Dagens sommarskribent Ingrid Kampås: Jag får mina idéer från ovan

Som författare får jag ofta frågan om varifrån jag får mina idéer. Ja, varifrån får en författare sina idéer? Trots att jag är en jordbunden och naturvetenskapligt skolad person har jag ändå en transcendent syn på litteratur, hur den kommer till och hur den tolkas av läsaren. Det händer att jag läser något jag själv skrivit och säger till mig själv: ”Har jag skrivit detta?” Det är som något utanför mig själv har formulerat orden.

Den danske vetenskapsjournalisten Tor Nörretranders skriver i boken Märk världen om jaget och mig-et och det mänskliga medvetandet. Jaget är det medvetna när vi säger åt oss själva (för en författare att disciplinera sig och sätta sig ner och skriva sin historia) att utföra en viss handling, miget är det omedvetna som tar över och låter oss handla liksom på instinkt. Utan att tänka aktivt på vad vi utför samverkar våra tankar, känslor och erfarenheter och blir en helhet.

Det är inte enbart konstnärer som kan uppleva detta, det finns också hos till exempel en skicklig fotbollsspelare. I ett spel i högt tempo finns inte tid att tänka hela tiden, ändå håller han/hon reda på var bollen finns, var övriga spelare finns, ser chanser och öppningar. Om man tar Zlatan som exempel, så tror jag det är denna starka förmåga att låta det omedvetna miget agera, som är själva talangen som utmärker honom framför andra. Och den kan inte läras in, det är hans medfödda begåvning och när man någon gång hör orden att en fotbollsspelare är en konstnär så är det precis så det är.

Ordet inspiration betyder fylld av ande, inblåsa, väcka liv i, och jag tycker det ordet passar utmärkt väl till att beskriva när man låter det omedvetna miget ta över, man fylls av det man inte känner igen som sitt eget jag. Alla som sysslar med skrivande vet att dock det handlar om mer transpiration än inspiration. Det måste finnas en konstruktion för hur texten ska läggas upp, man måste skapa karaktärer (Frans G Bengtsson sa att karaktärskapelsen är romankonstens blåa blomma) och en handling. Historier rinner inte ur fingrarna och måste ofta värka fram.

Men ibland – ibland kan jag uppleva det där magiska ögonblicket när något utanför mitt jag tar över. Och det är en tröst att acceptera och låta det ske, att inte ständigt behöva ha svaret på Varför?, Varifrån? och Varthän?



Så när jag får frågan om var jag får mina idéer så brukar jag svara: från ovan! Jag kan inte beskriva det på något bättre sätt. Och märkligt nog får jag ofta dessa idéer när jag kör bil, möjligen för att tankarna då får sväva utan mål och mening, ostörda av det brus som ständigt omger oss människor, och då tar det undermedvetna över.

Innan jag började skriva min bok Innerlighetens tid visste jag bara att jag ville skriva en bok om Sverige. Min pappa sa alltid att 60-talet var den bästa tiden i Sverige. Då fanns det framtidstro och då kunde en vanlig arbetare köpa en ny bil kontant. Jag tog fasta på det där. Hur var det egentligen på 60-talet, den tid jag var en liten flicka? Så en dag när jag körde bil, jag minns exakt var det var, jag åkte mellan Veddige och Kungsäter och befann mig vid sjön Fävren, så hörde jag denna låt i min cd-spelare:



Den handlar om Pima-indianen Ira Hayes som var en av de soldater som efter en fruktansvärd strid på ön Iwo Jima under andra världskriget, hissade den amerikanska flaggan på en kulle. Ira Hayes kom hem, hyllades först som en hjälte men fick sedan det öde som drabbat så många krigsveteraner genom världshistorien. Föraktad, utfrusen och anklagad dog han drucken i ett dike.

