärare, handläggare, konsulenter och platsförmedlare och sveper om detta i det mera diffusa och grövre omslaget "vänstern" Längre ned i artikeln förlänger han dock med det mera classificerande epitetet "kulturaristrokatin".Och han målar det hela med något tungfotade metaforer vilket bitvis gör hans text illa undflyende.

"Mina drömmar var spindlar i deras liv" Mina drömmar ( alltså hela mitt liv) var osynliga monster bland deras pärmar och papper." skaldar Birro. Här skriver Birro "ur hand i mun". Och den lockande metaforen får duga även om den bär iväg i en korsbefruktning av vad han själv redan har sagt.

Birro applicerar sin egen bildningsgång på det hela så att han behagligt rider på Dan Anderssons approach. Han gör också sig själv till måltavla genom eget utropat outdrop. "Författare kan man inte utbilda sig till. De är ett kall, en uppgift". Han gör sig här genetiskt kallad och som sådan svårt hunsad men han framhärdar ändå som den gode kämpen. Torkar tappert av sig smuts och går vidare. Han lika väl som Dan Andersson gjorde...

Birros text blir ibland otjänligt vinglig då han byter måltavla några gånger i texten och ena gången riktar sig mot 'vänstern' för att i nästa skede ställa 'borgerligheten' i focus. Man kan säga att han jämställer forna tiders borgerlighet med dagens vänster och samtidigt mobiliserar, precis som Göran Hägglund, 'hederligt folk' och "vanliga" människor. Dessa enkla människor, skattebetalarna, är garanterat hedervärda grupper. Frågan är ju visserligen parentetisk i sammanhanget men ändå oklar huruvida det egentligen finns några 'hederliga skattebetalare' i dessa tider.

Birros 'hederliga' folk är radikaler från förr och han finner vittringen av sådana i ett "gammalt hederligt" brev från Siv i Ludvika. Han drar ut allt vad essens och outcome han kan finna ur detta enligt honom rart sakrala brev och det hela får för Birro en nästan religiöst anstruken ton i hans uttydan:"Det är sagolik läsning. Vänstern är som vänstern var förr; rosenrasande, heligt förbannad, nykter, välartikulerad, begåvad, världsvan. Vänstern är allt den inte är idag"

Han går vidare med att Dan Andersson "har inte gått i de fina skolorna" inte ens "bott i Stockholm". Birro gränslar den dananderssonska historiken, rider den som en tiggare från Loussa och gör den till sin, trots all spott och spe han ändå får utstå enligt egen utsaga. Och det blir nästan rodnande pekoralt när Birro lägger ned den stora metaforiken för att inte säga retoriken i anrättningen: "Här var avstånden mellan byar och människor grunden till en sorts undanglidande melankoli, en sorts karg svenskhet, ett tungsinne med ett leende..."...I detta stycke lånar sig Birro både till antiintellektualism och i vissa stycken ett gränsande till en socialromantisk ja nästan nationalromantisk retorik.

Och det här är väl Marcus Birro och hans författarskaps explicita dröm i essensen av en rak härstamning i nedstigande tanke från det göteborgska, 'arbetsska' kulturarvet, med de hederliga arbetarna som lider pin och fan och inte orerar över detta men som inte har något som helst till övers för "vänstern","kulturradikaler" och allsköns politisk snömos.

Och plötsligt har han fått det till att det är vänsterns fel att Dan Andersson fick fan i den gamla borgerlighetens nedlåtande syn på dennes "arbetardiktning". Det blir med förlov sagt rörigt...

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Att göra sig till tolk för vanligt folk

Om författaren

Pingbacks som länkar till denna artikeln

Länka till Blogg

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar