A world of hurt

Min korta hyllning till Michael Jackson den natten han avled startade naturligtvis en debatt på min blogg. Där får alla tycka som dom vill eftersom jag är demokrat, så länge man gör det på ett respektfullt sätt. Men jag kände mig ändå tvungen att skriva detta inlägg för att förtydliga vad jag menar med min hyllning till en av de största artister som vår värld har skådat.

En händelse som ofta tas upp var när han visade upp sitt barn från en balkong i Tyskland. Detta har Jackson bett om ursäkt otaliga gånger.

Från BBC News: Pop star Michael Jackson has admitted he made a "terrible mistake" in dangling a baby over a hotel balcony as he greeted fans. The singer caused a stir when he appeared with the child in Berlin, precariously clutching the infant out of a third floor window, and draping a towel over the baby's head. "I got caught up in the excitement of the moment. I would never intentionally endanger the lives of my children," Jackson said.

Vad det gäller beslöjandet av sina barns ansikten låter det naturligtvis helt galet för personer som oss, men vi lever inte i samma värld som superstjärnorna. Om vi fick prova det livet ett tag tror jag dom flesta av oss snart skulle längta tillbaks till det liv där vi kunde röra oss fritt på gator och torg, och peta oss i näsan utan att en bild av det skulle finnas på varenda löpsedel dagen efter. Där vi inte varje dag behövde oroa oss för att våra barn kan kidnappas.

Så mycket hat

Jonas Gardell skrev häromdagen i Expressen. "Jag undrar om någon människa i världshistorien har fått utstå så mycket hat som Michael Jackson"? Och för vad? En man som hyllades på sin begravning av en mängd människor som fått lära känna människan bakom media bilden. Nelson Mandela, Martin Luther kings barn, Barack obama, Smokey robinson, Diana ross, Lionel Richie, Stevie Wonder, Jennifer Hudson, Brooke Shields, John Mayer, och många många fler. Quincy Jones, en av världens absolut största musikproducenter sa att han förlorade en del av sin själ då han fick höra nyheten. Madonna att hon inte kunde sluta gråta. Detta var människor som kände den verklige Michael Jackson. Som hade träffat honom, talat med honom, jobbat med honom.

Demonproducenten Quincy Jones producerade albumet "Thriller". Världens mest sålda skiva genom alla tider och ett musikaliskt mästerverk. Han producerade också Jacksons och Lionel Richies låt "We are the world", som nog varenda människa på denna planet har hört, och som samlade in ofantliga summor till offer för svält i Afrika. Detta var Michael Jacksons idé och projekt. Alla som fick lära känna personen i verkligheten, och inte enbart vinklat genom en sensationslysten press som sålde miljoner med lösnummer genom att göra honom till någon
sorts modern Frankensteins monster.

Alla som fick se mannen bakom masken sa också med en stark unison stämma att anklagelserna om övergrepp på barn var triggat av hämnd, hat och pengahunger av skrupellösa ondsinta människor med små och förkrympta själar. En sällsynt vidrig attack mot en man som inte hade ett gram ondska i sin kropp. Som hellre huggit av sig sin högra arm än att göra ett barn illa.

Men är det inte litegrann så det fungerar i vår värld. Kärleken tolererar allt för den kan inte annat, men ondskan kan inte tolerera kärleken. Framgång och kärlek föder avund. Avund föder hat. Om man då dessutom är en lite udda, androgyn skör varelse och blir utsatt för detta, så förstår man att en sådan människa till slut blir beroende av smärtstillande mediciner.

Elvis Presley mötte samma öde. Det finns inget annat sätt att stå ut med en sådan smärta om man inte är utrustad med ett självförtroende av titan. Det finns inte heller någon av oss som ens kan försöka att föreställa oss hur det känns att utstå en sådan offentlig förnedring som Michael Jackson fick göra under den rättsprocess som inleddes mot honom.

Ni som tycker att min situation är svår, försök att sätta er in i det han fick utstå. Han blev aldrig dömd för brotten han anklagades för heller. Ändå är han hos vissa dömd ändå för evigt. Undrar om jag kommer att få möta samma öde?

Dög som kassako

Människor som han avlönat rikligt under flera år vände sig emot honom när dom ansåg sig orättvist ha fått sparken och vittnade mot honom. Neverland, Michael Jacksons fredade zon i världen kostade en miljon dollar i månaden att driva med alla anställdas löner inräknade. Till slut tar t o m en superstjärnas pengar slut. speciellt om han har ett så dåligt ekonomiskt sinne som Michael hade. Han förstod sig inte ett dugg på ekonomi.

