EU:s handel med utsläppsrätter kan bli nästa finansbubbla

Med Kyotoavtalet 1991 som grund har EU satt upp ett mål att minska unionens totala utsläpp med åtta procent till år 2012. EU har därför infört ett handelssystem för utsläppsrätter, som började gälla 1januari 2005. Metoden bygger på det gemensamma tak länderna satt för utsläppen av koldioxid och i vilken takt de ska minska. El- och värmeproducenter som använder fossilbränsle kan antingen begränsa sina utsläpp eller köpa rättigheter som motsvarar det egna utsläppet, så kallade utsläppsrätter. Utsläppshandeln är uppdelad i perioder. Den första "testfasen" löpte under 2005 - 2007. Nästa handelsperiod (fas 2) är under 2008 - 2012 och löper parallellt med Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.

G-8 mötet har lagt en grund för global utsläppshandel enligt EU:s modell för handel med utsläppsrätter. EU:s handel med utsläppsrätter är Europas viktigaste klimatverktyg men har dock på kort tid skapat en spekulationsmarknad och riskerar att orsaka nästa finansbubbla enligt samma mönster som subprime - krisen om inte tidiga marknadsinterventioner görs för att förhindra spekulation och stabilisera priset på utsläppsrätter.

1. Utsläppshandeln en ny arena för finansiella spekulationer

EU:s system för handel med utsläppsrätter är en viktig del i arbetet med att begränsa utsläppen av växthusgaser. Systemet infördes 2005 och omfattar alla EU-länder. Poängen med utsläppshandeln är att ett företag som behöver släppa ut mer koldioxid än tillåtet kan köpa utsläppsrätter från företag som har överskott på rätter. Företagen kan välja att minska sina utsläpp eller köpa sig fria. Styrkan med detta marknadsincitament  är att utsläppsrätterna styrs till de som kan betala bäst och att utsläppen dras ned mest där det är billigast att minska dem.

Handeln med utsläppsrätter växte till 86 miljarder euro under 2008, rapporterar Världsbanken. (State and Trends of the Carbon Market 2009,Washington, D.C.  May 2009). År 2008  stod utsläppshandeln för 4,8 miljoner ton koldioxid jämfört med 2,9 miljoner året innan.  Hela 76 procent av utsläppshandeln skedde i EU (63 miljarder euro) och det var också EU- delen som växte mest, med 88 procent.

De stora volymerna av handlade utsläppsrätter inom EUs utsläppshandel är dock ingen entydig indikator på framgångsrikt miljöarbete. Utsläppshandeln har också  blivit en marknad som vilken annan finansmarknad som helst, med kontrakt och derivat som köps och säljs i syfte att tjäna pengar på värdeförändringar. Utsläppshandeln har därför skapat ännu en arena för finansiella spekulationer. En andrahandsmarknad för utsläppsrätter har uppstått bland finansaktörer som köper och säljer vidare utsläppsrätter. År 2008 omsatte den 22 procent av all utsläppshandel enligt Världsbanken. Det är finansaktörer som köper och säljer i hopp om att göra en vinst på företag som släpper ut för mycket. De marknadsmekanismer som har havererat i finanskrisen har därför här fått en förnyad nisch. Handel med utsläppsrätter har tydliga likheter med de ompaketerade subprimelån som utlöste finanskrisen. Denna risk har av flera analytiker kallats för "Subprime Carbon".

Mot bakgrund av denna risk har kritiken kring EU:s handelsprojekt med utsläppsrätter ökat på senare tid. Såväl miljöaktivister, analytiker som marknadsaktörer (särskilt bland internationellt ledande energibolag) varnar för att spekulanter riskerar att göra utsläppsrätter till en ny kategori av subprime- investeringar, liknande de som fick den amerikanska bolånemarknaden på fall. Denna risk ökar reellt i och med att flera länder än EU:s 27 länder planerar att inrätta en utsläppshandel, bland annat USA, Kanada och Australien.