Vietnamveteranerna är ett typexempel på soldater som mött denna behandling. Varför vet jag inte. Soldater är också människor som de flesta av oss, få onda, få riktigt goda, de flesta normalt anständigt folk. Men när de kommer hem från striderna har de varit med om så förfärliga ting, sett det djupaste onda människor kan göra mot varandra, och ofta utan att vilja det, tvingats göra saker ingen människa vill leva med att ha gjort. Johnny Cash sjunger om besten inom mig:



En teori som jag har är att alla andra människor någonstans fattar detta och inser att detta hemska kunde de också gjort. Besten inom sig vill man inte erkänna för sig själv och så fryser man ut de som gjort det smutsiga krigshantverket. De som bär på minnena av förfärligheterna, de som bär de överlevandes börda.

Där i bilen vid Fävren tänkte jag när jag hörde sången om Ira Hayes, att det var ett sådant intressant livsöde. Men det gick inte att applicera på Sverige. Men vänta nu lite, tänkte jag. Var det inte något med att Sverige hade soldater i Kongo på sextiotalet? Sagt och gjort, jag började undersöka detta. Och visst – mellan 1960-1964 hade vårt land, visserligen under FN:s mandat, runt 6000 soldater i Kongo. Och hösten 1961 var där fullt krig två gånger. Det var granatregn och närstrider, ett antal soldater från flera länder som deltog i missionen, dödades och sårades (med de som dog i planet med Hammarskjöld var det ungefär 25 stycken svenskar som dog). Framför allt var det bataljon XII och XIV som var ute för de värsta händelserna. De svenska soldaterna och poliserna fick dessutom sköta ett flyktingläger med ca 45 000 flyktingar. Det var etniska motsättningar, ett våld utan dess like, man såg tortyroffer, stympningar och kannibalism.

Och så kom man hem, med Posttraumatisk Stress Disorder. Inget stöd från försvarsmakten. Tidningarna var ute efter snaskhistorier och skrev vinklade och osanna artiklar om dessa krigsveteraner. För en arbetar- eller bondgrabb på 60-talet fanns bara en möjlighet att komma ut i världen – att söka FN-tjänst. Man beundrade Hammarskjöld, ville göra en insats för freden, ville möta äventyr och främmande kulturer – och hamnade istället i ett jordiskt helvete. När dessa soldater kom hem fanns det ingen som ville lyssna på deras berättelser, många av veteranerna ville inte ens tala om att de varit i Kongo på grund av de fördomar som mötte dem.

Jag forskade djupt i denna historia, så djupt att jag utan att förhäva mig kan säga att jag är en av de personer i vårt land som vet mest om Sveriges insats i Kongo. Därför vill jag bli trodd när jag säger att naturligtvis fanns ett och annat rötägg bland alla dessa män, precis som man hittar rötägg bland 6000 elektriker eller advokater. Men det fanns ingen svensk Elisabethvillemassaker (den händelse när tolv FN-soldater med skjutvapen tvingades hindra hundratals spjut- och yxbeväpnade krigare att strömma in i Elisabethville för att plundra, mörda och våldta.)

De svenska soldaterna begick inga övergrepp även om jag förstås inser att en enstaka soldat kan ha spårat ur, man hade sträng disciplin och soldater skickades hem direkt om de uppträtt till exempel berusade i tjänsten. De som togs ut till FN-tjänst var också de med allra bäst betyg från lumpen. Sonen till en kyrkosångare från Jönköping, sonen till en bonde från Jämtland, sonen till en hamnarbetare i Göteborg – de kunde alla varit min bror. Vanliga, hyggliga killar som mötte ett hårt öde. Och många av dem var bara 19 år gamla.

