Vapenhandel - ett medel för fred och demokrati?

Glömde dessa artiklar.

Artikel i Stocholms Fria om en studie om EU-länders vapenexport till Israel som bryter mot EU:s riktlinjer.
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/79821

"Vapenexporten till Israel från Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Belgien, Polen, Rumänien och Tjeckien uppskattades till ett värde av motsvarande 9 miljarder kronor under 2003–2007."

Riksdag & Departement
http://www.rod.se/beslutat-i-riksdagen/Oppositionen-oenig-om-vapenexport/
"Regeringen och socialdemokraterna är överens om den svenska vapenexporten. Men miljöpartiet och vänsterpartiet vill avveckla den. Exporten av vapen bidrar till att legitimera odemokratiska regimer och hindrar fattigdomsbekämpningen, och därför ska exporten avvecklas på sikt, anser de två oppositionspartierna. Men majoriteten, de borgerliga tillsammans med socialdemokraterna, ser inga skäl att upphöra med exporten."

Vänsterpartisten och vapenexportkritikern Hans Linde
http://hans.linde.riksdagsvanstern.org/vapenexport/

En sak författaren missar är att vapenexport från Sverige kan vara ett bättre alternativ ur demokratisk/MR-perspektiv än att vapnen inhandlas från någon mindre nogräknad stat. Det exporterande landet får med vapenexporten en styrkeposition i och med att köparlandet blir beroende av följdleveranser, utbildning, system osv. Ingen ska tro att om Sverige säger Nej till export till ett visst land säger det landet "Ok, då blir det inga vapen för oss..." De går naturligtvis till annan leverantör.
Ur den aspekten är det bra att Sverige exporterar vapen, även till mindre trevliga länder, vilket är precis det vi gör.

Det är en viktig synpunkt, Daniel.

Jag nämner också att demokratiska staters möjligheter att ställa villkor minskas av odemokratiska staters vapenhandel med varandra.

Kinas och Rysslands vapenhandel och relationer med andra förtryckande stater minskar våra möjligheter att utöva inflytande på regimförändringar. Demokratiska staters strategier för att främja demokrati måste anpassas till detta, utöver ansträngningarna att införliva Ryssland och Kina i en internationell ordning där staterna tar gemensamt ansvar för denna.

Mitt användande av Pakistan som exempel skulle nog inte gillas av Tariq Ali som i "The Duel: Pakistan on the Flight Path of American Power" menar att det inte är Jihadisterna som är det största hotet i Pakistan.

Recension
http://www.atlanticfreepress.com/reviews/5540-the-duel--pakistan-on-the-...

Intervju i ETC inför utsläppet av den svenska översättningen
http://etc.se/29623/tariq-ali-om-pakistan/

"Tariq Ali påpekar att extrema religiösa partier aldrig har fått mer än tio procent av rösterna i Pakistan:

– Om de får möjlighet, röstar folkflertalet på kandidater som lovar sociala förändringar och reformer och säger sig vara emot makthavarna. Men folket blir alltid svikna av sina representanter./../

– Det ironiska i sammanhanget är att fundamentalisterna är en skapelse av USA, säger Tariq Ali och ger en snabb historielektion.

Staten sviker – koranskolorna växer
Dagens islamism har sina rötter i kalla kriget. Från 50-talet fram till 90-talet såg USA islamismen som en murbräcka mot kommunismen. När kalla kriget var över började de USA-stödda grupperna bli rastlösa. Flödet av pengar och vapen sinade. Så kom Gulfkriget, eller Andra oljekriget som Tariq Ali kallar det, och då valde de flesta islamister att bryta med väst. Ett vakuum uppstod över hela världen. I arabvärlden bestod det av frånvaron av såväl radikal nationalism som kommunism. Islamisterna valde medvetet att fylla det vakuumet. Vad som sedan hänt är att USA:s pengar ersatts av saudiska pengar och en ytterst reaktionär wahabitisk form av islam vunnit intåg i den muslimska världen, så även i Pakistan.