Ni som såg Liza marklunds tårar i våras när hon till blev intervjuad i TV4 och satt och tyckte synd om sig själv. Att hon, som hon kallade det, fick utstå ett hatdrev blir bara löjligt. Då vet man inte ens vad ordet verkligen betyder. Det vet bara människor som Michael Jackson. Det vi i lilla sverige kallar hatdrev är bara en mild västanfläkt jämfört med den orkanen Katrina han fick utstå. Förtjänade han att behandlas så? Varför i så fall?

Kanske det är för att jag tycker det är svårt att se en människa som gav världen så oerhört mycket bli så fruktansvärt behandlad?

Kanske är det för att jag tycker det är synd att en människa skall behöva dö innan han får den uppskattning han förtjänar?

Kanske är det för att jag i mitt, om än i ett oändligt mycket mindre perspektiv, har fått smaka på en smula av vad som gjordes mot honom?

Politiker skapar inte legender

Demokraten Sheila Jackson Lee vill hylla Jackson som en " amerikansk legend" genom en resolution i kongressen, något som någon republikan vid namn Pete King vänder sig kraftigt emot. King kallar Jackson för "lowlife" och "pervers pedofil", trots att han aldrig dömdes. Vissa hävdar att han köpte sig fri. Ja kanske det, men är det ett bevis för skuld? Hur länge hade Michael Jackson överlevt i ett fängelse?

Vem kommer att komma ihåg republikanen Pete King om tio år? Vad har republikanen Pete King gjort för världens barn? Hur har han förändrat planeten till det bättre? Michael Jackson kommer att leva för evigt. Michael Jackson är redan en legend, och det lär nog inte finnas så mycket någon fjant till politiker kan göra åt den saken.

Så unik var hans talang. Men den här världen är inte skapad för unika talanger. Människor som vill försköna världen genom musik, konst och litteratur. Visst tjänar en del av dom massor med stålar, men det är också den enda anledningen att någon ifrån den s k musikbranschen bryr sig ett dyft om dom. Den dagen dom inte längre har "the midas touch" så droppas dom som en het potatis åt sitt öde. Då är dom dessutom så vana vid att leva i sina skapade bubblor att mötet med verkligheten ofta blir mycket svår. Ibland allt för svår.

Musikbranschen är en maffia

Av alla geldenärer som Jackson var skyldig pengar vid sin död var skivbolaget dom som han var skyldig mest. Det var dom som pressade honom att göra denna comeback turné. Dom måste ju få avkastning på sina investeringar. Dessa bolagsjättar som redan är goda för miljarder. Samtidigt köpte dom försäkringar utifall att han skulle dö i en överdos innan turnén. Så dom kommer att få sina pengar nu ändå, fast deras guldäggsvärpande höna till slut var för utsliten för att värpa mer.

Så fungerar musikbranchen idag. Dom som stämmer barn för att dom sjunger sånger runt lägerelden på ett scoutläger. Detta försökte ASCAP, Amerikanska motsvarigheten till STIM sig på, men backade då man mötte en för hård publik ilska. För dessa direktörer var inte Michael Jackson en unik musikbegåvning som skulle vårdas ömt. Dom vet nämligen inte ett skit om musik. Affärer är det enda dom begriper sig på. För dom var han en produkt som skulle ge snabbast möjliga avkastning på kortast möjliga tid. Precis på samma sätt som det fungerar i alla andra företag idag. Vissa musiker har styrkan att stå upp mot dom kapitalistiska krafterna som slingrar sina tentakler runt allt som dom ser som en "god investering". Vissa musiker har fått den trygga uppväxt som krävs för att klara sig i den världen av hyenor. Men andra såsom Michael Jackson är allt för sköra för att överleva.

"I'd rather burn out than fade away"

(Neill Young)

Att dö ung är en yrkesskada inom musikerskrået som vi alla vet. Speciellt gäller det dom som verkligen var unika, stilbildande genier. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Keith Moon, Jeff Procaro, Jaco Pastorius, John Lennon, Elvis Presley, John Bonham, Tommy Bolin, Charlie Parker, Curt Cobain, Brian Jones, Jim Morrison, Stevie ray Vaughan, Bon Scott, Sid vicious, Duane Allman....bara för att nämna några. Tror ni detta är en slump? Att musiker har sämre gener än andra?

Jag har varit musiker så länge jag minns. Min karriär började med mandolinlektioner i den kommunala musikskolan när jag gick i mellanstadiet. (Man fick välja mellan blockflöjt och mandolin... Eller som man såg det på den tiden, pest eller kolera). Men jag hade väl inte den där unika talangen som gjorde att jag stod ut i mängden. Dessutom har jag alltid älskat och spelat den sortens musik som inte direkt hamnar på svensktoppen, och därmed har jag aldrig heller varit speciellt intressant för branschen i Sverige (som jag för övrigt tycker är ett musikaliskt u-land).