Trots de hemska upplevelserna skapade sig de flesta av dem ett gott liv när de kom hem. Men de har fått leva med sina minnen, och egentligen är det bara de som också var där, som har kunnat förstå vad de var med om. Men alltså: myten om den försupne Kongoveteranen är bara en myt, skapad av snaskiga tidningsartiklar. Numera är också Kongoveteranerna upprättade av försvarsmakten. Kanske har jag en blygsam del i detta, jag vill gärna tro det. Jag glömmer aldrig när jag stod utanför de bastanta murarna till försvarsmaktens högkvarter och darrade inför vad jag gett mig in på. Men mitt möte med dåvarande överbefälhavare Johan Hederstedt gick väl. Han är en bra och trevlig karl och en tid efteråt satt vi bredvid varandra vid bordet på Kongoveteranernas årsmöte. Han hade tackat ja till att vara hedersgäst.



Innerlighetens tid handlar också om Amerikaemigrationen. På 60-talet var Amerika idealiserat av oss svenskar, med viss rätt. Men också med orätt, för någonstans under detta årtionde vände synen på detta land i och med Vietnam-kriget. Men – för hundrafemtio år sedan var Sverige ett land som var överbefolkat och fattigt. Ett land där människor stod med mössan i hand inför överheten, ett land där präster och patroner höll människor i den underdånighet där de blivit födda, utan chans att förbättra sina livsvillkor. Så kom möjligheten att skapa sig ett bättre liv. Att göra en resa för livet, till något annat, till något där man kunde vara en fri man och en fri kvinna, till något där en arbetare var lika god som någon annan, till ett land där en piga kunde köpa sig en hatt och en dräng skaffa sig jord.

Så människor reste, de reste i massor. I sådan mängd att det blev ett problem för Sverige, det höll på att bli tömt på sina mest driftiga och unga människor. Det bildades en nationalförening mot emigrationen som skulle hjälpa invånare till egna hem och bättre villkor, men människor reste ändå. Det var alla breven från Amerika som talade om frihet och självbestämmande som fick människor att lämna sitt fosterland för att söka sig ett bättre liv. Mellan 1907-1913 pågick en ambitiös emigrationsutredning ledd av en man som hette Gustav Sundbärg. Den slog fast att Sverige fick rösträtt alldeles för sent och behövde sociala reformer.

Därför – det är inte bara så att immigranterna skapade Amerika. Det är i högsta grad så att emigrationen formade det Sverige, det välfärdsland, som vi har idag. Allt det våra förfäder har skapat av välstånd har till mycket stor del sin grund i idealen från Amerika och det nödtvungna i att skapa bättre villkor för vårt lands invånare – för att inte alla skulle utvandra.

Rätten till liv, rätten till frihet och rätten att fritt söka sin lycka. Det är de vackraste ord jag vet, att de inte alltid efterlevs hör inte hit för de äger sin betydelse som ord och som ideal. De är också logiskt oantastbara. Söker man sin lycka på någon annans bekostnad har man samtidigt gjort våld på dennes rätt till nämnda saker. De är också de mest feministiska och jämlika ord jag vet. De gäller för kvinnor och män av alla folkslag. Just detta tänkte jag på när jag förra sommaren, på tåget mellan Köpenhamn och Hamburg, träffade en irakisk familj. Mannen och jag kom i samspråk och jag insåg så väl att hans livsöde mycket väl var jämförbart med min egen farfars. Farfar Aron utvandrade som en av 1 250 000 svenskar mellan 1850-1930. Bara en sjättedel återvände hem, farfar var en av dem. En av dem som tog med sig inte bara en sparad slant hem, utan också ideal och idéer om frihet och jämlikhet.

Jag reste i farfars spår. När jag i Council Bluffs i Iowa, på en pastorsexpedition fick se min farfars namn i en kyrkbok från början av 1900-talet, så var det ett magiskt ögonblick.