2. Prissvängningar som kan göra utsläppsrätter till nästa "suprime - kris"

Strategin med EU:s utsläppsrätter är att marknadskrafterna ska användas för att sätta pris på dessa utsläpp så att det skapas ett ekonomiskt intresse att hålla nere utsläppen. Om utsläppen har ett relativt högt pris kommer varje företag att fundera över hur utsläppen kan minskas. Investeringar i renare teknik, klimatsmart produktutveckling och även handeln med energieffektiva logistiklösningar blir mer intressant för allt fler om det finns ett pris på utsläpp.

Sedan 2005 har det ena prisrekord efter det andra noterats för handeln med utsläppsrätter. Allt fler köpare har upptäckt att det varit betydligt enklare att göra snabba klipp på koldioxidhandel än på aktiebörsen. Liksom många andra råvarumarknader ger handeln med utsläppsrätter ofta snabbare och kraftigare kurssvängningar än aktiebörser och frestelsen för spekulativt lagda personer är förstås stor.

Sedan introduktionen har dock priset på utsläppsrätter varierat mellan de inledande 7 euro/ton och bottennivån 2007 till över 30 euro/ton. I april 2006 låg priset på utsläppsrätter kring 30 euro jämfört med cirka5 euro i slutet av 2006. I februari 2007 sjönk priset för en utsläppsrätt till 0,95 euro/ton. I mitten av  2008 låg utsläppspriserna på över 30 euro per ton. I februari 2009 sjönk dessa till 10 euro.

Svängningarna i utsläppspriserna gör att handeln med utsläppsrätter intresserar allt fler fonder och har blivit en viktig del av deras verksamhet. Handel med utsläppsrätter påminner klart om  ett derivatinstrument och det ligger en stor risk i denna affärsidéen, men förtjänsterna blir väldigt stora om priserna stiger så mycket.

Så kraftiga svängningar som öppnar för finansiell spekulation tyder på att den europeiska utsläppshandeln inte varit så genomtänkt. En förklaring kan vara att tilldelningen av utsläppsrätter hade överstigit förbrukningen varvid priserna på utsläppsrätter sjönk kraftigt. Men det går inte att utesluta att en del av prisutveckling kan förklaras med inslag av spekulation. Priset på utsläppsrätter medför en fördyring av kraftproduktionen och därmed ett ökat kilowattimmepris. Om fluktuationer i utsläppsrättspriset tillåts få fullt genomslag på elpriserna så skulle elpriserna fluktuera i ännu större utsträckning. Detta skulle kunna skada det långsiktiga förtroendet för elmarknaden och leda till osäkerhet bland elköparna.

Det är uppenbart att spekulanterna riskerar helt enkelt att göra utsläppsrätter till en ny kategori av subprime-investeringar. Syftet med utsläppsrätterna är att minska utsläppen av växthusgaser, men bolagen cashar nu istället hem på rätterna och frigör eget kapital.  Det finns därför uppenbara risker för att utsläppsrätter kan bli en nytt slags subprime-instrument som avleds från dess grundläggande syfte: att uppmuntra riktiga investeringar i riktig lågkoldioxidteknik.

3. Marknadsintervention krävs för att undvika finansbubbla

Det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter kan anses vara det hittills viktigaste styrmedlet för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt finns brister i dagens system. De stora variationerna på priset på utsläppsrätter och framväxten av en spekulationsmarknad visar på behovet av en genomlysning både vad gäller marknadens funktionssätt, antalet utsläppsrätter och principerna för tilldelning. Ett alternativ som bör övervägas är att sälja utsläppsrätter, istället för dagens system med gratis tilldelning.

Konstruktionen av handel med utsläppsrätter vilar på en naiv tro att marknaden, beroende på tillgång och efterfrågan, allokerar, effektiviserar och prissätter koldioxid rationellt. Framväxten av spekulationsmarknaden tyder dock på att balansen mellan politik, nationell reglering och marknadsmekanismerna är i gungning och måste stabiliseras. Att förlita sig på att marknaden på egen hand kan ta ansvar för prisutvecklingen är mycket riskabelt. Europas politiker måste därför se över systemet så att det verkligen får den effekt som från början var tänkt.

