Dagens sommarskribent Maria Marteleur: Böckerna ger mig en riktning i livet

När jag var liten var jag som tjuren Ferdinand. Jag var nöjd med att sitta under min korkek och läsa mina böcker. Jag kunde se de andra barnen springa i ring, leka med Barbie, spela tv-spel, cykla runt på gatan utanför eller hitta en myrstack att peta med en pinne i.

Jag ville aldrig vara med. Min mamma trodde nog att det var något fel på mig. Jag ville inte leka. Jag ville inte vara utomhus. Jag ville läsa. Jag läste vuxenböcker när jag var nio-tio år och jag rotade i hennes bokhylla efter något som kunde passa. Hon fick plocka ut någon tjock och tung bok och så läste jag. Det spelade inte så stor roll vad det var för något, bara det var ord.



Jag läste Jean M Auels "Grottbjörnens folk"-serien, jag läste Alex Haleys "Rötter". "Rötter" fascinerade mig oerhört. Det var som att resa till en annan tid, att faktiskt komma till Afrika under slavtiden. Det var bättre än någon SVT-dokumentär någonsin kunde vara på 80-talet. Det enda de berättade på TV om Afrika var att barnen hade stora magar och dog av svält. Speciellt i Somalia, fick vi veta av rösten på Rapport. Med "Rötter" fick jag gå ännu längre tillbaka i tiden och följa Kunta Kinte och hans slavliv. Kunta Kinte berättade om de fruktansvärda händelserna som hände honom mitt i starkt gult dagsljus.

Jag var fast. Det var ett äventyr som jag fick vara med om fast jag satt hemma i skinnsoffan.



Innan jag startade bloggen BookyDarling satt jag fast, men av en annan anledning. Jag hade harvat på massor av olika jobb som jag inte trivts med och kände att jag bar på en kunskap som det borde gå att göra någonting av.

Jag läste ständigt, men hade ingen att dela det med. Dessutom bar jag på en känsla av aldrig komma någonstans, att ha kvicksand under fötterna och att inte kunna göra det jag ville. Jag ville arbeta med litteraturen som var så viktig för mig. Det var inget fel på de tidigare jobben, men mitt hjärta fanns i litteraturen. I orden. I språket. Jag ville mer med orden än vad jag fick göra när jag jobbade.

Med BookyDarling ville jag ge människor nyfunnen lust att läsa. Om jag visade min egen lust så att andra kunde se den, kunde de själva förstå varför böckerna är så viktiga för oss människor. Så föddes BookyDarling.



Jag hade inga pengar till att starta en egen tidning med dyra distributionskostnader, så bloggen blev ett perfekt verktyg. BookyDarling visade sig vara det bästa jag kunde ha gjort. Jag blev månadens läsarblogg i tidningen Vi LÄSER.

Jag har gett ut en bok, "Vad mitt hjärta skrev", som är texter ur de första månaderna på bloggen. Tack vare "Vad mitt hjärta skrev" fick jag uppmärksamhet i DN och på det följde ett antal andra erbjudanden. BookyDarling har blivit mitt sätt att kommunicera litteratur på ett roligt och enkelt sätt. Det skulle inte vara krävande eller pretentiöst.

Jag har fortfarande inga pengar, men att driva blogg innebär att jag inte behöver heta Bonnier för att nå ut.

Litteraturen är viktig för mig, eftersom den tar mig med någon annanstans. Jag får ta del av någon annans innersta tankar. Om författaren är modig står han där naken inför mig som läsare och vältrar ut sitt liv. Jag tar del av allt det som författaren vill säga, utan att någonsin behöva lyfta blicken från pappret. Vi, jag och texten, har en dialog som ingen annan än jag känner till.



En av mina största läsupplevelser kommer från när jag var yngre. Vid ett tillfälle låg jag hemma, sjuk i influensa, och slukade Ann Goethes "När himlen rämnar". Hon är ingen känd författare i Sverige. Hon är ingen som det skrivs eller pratas om, men hon berörde mig. Jag minns hur jag njöt av språket och var så inne i historien att jag inte minns någonting annat av den dagen, förutom hur täcket som jag hade virat omkring mig kändes, och att solen letade sig igenom persiennerna. I övrigt bara texten och historien som forsade igenom mig.

Där, under den sjukdagen fick jag en ny hunger. En hunger efter andra människors historier och efter orden som letar sig fram på sidorna. Litteraturen ger mig möjlighet att förstå, att kunna ta mig vidare, att vilja veta mer. Jag får erfarenheter som inte är mina, men som jag bär med mig. För mig är läsandet lust, syre och total avkoppling. Och avkoppling är garanterat något vi människor, som stressar tills vi dör, behöver.

Historierna ger mig en tydlig riktning i livet. Framåt.

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.

Trackback URL:

Trackback URL for this post:

http://www.newsmill.se/trackback/8597

4 kommentarerSkriv kommentar
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för din medverkan!
Om du är inloggad kan kommentaren omedelbart läsas av alla när du publicerar den. Om du inte är inloggad skickas den till redakören för godkännande.

Så bra skrivet!

Permalänk | Anmäl #1 Christin Almgren, 2009-07-08, 14:40

Jättefin artikel! Förstår exakt hur du känner det.

Permalänk | Anmäl #2 Ramona Fransson, 2009-07-08, 17:42

Tänkvärda tankar i som är viktiga.! Bra skrivet!

Permalänk | Anmäl #3 Gunilla, 2009-07-08, 19:36

om du tar böckerna på allvar och "följer-dom" ..... hur väljer du mellan skugge-ranelid.... eller gör du en schulman (som hunden som snurrar efter svansen och Får Betalt För DET)?

Permalänk | Anmäl #4 beundraren, 2009-08-05, 08:40

Klicka här för att kommentera