I Iowas New Sweden som grundades av Peter Cassel och hans sällskap från Kisa i Östergötland, finns idag endast två kyrkor kvar. Min son Axel och jag var där en underbar vacker varm septemberdag med klarblå himmel och ljum vind. En gång om året hade de gudstjänst i den ena kyrkan, och det var som om det var meningen att det var just denna dag vi skulle komma dit. Vi mötte svenskättlingar, stolta över sitt arv, ledsna över att de ej kunde svenska språket, men som någon sa: ”Våra föräldrar ville att vi skulle prata engelska, för när vi kom hit var vi amerikaner, så vi lärde oss aldrig svenska.” Jag har tänkt tanken att det kanske var nödvändigt, för integrationen, för att kapa banden till det som var, för att mildra smärtan och saknaden efter de anhöriga man lämnat kvar, efter enkla torpstugor, gröna hagar och smultron vid vägkanten, någonstans i Småland eller i Halland.

Det var en mäktig upplevelse att höra Sandell-Bergs Tryggare kan ingen vara, nu med orden Children of the heavenly Father, medan solens strålar genom kyrkfönstren smekte över Jesusbilden på altartavlan, kyrkobesökarna och den spartanska inredningen. Att höra Fader vår läsas på engelska, att sitta där på en enkel träbänk och tänka på de som suttit där före oss. Hur de haft det. Vad de drömt. Vad de hoppats.

Efteråt gick vi omkring på kyrkogården. Läste namnen på gravstenarna. Där var Anna, där var Kristina, August och Nils. Johansson och Bengtsson. All slit, alla mödor, alla tårar, alla skratt, låg nu nedbäddade i Iowas rika mylla. Men jag vet att för dessa människor var det viktigaste i livet det som varit viktigast för alla människor i alla kulturer och i alla tider – mat för dagen men också kärlek och närhet till de som står oss närmast. Jag tror att kärleken är den största drivkraften och hoppet om den är det som får oss att leva och sträva på.



För några år sedan hörde jag om en undersökning. Man hade där frågat människor vad de helst av allt skulle vilja uppleva innan en stor komet krossade vår planet. Påfallande många hade svarat: Den stora allomfattande kärleken. Jag har själv fått den stora gåvan, för jag kan bara beskriva det som en gåva, av att uppleva denna kärlek, denna närhet och samhörighet med en annan människa. Det som Aristofanes talar om i Platons Gästabud; när två halvor hittar tillbaka till varandra. Här skulle jag nu velat spela en sång av Johnny Cash som heter "Love´s been good to me", men den finns inte på Youtube. Men får ni chansen, så lyssna på den. Kärleken har varit god mot mig.

I vår materialistiska tid talar vi om ytan, det skrivs om mode, plastikkirurgi, stress och livspussel. Om karriär och om sextekniker. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att i Expressens spalt Sex och Kärlek, så kommer ordet sex först, det är som om det är ett uttryck för det samhälle vi lever i. Vi människor får oss itutat att antalet superorgasmer är viktigare än det vi alla innerst inne törstar efter – kärleken och närheten till en annan människa, när två själar kan bli en, när vi kan slippa den ensamhet som vi kommer till jorden i och som vi vet att vi en gång ska lämna jorden i. När vi egentligen vill kunna säga: nu har jag upplevt det – kometen kan komma!

Men innan kometen vill vi ha ägt den åtråvärda lyckan. Lyckan går inte att fånga som man fångar en fisk i floden. Lika vacker och skimrande som fisken är den, man kan en kort stund greppa den med sina bara händer. Just då tror man man håller den för evigt, och så ska det också vara, för så intensiv och allt överväldigande är lyckan. Och även om den glider ur ens händer så är det så märkligt ordnat att när den en gång har fyllt en med sin outsägliga ljuvlighet, så finns den alltid kvar i själens djup och kan aldrig tas ifrån en.



De senaste åren har jag ägnat mig åt historia, åt medeltiden. 1500-talet framför allt, men också åt högmedeltiden. Vår historia, det vi kommer ur och det som skapat oss, det som är linjen bakåt från där vi står nu, är till stor del kungarnas och de mäktigas historia. Kanske måste det på ett sätt vara så, för det var de mäktiga som formade villkoren för resten av befolkningen. Men det som lockar mig är ändå att försöka finna fram till enskilda människoöden, hur man levde, vad man tänkte, vad man hoppades och trodde.