Det finns uppenbara behov av en marknadsintervention för att systemet de facto ska leda till minskade utsläpp av koldioxid. Marknadsinterventioner bör därför övervägas i EU- direktivet för handel med utsläppsrätter i syfte att stabilisera priset på utsläppsrätter och förhindra spekulation inför kommande perioder.

Hedi Bel Habib (83 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] 2009-07-14: En ganska intressant artikel på Newsmill av Hedi Bel [...] Blogg:Ökad handel med utsläppsrätter betyder ingenting | Globalt k, 2009-07-14, 19:07

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8877

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Strategin med EU:s utsläppsrätter är att marknadskrafterna ska användas för att sätta pris på dessa utsläpp så att det skapas ett ekonomiskt intresse att hålla nere utsläppen. Om utsläppen har ett relativt högt pris kommer varje företag att fundera över hur utsläppen kan minskas."

Det enklaste sättet är att flytta...så Kina och Indien får vår industri men ger tillbaka små struntsummor i köpta "utsläpps rättigheter" som ett tröst pris. Spekulationerna leder också till att dra upp priserna ännu mer vilket gör livet ännu svårare för den egna industrin. Konsekvenserna med lögnen att koldioxid orsakar global fortsätter att visa sig trots att all bevis för att det är en lögn finns tillgänglig för alla politiker, media och invånare i världen.

Permalänk | Anmäl #1 Tor, 2009-07-13, 14:30

Författaren belyser viktiga frågor och har rätt. En så kallad ”marknadsintervention” i form av en försäljning av utsläppsrätter (en skatt) skulle ge uppenbara fördelar inom mindre administration och mer förutsägbarhet för de som skall lockas investera. Skulle försäljningen kompliceras med auktioner så kan mängden och därmed priset hållas runt ett uttalat mål. Att EU har infört ETS (Emission Trading Scheme) förklaras av inblandade särintressen. Amerikanarna håller på att införa något liknande av samma anledning. Det finns en mängd handlade råvaror och det är fritt för vem som helst att handla, men i det här fallet beror prissvängningarna mycket på politiska och byråkratiska beslut och det gör en handel skum. Ett större rättviseproblem är att det blir en stor kapitalöverföring från konsumenterna till producenterna. ETS är en form av institutionaliserad korruption.

Än värre är att stora utsläppsminskningar typ 80 procent till år 2050 är omöjliga med kyoto- och nationsbaserade system. Först och främst skulle välståndet falla enormt. Den matematiska och förutseende policyn Curbing Climate Change från Vattenfalls chef Lars G. Josefsson, som binder alla länders mängder till år 2100 enligt vissa formler, där i princip de som lyckas bättre säljer sin mängd till dem som lyckas sämre, vilket bestäms av konstanter i formlerna, gör ingen större skillnad. Det kommer alltid att gå att argumentera på olika sätt och därmed faller lösningar som bygger på länders rätt och som saknar rättvisa och konsekvens. Med allt mindre mängder och högre priser drar lokala intressen slutsatser från sin situation relativt omvärlden och en argumentation uppstår. Josefssons lösning, ETS och det nyligen beslutade systemet i USA om ”cap and trade” bygger på samma kyotopolicy. Det är nätt och jämnt att detta fungerar på papperet. Sådana minskningar kan bara inte göras.

Alarmister av mindre affärsmässig och mer fundamentalistisk typ har föreslagit ett system med gratisutdelade, individuella, handlade utsläppsrätter. Det individuella inslaget är bra. Men administrationen med kontroller skulle bli enorm och förmodligen även fusket och korruptionen. På olika sätt skulle inkonsekvenser uppstå med viss verksamhet påverkad extra och annan lämnad utanför. En eventuell hantering av företag efter ett beräknat behov leder till en oändlig mängd varianter på fusk. Skulle utsläppsrätterna vare helt privata och inte handlade så uppstår en svart marknad och en verklighetsfrämmande situation där det lönar sig utnyttja sin ranson och effekten till viss del blir den motsatta, på liknande sätt som vid stora subventioner. Det mest hypotetiskt troliga är nog att företagen köper de utsläpp som de behöver och i princip betalar en skatt, som motsvarar värdet på de individuella, handlade utsläppsrätterna. Oavsett uppstår en blandning av olika system och detta i sig ger förmodligen nackdelar.