Jag blev inte således inte upptäckt och signad då jag var 17 år gammal. Jag blev aldrig en superstjärna som tvingades ut i strålkastarljuset dag efter dag för att leverera till miljoner fans som krävde mitt allt, oavsett hur jag mådde. Det är jag oerhört tacksam för idag. Jag hade mycket troligt också stått på listan över dom som släcktes för tidigt. Vem är mogen för det där när man är runt 20 bast? Inte många.

En liten historia som säger mycket

Det finns en så underbar liten historia ur Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams som jag brukar dra för jag tycker den säger så mycket. Om människans natur. En del förstår den direkt, andra inte. (fritt ur minnet).
Bokens hjälte Arthur Dent och hans lilla följe reste några miljoner år tillbaks i tiden (i den boken är allt möjligt), och hamnade på något sätt som jag har glömt, på ett stort rymdskepp. När dom tittade in i skeppets lastrum hittade dom flera miljoner nedfrysta människor som alla befann sig i en djup dvala. Till slut hittade dom skeppets kapten och frågade honom vad detta var för skepp? Han sa:

"Jo ni förstår, vår planet var dödsdömd så vi blev tvungna att evakuera den och nu försöker vi hitta en ny som vi kan bosätta. Vi byggde tre stora rymdskepp för att rymma alla människor på vår dömda planet. På det första skeppet skulle alla människor med någon artistisk talang få plats. Musiker, kompositörer, skribenter, konstnärer, författare, poeter, skulptörer osv. Dvs Människor som förskönar livet för andra.

På det andra skeppet skulle alla människor med någon form av hantverkskunskaper rymmas. Snickare, Designers, sömmerskor, smeder, murare, frisörer, målare, plåtslagare, slöjdare, byggnadsarbetare, arkitekter, golvläggare, timmermän, tryckare osv. Människor som skapar med sina händer.

Och på vårt skepp så finns alla Militärer, politiker, ekonomer, bankirer, konsulter, byråkrater, försäljare, direktörer, nyhetsredaktörer, o s v ". "Jaha" sade Arthur Dent och tittade ut på den helt tomma rymden genom skeppets bakruta. "Men var är dom andra två skeppen då"? "Jaaa", sa kaptenen. "Det har vi också undrat".....

Money for nothing and your chicks for free

(Mark Knopfler)

Jag har egentligen aldrig varit ett så stort Jackson fan. Jag har inte idoler på det viset. Det var inte riktigt min musikstil heller. Då han slog igenom på 80 talet kunde jag inte riktigt erkänna att jag gillade hans låtar. Det var inte rumsrent i mina hårdrockskretsar. 80 talet var för övrigt ett katastrofalt decennium för musiken kan man konstatera så här i efterhand. Många musiker föll i fällan att använda de nya elektroniska prylarna som började dyka upp med ofta rent komiska resultat. Michael Jackson var för musikalisk för att ramla i den fällan. En fälla som t o m mina stora förebilder på 70 talet ramlade i. Jag talar då om ZZ Top.

Jag vet också vilket ENORMT arbete som ligger bakom ett sådant artisteri. Vilka uppoffringar. Här pratar vi inte om fyra år på ett universitet. Det han hade kan inget universitet i världen lära ut. Bara dom musiker som spelade bakom Jackson på Dangerous turnén var några av världens bästa som ni säkert förstår, ändå så var det aldrig under en enda sekund någon som helst tvekan vem som fullständigt ägde scenen. Jag hoppas ni som missade konserten häromkvällen får chansen att se den någon gång så kanske ni förstår lite av vad jag menar.

För er som inte visste det så var "Dangerous" turnen den största turnén som någon musiker någonsin gjort, Nu slagen endast av hans egen "History" tour. 69 konserter sågs av 3,5 miljoner fans. Michael Jackson skänkte hela vinsten från turnén till hans egen "Heal the world" foundation och till andra välgörande ändamål. Alla fantastiska låtar skrivna och komponerade av Michael Jackson. Hela den fantastiska showen. Idé och genomförande: Michael Jackson. Koreografi: Michael Jackson. Artistisk ressigör: Michael Jackson.

Ändå tror jag han hade blivit förvånad om han hade fått se all den kärlek som han nu får motta av miljoner och åter miljoner människor över hela vår värld. Han fick inte se särskilt mycket av den under sina sista år.

Att vara skör är inte samma sak som att vara ointelligent. Han såg, han försökte göra sig hörd, men mot dom krafter som sätts i rörelse då marknadens hundar får vittring på en ny unik talang, är man maktlös. Och om man då dessutom är lite udda och hamnar på pressens och medias favorit mobbing lista genom att vara skygg och försöka skydda sitt privatliv, så är man "in for a world of hurt".

Joakim Ramstedt (13 artiklar)
http://daddys.blogg.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8787

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Så fint och lyhört skrivet. Det märks att du har hjärtat på rätta stället!

Permalänk | Anmäl #1 Pensa, 2009-07-12, 17:42