Ett antal hundratal år är ingen lång tid. Nästan som igår. Varbergs slott har stått här i sjuhundra år och jag upphör aldrig att fascineras av dets historia. Hur var det här när Magnus Eriksson höll hov här, när den heliga Birgitta var magistra åt drottning Blanka, när Jakob VI av Skottland var här på besök? Vilka bönder, tjänare och köpmän sprang omkring just här?

Det jag då finner är att trots en annan världsbild och en annan kultur, så är de grundläggande sakerna som hopp, kärlek, sorg och längtan, gemensam för alla människor i alla tider och i alla kulturer. Det räcker att läsa det mäktiga verket Kristin Lavransdotter för att inse det.



Vår strävan efter lycka och kärlek är det som skapar mening i livet. Jag skriver för bröd. För att försörja mig och mina barn. Det innebär att jag skriver sådant jag kan sälja. Det innebär att jag tror att jag inte är mycket värd i de kulturella finrummen. Ändå – jag vill inte generalisera, en händelse jag aldrig glömmer är när Torgny Lindgren och jag båda flytt in i den lilla skrubben bakom Prismas monter för att vi för en stund ville slippa allt larm under bokmässan. Han frågade så vänligt vad jag höll på med. Jag svarade lite bävande inför denne store man att jag skrivit min första bok. Så gav han mig sin bok. Med dedikation: ”Till Ingrid Kampås från kollegan Torgny Lindgren”.

Det ska till en ödmjuk människa för att bakom en enkel sjuksyster se ambitionerna och viljan. Så som han var mot mig vill jag alltid vara mot andra. Och jag kan inte bry mig om vad andra tycker om mig, för i till exempel en veckotidningsföljetong gäller det att måla med stora penseldrag. På begränsat utrymme måste författaren ändå göra så gott hon kan för att frammana illusionen av miljö och karaktärer för läsaren. Det är rätt svårt. Och får jag någon gång berömmet att jag skriver lättläst, tar jag det som den största komplimang.

För det är en myt att det som är svårt att läsa också är svårt att skriva. Tvärtom är det så att det som är allra svårast att skriva är det som är lätt att läsa. Det handlar om flyt och rytm. En författares plikt är att skriva lättläst, det som en gång varit en begriplig tanke ska också uttryckas begripligt. För den som är intresserad av vad jag skriver av detta slag, går just nu en följetong som handlar om en flicka som 1892 utvandrade till Amerika i Varbergs-posten.

En som också arbetade för bröd, bokstavligt med skit under naglarna, var min pappa. Han var snickare, hade en liten enmansverkstad där han gjorde dörrar och fönster. Arbetade sena kvällar och även helger. Ibland kunde han ta sig en stund ledigt, då stod min syster och jag tillsammans med honom ute vid stora vägen i Veddige och tittade på ”boråsare”. Bilarna från Borås som var på väg till havet i Varberg. Ett oskyldigt nöje vackra sommardagar.

Pappa var en skicklig hantverkare. Han hade det en hantverkare behöver: Hand, huvud, hjärta. Han hade miget. Nog hade även pappa sina drömmar och kanske han velat något annat. Han var en mycket intelligent man. Men livet blir som det blir. I vår tid tror vi vi kan skapa vårt liv, forma oss själva, att om vi ”lyckas” eller ”misslyckas” så beror det enbart på oss. Så är det inte även om vi naturligtvis har större valmöjligheter än medeltidsmänniskan. Vi är alla födda till vårt livsöde och så har det alltid varit, oavsett tid och rum. Det enda vi kan göra är att försona oss med detta vårt öde.

Min pappa dog när han var åttiosex år. Vi grät över honom. Sörjde. Jag glömmer aldrig en av oss sörjande som satt med tårarna stilla rinnande nerför kinderna och oupphörligt spelade denna låt i sin bandspelare.



There will be peace in the valley. Glöm inte kärleken! Walk the line!