En annan oduglig policy är subventioner. Vanligtvis ges kontanter eller skatteavdrag till köpare av diverse energianordningar och detta ger högre priser, tekniska snedvridningar, osäkerhet, mindre investeringar, ett allmänt stödberoende med mera. En hel industri kan bli handlingsförlamad i väntan på något. Subventioner belönar inte besparingar genom högre priser som alternativet med skatter på det mindre önskade och ger inte en fullt önskad effekt. Subventioner fungerar inte bättre därför att de ingår i något större globalt system med handel. I vissa system måste kraftföretag fylla en allt högre kvot inom något visst och en avgift följer om kvoten inte uppfylls. Priset på använda certifikat varierar och kopplingen på kort och lång sikt till mindre koldioxidutsläpp är ofta dålig. Subventioner kan vara direkt protektionistiska. De som investerar i ett land långt bort kan få svårt att överblicka situationen.

Människans klimatpåverkan är högst osäker. Temperaturökningen har dämpats under de sista åren. Klimatvariationerna kan bero på bland annat solvinden och den kosmiska strålningen. Redan till vintern kan det bli mycket kallt och sedan kan en lång kall period komma, menar bland annat astrofysiker. En sådan kyla skulle slå hårt mot dagens överbefolkade områden. Växterna lever på koldioxid. Ju mer atmosfären innehåller desto större blir avkastningen i världens jord- och skogsbruk. Sedan industrialismens början har avkastningen ökat cirka 15 procent. Dock har matens näringshalt minskat något. Virket har blivit mjukare och sämre. Men mängden i avkastningen dominerar stort. Mer koldioxid kommer att öka produktiviteten ytterligare och den kanske toppar på 30 procent, långt efter den fossila toppen naturligtvis, som kan väntas om ett tiotal år. Om ungefär 60-80 år kommer förmodligen det politiska målet om 80 procent mindre koldioxidutsläpp att nås på naturlig väg genom uttömningen.

Den ökande avkastningen från koldioxiden kommer att finnas kvar långt efter de fossila bränslenas uttömning och ge ett värdefullt tillskott till en fattig värld. Avgaserna blir i praktiken använda dubbelt. Uttömningen märktes första gången innan finanskrisen med dubblade priser på bland annat olja, kol, naturgas, järn, metaller, uran, gummi, konstgödsel och spannmål. Framöver kommer ekonomin att vara beroende av uttömningen och den blir ingen vidare. Så fort den tar fart så slår den i taket och dämpas. Att ställa om energisystemet inför ett klimathot är galenskap. ETS och Kyotoprotokollet är galenskap i sig. Svaret på frågan om G8-ledarna löser klimatproblemet är således nej. Det är helt omöjligt.

Permalänk | Anmäl #2 Urban Persson, 2009-07-14, 14:51

Finns inget att tillägga, Urban Persson. Koldioxidhysterin är ett skämt

Permalänk | Anmäl #4 Bo T, 2009-07-15, 09:12

Apropå artikelbilden: sen när är Khadafi och Libyen med i G8? :D

Permalänk | Anmäl #5 Olle Burvall, 2009-07-15, 12:20

http://people.su.se/~benand/beaDN971007.html

Permalänk | Anmäl #6 Carl Nordlund, 2009-07-16, 00:51

Vi måste få företagen att ta ansvar, att flytta problemet till andra länder utanför G-8 och EU löser inte problemet! Det måste fram en lösning som passar företagen, det är vår värld vi ska värna om.

Permalänk | Anmäl #7 Mathilda Händén , 2009-09-28, 19:40