– Men vi måste komma ihåg att den folkliga sufistiska islam som traditionellt varit stark på den Indiska subkontinenten är en mycket mild och tolerant form av islam. Fortfarande är fundamentalisterna en minoritet av befolkningen. Anledningen till att människor skickar sina barn till religiösa koranskolor, så kallade Madrassas, är att staten inte existerar. Den pakistanska eliten kan skicka sina barn till elitskolor där skolavgiften betalas i USA-dollar, men de fattiga är hänvisade till de religiösa skolorna, säger Tariq Ali och fortsätter utan att hämta andan:
– Jesuiterna brukar tillskrivas talesättet: ”Ge mig ett barnet innan sju års ålder, och jag ger dig en man tillbaka.” Det är precis vad mullorna gör. De utbildar fundamentalister med hjälp av pengar från Saudiarabien. Väldigt få pakistanska föräldrar skulle sätta sina barn i en koranskola om det fanns riktiga skolor. Utbildningsväsendet går bakåt. Allting går bakåt i Pakistan just nu."

En kritik mot vapenhandel till regimer i länder där det råder korruption och instabilitet är att vapnen hamnar i händerna på aktörer som det inte alls var meningen att de skulle göra.

Carsten Jensens reportage från Afghanistan illustrerar detta.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vast-har-svikit-afghanerna

"Talibanmedlemmar låter sig rekryteras till den afghanska armén och vänder sedan tillbaka till upprorsrörelsen med pengar, vapen och en unik insikt i fiendens metoder."

Ärkebiskop Anders Wejryd
http://www.dn.se/debatt/vapenexport-inget-verktyg-for-dialog-med-diktaturer

"Med förvåning läser jag Fredrik Reinfeldts kommentar till vapenexporten (Svenska Dagbladet 2/2), på en direkt fråga från en gymnasieungdom. Statsministern menar att det går att fortsätta exporten till länder med ”regimer som vi inte gillar” för att vi bör ha en dialog även med dem. Dessutom gör han en märklig koppling till biståndet, ”som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare”.

Resonemanget haltar på flera punkter. För det första är det anmärkningsvärt att se vapenexport som ett effektivt verktyg i dialog med diktaturer. Det är snarast ett mycket trubbigt medel om det är just dialog kring mänskliga rättigheter man vill åstadkomma. Det andra är att likställa vapenexport till diktaturer med bistånd till andra länder, som om det på något sätt skulle röra sig om likvärdiga saker, med likvärdiga syften."

Bates Gill och Pieter Wezeman vid Sipri
http://www.dn.se/debatt/varlden-far-inte-blunda-for-sitt-ansvar-for-vald...

"Generellt är det svårt att göra några direkta kopplingar mellan vapenförsäljningar å ena sidan och våldshandlingar utförda av en viss regim å den andra. Omvänt är det också omöjligt att med säkerhet hävda att restriktioner för vapenförsäljning skulle ha förhindrat en omfattande blodsutgjutelse i Libyen. Men regeringarnas leveranser av vapen och relaterad säkerhetsutrustning signalerade ett stöd till Khaddafis regim.

Dessutom kan tilläggas att om vissa planerade vapenleveranser hunnit slutföras före upproret – till exempel exporten av det ryska luftvärnsrobotsystemet S-300 och den brittiska luftvärnsroboten Jernas – hade problemen med att införa flygförbudszonen ökat och paradoxen med vapenaffärerna blivit än mer uppenbar.

Vissa grundläggande principer kan rättfärdiga vapenhandel, till exempel rätten till nationellt självförsvar som också är inskriven i FN-stadgan. Vid beslut om vapenhandel måste dessutom hänsyn tas till en hel rad, ofta motsägelsefulla, nationella intressen och ibland kan det resultera i vapenleveranser till mottagare som kan ifrågasättas. Kan vi till exempel veta att dagens krav på vapenleveranser till de libyska rebellerna inte kommer att resultera i urskillningslösa repressalier mot civilbefolkningen om rebellerna avancerar mot Khaddafis sista fästen? Eller att dessa vapen sprids i regionen och används i lokala och regionala konflikter?"