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8551

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ingrid! Du har på några stycken skrivit ned så många tankar som finns bakom dina litterära verk. Du är ambitiös i ditt författande och läser så mycket för att veta vad du skriver om. Din röst och ditt skrivna ord gör nytta. /Lena

Permalänk | Anmäl #1 Lena Ferm Hansson, 2009-07-10, 22:25

Jag har också läst Tor Nörretranders bok "Märk Världen". Nu läser jag andra gången. Det behövs! Det händer saker inne i oss sedan vi läst sådant och sedan glömt det. Nu står det helt nya saker där. Exformation från ovan.

Jag blev också intresserad av historia. Sedan fann jag, att jag måste lära mig om den föregående tiden, för att förstå den senare historien. Jag halkade längre och längre bak. Nu är mitt intresse tillbaka till den tid, då vi är lika goda experter som "experterna".

Det lilla man vet om förhistorien kan alla ta till sig. Resten blir gissningar, där förmågan att leva sig in i andra är viktig. Lika viktigt är att respektera förfäderna. Inse att de kunde vara mycket intelligenta, även om de inte visste hur man bränner sprit och blandar krut. Då kan vi dra slutsatser.

Har du tänkt på, att den fornnordiska skapelseberättelsen beskriver världen, som den såg ut i Europa för tio tusen år sedan? Mycket is i norr och mycket mer vulkaner i söder (Sydfrankrike bl.a.) än idag. De försvinnande glaciärerna skapade seismisk aktivitet.

Permalänk | Anmäl #2 Christer Brodén, 2009-07-11, 09:41

Jag måste säga att jag blir ganska provocerad när du skriver att dina idéer, liksom att det Zlatan gör, skulle vara från något större än er själva. Jag har hört det här förut ganska nyligen från Elizabeth Gilbert på http://www.ted.com/talks/lang/eng/elizabeth_gilbert_on_genius.html och tycker att mycket av det är ett sätt att skydda sig själv, alternativt sakna någon annan förklaring. Men det som hon påpekar att man säger när man ger sig ut för att påstå att det är något större som styr är att man tar ifrån artisten rätten att säga att "jag är bra för jag gjorde det här" eftersom det är något annat som styr. Alternativt kan vi vända på det hela till elitistiskt synsätt där vi inte låter vuxna och barn utan talang göra vissa saker eftersom det ändå inte är någon idé, utan att vi istället lägger resurser på folk som uppenbarligen har talang.

En alternativ syn på det här är Anders Ericsson teorier om experter och meningsfull träning (ni kan läsa mer om det här http://www.psy.fsu.edu/faculty/ericsson/ericsson.exp.perf.html). Han menar att det handlar om att lägga mycket tid och energi på en aktivitet för att bli, men det räcker inte bara med det utan det måste ske på rätt sätt. Ni kan höra er för bland friidrottare för att se hur komplexa träningar de håller på med, även om det enda de ska göra på tävling är att springa 100m. Ni kan även ta en titt på världsrekorden genom historien och fråga er varför de ständigt blir bättre och bättre. Har vi mer talang numera eller kan det möjligen vara så att folk tränar bättre och effektivare?

Apropå att plötsligt få idéer så handlar det om att tänka tankar man aldrig tänkt förut. Du skriver om att du sitter i bilen och slappnar av då. Du befinner dig alltså i ett läge där du inte kan skriva, vilket du inte gör när du sitter och försöker skriva. Dessutom har du radion som spelar musik, ljud utifrån, bilder utifrån och olika dofter som sipprar in i bilen. Du har alltså en salig blandning av olika sinnesintryck och befinner dig i en vad jag gissar relativt ovanlig sinnesstämning (har ingen möjlighet att skriva) vilket ger upphov till nya idéer. Det du sen beskriver är något av det viktigaste som finns när man pratat om skapande, nämligen att du jobbar med dina idéer. Lägger ner energi, gör efterforskningar, tänker igenom det igen. Jag slår vad om att du sitter och jobbar (eller iaf har gjort det mycket förut) med formuleringar för att få till det som du vill ha det, lättläst och lättbegripligt men samtidigt väldigt informativt. På samma sätt som jag är övertygad att Zlatan har tränat otaliga timmar på det han gör, och vågat att utmana sig själv hela tiden, inte stannat vid det han behärskar utan går ytterligare ett steg, ut på osäker mark som han med tiden lär sig behärska.