Jag ska försöka förtydliga mig i fråga om talet om relativ stabilitet och statens överlevnad som förutsättningar för demokratisering.

Inom statsvetenskapen finns ett ganska utbrett samförstånd, är mitt intryck, att en demokratisering förutsätter ett samhälle med någon form av styrelsesystem som kan demokratiseras. Det är i detta avseende man kan prata om behovet av stabilitet som en förutsättning för demokratisering.

För en översikt om den så kallade enhetsfasen och tips på litteratur se: "Att studera demokratisering - fenomen, förlopp, förutsättningar & framtid" av Thomas Denk och Daniel Silander. Santerus förlag: 2007. sid 27-28.. Forskare som de hänvisar till i denna fråga är Thomas Carothers, Juan Linz & Alfred Stepan, Francis Fukuyama, Dankwart Rustow, och Charles Fairbanks jr. Se även sid 61 om behovet av stabila och effektiva institutioner som kan hantera förändring och krav där de hänvisar till Samuel Huntington.

Men man kan också vända på det och fundera på om vår, eller i detta fallet min, automatiska koppling mellan en stat och demokratisering i alla lägen är så gynnsam. Inte enbart för att staten i många länder står för förtrycket. Utan även för att staten är en västerländsk uppfinning som ibland står i motsatts till andra gemenskaper, identiteter och lojaliteter. Att påtvinga en stat i ett sådant sammanhang är därför inte helt lätt, vilket det finns många exempel på både i Europa och annorstädes. Jag menar inte att vi ska överge nationalstaten men att vi bör se på demokratisering som en mängd processer på en mängd olika nivåer och sammanhang som inte alltid är så tydligt kopplade till staten. Så vill jag mena bedrivs en hel del av de demokratifrämjande insatserna. Till exempel genom att främja organisering av olika marginaliserade grupper i civilsamhället för att motarbeta förtryck från staten, inom civilsamhället och på familjenivå.

Svenska Freds har tillsammans med andra organisationer och politiska partier och enskilda politiker ställt kravet på ett demokratikriterium för vapenhandel.

http://www.svenskafreds.se/viktigt-men-litet-steg-n-rmare-demokratikrite...

http://www.demokratikriterium.nu/

http://www.dn.se/debatt/vi-lovar-att-reglerna-om-vapenexport-ska-skarpas

"Trots att det svenska regelverket för vapenexport på papperet är restriktivt och avråder från export av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter måste vi konstatera att värdet av krigsmaterielexporten till länder med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna har ökat väsentligt de senaste tio åren.

Vi åtar oss nu att verka för ett regelverk som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där det riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna."

Detta är rimliga krav, även om en del politiker agerat pinsamt yrvaket. För att inte säga opportunistiskt. Men jag tycker att ett kriterium för krigsmaterielhandeln borde inkludera överväganden om hur den antas påverka förutsättningarna för fred och demokratisering. Dvs, att det görs en utredning om hur den aktuella handeln i det specifika fallet inverkar på det utrikespolitiska målet att främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det kunde komplettera kravet på att inte handla med en regim i ett land där krigsmaterielen riskerar att användas till förtryck. Men det förutsätter att man anser att det kan finnas fall där krigsmateriel av olika slag kan användas för att minska risken för inbördeskrig eller mellanstatligt krig. Anser man inte det så ovanstående kriterium fullt logiskt.

New York Times "Room for debate" på temat: Should the U.S. keep selling arms to Taiwan? med en rad amerikanska och kinesiska forskare
http://www.nytimes.com/roomfordebate/2011/09/23/should-the-us-continue-s...