Min poäng är att både du och Zlatan ska kunna säga att det inte var någon annan som gjorde era verk, utan ni själva. Något som jag utelämnat hittills är vikten av att ha coacher, tränare och folk som är duktiga inom ämnet att få hjälp av, vilket också är vitalt. Med detta: hårt slit, meningsfull träning(att utmana sig själv hela tiden) och tränare som hjälper och/eller inspirerar en så kan vem som helst lära sig. Att gå ut med budskapet som att det krävs talang eller att det är något större än en själv är för mig befängt, särskilt om man har en stor läskrets och en möjlighet att inspirera. Det är för mig som att säga "Antingen har du det och isåfall fixar det sig, eller så har du det inte och då har du ingen chans" vilket är att ta ifrån människor valet att göra något med sina liv, att påverka själva.

Permalänk | Anmäl #3 Olle, 2009-07-11, 12:52

Hej Olle! Du skriver mycket intressanta saker, det respekterar jag och håller också med om en del. Att ha en talang för något, antingen det är fotboll eller författande, innebär inte att man är bättre eller sämre människa. Många ”skönandar” har varit gräsliga egoistiska människor, men du får väl tro mig när jag säger att jag inte är särskilt självupptagen som person. Det är inget elitistiskt i att veta om sig själv att man har en talang. Hur det nu än är, vi är alla skapade olika. Och du får också tro mig på mitt ord när jag säger att jag faktiskt kan sitta och läsa något jag skrivit, och inte förstå hur jag kunnat åstadkomma det.
Alla människor ska väl göra det de är intresserade av och har lust med. Alla behöver inte bli en Zlatan. Men (utan att jämföra mig med någon av dem), du måste ändå medge att det inte går att bli en Birgit Nilsson eller en Michelangelo genom enbart träning och coachning. Det märkliga är att när man kommer in på musikaliskt gehör/musikbegåvning och målning, så fattar alla detta, men när det gäller just författande så är det svårare att inse att för att lyckas krävs förstås det du skriver, intensivt arbete och träning som ger erfarenhet. Men också något mer – talangen.
Jag tycker alla som vill ska skriva, det finns skrivarkurser som lär ut knep. Vad man skriver är inte så viktigt, man behöver inte bli professionell. Men kan bli det, som du skriver, om man arbetar hårt, har coachning – men också talang. Talang för skrivande är som att ha talang för att kunna sjunga. Man bara har det. Men att påstå att jag skulle vilja utesluta någon från att leva ut det de har lust med och vara elitistisk, är faktiskt lite orättvist mot mig. Om jag nu tolkat det du skriver rätt.
Tackar dig Olle för kommentar, och tackar också Lena Ferm Hansson och Christer Brodén. Det du skriver Christer är också tänkvärt, och just att man inte ska underskatta sina förfäder är helt sant.
Önskar er en trevlig helg. Ingrid Kampås

Permalänk | Anmäl #4 Ingrid Kampås, 2009-07-11, 13:25

Olle har inte läst Nörretranders bok. Människan är större än sitt begränsade medvetande, som inte känner sig själv, och inte heller fattar hur människan kan göra och förstå så mycket - helt själv. Men lite kan vi lära oss!

Permalänk | Anmäl #5 Christer Brodén, 2009-07-11, 18:43

DOKUMENTÄR-TIPS ALLESAMMANS! :)

Idag tisdag kl 20:00 på Kunskapskanalen.

Permalänk | Anmäl #6 Patrice, 2009-08-11, 16:59